Skip to main content

Full text of "Finlands historia : från den äldsta tiden intill våra dagar"

See other formats


m 


*Mf 


W  y  ^ 


Mm 


I  vm    a 


m 

-  v 


0 


FINLANDS  HISTORIA 


FRÄN  DEN  ÄLDSTA  TIDEN  INTILL  VARA  DAGAR 


YRJÖ  KOSKLNEN, 

Professor  i  Helsingfors. 


OFVERSATTNING    FRÄN    FINSKAN 


RAFAEL    HERTZBERG.  J 


^UTORISERAD    JJPPLAGA. 


HELSINGFORS. 

K.  K.  HOLMS  FÖRLAG 


STOCKHOLM. 

ALB.  BONNIERS  BOKTRYCKERI  1874. 


Ctljnoflraftsfi  tnfeöning. 

De  folk,  som  uppträd  t  i  historien,  sönderfalla  efter  sin 
härkomst  i  tre  grupper:  Semitiska,  Ariska  och  Turanska  folk. 
Genom  den  jämförande  språkforskningen  har  man  kommit  till 
den  slutsats,  att  alla  tre  en  gång  utgått  ur  ett  gemensamt  hem, 
och  i  sjelfva  verket  finner  man  i  den  historiska  tidens  första 
gryning  ännu  Ariska  och  Turanska  folk  jämte  hvarandra  i 
trakterna  kring  Hindukuh.  Men  den  Turanska  stammen  sönderföll 
redan  ganska  tidigt  i  flere  skilda  folkslag,  hvilka  hvart  och  ett 
i  *sin  tur  och  med  skilda  namn  —  Tunguser,  Mongoler,  Tur- 
kiska och  Finska  folk  —  utbredde  sig  öfver  Asiens  hordöstra 
och  norra  trakter  och  delvis  äfven  öfver  Europa.  Altajs  och 
Urals  bergsbygder  blefvo  seclan  för  en  lång  tid  dessa  stammars 
gemensamma  område,  och  af  denna  orsak  kallas  ofta  de  Turanska 
folken  Ural-AUaiska,  likasom  4e  Ariska  folken  benämnas  Indo- 
Europeiska.  Men  af  alla  Turanska  stammar  .synes  den  finska 
längst  hafva  qvarblifvit  vid  sina  ursprungliga  boningsplatser  och 
har  äfven  derefter  alltid  varit  i  nära  beröring  med  Arierna,  så 
att  under  årtusendens  förlopp  en  mångsidig  vexelverkan  dem 
emellan  uppstått,  hvarom  ännu  språken  bära  vitne,  ehuru  de 
historiska  minnena  för  det  mesta  hafva  förbleknat. 

De  äldsta  minnesmärken  antyda  den  finska  stammens  spår 
på  flere  områden,  der  sedermera  Ariska  eller  till  och  med  Se- 
mitiska folk  kommo  till  väldet.  Ett  sådant  område  var  Medien 
("Mada"  det  är  maa  =  land),  hvarest  ännu  på  Zoroasters  tid 
pågick  en  skarp  strid  emellan  Turaner  och  Iraner  (Arier).  Ett 
sådant  område  var  äfven  Assyrien  och  Mesopotamien,  hvarest 
Semiterna  tia  gt  fingo  öfvermagten,  tagande  i  arf  af  Turanerna 
den  uråldriga  kilskriften,  hvars  lemningar  ännu  anträffas  bland 
Ninives    och    Babels  ruiner.     Om   man   härifrån   vänder  blicken 

Finlands  historia.  1 


2  KINI.AXns     HISTOKIA. 

till    Europa,    så    synes    äfven    der  innan  Ariernas  ankomst  en 
urbefolkning  af  finsk  stam  hafva  bott,-  hvaraf  måhända  de  forna 
Ibererna  och  Etruskerna,  samt  de  nuvarande  Baskerna  äro  qvar- 
lefvor.     Namnet  Finn,  hvilket  slutligen  har  dragit  sig  hit  upp 
till  Finland,  synes  ursprungligen  i  Ariernas  mun  hafva  beteck- 
nat  just    denna  urbefolkning,  och  påträffas  ännu  i  2:dra  seklet 
efter  Kristus  (uti  Ptolemrei  geografi)  vid  nedra  loppet  af  Weichsel. 
Tacitus  skildrar  nämnda  folk  såsom  synnerligen  rått  och  fattigt ; 
det  var  ett  jägare-  och  fiskarefolk,  som  i  brist  på  jern  använde 
pilar  med  benspetsar,  klädde  sig  i  djurshudar  och  icke  brydde 
sig  om  att  bygga  hus,  än  mindre  att  idka  åkerbruk  och  handel. 
Deremot  stodo  de  Finnar,  hvilka  vid  Skandinav  .nas  invandring 
herskade   i   Sverige    och  Norge  och  hvilka  i  de  skandinaviska 
sagorna  vanligen  benämnas  Jotuner,  på  en  högre  bildningsgrad, 
kände  synbarligen  både  jernsmide  och  åkerbruk  och  voro  isyn- 
nerhet ryktbara  för  sin  trolldomskonst.     Föröfrigt  beskrifvas  de 
såsom    ett    krigiskt    jättefolk,    med    hvilket  Skandinaverna  offa 
tingo  bestå  svåra  strider;   men  ofta  knöts  äfven  vänskaps-  och 
äktenskapsförbund  med  dem,  och  isynnerhet  i  de  nordliga  trak- 
terna af  Norge  räknade  mången  mägtig  slägt  sin  härkomst  på 
mödernet   från  Jotunerna.     En  gren  af  detta  folk  bodde  äfven 
i  Finland,    och    de    skandinaviska  sagorna  omnämna  härstädes 
finska  konungar,  med  hvilka  de  svenska  regenterna  af  Ynglinga- 
ätten voro  i  mångfaldig  beröring.     I  Finlands  egna  fornsägner 
kallas    de    Hiidet   och    Jättiläiset,   stundom   äfven  Jatulit  och 
Jotunit.     De  hafva  vid  Finnarnes  inflyttning  slutligen  försvunnit 
härifrån,  lemnande  efter  sig  såsom  minnesmärken  såväl  stenrös 
och    borgruiner,    som    bära    deras  namn,  som  ock  stenredskap 
och  ovanliga  ortnamn,  hvilka  synas  leda  sitt  ursprung  från  dem. 
Likadana    ortnamn    i    nordvestra    Ryssland  gifva  skäl  till  den 
förmodan,    att    de    forn-Tschuder,  om   hvilka  detta  lands  sagor 
tala,  äfven  hafva  tillhört  denna  gemensamma  urbefolkning,  hvilken 
sålunda    skulle    i    den    gråa  forntiden  upptagit  hela  det  norra 
området  från  Ural  till  Atlantiska  oceanen. 

I 

Om  vi  från  dessa  dimdunkla  fornfolk  gå  att  betrakta  den 
finska  folkstammens  egentliga  grenar,  så  finna  vi  dem  till  en 
början  bosatta  på  ömse  sidor  om  Urals  bergsrygg" r,  emellan  flo- 
derna Ob  och  Wolga.  Ostligast,  vid  Ob  och  Ir^sch,  bodde  de 
Ugriska  folken  (Ostjaker,  Woguler  och  Ungrare);  vester  om 
Ural,    vid  Kama-floden,   de  Permiska  (Syrjäner,  Permjaker  och 


INLEDNING. 


Wntjaker);  längre  i  söder  och  vid  nedre  Wolga  de  Bulgariska 
(Bulgarer,  Mord  viner  och  Tscheremisser);  slutligen  derifrån  åt 
nordvest,  troligen  vid  Wolgas  mellersta  lopp,  de  Finska,  hvilka 
närmast  utgöra  ämnet  för  denna  historia.  Huru  långt  grän- 
serna för  hvarje  af  de  respektive  gruppernas  område  sträckte 
sig  under  dessa  aflägsna  tider,  är  ej  möjligt  att  närmare 
bestämma.  Endast  det  kunna  vi  med  säkerhet  sluta  till,  att 
den  finska  gruppens  främsta  gren,  de  renskötsel  idkande  Lap- 
parne eller  "Samerne",  redan  ganska  tidigt  hade  spridit  sig 
öfver  de  nordvestra  ödemarkerna  ända  till  Finland  och  Skandi- 
navien, och  dervid  kanske  delvis  råkat  under  Jotunernas  herra- 
välde. Först' lenare  flyttade  äfven  andra  finska  stammar  (Ka- 
relare,  Tavaster,  Wepser  och  andra)  i  Lapparnes  spår  mot 
vester  och  nordvest,  för  en  tid  sammanträffande  med  de  Per- 
miska  folken,  hvilkas  historia  står  i  nära  samband  med  de 
finska  stammarnes  äldsta  öden.  Deremot  hafva  de  bägge  andra 
'grupperna,  de  Ugriska  och  Bulgariska,  gått  en  annan  väg,  och 
deras  historia  är  i  många  afseenden  gemensam.  Till  följd  af 
sina  sydligare  boningsorter  blefvo  de  tidigare  än  de  andra 
stammarne  synliga  i  historien,  och  då  af  de  öden,  de  genom- 
gått, en  och  annan  inverkan  äfven  nått  till  de  nordliga  områdena, 
är  det  nödvändigt  att  här  egna  ett  ögonkast  åt  deras  historia. 

Den  första  säkrare  kunskap  om  dessa  finska  stammar  är 
från  l:sta  seklet  före  Kristus.  Vid  denna  tid  hade  Skythernas 
gamla  välde  norr  om  Svarta  hafvet  gått  under  och  deras  stam- 
förvandter  Sarmaterna  (Slavernas  förfäder)  hade  dragit  öfver 
Don  och  nedsatt  sig  i  trakterna  af  Donau.  Men  i  deras  ställe 
uppträdde  tvenne  mägtiga  folk,  Aorser  och  Siraker,  hvilka  med 
sina  ryttareskaror  herskade  vid  Wolgas  nedre  lopp  och  med 
sina  kameler  drefvo  handel  ända  på  Indien  och  Babylonien. 
Dessa  Aorser,  som  utan  tvifvel  hörde  till  den  Bulgariska  stam- 
men (en  gren  af  Mordvinerna  bär  ännu  i  dag  namnet  "Ersa"), 
omnämnas  -sedan  på  samma  område  under  ett  par  århundraden. 
Derefter  försvinna  de  åter  och  de  ifrån  trakten  af  Weichsel 
ankomna    Götherna    herska    någon    tid  norr  om  Svarta  hafvet. 

Men  vid  slutet  af  4:de  seklet  e.  Kr.  se  vi  den  finska  folkstam- 
mens Ugriska  gren  sätta  sig  i  rörelse  mot  Europa,  ryckande 
med  sig  Bulgariska  stammar  och  krossande  det  Götiska  herra- 
väldet vid  Donau  och  Svarta  hafvet.  Sålunda  grundades  det 
så    kallade    Hunniska   riket,    hvars  store  herskare  Attila  ifrån 


FINLANDS     HISTORIA. 


sitt  läger  vid  Theiss  höll  Slaverna  och  Germanerna  under  sin 
spira  och  med  sina  segertåg  injagade  skräck  hos  Roms  båda 
kejsardömen.  Men  sedan  Attila  dött  år  453,  nödgades  Hun- 
nerna  draga  sig  tillbaka  till  Svarta  hafvets  kusttrakter,  der  de 
åter  sönderföllo  i  mindre  stammar. 

I  medlet  af  det  följande  seklet  inträffade  en  ny  förändring 
i  de  Hunniska  folkens  lif.  Deras  östra  stammar  blefvo  under- 
kufvade  af  Turk-Uigurerna,  hvilkas  "stor-khan"  då  utbredde  sitt 
herravälde  ifrån  Altai  till  Don.  Men  ifrån  Don  åt  vester  ända 
till  Baijern  hade  de  så  kallade  Avarerna,  ett  undan  Turkarne 
flyende  Ugriskt  folk,  grundlagt  ett  mägtigt  rike,  hvilket  för  en 
tid  uppsvingade  sig  till  arfvinge  af  Attilas  välde  vid  Theiss. 
Der  bibehöll  sig  Avarernas  rike  ända  till  Karl  den  stores  tider 
(till  slutet  af  8:de  seklet),  men  dess  välmagts  tid  var  förbi 
redan  omkring  år  630,  då  de  vid  Svarta  hafvet  bosatta  stam- 
förvandterna  åter  blefvo  sjelfständiga.  Redan  derförinnan  hade 
de  mellan  Wolga  och  Don  boende  folken  befriat  sig,  då  Turk- 
Uigurernas  välde  splittrades.  Fältet  var  således  åter  öppet  för 
upprättandet  af  nya  riken. 

Då,  under  loppet  af  7:de  seklet,  uppstodo  vid  Wolga 
tvenne  riken  af  finskt  ursprung,  hvilka  i  anseende  till  deras 
varaktighet  och  deras  kultur  äro  förtjenta  af  mycken  uppmärk- 
samhet. Katsarerna,  ett  Ugriskt  folk,  som  i  tiden  hade  hört 
till  Attilas  vidsträckta  rike  och  nu  till  sist  stått  under  Turk- 
Uigurernas  herravälde,  uppbygde  åt  sig  en  hufvudstad,  vid 
namn  Jtil,  i  närheten  af  Wolgas  mynning  och  utbredde  derifrån 
sitt  välde  ända  till  Dnieper.  Denna  händelse  tvang  Bulgarerna 
(de  forna  Hunner-stammarne)  att  utflytta  ur  sina  boningsplatser 
vid  Don.  De  skilde  sig  i  tvenne  grenar  och  grundlade  då 
två  lika  benämnda  riken.  En  del  af  dem  begaf  sig  nämligen 
åt  vester  öfver  Donau  till  det  nuvarande  Bulgariet,  hvarest 
likväl  inkräktarne  snart  sammansmälte  med  den  slaviska  be- 
folkningen, och  höra  derefter  icke  vidare  till  den  Finska  folk- 
stammens historia.  Men  den  andra  grenen  af  Bulgarerna  drog 
sig  mot  norr  och  grundlade  vid  Wolgas  krökning  Stora  Bul- 
garien, som  bibehöll  sig  ända  till  13:de  seklet.  Genom  Kat- 
sarernas  rike  och  Stora  Bulgarien  gick  en  liflig  handel  ifrån  de 
muhamedanska  länderna  i  söder  till  högsta  norden,  och  båda 
dessa  folk  stodo  på  en  temligen  hög  bildningsgrad.  Men  de 
Turkiska  folkens  påträngande  öster  ifrån  begynte  redan  i  slutet 


INLEDNING. 


af  9:de  seklet  försvaga  Katsarernas  rike,  till  dess  det  slutligen 
omkring  år  1000  fullständigt  gick  under. 

Under  denna  tid  hade  ett  Ugriskt  folk,  Magyarerne  eller 
Ungrarne,  ifrån  trakterna  af  Ural  kommit  till  Dniepern  och 
lydde  någon  tid  under  Katsarernas  välde.  Men  år  889  flyt- 
tade Ungrarne  under  sin  anförare  Arpad  in  till  det  nuvarande 
Ungern,  der  deras  ärorika  stat  ännu  eger  bestånd.  Ett  hälft 
årtusendes  ansträngningar  hade  sålunda  förskaffat  åt  den  Finska 
folkstammens  Ugriska  gren  ett  varaktigt  hemvist  vid  Donaus 
stränder.  Men  i  hvad  mon  dessa  folkrörelser  äfven  inverkat 
på  den  finska  grenen,  skall  i  det  följande  blifva  föremål  för 
vår  undersökning. 


Finlands  Historia. 


I.     De  skilda  stammarnes  tidehvarf 

till  år  1157. 

1.    De  finska  stanimariies  invandring  till  Finland. 

De  stammar,  af  hvilka  det  finska  folket  leder  sin  här- 
komst, synas  ännu  vid  den  kristna  tideräkningens  början  hafva 
varit  bosatta  vid  Wolgas  mellersta  lopp,  antagligen  ofvan  om 
det  ställe,  der  floden  gör  sin  krökning  mot  söder.  De  hade 
till  sydostliga  grannar  Mordvinerna,  hvilkas  språk  också  ännu  i 
dag  står  det  finska  mycket  nära.  I  nordost  åter  torde  de 
stått  i  förbindelse  med  Syrjäner  och  andra  Permiska  folk,  hvil- 
kas språkförråd  jämväl  antyda  en  dylik  nära  beröring.  Men 
nordvest  om  Finnarne,  eller  ända  till  Finland  och  norra  Skan- 
dinavien, synes  detta  dunkla  fornfolk  af  kanhända  Ugriskt  ur- 
sprung, som  i  sagorna  omtalas  under  namn  af:  Finnar,  Jotuner, 
Jatuler  och  "Hiidet",  från  uråldriga  tider  varit  utbredt.  Till 
dessa  ödemarker  hade  också  den  gren  af  den  finska  folkstam- 
men vandrat,  som  af  de  öfriga  finnarne  kallades  Lappar,  eme- 
dan de  med  sina  renar  nomadiserade  långt  uppe  vid  det  finska 
områdets  yttersta  gränser  *.  Finnarne  sjelfva,  som  redan 
idkade  något  slags  åkerbruk  och  boskapsskötsel,  voro  delade  i 
tvenne  hufvudgrenar:  Karélare  nordligare  och  Tavaster  sydligare. 
Men  det  nationela  namnet  Suomi  synes  från  äldsta  tider  varit 

Lapplands  finska  namn  Lappi  är  uämligen  en  modifiering  af  ordet 
oppi  —  hörn,  afsides  trakt,   och  heslägtadt  med  loppu  =  ände,  slut. 

Öfvere. 


8  FINLANDS    HISTORIA. 

gemensamt  för  dem,  och  detta  samma  namn  tillegnade  sig 
äfven  Lapp-  eller  Saame-folket 

Antagligt  är,  att  folkrörelserna  i  mellersta  Asien  omkring 
år  100  e.  Kr.  sträckte  sina  verkningar  äfven  till  Europa,  i 
det  de  drefvo  de  finska  stammarne  bort  från  deras  bonings- 
platser. Karelarne  vandrade  längs  floden  Jug  till  Suchona 
och  Dvina,  derifrån  de  sedan  utbredde  sig  åt  sydvest  till 
Onegas  och  sedermera  Ladogas  stränder.  Till  dessa  trakter 
ankommo  samtidigt,  förmodligen  längs  "\Yolgas  källflöden,  äfven 
Tavasterna,  nedsättande  sig  söder  om  Ladoga  och  Onega.  Denna 
gren  delade  sig  kanhända  redan  då  uti  skilda  stammar,  af 
hvilka  Egentliga  Finnarne  bodde  vestligast,  Egentliga  Tavasterna 
mellerst  och  Wepserna  ostligast,  emellan  Onega  och  Bjelo-Osero- 
sjön  (Walgetjärvi).  På  dessa  platser  anträffas  de  finska  stam- 
marne vid  midten  af  fjerde  seklet,  då  de  omtalas  såsom  skatt- 
skyldige under  Svartahafs-gotherna.  Men  sedan  Göthiska  riket 
blifvit  förstördt,  saknar  man  åter  för  flere  sekler  hvarje  säkrare 
underrättelse  om  dem.  Den  del  af  Karelarne,  som  hade  kom- 
mit till  Dvinas  stränder,  råkade  förmodligen  der  tillsammans 
med  Permierna,  och  af  denna  förening  uppkom  med  tiden  det 
Bjar  miska  riket,  hvilket  vi  framdeles  bli  i  tillfälle  att  omtala. 
Tavasterna  åter  hade  till  sydliga  grannar  Lithauerne,  hvilka 
såsom  Slavernas  förtrupp  redan  hade  framträngt  mot  norden. 
Och  då  Finnarnes  boningsplatser  otvifvelaktigt  redan  nådde  till 
finska  viken,  så  kommo  de  ganska  snart  att  känna  Sveriges 
kringströfvande  vikingar.  Men  i  norr  torde  de  redan  tidigt 
vant  sig  att  uppbära  skatt  af  sina  lappska  stamförvandter, 
som  från  sina  ödemarker  samlade  dessa  trakters  värdefullaste 
handelsartikel,  dyrbara  pelsverk. 

På  hvilken  tid  och  af  hvad  orsak  Finnarne  drogo  åt  vester 
från  dessa  trakter,  kunna  vi  någorlunda  sannolikt  föreställa  oss 
på  följande  sätt:  Då  Bulgarerne  vid  slutet  af  7:de  seklet 
från  trakterna  af  Don  drogo  mot  norden  och  grundade  Stora 
Bulgarien,  kunde  ej  denna  tilldragelse  vara  utan  inflytande  på 
de  nordliga  och  vestliga  stammarne.  Karelarne  och  Tavasterna, 
ansatta  i  öster,  trängdes  tillhopa  i  trakten  af  Ladoga  och 
Onega  och  begynte  (omkring  år  700)  utskicka  sina  kolonier 
mot  vester.  Först  begaf  sig  en  med  Tavaster.  uppblandad  gren 
af  Karelarne  under  namn  af  Liver  och  Kurer  åt  sydvest  och 
hamnade    slutligen  i  Lifflands    och    Kurlands    kustländer,  som 


UK     FINSKA    STAMMAKXES    INVANDRING    TILL    FINLAM).  9 

efter  dem  fingo  sina  namn,  efter  det  att  de  med  Lithauerne 
beslägtade  Letterne  blifvit  trängda  till  det  inre  af  landet  eller 
gjorda  underdåniga.  Vid  samma  tid  begynte  en  del  af  Kare- 
larne  nedsätta  sig  vester  om  Ladoga  vid  Wuoksens  mynning 
uti  det  nu  varande  Karelen,  under  ständig  kamp  med  Pohjola- 
folket,  under  hvilket  namn  man  måste  förstå  i  det  inre  af 
landet  och  vid  norra  stranden  af  Ladoga  boende  Jotuner  och 
Lappar.  Ännu  mera  vesterut  drogo  Egentliga  Finnarne,  följande 
Finska  vikens  båda  kuststräckor.  På  södra  sidan  om  denna 
hunno  de  så  småningom  ända  till  stränderna  af  Östersjön  och 
öarne,  samt  Livernes  gränser,  och  kännas  nu  under  namnet 
Ester.  På  norra  sidan  trängde  de  fram  längs  Finlands  södra 
kust  till  trakterna  af  Raumosjön*  till  det  nu  varande  Egent- 
liga Finland.  Äfven  Egentliga  Tavasterna  begynte  i  samma 
grupp,  fastän  kanske  något  senare,  utskicka  kolonier  i  de  andras 
spår.  En  sådan  koloni  tyckes  hafva  trängt  sig  öfver  Narova 
och  nedsatt  sig  emellan  Peipus  och  Wirtsjärvi  sjöar  (estniskans 
Dorpatska  dialekt).  Andra  gingo  öfver  Nevan  och  Kymmene 
elf,  sålunda  grundande  Tavastlancl  i  Finland.  Men  någon  del 
af  Tavasterna  synes  qvarstannat  vid  sina  förra  boningsplatser, 
hvarest  de  ännu  under  följande  sekler  omnämnas. 


2.    Warägeruas  välde. 

På  denna  tid  hade  de  Slaviska  folken  börjat  längs  Dnie- 
perns  öfre  tillflöden  sträfva  mot  norden  och  nedsatt  sig  vid 
Ilmensjön,  hvarest  deras  "nya  stad"  Novgorod  uppstod.  Dessa 
nykomlingar,  åt  hvilka  de  finska  stammarne  gåfvo  namnet 
Wenäläiset,  gjorde  Tavasternas  läge  söder  om  Ladoga  ännu 
trängre  och  torde  påskyndat  deras  afflyttning  till  Finland.  Å 
andra  sidan  begynte,  i  synnerhet  vid  slutet  af  8:de  och  början 
af  9:de  seklet,  de  Skandinaviska  vikingarne  med  sina  sjöröf- 
varskepp  segla  ända  till  Ladoga  och  ännu  längre,  utpressande 
af  dessa  trakters  Finnar  och  Slaver  skatt  och  byte.  En  gång 
hände    det,  i  medlet    af    9:de   seklet,  att  dessa  vikingar  eller, 

Så  kallas  den  del  af  Bottniska  viken,  som  sträcker  sig  norr  om  Åland 
intill  Qvarken. 


10  FINLANDS    HISTORIA. 

såsom  de  ryska  krönikorna  kalla  dem,  Warägerna,  fördrefvos, 
och  landets  innevånare  försökte  grunda  en  sjelfstiindig  styrelse. 
Men  folkelementen  voro  alltför  mycket  olika  och  spridda.  Der- 
för  sände  man  bud  till  Warägernas  eget  land,  Sverige,  och 
inkallade  derifrån  trenne  bröder  att  styra  landet.  Dessa  bröder 
kallas  i  de  ryska  krönikorna:  Rurik,  Sineus  och  Truvor.  De 
anlände  med  ett  stort  följe  och  grundlade  år  862  de  Wamgiska 
Ryssarnes  rike,  som  fick  sitt  namn  efter  de  nya  herskarne 
(Roos,  Ruotsi)  och  hvaraf  det  nuvarande  ryska  riket  uppstått. 
I  början  bestod  större  delen  af  detta  rike  af  Finnar  (tschuder) ; 
ty  Rurik  hade  sitt  område  vid  Wolchow  i  Tavasternas  (Jämernas) 
land,  Sineus  vid  Bjelo-Osero  och  bland  Wepserna,  Truvor  uti  Isborsk, 
söder  om  Peipus-sjön  vid  Esternas  gräns.  Men  sedan  de  yngre 
bröderna  dött,  flyttade  Rurik  styrelsens  säte  till  Novgorod,  och  då 
sedermera  riket  allt  mer  utvidgades  åt  söder,  blef  det  i  samma 
mon  helt  och  hållet  slaviskt.  Sjelfva  den  regerande  slägten 
och  dess  krigiska  följe  förblef  dock  länge  skandinavisk,  och 
de  finska  undersåtarne  synas  varit  i  fullkomligt  lika  anseende, 
som  slaverna.  Ruriks  son  Igor,  i  början  under  sin  frände 
Oleg's  förmyndarskap  (879 — 912)  och  sedan  såsom  myndig 
(912 — 945),  efter  honom  hans  son  Sviatoslaw  (945 — 972)  och 
derefter  åter  dennes  son  Wladimir  den  store  (972 — 1015)  inne- 
hade efter  hvarandra  regeringen  med  biträde  af  Warägernas 
krigarkast;  men  på  deras  tåg  till  Konstantinopel  och  andra 
orter  medföljde  såväl  slaviska,  som  finska  skaror.  Någon  del  af 
Tscheremisserna  i  öster  (vid  trakterna  af  Rostow)  och  någon 
del  af  Esterna  i  vester  synas  äfven  hafva  hört  till  dessa  regen- 
ters  område,  och  Wladimirs  son  Jaroslaw  (1015 — 1054)  anlade 
i  Estland  slottet  Jurjew  eller  det  nuvarande  Dorpat  (år  1030). 
Sistnämnde  regent,  som  var  förmäld  med  svenske  konungen 
Olof  Skötkonungs  dotter  Ingegerd,  gaf  åt  sin  gemål  till  morgon- 
gåfva  Ladoga  stad  och  län,  och  häraf  anser  man,  att  detta 
landskaps  namn  Ingermanland  (Inkerin  maa)  har  sin  härled- 
ning. Men  rikets  medelpunkt  hade  redan  dragit  sig  till  Kiew. 
och  det  finska  området  begynte.  blifva  åt  sidan.  När  således 
ryska  riket  efter  Jaroslaws  död  sönderföll  i  smärre  fursten- 
domen,  blef  uti  dem  det  slaviska  elementet  nu  det  allena 
herskande. 

Under    detta   sakernas  nya  skick  tillföll  omsorgen  om  de 
finska    stammarnes    angelägenheter    Novgorod   ensamt.     Denna 


WARAGERNAS    VÄLDE.  11 

stad  hade  nu  utbildat  sig  till  en  borgerlig  republik,  som  efter 
godtfinnande  valde  sina  krigsöfverstar  ur  Ruriks  slägt,  men  för 
öfrigt  följde  sitt  eget  styrelsesätt  och  allt  mer  och  mer  riktade 
sig  genom  sin  handel  på  vesterlanden.  Just  för  denna  handel 
behöfde  Novgorod  oundgängligen  såväl  Ladogas  södra  kust- 
sträckor som  ock  Nevafloden  och  fördref  derför  från  dessa 
trakter  Tavasternas  sista  qvarlefvor.  Detta  synes  hafva  inträffat 
i  slutet  af  ll:te  seklet.  Ännu  år  1042,  då  furst  Wladimir, 
Jaroslaws  son,  ifrån  Novgorod  gjorde  sitt  olyckliga  tåg  mot 
Jämerna  eller  Tavasterna,  bodde  dessa  vid  Ladogas  södra  strän- 
der. Men  i  det  följande  seklet  har  denna  stam  redan  full- 
ständigt inflyttat  till  Finland,  och  någon  mindre  del  har  flytt 
mot  nordost.  I  detta  eröfringsföretag  hade  Novgoroderna  den 
bästa  hjelp  af  dervarande  Karelare,  hvilka  härefter  förblefvo  i 
troget  vänskapsförbund  med  denna  mägtiga  handelsstad.  En 
del  af  karelska  stammen  inflyttade  i  Tavasternas  forna  hemvist 
uti  Ingermanland  och  fingo  nu  såsom  undersåtar  under  Nov- 
gorod namnet  Ingrer  (Inkerikot).  I  samma  förhållande  till 
Novgorod  stodo  äfven  Woterna  (Watjalaiset),  en  stam  kareliserade 
Tavaster  i  Ingermanlands  vestra  hörn.  Deremot  voro  de  i  Fin- 
land vid  trakterna  kring  Wuoksen  bosatta  Karelarne  endast 
Novgorodernas  bundsförvandter,  men  ej  deras  undersåtar,  och 
de  finska  Tavasterna,  likasom  äfven  Esterna,  försvarade  modigt 
sin  frihet.  Men  åt  nordost  utbredde  sig  Novgorodernas  välde 
hastigt;  ty  de  dyrbara  pelsverk,  som  fingos  från  skogarne,  och 
den  handel,  som  från  Dvinas  mynning  gick  till  Wolgas  mellersta 
lopp,  lockade  deras  vinningslystnad.  Snart  hade  de  trängt 
öfver  den  landtrygg,  som  skiljer  Dvinas  och  Ladogas  vatten- 
områden, och  påträffade  derstädes  ännu  en  gren  af  Karelarne, 
som  innehade  stränderna  af  Dvina.  Dessa  Karelare,  som  ryska 
krönikorna  efter  deras  läge  kallade  sawolotshiska  (bortom  vatten- 
skilnaden  boende)  tschuder,  voro  äfven  kända  af  Skandinaverna, 
men  buro  i  deras  sagor  namnet  Bjarmer.  För  deras  skull 
måste  vi  här  särskildt  betrakta  dessa  nordliga  trakters  egen- 
domliga förhållanden. 


I-'  FINLANDS     HISTORIA. 


3.    Bjamialaml,  Lappar  och  Kvener. 

De  Karelare,  som  stannat  qvar  vid  Hvita  hafvets  stränder, 
synas  derstädes  hafva  grundlagt  ett  vidsträckt  rike,  hvars 
medelpunkt  var  i  närheten  af  Dvina-flodens  mynning.  Norr- 
mannen Otlier,  som  i  medlet  af  9:de  seklet  hade  gjort  en 
upptäcktsresa  längs  kusten  af  Lappland  ända  till  Hvita  hafvet, 
ger  den  första  underrättelsen  om  detta  samhälle  och  kallar 
folket:  Beormer  eller  Bjarmer,  troligen  af  namnet  Permier. 
Med  detta  namn  omnämnas  de  äfven  senare  af  Skandinaverna, 
och  redan  på  grund  häraf  kan  man  antaga,  att  Karelarne  uti 
Bjarmaland  hade  bragt  under  sitt  välde  hela  permiska  folk- 
stammen :  Syrjänerna,  Wotjakerna  och  Permjakerna,  hvilkas  bo- 
ningsplatser sträckte  sig  längs  med  Wytshegdas  och  Kamas 
tillflöden.  Men  det  är  äfven  eljes  kändt,  att  just  längs  dessa 
floder  en  liflig  handel  drefs  från  Bulgarernas  rike  till  trakterna 
af  Dvina,  och  att  Bjarmerna  genom  denna  handel  förvärfvade 
sig  betydliga  rikedomar.  Ryktet  om  Bjarmalands  rikedom 
utbredde  sig  nu  snart  till  Norge  och  lockade  dess  vikingar  att 
företaga  färder  dit,  såväl  för  handel,  som  för  att  plundra. 
Redan  Harald  Hårfagers  son,  Erik  Blodyxa,  gjorde  omkring  år 
920  ett  sådant  plundringstäg;  men  ryktbarast  är  det  tåg, 
hvilket  en  norrman  Karli  och  hans  broder  Gunnstein,  samt 
Finnmarkens  förläningsman  Thorer  Hund  gemensamt  företogo 
till  Dvinas  mynning  år  1026.  Sedan  de  derstädes  köpt  en 
myckenhet  sobel-  och  bäfverskinn  samt  annat  pelsverk,  land- 
stego  de  åter  en  natt  i  hemlighet  och  gingo  att  plundra  Bjar- 
mernas  heliga  begrafningsplats,  som  låg  i  en  lund  och  var 
omgifven  med  en  hög  skidgård.  Det  berättas,  att  Bjarmerna 
hade  för  sed  att  alltid  vid  en  rik  mans  död  skifta  hans  egen- 
dom i  två  delar,  så  att  arfvingarne  fingo  den  ena  delen,  men 
den  andra  deremot  gafs  med  åt  den  döde  till  Tuonela  (under- 
jorden), det  vill  säga  nedgräfdes  bland  mullen  i  hans  grafhög. 
Men  i  midten  af  begrafningsplatsen  var  guden  Jumalas  bild, 
"Jomali",  på  hvars  knän  hvilade  en  silfverskål,  full  af  silfver- 
mynt,  och  kring  hvars  hals  hängde  en  tung,  dyrbar  kedja. 
Hvarje  natt  höllo  sex  bjarmer,  två  i  gången,  vakt  vid  detta 
heliga    ställe;    men    de    norska    plundrarne    begagnade  sig  af 


BJARMALAND,    LAPPAR    OCH    KVEXER.  13 

mellantiden,  då  vakterna  byttes  om,  och  sluppo  sedan  lyckligt 
undan,  medförande  till  sina  skepp  ett  omätligt  byte.  öm  andra 
tåg  saknar  man  närmare  underrättelser;  men  i  Skandinavernas 
sagor  ansågs  "Bjarmaland"  länge  för  ett  mägta  rikt  land,  hvars 
plundring  för  vikingarne  på  samma  gång  var  ett  synnerligen 
farligt  och  derjämte  ärorikt  företag. 

Hvad  slags  föremål  det  kunde  vara,  med  hvilka  Bjar- 
merna  tillbytte  sig  söderns  varor  och  silfverskatter,  kunna  vi 
äfven  sluta  till  af  nyss  nämnda  händelser.  Dessa  dyrbara 
pelsverk,  som  ännu  på  denna  tid  i  ymnighet  erhöllos'  från  den 
höga  nordens  vidsträckta  ödemarker,  utgjorde  en  i  de  aflägsna 
sydliga  länderna  synnerligen  eftersökt  handelsvara,  h  vilken  af 
arabiska  köpmän  afhemtades  ända  ifrån  Stora  Bulgariet.  Men 
Bjarmerna  hade,  efter  hvad  man  med  säkerhet  kan  antaga, 
bragt  de  närboende  folken,  och  i  synnerhet  Lapparne,  under 
sitt  herravälde,  och  togo  af  dem  i  skatt  just  sådana,  som  pen- 
ningvärde gående  skogsdjurs  skinn. 

För  öfrigt  var  Lapparnes  område  ännu  på  denna  tid  så 
vidsträckt,  att  samma  slags  skatt  förslog  rikligen,  ej  blott  åt 
de  bjarmiska  Karelarne  vid  Dvina  och  Suchona,  utan  äfven  åt 
Ladoga-karelarne  och  till  och  med  Tavasterna  i  Finland.  Deremot 
hade  den  nordvestligaste  delen  af  Lapparne  uti  den  så  kallade 
norska  Finnmarken  eller  JBwi;a-landet  blifvit  skattskyldiga  under 
Norrmännen,  hvilka,  enligt  Others  uppgift,  fordrade  af  hvarje 
förmögnare  lappfamilj  femton  mårdskinn,  fem  renhudar,  en 
björnhud,  en  björn-  eller  utterskinnspels,  samt  ett  visst  mått 
fjäder  och  skeppståg.  Ända  från  äldsta  tider  hade  Haluga- 
lands  innevånare  i  norra  Norge  uppburit  denna  skatt.  Men 
då  Harald  Hårfager  (i  slutet  af  9:de  seklet)  förenade  alla  små 
riken  under  sitt  välde,  kom  äfven  lappska  skatten  under  norska 
kronan  och  en  skild  "förläningsman  öfver  Finnmarken"  till- 
sattes i  och  för  samfärdseln  med  lapparne.  Detta  öfverherr- 
skap  öfver  Lapparne  omfattade  ej  blott  upptagandet  af  skatt, 
utan  äfven  uteslutande  rätt  till  handel.  Men  sina  öfriga  sam- 
hällsförhållanden fingo  Lapparne,  såsom  det  synes,  sköta  så 
godt  de  kunde,  och  i  krönikorna  likasom-  i  forasägnerna  om- 
nämnas skilda  lappkonungar,  hvilka  förmodligen  tillika  voro 
offerprester  eller  religiösa  öfverhufvuden. 

Bland  de  grannfolk,  hvilka  synbarligen  uppburo  skatt  af 
Lapparne,  fans  ännu  ett,  om  hvars  rätta  ursprung  man  ej  har 


14  FINLANDS     H1ST0B1A. 

någon  säker  kännedom,  nämligen  Kaimdaiset  eller  Kvenerna 
(Qvänerna).  Dessa  bodde,  enligt  Others  berättelse,  öster  om 
Norge  eller  Halugaland,  således  i  nordliga  Sverige,  och  voro 
ofta  i  fejd  med  Norrmännen.  Men  i  öster  synes  deras  välde 
hafva  sträckt  sig  äfven  till  den  finska  sidan  af  Bottniska  viken, 
och  då  Karelarne  vid  Dvina  eller  Ladoga  hade  begynt  upp- 
taga lappskatt  från  dessa  trakter,  så  var  den  naturliga  följden 
häraf,  att  dessa  bägge  folk  stötte  tillsammans  på  Lapplands 
öde  fjäll.  År  877  hände  det,  att  Kvenernas  konung  Warawit 
eller  Faravid  kallade  till  sin  hjelp  norska  konungens  förlä- 
ningsman  Thorulf  Kiveldulfson,  och  i  förening  med  detta  folk 
gjordes  nu  några  härtåg  mot  Karelarne.  Derefter  försvinner 
kännedomen  om  Kvenerna  i  sagornas  dunkel,  och  deras  namn, 
"kven",  som  i  de  skandinaviska  språken  betecknar  "qvinna", 
gaf  upphof  åt  förunderliga  sägner  om  ett  bakom  Sverige  be- 
läget amazonrike.  Sålunda  berättas  det,  att  svenska  konungen 
Emund  Gamle  (efter  år  1052)  sände  sin  ende  son  att  eröfra 
detta  land,  men  att  Kvenlands  krigiska  qvinnor  (amazoner)  för- 
gjorde honom  och  hela  hans  här,  derigenom  att  de  förgiftade 
källor  och  brunnar.  Sjelfva  kvenfolket  synes  dock  småningom 
gått  under;  ty  i  Finnmarken  utbredde  sig  allt  mer  och  mer 
Norrmännens  välde,  och  Svenskarne  utvidgade  sitt  område  längs 
Bottniska  vikens  vestra  kust.  Men  sitt  namn  hafva  dock 
Kvenerna  lemnat  qvar  i  dessa  nejder  (Kainu-land,  Kajanien) 
och  i  Norge  förstås  med  namnet  "Kvaen"  i  allmänhet  en  finne. 
Af  denna  orsak  har  man  äfven  ofta  dragit  den  slutsats,  att 
Kvenerna  varit  en  från  Karelarne  afsöndrad  gren.  Men.  mera 
troligt  är,  att  de  voro  qvarlefvor  af  de  forna  Jotunerna  eller 
Hiisifolket,  som  kanhända  allra  tidigast  hade  begynt  uppbära 
skatt  ifrån  Lapparne.  En  dylik  gemenskap  emellan  namnen 
Kven  och  Hiisi  har  kanhända  redan  äfven  Tacitus  åsyftat,  då 
han  förtäljer,  att  bakom  Svenskarne  (Sueonerna)  äro  "Sitonernas 
folkstammar"  (Hiisi  *-folket),  öfver  hvilka  "en  qvinna  (kven) 
nerskar".  Äfven  Kalevala-runornas  "Pohjola"  och  dess  herr- 
skarinna  Louhi  tyckas  häntyda  åt  samma  håll. 

Likasom  Norrmännen  och  Svenskarne  i  vester  lade  Kvenernas 
forna  område  under  sitt  välde,  begynte  äfven  Novgoroderna  och 
de  öfriga  Ryssarne  under  loppet  af  12:te  seklet  intränga  öfver 

Stammen    "Hiite"  anses  af  Lönnrot  vara  densamma  som  i  ordet  "seid". 

öfver*.  anm. 


DE     VINSKA     STAM.MAU.Ni;     I     FIM.AXD.  15 

skogssträckan  till  Bjarmaland  (Sawolotshien).  På  det  ställe, 
der  Jug  infaller  i  Suhhona,  grundlades  vid  denna  tid  en  stad, 
benämnd  Ustjug,  som  snart  riktade  sig  genom  sin  handel,  och 
en  från  Novgorod  utgången  koloni  nedsatte  sig  redan  år  1174 
vid  Wjatka,  läggande  Wotjakerna  under  sitt  välde.  Sålunda 
hade  nu  Bjarmernas  gamla  handelsväg  råkat  i  Ryssarnes  våld; 
deras  forna  rikedom  och  välstånd  förstördes  och  i  och  med 
detsamma  upphörde  äfven  vikingarnes  färder  till  Bjarmaland 
(deras  sista  besök  var  år  1217).  Det  under  Novgorod  skatt- 
skyldiga området  sträckte  sig  nu  längs  Suchona  och  Wytshegda 
till  Syrjänernas  land  ända  till  trakterna  af  Petschora,  och  fastän 
år  1187  ett  upplopp  omtalas  på  detta  område,  då  uppbörds- 
männen vid  Petschora  och  i  Sawolotshien  mördades,  så  utvid- 
gades dock  Ryssarnes  kolonisation  ,m.er  och  mer.  Men  sjelfva  . 
Karelarne  vid  Dvina  och  hafskusten  synas  dock  ihärdigt  och 
länge  försvarat  sin  frihet,  och  först  vid  början  af  14:de  år- 
hundradet hade  Novgorodernas  välde  utbredt  sig  till  D vina- 
flodens  mynning. 


4.    De  finska  stammarne  i  Finland. 

De  finska  stammar,  som  hade  inflyttat  till  trakterna  vester 
om  Ladoga,  och  än  vidare  längs  Finska  vikens  norra  strand 
ända  till  Östersjön,  tagande  sålunda  i  besittning  den  så  kallade 
Finska  halfön  (Suomen  niemi),  äro  vigtigast  för  historien;  ty 
af  dem  har  det  nu  varande  Finska  folket  uppstått,  den  enda 
gren  af  denna  stam,  som  förmått  tillkämpa  sig  sjelfständig 
bildning  och  en  politisk  ställning.  Vid  tiden  för  deras  första 
invandring  hit,  under  loppet  af  8:de  och  följande  sekler,  voro 
likväl  dessa  stammar  i  föga  och  äfven  då  oftare  fiendtlig,  än 
.änskaplig  beröring  med  hvarandra,  under  beständiga  tvister 
om  eganderätten  till  det  land,  som  de  voro  i  begrepp  att  taga 
i  besittning.  Karelarne,  hvilka  nedsatte  sig  i  trakterna  vester 
och  nordvest  om  Ladoga,  utbredde  härifrån  längs  Saimas  södra 
kuster  och  Finska  viken  sin  kolonisation  till  de  vestliga  öde- 
markerna och  sålunda  uppstodo  af  dessa  utmärker  vestra  Kare- 
lens trenne  härader:  Äyräpää,  JääsJcis  och  Savo.    De  Egentliga 


16  FINLANDS    HISTORIA. 

Finnarna  och  de  Egentliga  Tavasterna,  hvilka  på  sin  vandring 
mot  vester  hade  följt  landsträckan  mellan  Ladoga  och  Finska 
viken,  trängdes  härunder  bort  från  detta  område  eller  blandade 
sig  med  Karelarne.  Finska  vikens  innersta  del  fick  deraf 
namnet  Kyrialabotn  eller  Karelska  viken,  alldenstund  Karelarne 
herskade  i  dessa  nejder.  Men  Karelarnes  hufvudsäte  var  syn- 
barligen vid  Wuoksens  utlopp,  der  äfven  sannolikt  de  finska 
runornas  Kalevala  torde  varit  beläget.  I  så  fall  skulle  det  Pohja 
eller  Sariola  folk,  öfver  hvilket  Kalevafolket  efter  många  strider 
slutligen  behöll  segern,  vara  att  sökas  på  norra  stranden  af  Ladoga. 
Under  det  Karelarne  sålunda  nedslogo  sina  bopålar,  begåfvo 
sig  de  Egentliga  Finnarne  längs  hafskusten  till  sina  nuvarande 
boningsplatser,  qvarlemnande  på  sin  väg  mångfaldiga  spår  af 
kolonisation  såväl  i  trakterna  af  Kymmene  elf,  som  ock  i  det 
nu  varande  Nyland.  Trakterna  af  Aurajoki  och  Rauma  ända 
till  Kumo  elf  togos  nu  i  besittning  af  denna  stam  och  namnet 
Satakimta,  som  uppkommit  vid  loppet  af  sistnämnde  flod,  be- 
visar, att  inbyggarne  bildat  något  slags  ordnadt  samhälle.  Sist 
af  alla  hafva  de  Egentliga  Tavasterna  inflyttat  till  Finland.  De 
följde  den  af  Egentliga  Finnarne  anvisade  vägen,  gingo  öfver 
Kymraene-elf  och  togo  i  besittning  området  söder  om  Päijäne 
och  Wanajavesi  sjöar,  införlifvande  med  sig  de  qvarlefvor  af 
Egentliga  Finnar  och  möjligen  äfven  Karelare,  som  derstädes  förut 
hade  nedsatt  sig. 

Endast  den  sydligaste  delen  af  Finland  hade  sålunda 
blifvit  koloniserad,  ehuru  dock  naturligtvis  alla  dessa  stammar 
genast  begynte  utvidga  sina  områden  mot  norr.  Norr  om  det 
finska  området  fans  kanhända  ännu  spridda  qvarlefvor  af  det 
forna  Hiisi-folket,  men  hufvudsakligast  voro  dock  dessa  nejder 
befolkade  af  Lappar,  hvilka  lifhärde  sig  med  jagt,  fiske  och 
renskötsel.  Sådana  ortnamn,  som  "Lappvesi",  "Lappträsk", 
"Lapin-pitäjä"  och  många  andra  intyga,  att  detta  folk  äfven 
varit  bosatt  i  de  sydligare  delarne  af  landet  vid  tiden  för  Fin- 
narnes  första  ankomst,  och  folksägnerna  likasom  också  de  histo- 
riska urkunderna  omtala  vida  senare  Lappar  i  de  inre  delarne  af 
Savolaks  och  Tavastland.  Det  är  mycket  sannolikt,  att  alla  de 
finska  stammarne  hvar  för  sig  togo  skatt  och  byte  af  dessa 
sina  svagare  bröder.  De  stora  och  fiskrika  sjöarne  i  landets 
nordligare  delar  lockade  hvarje  sommar  Finnarne  upp  till  utmar- 
kerna,    och    under  vinterns  långa  hvila  torde  de  likaså  besökt 


DE    FINSKA    STAMMARNE    I    FINLAND.  17 

dessa  trakter,  dels  för  att  hemföra  sin  fångst,  dels  för  att 
taga  skatt  af  Lapparne.  Längst  mot  norden  synas  vid  denna 
tid  Karelarne  hafva  ströfvat.  De  kommo,  utgående  dels  från 
trakterna  af  Dvina,  dels  från  Ladoga-om rådet,  till  Bottniska  vikens 
nordligaste  hörn  och  ända  till  Finnmarken  och  sammanträffade 
der,  såsom  vi  förut  hafva  sett,  redan  mot  slutet  af  9:de  seklet 
med  Norrmännen.  Sedermera  finna  vi  dem  ofta  i  strid  med 
Norrmännen  och  någon  gång  utsträckande  sina  ströftåg  ända 
till  Halugaland. 

Såsom  ofvan  är  sagdt,  förbundo  sig  redan  tidigt  Ladoga- 
Karelarne  med  Novgorod,  och  de  ryska  krönikorna  omnämna 
dem  ofta  såsom  deltagande  i  detta  lands  inre  stridigheter. 
Såväl  för  egen  räkning,  som  ock  för  Novgorods  voro  Karelarne 
ofta  i  fejd  med  Tavasterna,  hvilka  äfven  från  sina  nya  hem- 
vist understundom  oroade  det  Novgorodska  området.  Sålunda 
förtäljes  det,  att  Tavasterna  år  1142  gjorde  ett  plundringståg 
till  trakterna  af  staden  Ladoga;  men  året  derpå  hämnades 
åter  Karelarne  med  ett  härtåg  i  Tavasternas  eget  land.  Ar 
1149  åter  sägas  Tavasterna  tågat  till  Woternas  land  med  en 
krigshär  af  1,000  man,  så  att  Novgoroderna  voro  tvungna  att 
sända  hjelp  till  dessa  sina  undersåtar.  Men  efter  denna  tid 
fingo  Tavasterna  andra  fiender  i  vester  och  af  denna  orsak 
upphöra  för  någon  tid  krigen  med  Ryssland. 

Om  de  Egentliga  Finnarnes  äldsta  öden  ha  ej  några  säkra 
underrättelser  blifvit  bevarade.  Endast  det  kunna  vi  antaga 
för  gifvet,  att  denna  stam  från  första  början  varit  i  strider 
med  Svenskarne,  hvilka  förmodligen  redan  vid  denna  tid  togo 
Åland  i  besittning.  Utan  tvifvel  voro  de  Egentliga  Finnarne 
sjelfva,  likasom  deras  närmaste  stamförvandter  i  Estland,  djerfva 
sjöfarande,  som  med  sina  skepp  företogo  plundringsfärder  till 
de  svenska  kusterna.  Men  i  Sverige  gjorde  man  ej  på  denna 
tid  någon  åtskilnad  emellan  dessa  folk,  utan  de  benämndes 
med  det  gemensamma  namnet  Ester,  d.  ä.  Österland  ingår, 
fastän  detta  namn  sedermera  öfvergick  uteslutande  på  de  nu- 
varande Esterna  (Wirolaiset).  Äfven  Tavasterna  torde  varit 
inbegripna  under  samma  namn,  men  då  man  sedermera  började 
göra  åtskilnad  emellan  dem,  benämnde  man  dem  Taiv-Ester 
eller  Tavaster.    Om  Karelarnes  sjöfärder  kommer  att  talas  först 

Finlands  historia.  2 


18  FINLANDS    HISTORIA. 

i  nästa  tiderymd ;  men  deras  stamförvandter  Kurerna  vid  kusten 
af  Kurland,  hade  redan  tidigt  förskattat  sig  ett  fruktadt  namn 
på  Östersjöns  vidsträckta  vatten. 


5.    Finnarnes  seder  och  inrättningar. 

Det  som  redan  från  äldsta  tider  skilde  Finnarne  från 
deras  närmaste  stamförvandter  Lapparne  var,  att  de  idkade 
jordbruk  och  boskapsskötsel,  hvilka  näringar  förutsätta  någor- 
lunda fasta  boningsplatser.  Den  tid,  då  den  lappska  kotan 
äfven  var  Finnarnes  bostad  *),  hör  icke  mera  till  historiens 
område;  ty  språkets  äldsta  ordförråd  antyda  redan  något  slags 
jordbruk  och  stadigvarande  bostad.  Af  sädesslagen  voro  Jivete 
och  horn  och  af  andra  odlade  växter  rofvor  och  linet  hos 
Finnarne  tidigast  kända.  Den  ursprungliga  åkerbruksmetoden 
var  svedjebruket,  jämte  hvilket  boskapsskötsel,  jagt  och  fiske 
bedrefvos  såsom  binäringar.  Äfven  biskötseln  tyckes  varit 
Finnarne  bekant  från  äldsta  tider  och  idkades  förmodligen  i 
större  omfång  vid  deras  gamla  boningsplatser,  än  sedan  de 
inflyttat  hit.  Då  Finnarne  från  trakterna  af  Wolga  hade 
dragit  sig  till  Ladoga-stränderna  och  der  kommit  i  en  närmare 
beröring  med  Götherna,  Lithauerna  och  Slaverna,  uppstod 
naturligtvis  emellan  dessa  folk  och  Finnarne  en  mångfaldig 
vexelverkan,  hvars  spår  man  äfven  kan  uppvisa  i  hvarderas 
språk.  Till  de  förra  näringarna  kom  nu  en  vidsträcktare 
handelsrörelse  och  skeppsfart,  såsom  vi  redan  förut  hafva  sett. 
Först  sedan  de  inflyttat  till  sina  nu  varande  boningsplatser, 
kunde  de  vinna  en  stadigare  odling;  deras  samhälle  blef  då 
ordnadt  och  äfven  poesin  erhöll  sin  egendomliga  gestaltning. 
Det  är  ej  alltid  lätt  att  afgöra,  hvilka  bildningselement  härvid 
voro  ursprungligt  finska  och  hvilka  lånade ;  ty  ett  folk  utveck- 
las   och    förädlas  först  genom  beröringen  mect  andra  nationer. 

Isynnerhet  var  det  den  utvidgade  handelsrörelsen,  som 
på  de  nya  boningsplatserna  bragte  Finnarne  i  en  lifligare 
beröring  med  främlingarne.  Den  handel  på  Österlandet,  som 
ifrån    trakterna  af  Wolga  drog  sig  till  Dvinas  mynning,  torde 

*)  Finska  ordet  koti  =  hem,  härledes  från  ordet  kota.  Ofvers. 


FINNARNES  SEDER  OCH  INRÄTTNINGAR.  19 

derifrån    hafva    sträckt   sig  äfven  till  Ladogas  stränder.     Men 
detta  var  ej  den  enda  handelsvägen  från  Österlandet ;  en  ännu 
större    rörelse    drog    sig    genom    Novgorod    samt  längs  Diina- 
tloden.     På   sådant  sätt  kommo  äfven  arabiska  silfvermynt  till 
Finland,    Estland    och    Liffland.     Det  allmännaste  bytesmedlet 
var    likväl  skogsdjurens  skinn,  Finnarnes  förnämsta  utförsvara. 
Deraf  har  ordet  raha  (penning),  som   ursprungligen  betecknade 
pelsverk,  erhållit  sin  nu  varande  betydelse,  och  i  sjelfva  Nov- 
gorod likasom  äfven  i  Estland  benämndes  ett  slags  mynt  nagater 
(beslägtadt    med    ordet   nahka,    skinn).     Den  vestliga  handeln 
drefs    för    det   mesta  på  Gottland,  der  staden   Wisby  samlade 
sig    omätliga    rikedomar.     Att  Finnarne,  som  redan  tidigt  be- 
gynte   plöja  hafvet  på  plundringståg,  äfven  sjelfva  gjorde  han- 
delsfärder  till    länderna    bortom    hafvet,    är  utom  allt  tvifvel. 
Men  den  mesta  handeln  gick  likväl  genom  Gottländingarnes  och 
sedermera  jöawse-förbundets  händer,    hvars  fartyg  landade  vid 
Finlands  och  Estlands  kuster  och,  på  sina  färder  till  Novgoro- 
derna    genom    Nevan    och    Ladoga,    äfven   besökte  Karelarnes 
område.     Sålunda    omnämnes    Koivisto    (Björkö)  vid  Karelens 
strand    såsom    en    känd    handelsplats;    namnet    Tavasthamnen 
§  syftar   på   samma  sätt  någon  handelsplats  vid  Finlands  södra 
kust,    och    Aura-JoM  eller  Avarajoki  (=  den  vida  ån)  synes 
redan    då    varit    bekant    för    köpmännen.     Ännu  större  synes 
handelsrörelsen    varit  i  Estland,   hvars  rikligare  alster  erbjödo 
en  större  tillgång  på  bytesvaror.    Hvad  slags  varor  det  egent- 
ligen   var,    som    de  utländske  köpmännen  hemtade  till  landet, 
kan  man  ej  närmare  bestämma;  men  deribland  var  utan  tvifvel 
tinare     väfnader,     samt    prydnader    och    delvis    äfven    vapen. 
Likväl  var  Finnarnes  egen  industri  redan  vid  denna  tid  någor- 
lunda   utbildad.     Spanad    och  väfnad  voro  qvinnornas  vanliga 
sysselsättningar    och   sammalunda  förfärdigade  männen  allmänt 
sina    redskap   och  vapen  sjelfva.     En  hvar,  som  genom  påfal- 
lande   skicklighet    utmärkte    sig    i    något  yrke,  erhöll  heders- 
namnet seppä  (konstnär) ;  men  då  jernets  och  de  öfriga  metal- 
lernas bearbetning  var  den  konst,  hvari  Finnarne  från  uråldriga 
tider    varit    synnerligen  förfarna,  kom  detta  namn  att  hufvud- 
sakligen    beteckna    en    jernarbetare,    smed.      I   Finland,   hvars 
sjöar    gåfvo'  jernmalm  i  ymnighet,    var  smideskonsten  likasom 
infödd,    och    finska    svärd    voro    eftersökta  så  i  Estland,  som 
äfven  annorstädes.      Äfven  andra   metaller,  såsom  koppar,  silfver 


20  FINLANDS    HISTOBIA. 

och  guld,  voro  kända  och  i  bruk ;  men  prydnaderna  voro  van- 
ligen gjutna  af  brons,  såsom  de  många  återfunna  fornsakerna 
utvisa. 

Finnarnes  samhällsskick  var,  likasom  alla  fornfolks,  grun- 
dadt  på  slägt-  och  familjeförhållandet.  Att  hustrurna  ofta 
togos  från  främmande  slägter,  framgår  ej  blott  ur  de  gamla 
runosångerna,  utan  bekräftas  äfven  af  andra  beslägtade  folkslags 
exempel.  Om  någon  med  slägtens  samtycke  friade  till  en 
jungfru,  så  måste  friaren  vanligen  genom  trenne  prof  visa  sin 
duglighet  och  derefter  begåfva  brudens  familj  med  rika  skänker. 
Ur  runorna  framgår  tydligen,  att  månggifte  ej  var  i  bruk;  ty 
såväl  åt  gudar  som  menniskor  tillägges  i  dessa  endast  en 
hustru,  hemmets  ordnare  och  herskarinna.  Likaså  kan  man 
se,  med  hvilken  utomordentlig  ömhet  och  aktning  qvinnan  blef 
bemött.  Moderskärleken  och  den  vördnad,  man  bör  bevisa 
henne,  är  ett  ständigt  återkommande  ämne  för  sången,  och 
ordet  vaimo  (qvinna),  som  ursprungligen  betecknat  hjerta, 
är  ett  bevis  på  skärheten  af  den  sedliga  känslan.  En  slägts 
talrikhet  och  magt  hafva  alltid  medfört  ett  visst  anseende; 
men  någon  egentlig  ståndsskilnad  fans  ej  ibland  de  frie. 
Endast  trälarne,  som  dels  köptes,  dels  kanske  togos  i  krig, 
befunno  sig  i  en  underordnad  ställning,  ehuru  man  förmod- 
ligen icke  gjorde  någon  synnerlig  åtskilnad  mellan  dem  och 
de  lönta  tjenarne.  Familjerna  bodde  tillsammans  i  byar  och 
bildade  äfven  vidsträcktare  förbund,  hvilka  betecknades  med 
namnet  hihlakunta.  Vid  allmänna  sammankomster  (keräjät) 
rådslogs  om  krig  och  andra  företag  samt  afgjordes  inbördes 
stridigheter.  Ordet  Sunta,  som  kanhända  är  af  slaviskt  ur- 
sprung, synes  hafva  betecknat  lag  och  rätt,  och  suntia  var 
lagens  väktare  och  kanhända  äfven  i  öfrigt  samhällets  tjenste- 
man;  ty  ordet  vero  (utskylder)  tyckes  gifva  vid  handen,  att 
afgifter  för  gemensamma  behof  ej  voro  okända.  Det  är  natur- 
ligt att  man  uti  krigstid  valde  en  anförare  och  äfven  under 
freden,  då  man  ju  alltid  åtminstone  måste  vara  beredd  pa 
fiendtligt  öfverfall,  torde  han  haft  något  slags  höfdingemagt. 
Om  ett  ställe  befästades  (Unna  =  genom  naturen  eller  men nisko- 
verk  svårt  tillgänglig  höjd),  hvaromkring  sedan  en  "linnakunta" 
(slottssamfund)  uppstod,  så  var  dess  höfding  naturligtvis  lika- 
som hela  områdets  beherskare  och  öfverhufvud.  Esterna,  om 
hvilkas    samhällsinrättningar    vi    veta    mera,    än  om  Finlands, 


FIN X ARNES    TROLLDOM,    SKALDEKONST    OCH    RELIGION.  21 

hade  ordnat  sin  styrelse  ungefär  på  detta  sätt.  Äfven  hos 
dem  var  landet  indelt  i  härader  och  i  spetsen  för  dessa  stodo 
höfdingar,  som  hade  träborgar  till  sitt  förfogande;  men  deras 
krigsförsamlingar  kallades  maja  och  landskapets  uppbådade  folk- 
här benämndes  maleva.  Äfven  hos  Liverna  och  Kurerna  var 
förhållandet  enahanda ;  likväl  synes  styrelsesättet  hos  dem  redan 
hafva  erhållit  en  fastare  organisation,  så  att  deras  höfdingar 
betraktades  såsom  konungar. 


6.    Finnarnes  trolldom,  skaldekonst  och  religion. 

Jämte  den  styrande  magten  fans  det  äfven  en  annan 
magt,  som  möjligen  redan  från  början  stod  i  närmaste  samband 
med  den  förstnämnda,  nämligen  trolldoms-  eller  siareförmågan. 
Hos  alla  turanska  folk  har  trolldomen  varit  i  synnerligen  stort 
anseende;  det  var  menniskans  första  försök  att  böja  natur- 
krafterna under  sin  vilja.  Grunden  för  denna  schamanism  har 
dock  alltid  varit  antagandet  af  en  allmagt,  som  styrer  verlden, 
fastän  en  mängd  lägre  naturmagter,  såväl  goda  som  onda, 
gemensamt  inverka  på  lifvets  skilda  områden.  Besvärjarens 
hufvudändamål  är,  att  med  de  goda  magternas  bistånd  till- 
intetgöra verkningarne  af  de  onda,  och  hos  olika  folk  användas 
härvid  olika  trollmedel.  Hos  lapparne  var  den  med  bilder 
utsirade  trolltrumman  eller  "Govadas"  det  instrument,  hvar- 
igenom  trollkarlen  förutsade  kommande  händelser,  och  den  enda 
öfverhet,  som  detta  folk  synes  hafva  egt,  utgjordes  synbarligen 
af  dem,  som  besutto  den  högsta  siareförmågan.  Möjligt  är, 
att  förhållandet  äfven  hos  Finnarne  var  enahanda:  ty  dessa  folk 
synas  icke  haft  något  skildt  presterskap.  Men  hufvudmedlet 
för  Finnarnes  trolldom  var  ordet  och  trollformeln,  hvarigenom 
naturmagternas  innersta  ursprung  blottades  och  sålunda  deras 
onda  inflytelser  omintetgjordes. 

På  detta  sätt  kom  sången  att  blifva  det  förnämsta  medlet 
för  all  trolldomskonst  och  diktningen  erhöll  till  följe  deraf  stort 
anseende.  I  högre  grad  än  de  andra  finska  stammarne  ut- 
märkte sig  Karelarne  häruti  och  uti  Kalevala-r\mom&,  som 
först    i    våra    dagar   blifvit  samlade  ur  folkets  mun,  hafva  de 


"2-  FINLANDS    HISTORIA. 

bevarat  det  finska  folkets  äldsta  gudasagor  och  fornsägner.  Den 
förnämste  af  Kalevalas  ryktbara  hjeltar,  "gamle,  trygge  Väi- 
nämöinen,  den  everldeliga  sångarn",  var  på  en  gång  uppfin- 
naren af  hantele  och  sjelf  den  kunnigaste  sångaren,  som  stän- 
digt satte  en  större  lit  till  magten  af  sina  ord,  än  till  sitt 
svärd.  Likaså  kämpade  den  "muntre  Lemminkäinen",  som 
nog  eljest  ständigt  var  färdig  gripa  till  svärdet,  i  sin  strid 
med  Pohjola-folket  först  endast  med  sångens  och  visdomens 
vapen;  och  Kullervo,  den  åt  Ilmarinen  till  träl  sålda  "Kalervo- 
s/men",  förvandlade  genom  ord  dennes  hjordar  till  vargar  och 
björnar,  hvilka  sedan  söndersleto  Ilmarinens  hustru.  Deremot 
användes  Sampo,  denna  underbara  "med  brokigt  lock  försedda" 
lyckobringaren,  endast  af  Pohjola-Mket,  fastän  ingen  annan 
förstod  sig  på  att  förfärdiga  densamma,  än  smeden  Ilmarinen, 
"den  everldeliga  hamrarn",  uti  Kalevala.  Men  sångens  magt 
tillhörde  ej  uteslutande  Karelarne,  Äfven  Tavasterna  tyckas 
fordom  hafva  egt  runor,  och  Esterna  hafva  omskapat  dessa 
fornsägner  i  en  ny  egendomlig  gestaltning,  hvars  hufvudperson 
är  folkets  nationalhjelte  Kalevi  Poeg  (Kalevas  son).  Likväl 
var  Finland,  till  och  med  i  Esternas  tycke,  trolldomens  egent- 
liga hemvist,  och  Kalevi  Poeg  utför  sina  bedrifter  mera  genom 
sin  oerhörda  kroppsstyrka,  än  genom  vishet.  De  sydliga  stam- 
raarne,  Liverna  och  Kurerna,  synas  hafva  lånat  sina  trollmedel 
för  det  mesta  från  Lithauerna,  och  om  deras  sånger  saknar 
man  äfven  all  kunskap.  Äfven  till  Finland  torde  enstaka  vid- 
skepliga bruk  och  spådomskonster  hafva  inträngt  sig  såväl  frän 
Lithauernas  som  Slavernas  forn-religion,  som  i  allmänhet  var 
af  en  dystrare  och  hemskare  karaktär  än  Finnarnes.  Bland 
annat  äro  orden  Piru  och  Perkele,  hvilka  sedermera  genom 
kristendomen  erhöllo  sin  nu  varande  betydelse  af  "den  onde", 
"djefvuleu",  tagna  ur  dessa  främmande  folks  gudalära. 

Renare,  än  de  flesta  andra  folk  under  deras  hedniska 
tid,  hafva  de  till  finska  stammen  hörande  folken  uppfattat 
begreppet  om  en  enda  högsta  Gud,  som  skapat  verlden  och 
fortfarande  styrer  densamma.  Detta  urväsende,  som  var  till 
innan  "vattnet  skilde  sig  från  luften,  landet  höjde  sig  ur 
vattnet",  kallades  hos  de  Ugriska  folken  Toorom  eller  Numi 
Tarom,  hos  Tschuvascherna  Tora,  hos-  Esterna  Taara,  och  hos 
Lapparne  Tiermes;  och  detta  samma  gudaväsende  åsyftades 
äfven   ursprungligen    med  de  finska  stammarnes  Jumala  (Jub- 


FINNARNES    TROLLDOM,     SKALDEKONST    OCH     RELIGION.  23 

mel),  fastän  detta  ord  sedermera  blef  ett  gemensamt  epitet  för 
de  flesta  högre  naturmagter.  I  dess  ställe  gafs  uti  de  finska 
runorna  åt  verldens  styresman  särskildt  namnet  Ukko  (gubbe) 
"öfver-guden",  på  samma  sätt  som  Lapparne  gåfvo  honom 
namnet  Aije  (äijä  =  gubbe)  och  Esterna  Äike  och  Vana  isa 
(gamle  fadren).  I  anseende  till  sin  verkningskrets  var  han 
icke  blott  "den,  som  herskar  ofvau  molnen",  som  styrde 
Ukko's  väder  (åskvädret),  utan  han  var  äfven  den  allmagt, 
från  hvilken  i  hvarje  svårighet  och  nöd  den  bästa  hjelpen  var 
att  förvänta.  Han  var  äfven  skaparen  (luoja),  af  hvilken 
urämnena  hade  blifvit  skapade;  men  den  synliga  verldens 
gestaltande  hade  han  uppdragit  åt  Wäinämöinen  och  llmari- 
nen,  hvilka  i  den  ursprungliga  uppfattningen  synas  varit  guda- 
väsenden och  Ukkos  söner,  fastän  sången  småningom  gjorde  af 
dem  menskliga  varelser  eller  hjeltar.  Båda  hade  varit  be- 
hjelpliga  att  "bygga  luftens  klara  rymder,  resa  himlens  höga 
poster,"  och  Ilmarinen,  som  hade  "smidit  himlens  lock",  synes 
enligt  sitt  namn  hafva  varit  luftens  gud  (ilma  =  luft).  På 
samma  sätt  hade  Wäinämöinen  för  sin  del  skapat  landet  med 
dess  uddar  och  öar  och  derpå  försett  detta  sitt  nya  verk  med 
träd  och  växter.  Det  var  han  som  vårdade  sig  om  det  jor- 
diska lifvet  och  den  jordiska  odlingen,  uppfann  sången  och  vis- 
heten, och  vid  den  nya  lärans  seger  "for  han  bort  till  högre 
rymder",  men  lemnade  likväl  sina  sånger  qvar  "till  en  evig 
fröjd  för  Finland". 

Den  tredje  af  Kalevala-hjeltarne,  den  "fjerranlängtande" 
Lemminkäinen,  synes  ursprungligen  varit  den  af  Ukko  tillsatte 
hafsguden ;  ty  hans  namn  "Ahti"  är  egentligen  detsamma  som 
"böljornas  herres",  Ähto. 

På  samma  gång  som  dessa  landets,  luftens  och  vattnets 
gudar  förmenskligas  i  sången,  frambragte  folkets  fantasi  en  hel 
mängd  nya  gudar  för  naturens  skilda  områden.  Men  Ukko 
eller  Taara,  "den  himmelske  fadren",  qvarstod  likväl  såsom 
den  högsta  guden  och  anropades  äfven  i  krig  (Esternas  krigs- 
rop: "Taar'avita"  =  Taara  hjelp!).  För  öfrigt  var  verlden 
full  af  "Naturens  döttrar11  (Luonnottaret),  hvilka  hvar  efter 
sin  skilda  verkningskrets  buro  olika  namn,  såsom  llmatar, 
Päivätär,  Knutar,  Suvetar  o.  s.  v.  (luftens,  solens,  månens, 
sommarens  döttrar).  Sjelfva  jorden,  allas  vår  moder,  betrak- 
tades   såsom    en    qvinlig    gudomlighet  och  benämndes:   uAkka 


24  PIKLANDS    HISTORIA. 

(=  gammal  qvinna)  den  under  jorden  boende".  Deremot  ner-' 
skade  i  vattnet  ett  gudapar,  nämligen  den  rika  skatter  egande 
AJito,  "hafvets  herre  vassbeskäggad"  och  hans  i  skum-mantel 
höljda  värdinna  Wellamo,  "vattnets  moder,  med  den  vassbe- 
täckta  barmen",  samt  en  stor  mängd  Vattnets  döttrar,  Ahtis 
och  Wellamos  barn.  Äfven  i  ödemarken,  i  det  ljufva  Metsola 
(skogshemmet)  herskade  en  gudafamilj,  nemligen  Tapio,  "skogens 
gyllne  konung",  hvars  binamn  var  Kuippana  "den  brunskägg- 
yfvige"  och  hans  maka  MimerJcki  eller  MieliJcki  "Metsolas  vak- 
samma värdinna".  Detta  äkta  par  bodde  i  sin  borg  af  gran- 
ris, herskande  öfver  skogens  talrika  villebråd  och  öfriga  rike- 
domar och  man  anropade  dem  såsom  gifvande  honung  och 
jagtlycka,  och  såsom  boskapens  beskyddare  på  sommarbetet. 
En  hel  skara  af  Tapios  tjensteandar  besörjde  göromålen  i  det 
1  jufliga  Metsola ;  särskilt  nämnas  Tapios  son  Nyyrikhi  med  sin 
blåa  mantel  och  Tapios  finfållade  döttrar  Téllervo  och  Tuulikki. 
Andra  gudamakter  äter  vakade  öfver  lifvets  olika  områden. 
KeJcri  gaf  lycka  åt  boskapen,  Pellervoinen  var  årsväxtens 
vårdare,  Teppo  var  den  vägfarandes  beskyddare  och  Sukka- 
mieli  var  kärlekens  gudinna,  andra  att  förtiga.  Nästan  hvarje 
förhållande  i  naturen  hade  sin  skyddsande  och  till  och  med 
menniskorna  hade  skilda  haltiat  (vårdare,  Lapparnes  Saivot). 
Bland    onda   andar  nämnas  Lempo,  Hiisi,  och  Syöjätär  m.  fl. 

Det  rike,  der  de  döda  samlades,  var  enligt  Finnarnes 
föreställning  beläget  under  jorden  och  kallades  Manala  eller 
Tuonela.  Det  var  en  dyster  trakt,  som  Tuonis  svarta  elf 
skilde  från  de  lefvandes  område,  och  der  den  stränge,  oblid- 
kelige  Tuoni  eller  Mana  bodde  med  sin  familj  och  sina 
tjensteandar.  Föröfrigt  ansågs  lifvet  der  vara  nästan  ena- 
handa, som  på  jorden,  blott  mycket  dystrare.  Derför  gafs 
åt  den  aflidne  redskap  och  vapen  med  i  grafven,  och  Bjar- 
merna  lade  dit  äfven  penningar  ibland  mullen. 

På  hvad  sätt  Finnarne  dyrkade  sina  gudar,  är  endast 
ofullständigt  bekant.  Lapparne  uppstälde  åt  sig  bilder  af  trä 
eller  sten  (Seidat),  i  hvilka  de  trodde  skyddsandarne  hafva 
sitt  tillhåll.  Likaså  sägas  Esterna  hafva  haft  bilder,  och 
äfven  Karelarne  i  Bjarmaland  synas  haft  Jumalas  bild  upp- 
stäld  i  en  helig  lund.  Men  i  allmänhet  skådade  Finnarne 
sina  gudar  i  sjelfva  den  lefvande  naturen,  och  icke  i  till- 
verkade bilder.     Sjelfva  gudstjensten  bestod  dels  i  böner,  dels 


EINNARXES    TROLLDOM,    SKALDEKONST    OCH   RELIGION.  25 

i  offer  eller  "gåfvor".  Sålunda  sägas  Esterna  slagtat  oxar 
och  andra  boskapsdjur  åt  sina  gudar;  men  Finnarne  hemburo 
isynnerhet  åt  Ukko  sina  gåfvor  (Ukon  vakat  ==  Ukkos  skäppor), 
utsättande  dem  på  höga  bergåsar.  Föröfrigt  synas  Finnarne 
vördat  heliga  lunder,  äfvensom  enskilda  träd  och  källor,  i 
hvilka  de  trodde  gudomen  bo.  Bland  deras  fester  nämnas 
Ukon  malja  (Ukkos  skål)  vid  vårsådden,  Sänkiäiset  eller 
Willaivuonan  juhla  (unglams  fest)  efter  skördetiden,  och 
Kekri,  till  boskapsskötselns  skyddsandar,  på  senhösten. 


II.    Den  svenska  eröfringens  tidehvarf. 

1157—1323. 

1    En  blick  på,  Kristendomens  utbredning  till  de  nordliga  Uinderna. 

I  det  föregående  hafva  vi  sett,  huru  som  Finland  och  de 
stammar,  som  med  första  odlingens  rätt  togo  det  samma  i  be- 
sittning, först  sent  blefvo  synliga  i  historien.  Orsaken  härtill 
var  detta  lands  synnerligen  aflägsna  läge,  fjerran  borta  från 
de  områden,  der  mensklighetens  stora  bildningsarbete  hittills 
hade  försiggått.  Der  borta  i  söder  hade  äfven  kristendomen 
redan  verkat  ett  helt  årtusende  och  i  menniskornas  hjertan 
inplantat  renare  begrepp  om  detta  och  det  tillkommande  lifvet, 
samt  under  sina  vingar  samlat  nationerna  likasom  till  en  enda 
stor  familj.  Ifrån  det  forna  romerska  kejsardömet  hade  läran 
om  evangelium  utbredt  sig  emot  norden  och  närmade  sig  nu 
äfven  till  Finland  på  tvenne  skilda  vägar.  Redan  år  829 
hade  munken  Ansgarius  begifvit  sig  från  Frankernas  rike  till 
de  skandinaviska  länderna  och  utsått  kristendomens  första  frön 
i  Sverige  och  Danmark;  men  tvenne  århundraden  hunno  för- 
flyta, innan  den  nya  läran  i  dessa  länder  behöll  segern  öfver 
Odins  krigiska  religion.  På  det  andra  hållet  hade  det  gre- 
kiska kejsardömet  vinnlagt  sig  om  kristendomens  utbredande 
bland  de  slaviska  folken,  och  år  1000  hade  slutligen  det  ryska 
riket  utbytt  Perun's  dyrkan  mot  kristendomen.  Då  det  ll:te 
seklet  nalkades  sitt  slut,  hade  sålunda  de  finska  folkens  när- 
maste grannar  i  öster  och  vester  emottagit  denna  allmänna 
eller,  såsom  det  hette,  katolska  verldsreligion,  och  det  åter- 
stod blott  den  frågan,  från  hvilken  sida  Finnarnes  omvändande 
nu  borde  verkställas. 


K  KISTKN  DOMENS    UTHKKDNING    I   NORDENS    LÄNDliK.  27 

Denna  sak  var  ingalunda  likgiltig;  ty  katolicismen  i 
öster  och  i  vester  hade  redan  söndrat  sig  till  tvenne  skilda 
kyrkor,  mellan  hvilka  olikheten  mindre  grundade  sig  på  tros- 
satserna, än  på  deras  skaplynne  i  öfrigt.  Den  orientaliska 
eller  grekiska  kyrkan  hade  redan  tidigt  stelnat  uti  kejsar- 
dömets oficiella  former  och  led  af  ett  visst  mattighetstillstånd, 
som  hade  ett  svalare  intresse  för  missionsverksamheten  till 
naturlig  följd.  Sålunda  hade  äfven  Ryssarne,  ehuru  de  sjelfva 
antagit  kristendomen,  ännu  icke  begynt  utbreda  den  nya  läran 
ens  till  de  folk,  som  betalade  skatt  åt  dem  eller  voro  deras 
bundsförvandter.  Af  denna  orsak  råkade  de  finska  folken, 
hvilka  hittills  stått  i  nära  beröring  med  östern,  att  komma 
under  vesterländskt  inflytande.  Öfverhufvud  taget  ådagalade 
den  vesterländska  eller  romerska  kyrkan,  till  hvars  öfverhufvud 
biskopen  i  Rom  eller  Påfven  hade  upphöjt  sig,  en  större  och 
kraftigare  lifsverksamhet,  i  det  den  beständigt  sökte  nya  for- 
mer för  sitt  troslif.  England,  Tyskland  och  Skandinavien,, 
äfvensom  Ungern,  Böhmen  och  Polen,  hade  redan  efter  hvar- 
andra  slutit  sig  till  den  vesterländska  kyrkan,  då  omvändelse- 
ifvern  fick  förnyad  näring  genom  den  våldsamma  rörelse,  som 
blifvit  känd  under  namnet  korstågen.  Striden  om  Kristi  graf 
gaf  upphof  åt  äfven  andra  korståg  mot  de  europeiska  folk. 
som  ännu  vandrade  i  hedendomens  mörker,  och  till  ordets 
utbredande  började  man  begagna  verldsliga  vapen.  Det  var 
just  dessa  nya  idéer,  som  slutligen  under  korstågens  tidehvarf 
föranledde  påfvedömet  att  utbreda  sitt  välde  äfven  till  Öster- 
sjöns ostligaste  kuststräckor. 

Omvändelseverket  begynte  likväl  allra  först  vid  Östersjöns 
sydligaste  kusttrakter,  hvarest  de  slaviska  Wenderna  (från  Elbe 
till  ^'eichsel)  och  de  lithauiska  Preussarne  (från  Weichsel  till 
Niemen)  allt  ännu  höllo  sig  till  hedendomen.  År  1120  hade 
Polens  konung  förstört  afgudabilderna  i  Pommern  och  under 
de  följande  årtiondena  utrotade  nordtyska  och  danska  furstar 
hedendomens  sista  qvarlefvor  i  Obotriternas  land  i  Mecklen- 
burg och  på  ön  Riigen.  Vid  denna  tid  började  det  tyska 
elementet  på  detta  område  undantränga  den  vendiska  nationa- 
liteten, och  år  1143  grundlades  staden  Lubeck,  hvarifrån  seder- 
mera den  tyska  handeln  skulle  komma  .  '  utbreda  sig  öfver 
hela  Östersjö-området.  Tyska  köpmän  hade  äfven  vid  denna 
tid    begynt    nedsätta    sig    uti    Wisby    på  Gottland,  och  äfven 


28  FINLANDS    HISTORIA. 

Bremens  handelsflottor  hade  seglat  genom  sundet  in  i  Öster- 
sjön. Det  var  likasom  en  ny  verld,  som  sålunda  öppnade  sig 
för  samfärdseln.  Ar  1159  funno  tyska  köpmän  för  första 
gången  Dvinaflodens  mynning  och  begynte  der  drifva  handel 
med  Liverna.  Dessa  länder  voro  likväl  icke  härförinnan  all- 
deles obekanta  för  handeln;  ty  Skandinaverna  hade  såväl  i 
krigiska  som  fredliga  värf  ofta  besökt  dessa  nejder.  Men  i 
spåren  på  den  tyska  handeln  följde  snart  tysk  missionsverk- 
samhet, hvartill  enligt  denna  tids  föreställningssätt  äfven  hörde 
krigisk  eröfring.  Huru  som  Liffland  och  sedermera  äfven  Ester- 
nas område  på  detta  sätt  kom  under  Tyskarnes  välde,  komma 
vi  snart  att  få  se.  Men  derförinnan  var  redan  från  svensk 
sida  det  första  korståget  till  Finland  företaget  och  härigenom  den 
första  grunden  lagd  till  den  andliga  kultur,  genom  hvilken  det 
finska  folket  skulle  ledas  in  på  en  helt  ny  historisk  utvecklingsbana. 


2.    Erik  den  heliges  tåg  till  Finland.    S:t  Henrik  och  hans 
efterträdare.   ^ 

I  Sverige  hade  ännu  ända  till  slutet  af  ll:te  århundradet 
kampen  mellan  kristendom  och  hedendom  pågått,  och  Wester- 
göthland,  der  den  nya  läran  blifvit  befästad,  skilde  sig  från 
Svealand,  som  ännu  höll  sig  till  Odins  dyrkan,  och  bildade 
ett  eget  rike.  Men  derunder  bedrefvo  flere,  för  det  mesta 
anglosachsiska  missionärer,  ifrigt  sitt  omvändelseverk  bland 
Svearne,  och  i  början  af  12:te  seklet  blef  kristendomen  äfven 
der  den  segrande.  Likväl  fortfor  den  gamla  oenigheten  emellan 
Götherne  och  Svearne.  Ar  1134  hade  Sverker  I  blifvit  konung 
öfver  hela  Sverige.  Men  Svearne  blefvo  förbittrade  deröfver, 
att  han  för  det  mesta  vistades  i  Göthaland,  och  valde  till  sin 
konung  Erik  IX,  hvars  fader  säges  varit  en  "god  och  rik 
bonde",  men  hvars  moder  var  af  kunglig  slägt.  Sedan  Sverker 
dött  år  1156,  kom  hela  riket  under  Eriks  välde.  Men  seder- 
mera inträffade  det  att  regeringen  under  loppet  af  ett  sekel 
turvis  gick  öfver  till  medlemmar  af  hvardera  slägten,  likväl 
icke  till  följd  af  någon  öfverenskommelse,  utan  genom  krigs- 
lyckans slump. 


ERIK    EES     HELIGES    TAG    TILL    FINLAKD.  29 

Vid  denna  tid  besöktes,  år  1152,  Sverige  af  en  påflig 
legat,  kardinalbiskopen  Nikolaus  af  Älbano,  en  man  af  anglo- 
sachsisk  härkomst,  hvilken  två  år  senare  sjelf  besteg  påfve- 
stolen  under  namnet  Hadrianus  IV.  Hans  besök  i  Sverige 
afsåg  detta  lands  närmare  förening  med  den  katolska  kristen- 
heten, och  bland  annat  bestämdes  nu  att  den  s.  k.  Peters- 
penningen, genom  hvilken  afgift  vesterlandets  folk  erkände 
biskopens  i  Rom  andliga  öfverhöghet,  skulle  utgå  äfven  från 
Sverige.  Men  på  samma  gång  Sverige  sålunda  införlifvades 
med  den  katolska  kyrkan,  torde  kardinalen  äfven  hafva  upp- 
manat konung  Erik  att  företaga  ett  korståg  mot  de  hedningar, 
som  på  sina  sjöröfvarfärder  plundrade  rikets  kuster.  Sedan 
han  blifvit  påfve,  förnyade  han  förmodligen  denna  sin  uppmaning. 
Den  man  som  vid  denna  tid  var  biskop  i  Upsala,  vid  namn 
Henrik,  var  likasom  påfven  hemma  från  England  och  anses 
äfven  hafva  uppeggat  konungens  religiösa  nit.  Då  derför  Erik 
hade  befästat  sitt  välde  i  eget  land,  samlade  han  år  1157  en 
korshär  och  seglade  öfver  hafvet  till  Finland,  förande  med 
sig  biskop  Henrik  och  andra  prester.  För  öfrigt  äro  under- 
rättelserna om  detta  tåg  mycket  bristfälliga.  Man  anser,  att 
korshären  landade  vid  Auraåns  mynning,  der  möjligen  redan 
förut  en  handelsplats  fans,  såsom  äfven  namnet  Turku  (=  torg), 
Åbo,  synes  utvisa.  Nu  erbjöds  åt  Egentliga  Finnarne  kristen- 
dom och  fredsförbund;  men  den  påtvingade  gåfvan  behagade 
dem  icke.  Finnarne,  hvilka  i  krigskonst  voro  betydligt  under- 
lägsna korshären,  blefvo  besegrade  i  flere  drabbningar  och 
tvungos  att  undergå  dopet.  Den  gudfruktige  konungen  säges 
blifvit  djupt  rörd,  då  han  såg  de  fallna  fienderna,  som  utan 
dop  hade  gått  till  evigheten;  men  de  öfverblifna  kallade  han 
till  sig,  och  en  fornsägen  omtalar,  att  biskop  Henrik  döpte 
dem  uti  Kuppis  källa  nära  det  nu  varande  Åbo.  Möjligt  är, 
att  till  kristendomens  betryggande  i  detta  land  redan  nu  Åbo- 
hus uppbygdes  på  den  s.  k.  Aniniemi  udden  vid  Aura-åns 
mynning.  Men  konungen  och  större  delen  af  korshären  åter- 
vände redan  samma  höst  till  Sverige  och  qvarlemnade  biskopen 
att  med  sina  prester  fortsätta  verket. 

Biskop  Henrik  tyckes  hafva  bedrifvit  sitt  omvändelseverk 
utöfver  hela  det  område,  som  innehades  af  Egentliga  Finnarne, 
och  han  säges  äfven  hafva  predikat  ända  i  Kumo.  På  dessa 
färder    gick    han    sin    död    tillmötes  redan  följande  vinter  år 


30  FINLANDS     HISTORIA. 

1158,  då  en  ansedd  bonde,  Lalli  eller  Lallo,  mördade  honom 
pä  isen  af  Kjuloträsk.  Martyrens  lik  fördes  till  Xousis,  der 
Finlands  första  moderkyrka  uppbygdes,  och  den  finska  kyrkan 
vördade  honom  derefter  som  sitt  skyddshelgon,  samt  firade 
hvarje  år  den  19  Januari  en  fest  till  åminnelse  af  hans  död. 
Några  år  senare  fann  äfven  Erik  sin  död  i  Upsala,  och  blef 
han  derefter  upphöjd  till  Sveriges  skyddspatron. 

Huru  som  föröfrigt  efter  biskop  Henriks  död  den  finska 
kyrkans  angelägenheter  blefvo  ordnade,  derom  är  ej  mycket 
ordadt  i  krönikorna.  Såsom  hufvudmän  för  kyrkan  nämnas 
först  en  Rodalf  (1158 — 1178)  och  efter  honom  en  Folkvinus, 
båda  af  svensk  härkomst.  Men  dessa  lära  ännu  ej  varit 
egentliga,  af  påfven  faststälda  biskopar,  utan  snarare  missio- 
närer, dem  Upsala-biskopen,  som  sjelf  ar  1164  blef  upphöjd 
till  Sveriges  erkebiskop,  hade  tillsatt.  För  öfrigt  är  det  an- 
tagligt, att  de  främmande  predikanternas  undervisning  inom 
kort  uppfostrade  äfven  inhemska  predikanter  och  att  den  nya 
läran  sålunda  allt  mer  och  mer  blef  hemmastadd  bland  folket. 
Då  kristendomen  i  början  af  det  följande  seklet  begynte  ut- 
bredas bland  Esterna,  anträffas  bland  missionärerna  derstädes 
äfven  en  finsk  man,  vid  namn  Peter  Kaihhivalta.  Men  detta 
är  också  det  enda  vitnesbörd,  som  vi  hafva  om  den  finska 
kyrkans  inre  lifsverksamhet  under  hennes  första  tider.  I  all- 
mänhet synes  sjelfva  folket  envist  och  hårdnackadt  sträfvat 
emot  att  böja  sig  under  den  nya  lärans  och  det  främ- 
mande öfvervåldets  ok.  En  påflig  bulla  från  år  1171  —  den 
första,  i  hvilken  den  nya  finska  kyrkan  omnämnes  —  säger, 
att  till  den  påfliga  stolen  framträngt  klagomål,  hurusom  Fin- 
narne  ständigt,  då  deras  fiender  ansätta  dem,  sluta  sig  till 
Svenskarne,  lofva  fasthålla  vid  kristendomen  och  begära  lärare, 
men  sedan  fienderna  dragit  sig  tillbaka,  åter  genast  alfalla  och 
begynna  förfölja  sina  predikanter.  Hvilka  dessa  Finnarnes 
fiender  voro,  uppgifves  icke;  men  af  öfriga  tilldragelser  på 
denna  tid  kan  man  sluta,  att  Ryssarne  och  deras  bundsför- 
vandter,  Karelarne,  genom  täta  plundringståg  försökt  störa 
Egentliga  Finnarnes  omvändelse. 

Emot  dessa  fiender  hade  nämligen  redan  år  1164  från 
finska  kyrkans  sida  ett  slags  korståg  blifvit  företaget,  såsom 
de  ryska  krönikorna  omtala.  Svenskarne  hade  vid  detta  till- 
fälle med  55  skepp  seglat  genom  Nevan  emot  staden  Ladoga, 


KORSTÅGEN    TILL    LIFELAND    OCH    ESTLAND.  31 

men  blefvo  tillbakaslagna.  Detta  tåg,  som  är  Svenskarnes 
första  krig  med  Ryssland,  torde  likväl  icke  utgått  från  den 
svenska  regeringen,  utan  lärer  blifvit  åvägabragdt  af  de  andlige 
och  några  enskilda  korsfarare.  Men  Ryssarne  och  deras  bunds- 
förvandter  glömde  å  sin  sida  ej  att  utkräfva  hämnd.  År 
1178  gjorde  Karelarne  (krönikan  säger:  "Kuronerna")  ett  infall 
på  den  finska  kyrkans  område,  bortförde  Rodulf  i  fångenskap 
och  dödade  honom.  År  1186  gjorde^  Novgoroderna  ett  plundrings- 
tåg till  Tavasternas  land;  ty  till  det  gamla  hatet  sällade  sig 
nu  fruktan,  att  äfven  Tavasterna  skulle  gifva  sig  under  Sven- 
skarnes välde.  Anmärkningsvärdast  är  dock  det  tåg,  som 
Karelarne  år  1187  företogo  till  sjelfva  Sverige.  Med  en  stor 
flotta  seglade  de  in  i  Mälaren,  förstörde  staden  Sigtuna,  dödade 
erkebiskopen  i  Upsala  och  togo  stort  byte.  Det  är  utom  allt 
tvifvel,  att  detta  tåg  hade  blifvit  företaget  på  Novgorods  för- 
anstaltande, ty  Novgorodernas  hat  var  nu  så  stort,  att  de  för 
flere  år  afbröto  sin  handel  med  Gottland  och  hela  vestern. 
Härunder  gjorde  de  åter  år  1191  i  förening  med  Karelarne 
ett  nytt  plundringståg  mot  Tavasterna,  och  år  1198  sägas 
Novgoroderna  inträngt  på  finska  kyrkans  område  och  uppbränt 
Abo  stad,  hvars  namn  nu  för  första  gången  namnes  i  historien. 
Det  är  möjligt  att  den  finska  kyrkans  öfverhufvud,  Folkvinus, 
härunder  ljöt  döden,  ty  hans  dödsår  finnes  ej  annorlunda  upp- 
gifvet.  Men  så  mycket  är  klart,  att  den  unga  finska  kyrkan 
härefter  för  en  lång  följd  af  år  kom  i  svårt  lägervall. 

Låtom    oss    härunder   kasta  en  blick  på  den  nya  lärans 
utbredande  bland  de  beslägtade  folken  söder  om  Finska  viken. 


3.    Korstågen  till  Liffland  och  Estland. 

Först  fjorton  år  efter  Erik  den  heliges  tåg  började  man 
tänka  på  Esternas  omvändande.  Påfven  Alexander  III  hade 
då  (år  1171)  uppmanat  konungarne  i  Danmark,  Sverige  och 
Norge  till  ett  korståg  emot  dessa  djerfva  sjöröfvare  och  till 
och  med  på  förhand  utnämnt  en  biskop  åt  dem.  Men  ehuru 
vid  slutet  af  seklet  äfven  några  tåg  gjordes  till  Esternas  land, 
så    kom    dock    ingen    kyrka  derstädes  till  stånd.     Med  större 


82  FINLANDS    HISTORIA. 

framgång  hade  omvändelseverket  begynt  bland  Liverna  vid 
Dynas  mynning.  En  munk  ifrån  Holstein,  vid  namn  Meinhard, 
hade  år  1186  i  sällskap  med  köpmän  kommit  till  dessa  trakter 
och  begynt  fredligt  predika  tron,  samt  bygde  den  första  kyrkan 
i  Uexkiill.  Hans  tioåriga  verksamhet  synes  ej  varit  förgäfves, 
om  han  också  fick  utstå  mycken  vedermöda  och  mycket  mot- 
stånd. Men  hans  efterträdare  Berthold  grep  till ,  våldsamma 
medel  och  ljöt  döden  i  ett  slag  med  Liverna  år  1198.  De 
nydöpte  borttvättade  då  dopet  från  sina  hufvuden  i  strömmen 
och  Meinhards  hela  verk  var  förstördt. 

Efter  Berthold  utnämndes  en  kanik  från  Bremen,  vid 
namn  Albert,  till  Livernas  biskop;  han  kom  år  1200  med  en 
talrik  korshär  till  Dunas  mynning  och  tvang  Liverna  att  åter- 
vända till  tron  och  lydnaden.  Han  anlade  staden  Riga  till 
biskopssäte  åt  sig,  försedde  densamma  med  tyska  innevånare 
och  stiftade  år  1202  Svärdsorden,  hvars  medlemmar  helgade 
hela  sitt  lif  åt  Lifflands  omvändande.  Alberts  bemödanden 
åsyftade  icke  allenast  kristendomens  utbredande,  utan  han  ville 
äfven  i  och  med  detsamma  grunda  ett  biskopligt  furstendöme, 
som  blott  skulle  erkänna  påfvens  och  tyska  kejsarens  öfver- 
höghet  och  från  Tyskland  rekrytera  sitt  ridderliga  adelsstånd. 
Liverna,  som  märkte  detta,  gjorde  gång  på  gång  uppror;  men 
deras  tapperhet  förmådde  ingenting  uträtta  emot  Tyskarnas 
bättre  vapen  och  krigskonst.  Dessutom  herskade  oenighet 
emellan  infödingarne.  Letterna,  hvilka  bodde  i  det  inre  af 
landet  och  hittills  hade  lidit  stort  förtryck  såväl  af  Esterna, 
som  af  Liverna,  underkastade  sig  gerna  Tyskarnes  välde  och 
begagnade  sig  nu  af  tillfället  att  hämnas  på  sina  gamla  fiender. 

Sålunda  begynte  år  1208  från  Letternas  och  Svärdsrid- 
darnes  sida  ett  häftigt  religionskrig  emot  Esterna.  Men 
Esterna  voro  ett  ännu  mera  krigiskt  folk  än  Liverna  och  för- 
svarade sig  länge  och  tappert.  Fasta  landets  Ester,  hvilkas 
förnämsta  anförare  var  den  tappre  Lemmitty,  uppbådade  en 
här  af  tusentals  ryttare,  och  Esterna  på  Ösel,  hvilka  likasom 
Kurerna  i  söder  voro  mägtiga  till  sjös,  oroade  med  sina  flottor 
fienden  ända  i  hjertat  af  den  Liviska  kyrkans  område.  Men 
dessa  hjeltemodiga  sträfvanden  saknade  nödig  enighet,  och  till 
råga  på  olyckan  försökte  äfven  Ryssarne  just  vid  denna  tid 
utbreda  sitt  välde  öfver  Estland.  Sålunda  ansatta  från  flere 
håll,    började    Esterna    slutligen    duka    under  och  i  det  stora 


KORSTAGEN    TILL    LIFFLAND    OCH    ESTLAND.  33 

slaget  vid  Fellin,  der  Lemmitty  stupade,  behöllo  Tyskärne 
segern,  år  1217.  Men  Esternas  mod  var  ej  ens  då  brutet, 
och  Ryssarne,  som  nu  lagt  trakterna  kring  Dorpat  under  sitt 
välde,  lofvade  dem  hjelp  mot  den  vesterländska  kyrkan.  Detta 
nödgade  åter  biskop  Albert  att  söka  nya  bundsförvandter  till 
sitt  krigiska  omvändelseverk. 

På  denna  tid  hade  Danmarks  magt  stigit  till  en  bety- 
dande höjd.  Valdemar  II  Seier,  dess  dåvarande  konung,  hade 
vid  sin  tronbestigning  emottagit  länshyllning  af  alla  furstar  och 
städer  längs  de  vendiska  kusterna  och  det  var  hans  afsigt 
att  utsträcka  sitt  välde  äfven  till  Preussen,  Liffland  och  Est- 
land. I  denna  afsigt  hade  han  redan  år  1206  gjort  ett  kors- 
tåg till  Ösel  och  fyra  år  senare  ett  annat  dylikt  till  Preussen, 
fastän  dessa  företag  icke  buro  några  varaktiga  frukter.  Men 
på  biskopens  i  Riga  uppmaning  beslöt  han  att  ånyo  taga  ihop 
med  Esternas  omvändelse  och  seglade  om  våren  1219  med  en 
ansenlig  flotta  in  i  Finska  viken  och  landsteg  vid  ett  ställe, 
benämndt  Linda-nisa,  der  enligt  fornsägnerna  Kalevas  maka 
Linda  hade  upprest  en  väldig  grafhög  öfver  sin  makes .  lik. 
Med  föga  besvär  intogs  Esternas  derstädes  uppförda  befästning, 
och  Danskarne  begynte  i  dess  ställe  uppbygga  en  ny  borg  af 
sten,  som  fick  namnet  Reval.  Den  15  Juni  gjorde  Esterna 
helt  oförmodadt  ett  häftigt  anfall  emot  konungens  läger  och 
kunde  blott  med  största  ansträngning  drifvas  tillbaka.  Der- 
efter  återvände  Valdemar  till  Danmark,  qvarlemnande  besätt- 
ning och  missionärer  uti  sitt  nya  slott.  En  del  af  fastlandets 
Ester  döptes  i  all  hast,  dels  genom  presternas  i  Riga,  dels 
genom  Danskarnes  föranstaltande,  fastän  dessa  begge  partiers 
inbördes  afund  var  mycket  hinderlig  för  missionen.  På  Ösel 
deremot  var  hedendomen  ännu  okufvad  och  den  nära  belägna 
vestkusten  hörde  till  samma  förbund.  Om  våren  1220  kom 
svenska  konungen  Johan  Sverkersson  till  denna  kust  och  be- 
mägtigade  sig  slottet  Leal,  derifrån  svenska  prester  begynte 
lägga  grunden  till  ännu  ett  tredje  rike  och  en  tredje  kyrka. 
Men  så  snart  konungen  aflägsnat  sig,  skyndade  Öselboarne  sig 
dit  och  förstörde  hela  det  svenska  nybygget.  Följande  vår 
kommo  Ösels  krigarskaror  ända  fram  för  Reval  och  belägrade 
Danskarnes  slott  i  två  veckor  med  väldiga  bål,  som  de  upp- 
tände rundt  omkring  staden.  Deras  företag  lyckades  likväl 
icke,    utan    gaf    blott  danska  konungen  anledning  till  ett  nytt 

Finlands  historia.  3 


34  FINLANDS   HISTORIA. 

korståg,  som  nu  hade  till  mål  Ösels  eröfring.  Om  sommaren  1222 
landade  Valdemar  der  med  en  väldig  krigshär,  begynte  upp- 
bygga ett  slott  och  bestod  en  svår  strid  med  öboerna.  Efter 
konungens  afresa  intogo  dock  dessa  slottet  och  jämnade  det 
med  jorden. 

Denna  lysande  seger  tände  på  nytt  upprorets  låga  bland 
lästa  landets  Ester.  Presterna  och  de  andra  främlingarne  an- 
tingen dödades  eller  togos  till  fånga,  de  flesta  slott  intogos 
och  en  rysk  här,  som  blifvit  kallad  till  hjelp,  begynte  i  för- 
euing  med  infödingarne  belägra  Reval.  Vid  samma  tid  (år 
1223)  hade  Valdemar  i  eget  land  fallit  i  sina  fienders  händer, 
och  då  var  det  äfven  slut  med  Danmarks  korta  glansperiod. 
Men  Esternas  frihetskamp  fick  ej  något  lyckligt  slut.  Rys- 
sarne öfvergåfvo  dem  åter  och  biskopen  i  Riga  med  sina 
korsriddare  lyckades  slutligen  att  kufva  upproret.  Just  vid 
denna  tid  besökte  påflige  legaten  Vilhelm  (sedermera  kardinal- 
biskopen af  Sabina)  dessa  länder,  för  att  ordna  deras  kyrkliga 
och  politiska  angelägenheter,  och  uppmanade  på  samma  gång- 
till  ett  slutligt  underkufvande  af  Ösel.  Till  följd  deraf  gjordes 
nu  från  Riga  i  Januari  1227  ett  stort  korståg  öfver  isen  till 
Ösel,  hvars  innebyggare  ändtligen  tvungos  att  antaga  kristen- 
domen. Sjelfva  Reval  och  hela  det  danska  området  kom 
samma  år  för  en  tid  i  Svärdsordens  besittning;  men  derefter 
gjordes  den  öfverenskommelse,  att  de  nordliga  Esterna  (det  nu 
varande  Estland)  gåfvos  åt  Danskarne,  men  Ösel  och  de  syd- 
liga Esterna  (norra  delen  af  nu  varande  Liftland)  blef  under 
Svärdsorden.  I  hvardera  området  råkade  befolkningen  i  ett 
tungt    slafveri,    som   alltsedan  har  tryckt  densamma  i  600  år. 

Livernas  och  Letternas  öde  var  ej  stort  bättre;  men  de 
förstnämnda  hafva  under  tidernas  lopp  helt  och  hållet  uppgått 
i  de  senare.  Äfven  Kurerna  nödgades  år  1230  och  1231 
emottaga  kristendomens  ok.  Äfven  för  dem  hade  frälsningens 
religion  endast  slafveri  och  nationel  undergång  till  följd,  och 
af  hela  folket  finnes  nu  ej  mera  qvar,  än  några  tusen  personer. 


FINSKA    KYRKAN    UNDER    BISKOP    THOMAS    TID.  35 


4.    Finska  kyrkan  under  biskop  Thomas  tid. 

Under  det  man  sålunda  stred  och  kämpade  på  södra 
sidan  om  Finska  viken,  synes  kristendomen  i  Finland  stått 
nästan  på  branten  af  sin  undergång,  fastän  de  underrättelser 
man  har  om  dessa  tider  äro  mycket  bristfälliga.  De  första 
årtiondena  af  13:de  seklet  förflöto  nästan  i  fullkomlig  tystnad, 
hvartill  orsaken  förmodligen  är  att  söka  i  kyrkans  förfall.  I 
Sverige  stredo  Sverkerska  och  Erikska  ätterna  nästan  utan 
uppehåll  och  fördenskull  kunde  naturligtvis  detta  lands  mägtige 
icke  egna  någon  synnerlig  uppmärksamhet  åt  Erik  den  heliges 
unga  plantering  vid  Auras  mynning.  Endast  påfvarne  i  Rom 
behöllo  denna  aflägsna,  nyanlagda  kyrka  i  godt  minne.  Ett 
bref  af  Innocentius  III  från  år  1209  till  erkebiskopen  i  Lund, 
som  var  de  nordliga  ländernas  primas,  omnämner,  att  det  till 
kristendomen  omvända  Finland  (Egentliga  Finland)  till  följd  af 
dess  innevånares  hårdnackenhet  och  det  kalla  klimatet  har 
svårt  att  finna  en  man,  som  vore  villig  att  emottaga  det  lediga 
biskopsembetet,  hvarför  påfven  ger  sitt  bifall  dertill,  att  en 
utom  äktenskapet  född,  men  för  öfrigt  till  sina  seder  och  sin 
ålder  stadgad  man,  hvilken  redan  någon  tid  predikat  derstädes, 
insattes  uti  i  fråga  varande  embete.  Hvem  denne  man  må  varit, 
namnes  ej  desto  närmare,  och  ännu  sex  år  senare  synas  den 
finska  kyrkans  angelägenheter  allt  ännu  vara  lika  oordnade. 
År  1216  skrifver  samma  påfve  till  Sveriges  då  varande  konung, 
Erik  Knutsson  (som  var  Erik  den  heliges  sonson)  och  ger 
honom  den  apostoliska  bekräftelsen  på  besittningsrätten  till 
"det  land,  som  hans  föregångare  ryckt  undan  hedningarnes 
våld",  och  ger  sitt  bifall,  att  derstädes  efter  behof  tillsätta  en 
eller  två  biskopar.  Erik  dog  likväl  ännu  samma  år,  och  hans 
efterträdare,  Johan  Sverkersson,  som  gjorde  det  ofvan  om- 
nämnda korståget  till  Estlands  kuster,  tyckes  icke  egnat  någon 
omsorg  åt  Erik  den  heliges  verk.  Men  den  finska  kyrkan 
hade  emellertid  fått  en  ny  herde,  som  med  outtröttlig  ifver 
sökte  förbättra,  hvad  som  af  svenska  regeringen  blifvit  för- 
summadt.  Denna  man  var  engländaren  Thomas,  dominikaner- 
munk  och  förut  kanik  vid  Upsala  domkyrka. 

Egentligen  hade  den  katolska  kyrkans  andliga  magt  vid 
denna  tid  uppnått  en  sådan  höjd,  att  den  ej  synes  haft  behof 


36  FINLANDS    HISTORIA. 

af  den  verldsliga  magtens  bistånd;  ty  mot  lönen  af  syndernas 
förlåtelse  strömmade  kristna  stridsmän  hoptals  att  tjena  kyrkan 
emot  trons  fiender.  Derför  kunde  äfven  hos  biskop  Thomas 
den  tanken  lätt  uppstå,  att  han  likasom  biskop  Albert  i  Riga 
kunde  upprätta  ett  andligt  furstendöme,  hvars  öfverhet  blott 
skulle  utgöras  af  påfven  i  Rom  och  hans  befallningshafvande, 
Lunds  primas  och  erkebiskopen  i  Upsala.  På  denna  hierarkiska 
grundval  voro  alla  biskop  Thomas'  sträfvanden  bygda,  och 
deras  framgång  synes  i  början  varit  utomordentlig.  Redan  i 
Januari  1221  kunde  påfven  Honorius  III  skrifva,  att  "den  åt 
Finlands  biskop  anförtrodda  församligen  hade  ånyo  kommit  till 
sanningens  kunskap";  men  då  denna  unga  plantering  hade  att 
utstå  mycken  förföljelse  af  de  barbariska  grannfolken,  hvilka 
sträfvade  att  i  grund  utrota  densamma,  så  förbjöds  hela  kristen- 
heten vid  hotelse  af  kyrkans  bann,  att  drifva  handel  med  dessa 
folk.  Detta  förbud,  som  sedermera  ofta  förnyades,  afsåg  i 
främsta  rummet  de  Gotländska  köpmännen,  hvilka  fäste  större 
afseende  vid  sin  handelsvinst,  än  vid  kristendomens  sak.  Men 
dessa  grannfolk,  som  sålunda  sägas  oroat  den  finska  kyrkan, 
voro  naturligtvis  Tavasterna  och  bakom  dem  Karelarne  och 
Ryssarne. 

Det  var  derför  nu  af  största  vigt,  att  bringa  äfven  dessa 
öfriga  finska  folk  till  lydnad  under  den  katolska  kyrkan. 
Tavasterna,  som  voro  tvungna  att  söka  sig  någon  hjelp  mot 
sina  gamla  fiender  Ryssarne,  visade  i  början  mycken  benägen- 
het att  emottaga  biskop  Thomas'  missionärer.  Men  detta  upp- 
väckte fruktan  hos  Ryssarne,  att  påfvedömet  äfven  på  denna 
sidan  Finska  viken  skulle  tränga  dem  alltför  nära  på  lifvet, 
och  de  beslöto  derför  att  tillgripa  verksammare  medel  till  ut- 
bredandet af  sin  egen  tro  och  sitt  eget  välde.  Ar  1227 
skickades  ifrån  Ryssland  prester  till  Karelarne,  och  krönikorna 
försäkra,  att  hela  folket  inom  kort  blef  döpt.  Men  på  samma 
gång  gjordes  ett  väldigt  tåg  öfver  hafvet  till  Tavasternas  land, 
hvarvid  mycket  byte  och  fångar  togs.  Följande  året  hämnades 
likväl  Tavasterna  denna  ödeläggelse;  de  kommo  med  2,000 
mun  till  Ladoga  och  sköflade  dess  kuster,  tilldess  fienderna 
hunno  samla  sig  och  åter  fördrefvo  dem  derifrån.  Biskop 
Thomas,  som  troligen  hade  bragt  detta  hämndföretag  till  stånd, 
vände  sig  nu  till  påfven  för  att  erhålla  hjelp  och  skydd  för 
sin    församling,    och    i    detta   syfte  anlände  äfven  flere  bullor 


FINSKA    KYRKAN    VNDEK    BISKOP    THOMAS    TID.  37 

från  Rom,  der  den  gamle  kraftfulle  Gregorius  IX  nu  innehade 
Petri  stol.  Slutligen  uppmanade  denne  påfve  år  1232  till  och 
med  de.  tyska  Svärdsriddarne  att  från  Estland  begifva  sig  till 
den  finska  biskopens  hjelp.  Men  dessa  hade  ännu  fullt  upp 
att  göra  i  de  af  dem  eröfrade  länderna,  och  biskop  Thomas  fick 
nöja  sig  med  de  nog  fåtaliga  korsfarare,  som  Sverige  midt 
under  sina  inre  strider  kunde  sända  till  hans  hjelp.  Den 
finska  kyrkan  var  sålunda  i  ett  ganska  farligt  läge.  Bland 
Egentliga  Finnarne  hade  väl  trons  utsäde  redan  slagit  så  djupa 
rötter,  att  de  godvilligt  öfverlemnade  sina  heliga  lunder  och 
offerställen  åt  kyrkans  förfogande;  men  Tavasterna  begynte 
åter  förstöra  det  späda  verket.  Ett  påfligt  bref  från  år  1237 
berättar,  hurusom  Tavasterna  nu,  upphetsade  af  grannfolken, 
hade  blifvit  än  mera  förbittrade,  hurusom  de  offrade  de  döpta 
barnen  åt  sina  afgudar,  drefvo  de  fullvuxna  omkring  sina  heliga 
träd  till  dess  de  dogo,  och  utstucko  presternas  ögon  och  stym- 
pade deras  lemmar.  Fördenskull  uppmanade  påfven  Sveriges 
innevånare  till  ett  väldigt  korståg  emot  dessa  affällingar  och 
lofvade  till  belöning  fullständig  syndaförlåtelse. 

Med  anledning  af  denna  uppmaning  begynte  man  i  Sverige 
och  grannländerna  tillrusta  ett  stort  korståg.  Den  svenska 
regeringen  synes  ej  ens  denna  gång  tagit  del  i  rustningarne; 
men  de  andlige  fingo  dock  en  ansenlig  här  samlad  och  beslöto 
att  rikta  sitt  angrepp  mot  sjelfva  Novgorods  magt,  och  tills- 
vidare lemna  Tavasterna  i  ro.  Tiden  synes  varit  särdeles  väl 
vald;  ty  Mongolerna  och  Tatarerna  hade  under  de  närmast 
föregående  åren  lagt  nästan  alla  de  ryska  furstendömena  under 
sitt  välde  och  hotade  att  göra  slut  äfven  på  Novgorod.  Men 
under  detta  betryck  hade  Novgorod  valt  till  sin  furste  en 
kunnig  och  tapper  man  af  Ruriks  slägt,  vid  namn  Alexander 
Jaroslawitsch.  Då  derför  korshären,  bland  hvilken  omnämnes 
ej  blott  Svenskar  och  Norrmän,  utan  äfven  Egentliga  Finnar 
och  Tavaster,  slutligen  med  sina  biskopar  midsommartiden  1240 
kom  till  Nevan,  ryckte  Alexander  dem  till  mötes  och  slog  dem 
den  15  Juli  uti  en  häftig  strid.  Sålunda  aflopp  detta  stora  före- 
tag, och  de  tyska  riddarne,  hvilka,  förmodligen  i  ett  förstånd 
med  Svenskarne,  från  Estlands  sida  gjort  ett  anfall,  slogos 
följande  år  på  samma  sätt  tillbaka.  Men  Alexander  erhöll  af 
sina  landsmän  till  minne  af  dessa  händelser  ärenamnet  uNewskiu, 


38  FINLANDS    HISTORIA. 

under    hvilket   namn  han  har  blifvit  räknad  bland  ryska  kyr- 
kans helgon. 

Men  för  biskop  Thomas  hopade  sig  motgångarne  dag  för 
dag.  Tavasternas  och  de  andra  hedningarnes  raseri  ökades 
allt  mera  och  biskopens  egen  ifver  hade  förledt  honom  till 
åtskilliga  dåraktiga  företag,  som  i  betänklig  grad  nedsatte  hans 
andliga  värdighet.  Plågad  af  samvetsqval,  då  han  hade  låtit 
stympa  en  person,  så  att  denne  dog  till  följd  deraf,  och  ännu 
dertill  förvrängt  ett  påfligt  bref,  begärde  och  fick  han  år  1245 
afsked  från  sitt  embete.  Han  synes  dock  haft  för  afsigt  att 
qvarstanna  i  Finland  och  fick  sitt  underhåll  af  inkomsterna 
från  sitt  forna  embete.  Men  då  Ryssarnes  och  Karelarnes 
fiendskap  blef  allt  farligare  för  den  finska  kyrkan,  flydde  han 
till  Visby,  der  han  dog  år  1248. 

Biskop  Thomas  bör  betraktas  som  kristendomens  egent- 
liga grundläggare  och  ordnare  i  Finland.  Genom  hans  för- 
anstaltande flyttades  biskopssätet  ifrån  Nousis  först  till  Räntä- 
mäki,  och  det  är  troligt  att  derjämte  redan  den  stora  dom- 
kyrkan i  Åbo  började  byggas.  Äfven  synes  han  hafva  åväga- 
bragt  sina  ståndsbröders,  dominikanernas,  inflyttning  hit;  ty 
redan  år  1249  omtalas  Svartbrödernas  "konvent"  i  Finland, 
och  sålunda  var  Finlands  första  kloster  i  Åbo  grundlagdt. 
Såsom  redan  förut  är  nämndt,  synes  biskop  Thomas  haft  för 
afsigt  att  skapa  ett  kyrkligt  furstendöme,  som  under  Jungfru 
Marias  beskydd  skulle  förblifva  oberoende  af  Sverige.  Men 
den  enskilda  religionsifvern  var  ej  så  lefvande  hos  de  skandi- 
naviska folken,  att  något  andligt  riddareskap  skulle  kunnat  fås 
till  stånd,  och  denna  omständighet  räddade  finska  folket  ifrån 
att  råka  i  samma  träldom,  som  dess  stamförvandter  på  andra 
sidan  Finska  viken.  Men  under  dessa  förhållanden  förmådde 
ej  mer  den  finska  kyrkan  hålla  sig  uppe  med  egna  krafter; 
endast  med  Sveriges  hjelp  var  det  möjligt  för  henne  att  för- 
svara sitt  område  och  fortsätta  omvändelseverket.  Derför  ut- 
sågs till  biskop  efter  Thomas  svenska  konungens  egen  anför- 
vandt  och  kansler  (eller  hofkapellan)  Bero,  och  Sveriges  magt- 
ägande    begynte  nu  med  allvar  tänka  på  Tavastlands  eröfring. 


TA  VÄSTLANDS    ERÖFKING    AB    L249;  39 


5.    Tavastlauds  erSfring  år  1249  och  de  första  regenterna  af 
FolkungaUtteu. 

I  Sverige  hade  vid  denna  tid  striderna  emellan  Sverker- 
ska  och  Erikska  ätterna  ändtligen  upphört ;  ty  den  förstnämnda 
ätten  hade  slocknat  ut,  och  af  Erik  den  heliges  efterkommande 
fans  ej  heller  någon  annan  i  lifvet,  än  Erik  XI  Eriksson, 
kallad  den  läspe  (1222 — 1250).  Men  en  annan  slägt, 
Folkungarnes,  hade  uppsvingat  sig  till  stor  betydenhet  och 
redan  en  gång  drifvit  konung  Erik  i  landsflykt  till  Danmark. 
Sedermera  fick  han  väl  sitt  rike  och  sin  krona  tillbaka;  men 
sjelf  synes  han  varit  en  fullkomligt  obetydlig  man,  och  rege- 
ringen var  helt  och  hållet  i  händerna  på  hans  jarlar.  Till 
denna  värdighet  upphöjdes  år  1248  Birger  Månsson  af  Folkunga- 
ätten, herre  till  Bjälbo,  hvilken  redan  derförinnan  var  gift  med 
konungens  egen  syster.  Bland  denne  kraftige  mans  första  sträf- 
vanden  var,  att  stadga  svenskarnes  välde  i  Finland.  Saken 
var  ur  politisk  synpunkt  synnerligen  vigtig;  men  tidsandan 
fordrade  äfven  andliga  bevekelsegrunder  och  äfven  denna  gång 
tyckes  den  svenska  regeringen  ej  hafva  saknat  sådana.  På 
vårvintern  1248  besökte  påflige  legaten,  kardinalbiskopen  Vil- 
helm af  Sabina  Sverige,  för  att  ordna  rikets  kyrkliga  ange- 
lägenheter, som  under  de  inre  stridigheterna  råkat  på  förfall. 
Bland  annat  faststäldes  lagen  om  presternas  celibat  till  efter- 
lefnad  äfven  i  Sverige,  ehuru  denna  lag  äfven  i  senare  tider 
mötte  mycket  motstånd  i  dessa  länder.  Då  kyrkomötet  i 
Skeninge  var  slutadt,  trädde  kardinalen  till  ett  enskildt  samtal 
med  konungen  och  torde  han  då  hafva  uppmanat  denne  till 
ett  korståg  emot  Tavasterna,  på  samma  sätt  som  han  några 
årtionden  tidigare  vid  sitt  besök  i  Liffland  hade  uppmanat  till 
Ösels  eröfring.  Men  om  denna  sak  innehålla  de  torra  krö- 
nikorna ingenting  och  äfven  om  sjelfva  korståget  äro  under- 
rättelserna ganska  bristfälliga. 

På  höstsidan  år  1249  synes  Birger  Jarl  med  en  väldig 
flotta  hafva  seglat  öfver  hafvet  och  säges  hafva  landstigit  i 
"Tavasternas  hamn",  hvilken  torde  varit  belägen  någonstädes 
på  Finlands  södra  kust  öster  om  Hangöudd  *.    Här  besegrade 

*  Enligt  G.  Reius  förmodan  trakten  af  Pojo  socken.  —  Me9senii  förmodan, 
att  Birger  äkulle  kommit  till  trakten  af  nuvaraude  Vasa,  är  omöjlig.   Ty  södra 


40  FINLANDS    HISTORIA. 

han  Tavasterna  och  trängde  derefter  djupare  in  i  deras  land, 
hvarest  han  vid  stranden  af  Wanajavesi  sjö  lade  grunden  till 
Kronoborg  eller  Tavastehus.  Krönikan  omtalar  äfven,  att  han 
qvarlemnade  i  landet  "kristne  män"  och  deraf  har  man  för- 
modat, att  den  svenska  befolkningen  då  inkommit  till  sydkusten. 
Namnet  "Nyland",  som  sedan  dess  blifvit  tillagdt  dessa  nejder, 
intygar  med  någorlunda  visshet,  att  denna  svenska  kolonisation 
ej  är  af  synnerlig  hög  ålder,  ehuru  möjligen  redan  biskop 
Thomas  begynt  kringsprida  korsfararne  kring  Tavastlands  kust- 
trakter, för  att  derigenom  stadfästa  kristendomens  välde  bland 
Tavasterna.  Huru  förhållandet  än  må  vara,  så  synes  det 
främmande  nybygget,  hvars  hufvudbeståndsdel  utgjordes  af 
Helsingar,  genom  Jarlens  tåg  ytterligare  blifvit  förstärkt  och 
utbredde  sig  längs  hafskusten  till  andra  sidan  om  Kymmene 
elf.  Tavasternas  sjelfständighet  var  nu  tillintetgjord;  deras 
kuststräckor  hade  kommit  i  främmande  våld  och  i  hjertat  af 
deras  land  var  en  borg  uppförd  till  det  svenska  väldets  hörn- 
sten. Derför  böra  vi  ej  förundra  oss  öfver,  att  det  hädan- 
efter icke  höres  af  något  motstånd  från  Tavasternas  sida.  I 
kyrkligt  hänseende  förenades  det  eröfrade  landet  med  det 
biskopsstift,  som  härförinnan  var  grundlagt  bland  Egentliga 
Finnarne,  och  det  finska  namnet  och  området  utvidgades  så- 
lunda betydligt.  Men  på  samma  gång  förenades  nu  hela 
biskopsstiftet  närmare  med  Sverige,  och  Birger  Jarl  lade  under 
svenska  kronan  den  skatt,  som  Finnarne  hittills  betalt  åt  sin 
biskop.  Sedan  han  dröjt  här  hela  vintern,  kunde  Jarlen  redan 
anse  sitt  eröfringsverk  i  det  närmaste  slutadt  och  begaf  sig 
också  tidigt  på  våren  tillbaka  till  Sverige,  der  under  tiden 
vigtiga  förändringar  hade  inträffat. 

Erik  läspe  hade  nämligen  dött  i  början  af  år  1250  och 
då  nu  Erik  den  heliges  ätt  hade  utslocknat  på  svärdssidan,  blef 
Birger  Jarls  tioåriga  son  Valdemar,  hvars  mor  var  syster  till 
den  döde  konungen,  vald  till  konung.  Detta  skedde  under 
det  Jarlen  uppehöll  sig  i  Tavastland,  och  var  icke  alldeles 
efter  hans  önskan;  ty  han  skulle  hellre  satt  kronan  på  sitt 
eget  hufvud.  Men  regeringen  kom  likväl  att  förblifva  i  hans 
händer,    och  den  store  jarlens  namn    ärförenadt  med  mången 

Österbotten  var  vid  denna  tid  öde  och  i  Lapparnes  ego.  Möjligare  vore  en 
tredje  gissning,  som  förlägger  Tavasthamnen  till  Kumo-elfs  utlopp.  Men  sanno- 
likast måste   man  söka  densamma  på  kusterna  af  Nyland. 


TA  VÄSTLANDS    ERÖFRING    AR    124  9.  41 

gagnelig  inrättning.  Sedan  han  kufvat  ett  uppror,  som  en 
stor  del  af  Folkungarne  gjorde  emot  honom,  sökte  han  befästa 
fred  och  säkerhet  i  riket,  i  det  han  faststälde  ett  strängt 
strån0  för  en  hvar,  som  dödade  eller  sårade  någon  i  dennes 
eget  hem,  eller  i  kyrkan,  eller  på  tinget,  likasom  äfven  för 
den,  som  med  våld  bortförde  eller  skändade  en  qvinna.  Denna 
fyrdubbla  fridlysning  (hem-,  tings-,  kyrko-  ocb  qvinno-frid) 
hejdade  till  en  tid  stormännens  stigande  öfvermod,  och  är 
synnerligen  vigtig  för  Finland,  emedan  den  skyddade  böndernas 
frihet,  hvilken  i  det  eröfrade  landet  lätt  hade  kunnat  gå  under. 
Äfven  jarlens  omsorg  om  handeln  torde  ej  varit  utan  inflytande 
på  Finland ;  ty  de  handelsförmoner  han  gaf  åt  borgarne  i 
Lubeck  och  Hamburg,  föranledde  desse  "handelsmän"  *  att 
småningom  nedsätta  sig  äfven  i  Finland,  såväl  i  staden  Åbo, 
som  på  flere  ställen  på  Nylands  kust.  På  svenska  sidan  hade 
nu,  i  stället  för  det  förstörda  Sigtuna,  vid  Mälarens  utlopp 
Stockholm  uppstått,  och  jarlen  befästade  detsamma  med  murar 
och  slott,  for  att  förekomma  framtida  infall  i  hjertat  af  Svea 
rike.  Stockholm  blef  sedermera  hela  rikets  hufvudstad,  och 
har  äfven  för  Finlands  innebyggare  varit  en  vigtig  handelsplats. 
Efter  Birger  Jarls  död  år  1266  förmådde  ej  Valdemar 
med  lika  kraft  föra  regeringen,  utan  förlorade  slutligen  kronan 
åt  sin  yngre  broder,  Magnus  Ladulås  (1278 — 1290).  Denne, 
som  fått  sitt  binamn  för  den  stränghet,  hvarmed  han  skyddade 
bondens  egendom  mot  plundring  och  öfvervåld,  har  äfven 
genom  frälsestadgan  af  år  1285  lagt  första  grunden  till  ett 
särskildt  adligt  stånd.  En  riddare  i  jernrustning  var,  under 
dessa  tiders  sätt  att  föra  krig,  af  vida  större  värde,  än  en 
bondekrigare  till  fots,  och  då  en  riddares  utrustning  var  vida 
dyrare,  så  ansåg  man  rättvist,  att  den  som  åtog  sig  att  till 
kronan  göra  ryttartjenst,  fick  sin  egendom  befriad  eller  frälst 
från  alla  utskylder.  Af  denna  rättighet  begagnade  sig  nu  de 
rikare  gårdsegarne,  och  deraf  uppstod  nu  frälseståndet.  Lång 
tid  hann  ej  förflyta,  förrän  äfven  i  Finland  sådane  frälsemän 
uppstodo  ur  folkets  leder,  såsom  de  forntida  adelsnamnen 
Kurki,  Tavast,  Inkonen,  Rankonen,  Kirves  samt  andra  utvisa. 
Med  frälserättigheten  var  ej  omedelbart  riddarevärdighet  för- 
enad;   ty  denna  värdighet  utdelades  af  konungen  särskildt  till 

*  Ordet    tahsa    betyder    såväl  en  tysk,  som,  i  äldre  språket,  handelsman. 

Öfvere. 


42  FINLANDS    IIISTOKIA. 

belöning  för  större  krigiska  förtjenster.  Men  ur  begge  till- 
sammans bar  småningom  dessa  länders  adelsstånd  och  dess 
privilegier  uppstått.  Jemte  det  verldsliga  frälset  fans  äfven 
redan  ett  andligt  frälse;  ty  de  kyrkan  underlydande  lägen- 
heterna voro  likaså  fria  från  utskylder,  då  kyrkan  nämligen 
ansågs  göra  andelig  krigstjenst  till  folkets  gemensamma  bästa. 
De  styrande  i  Sverige  synas  ännu  icke  på  dessa  tider 
fästat  mycken  uppmärksamhet  vid  Finlands  egendomliga  för- 
hållanden. Fogdarne  på  Åbo  och  och  Tavastehus  slott  voro 
väl  fredens  och  säkerhetens  väktare;  men  den  hufvudsakliga 
ledningen  af  sakernas  gång  synes  ännu  varit  i  biskoparnes 
händer.  Fiendskapen  mellan  Finland  och  Novgorod  fortfor 
oafbrutet,  och  flere  ströftåg  gjordes  från  hvardera  hållet;  men 
då  de  svenska  krönikorna  ej  stort  tala  derom,  så  är  det  att 
antaga,  att  den  svenska  regeringen  ej  haft  någon  del  i  dessa 
företag.  Ar  1256  gjordes  ett  sådant  tåg  från  Finland  till 
Ingermanland ;  hären  utgjordes  af  Svenskar,  Tavaster  och  Egent- 
liga Finnar,  och  de  tyske  riddarne  i  Liffland  förenade  sig  med 
dem.  Då  skyndade  Alexander  Newski  från  Moskva  till  Nov- 
gorodernas  hjelp.  Men  då  fienderna  under  tiden  hade  aflägs- 
nat  sig,  uppeggade  fursten  Karelarne  att  gripa  till  vapen  och 
gjorde  i  förening  med  desse  ett  besvärligt  vinterfälttåg  till 
Tavastland  och  emot  de  på  kusten  boende  Svenskarne.  Öde- 
läggeisen torde  varit  oerhörd;  ty  ett  påfligt  bref  från  följande 
år  tager  sig  deraf  anledning  att  uppmana  till  ett  korståg  mot 
Karelarne.  Äfven  i  det  aflägsna  Lappland  hade  Karelarne  på 
denna  tid  stött  tillsammans  med  Skandinaverne,  hvartill  orsaken 
var  den,  att  den  norske  länsmannen  öfver  Finnmarken  börjat 
utbreda  sitt  skatteområde.  Omkring  år  1250  kommo  derför 
sändebud  från  Alexander  Newski  till  Norge  för  att  klaga  öfver 
den  orätt  Karelarne  lidit,  och  saken  blef  då  på  något  sätt 
bilagd.  Men  då  Norge  utbredde  sitt  välde  allt  längre  och 
längre,  så  gjorde  Karelarne  för  att  hämnas  talrika  plundrings- 
tåg ända  till  Halugaland  (t.  ex.  år  1271)  och  togo  till  och 
med  år  1279  sjelfva  länsmannen  till  fånga.  Anmärkningsvärdt 
är,  att  vid  samma  tid  äfven  Karelarnes  gamla  vänskap  med 
Novgorod  höll  på  att  upplösas;  ty  de  ryska  krönikorna  för- 
tälja, att  Novgoroderna  och  deras  furste  år  1278  plundrade 
Karelarnes  område,  ehuru  orsaken  till  denna  ovänskap  icke 
uppgifves.     Möjligt  är,  att  den  finska  kyrkan  nu  hade  begynt 


STRIDEN    OM    KARELENS    BE8ITTKIN6,    TOKKEL    KNUTSSON.         4o 

utsträcka  sin  missionsverksamhet  äfven  till  det  karelska  om- 
rådet, så  att  Novgorods  makt  i  dessa  nejder  råkade  i  fara. 
Att  denna  fruktan  ej  var  utan  grund  framgår  ur  de  närmast 
följande  årens  tilldragelser.  Ar  1283  och  1284  gjorde  Sven- 
skarne tvenne  tåg  till  Ladoga  sjön,  och  det  senare  tågets  ut- 
tryckliga ändamål  var  Karelarnes  "beskattande",  d.  v.  s.  för- 
ening under  svenska  väldet.  Alldeles  säkert  är  det  dock  icke, 
att  svenska  regeringen  haft  någon  del  i  allt  detta;  men  det 
kan  man  likväl  märka,  att  dess  blickar  nu  ånyo  riktas  på  de 
finska  angelägenheterna.  Magnus  Ladulås'  yngsta  broder,  Bengt, 
utnämndes  år  1285  till  Hertig  af  Finland,  hvilket  är  så  myc- 
ket mer  märkvärdigt,  som  denne  hade  ingått  i  presteståndet 
och  kort  derpå  utnämndes  till  biskop  i  Linköping.  Han  säges 
likväl  i  och  för  sitt  "furstendöme"  gjort  stora  skulder  och 
kostnader,  hvilka  förmodligen  just  hade  åsyftat  Karelarnes  om- 
vändelse. Men  något  afgörande  resultat  rörande  Karelen  upp- 
nåddes dock  icke  under  hertig  Bengts  lifstid;  ty  han  dog 
redan  1291,  ett  hälft  år  efter  sin  konungslige  broder. 


6.    Striden  om  Karelens  besittning;  Torkel  Knutsson. 
1290—1301. 

Vid  sin  död  hade  konung  Magnus  förordnat  till  sina 
minderåriga  barns  förmyndare  och  hela  rikets  föreståndare  sin 
marsk  Torkel  Knutsson,  som  nu  på  det  andra  årtiondet  med 
skicklighet  och  kraft  förde  regeringen,  uti  den  unge  konung 
Birgers,  Magnus  Ladulås'  äldste  sons,  namn.  Birgers  yngre 
bröder,  Erik  och  Valdemar,  fingo  allt  efter  som  de  växte 
upp  hvar  sitt  hertigdöme,  och  sålunda  tillföll  Valdemar  her- 
tigdömet  Finland  år  1302,  som  förut  hade  tillhört  hans  far- 
broder. Med  denna  värdighet  afsågs  naturligtvis  ingenting 
annat,  än  rättigheten  att  uppbära  skatterna  från  Finland ;  ty  uti 
landets  styrelseangelägenheter  torde  hertigen  ej  tagit  mycken  del. 

En  mycket  vigtigare  ställning  intog  allt  ännu  den  finska 
biskopen.  Under  de  första  tiderna  efter  biskop  Thomas  hade 
de  svenska  konungarne  godtyckligt  bortgifvit  denna  andliga 
värdighet    och    sålunda    dit    insatt    en  rad  af  sina  egna  kan- 


44  FINLANDS    HISTORIA. 

slerer  *.  Men  omkring  år  1276  inrättades  ett  ordentligt  domkapitel 
med  fyra  kaniker  eller  domherrar,  som  togos  bland  de  om- 
gifvande  socknarnes  pastorer  och  åt  hvilka  biskopsvalet  nu 
blef  anförtrodt.  Sålunda  var  vägen  till  biskopsstolen  öppnad 
äfven  för  infödde  män,  och  det  är  att  lägga  märke  till,  att 
redan  år  1291  en  finsk  prest  uppsteg  till  denna  värdighet  ur 
det  besegrade  folkets  eget  sköte.  Hans  namn  var  Magnus  7, 
bördig  från  Rusko  kapell  och  Märtälä  gård.  Denne  finske 
man  har  äran  af  den  finska  kyrkans  slutliga  organisation ;  ty 
nu  först  var  Abo  domkyrka  på  Unikankari-kullen  (=  sömnens 
kulle)  i  så  måtto  färdig,  att  påfvarne  år,  1292  och  1296 
kunde  utfästa  400  eller  till  och  med  1200  dagars  aflat  för 
alla"  "botfärdiga  och  ångerfulla"  som  på  de  stora  högtids- 
dagarne förrättade  sin  andakt  i  detta  nya,  till  Jungfru  Marias 
och  Sanct  Henriks  ära  uppbygda  tempel.  Hit  flyttades  äfven 
S:t  Henriks  ben  ifrån  Nousis,  och  till  minne  af  denna  hän- 
delse firades  sedan  en  annan  Henriksmessa  årligen  den  18 
Juni.  Sjelfva  biskopssätet,  som  tills  vidare  hade  varit  i 
Räntämäki,  flyttades  med  påfven  Bonifacius  den  åttondes  sam- 
tycke till  Åbo  år  1300.  Denna  stad,  i  hvilken  redan  här- 
förinnän  fans  Finlands  första  kloster,  grundlagdt  af  Domini- 
kaner  eller  Predikaremunkar,  blef  från  denna  tid  Finlands 
vigtigaste  ort,  det  kristna  Finlands  hufvud-  och  moderstad. 
Så  stodo  sakerna,  då  slutligen  emellan  Sverige  och  Nov- 
gorod  den  afgörande  kampen  om  Karelen  började.  År  1292 
hade  en  novgorodsk  ströfkår  infallit  i  Tavasternas  land,  och 
å  andra  sidan  en  skara  Svenskar  gjort  ett  tåg  till  Ingerman- 
land   och  Karelen.     Men  redan  var  äfven  ett  större  företag  å 

*  Efter  biskop  Thomas  till  slutet  af  detta  tidehvarf,  bars  den  linska 
biskopsmössan  af  följande  personer.  Först  Bero  I  (1245 — 1258),  Ragvald  I 
(1258—1266)  och  Catillus  (1266—1286).  —  Alla  dessa  tre  voro  hemma  ifrån 
Sverige  och  de  svenska  regenternas  forna  kanslerer;  alla  tre  äro  äfven  begrafna 
i  Räntämäki.  —  Efter  Catillus  följde  Johannes  I  (1286—1290),  förut  prior  i 
dominikanerklostret  i  Sigtuna,  och  som  var  den  första  »kanoniskt»,  eller  enligt 
kyrkolagen  (d.  ä  genom  kapitlet)  valde  biskop;  han  utnämndes  sedermera  till 
erkebiskop  i  Upsala,  men  dog  följande  år.  Sedan  valdes  den  25  Januari  1291 
uti  sakristian  af  Abo  domkyrka  (som  alltså  redan  var  färdig)  Magnus  I  (1291 
— 1308),  förut  kanik  vid  det  finska  domkapitlet  och  till  börden  en  finne. 
Dennes  efterträdare  Ragvald  II  (1308 — 1321)  var  hemma  ifrån  Åland  och 
hade  förut  varit  kanik  i  Abo;  men  Benedictus  (1321 — 1338),  som  valdes  efter 
honom,  var  kanik  i  Upsala  och  svensk  till  börden. 


STRIDEN    OM    KARELENS    BESITTNING;   TORKEL   KNUTSSON.        45 

bane.  Om  våren  1293  seglade  sjelfva  riksföreståndaren  Torkel 
Knutsson  med  en  ansenlig  flotta  och  här  till  Finska  vikens 
östligaste  ända  och  landsteg  i  Karelen.  Han  hade  med  sig 
biskopen  i  Vesterås,  Petrus,  hvilken  skulle  döpa  Karelarne; 
men  hufvudsaken  var  dock  att  uppbygga  ett  starkt  slott  och 
detta  anlades  på  en  liten  holme,  som  ligger  i  sundet  emellan 
hafvet  och  Finska  vikens  innersta  flik,  Suomenvedenpohja. 
Detta  fäste  erhöll  namnet  Wiborg.  Qvarlemnande  här  en  till- 
räcklig besättning,  återvände  marsken  ännu  samma  sommar  till 
Sverige.  Men  Novgoroderna,  som  med  häpnad  sågo  det  svensk* 
väldet  taga  fast  fot  äfven  i  Karelen,  samlade  under  vintern 
en  krigshär  och  kommo  i  Mars  1294  under  anförande  af  sin 
furste  och  posadnik  att  förstöra  svenskarnes  nya  borg.  De 
nödgades  dock  med  förlust  draga  sig  tillbaka,  och  Svenskarnes 
välde  på  den  karelska  hafskusten  var  nu  befästadt.  Då  beslöt 
besättningen  i  Wiborg  att  göra  ett  eröfringståg  till  hjertat  af 
Karelarnes  land,  vid  trakterna  af  Ladoga.  De  intogo  ett  karelskt 
fäste,  benämndt  Kexholms  slott  (finska  =  Käkisalmi,  d.  v.  s. 
Göksund)  och  alla  Karelens  härader,  som  sägas  varit  fjorton 
till  antalet,  lades  under  Wiborg.  Men  detta  vidsträckta  herra- 
välde egde  ej  länge  bestånd.  En  viss  Sigge  Loke  var  satt 
till  höfding  uti  den  eröfrade  borgen,  tillika  med  en  liten  be- 
sättning, som  dock  led  brist  på  lifsmedel.  Ar  1295  kom  en 
väldig  här  från  Nevgorod  för  att  belägra  Sigge,  och  då  sven- 
skarne, utmattade  af  hunger,  slutligen  gjorde  ett  utfall,  föllo 
de  alla  till  sista  man.  Sålunda  hade  Svenskarne  tillkämpat 
sig  och  åter  förlorat  fotfäste  vid  Ladogas  strand. 

Vigtiga  göromål  hemma  i  Sverige  tilläto  ej  Torkel  Knuts- 
son att  genast  fortsätta  sina  eröfringsplaner  i  Karelen.  Man 
var  nämligen  just  som  bäst  sysselsatt  med  att  genom  giftermål 
förena  Sveriges  och  Danmarks  konungahus,  sålunda  att  Erik 
Menved  i  Danmark  och  Birger  i  Sverige  äktade  hvarandras 
systrar.  Härunder  gaf  likväl  svenska  regeringen  hanseiterna 
tillstånd  att  drifva  handel  på  Nevan  med  Novgorod,  likväl 
med  det  vilkor,  att  de  ej  skulle  få  föra  vapen  och  andra 
krigsförnödenheter  till  Sveriges  fiender.  Då  nu  slutligen  konung 
Birgers  bröllop  var  firadt,  samlade  marsken  åter  en  väldig 
flotta  och  seglade  antagligen  om  våren  1300  för  andra  gången 
öfver    till    Karelen.     Han    hvälfde    inga    mindre   planer  i  sitt 


46  FINLANDS    HISTORIA. 

sinne,  än  att  stänga  Novgorods  betydliga  handelsväg  åt  vestern, 
och  fördenskull  lät  han  vid  Nevan,  vid  utloppet  af  den  lilla 
tioden  Ochta  (ofvanom  det  nu  varande  S:t  Petersburg)  upp- 
bygga ett  slott,  som  erhöll  namnet  Landskrona.  Härifrån 
sändes  en  del  af  flottan  till  det  vid  Nevans  utflöde  ur  Ladoga 
belägna  Pähkinäsaari  (så  hette  den  holme,  på  hvilken  något 
senare  Nöteborg  bygdes),  och  seglade  ännu  längre  in  i 
Ladoga,  hvarest  de  af  vinden  drefvos  till  kusterna  af  Karelen, 
der  de  landstego  och  härjade.  Svenskarnes  afsigt  var  påtag- 
ligen  att  eröfra  Ingermanland  och  återstoden  af  Karelen.  Men 
I  Novgorod  hade  man  redan  vidtagit  sådana  rustningar  till 
sitt  försvar,  som  farans  storlek  kräfde.  I  en  hast  samlades 
31,000  krigare,  af  hvilka  en  del  sändes  landvägen  och  de 
öfriga  åter  på  skepp  anlände  till  Nöteborg.  Svenskarnes  för- 
trupper drogo  sig  genast  tillbaka  under  Landskrona,  hvarest 
nu  en  väldig  drabbning  var  att  förvänta.  Kyssarne  läto  brin- 
nande timmerflottor  nedflyta  längs  strömmen  emot  de  svenska 
fartygen;  men  marsken  hann  att  derförinnan  afstänga  floden 
medelst  jernkedjor,  vid  hvilka  eldtornen  stadnade.  Med  lika 
liten  framgång  gjorde  Ryssarne  stormningsförsök  mot  sjelfva 
slottet;  efter  en  hård  strid  måste  de  stormande  draga  sig  till- 
baka. Men  denna  nog  lätt  vunna  seger  väckte  hos  Torkel 
Knutsson  en  alltför  stor  tillit  till  sina  soldaters  tapperhet  och 
fiendernas  svaghet.  Han  befästade  väl  Landskrona  fullständigt, 
men  qvarlemnade  der  en  besättning  af  endast  300  man  under 
anförande  af  en  riddare,  benämnd  Sten,  och  seglade  med  den 
öfriga  hären  om  hösten  år  1300  tillbaka  till  Sverige.  På 
återfärden  gjorde  Matts  Kettilmundsson,  en  ung  riddare,  som 
visat  en  utomordentlig  tapperhet  vid  Landskronas  försvar,  en 
omväg  till  kusterna  af  Ingermanland  och  gjorde  ett  infall  på 
Woternas  område,  som  han  lät  förhärja  med  eld  och  svärd. 
Om  utbredandet  af  kristendomen  och  innevånarnes  dop  synes 
öfverhufvudtaget  vid  hela  detta  tåg  icke  alls  varit  fråga. 

Men  Novgoroderna  hade  nu  beslutat  uppbjuda  alla  sina 
krafter  för  att  fördrifva  Svenskarne  från  Nevan.  Storfursten 
Andreas,  Alexander  Newskis  son,  kallades  till  hjelp,  och  om 
våren  1301  stod  en  ny  här  under  Landskrona.  I  slottet  var 
tillståndet  synnerligen  bedröfligt;  ty  murarnes  fuktighet  hade 
förderfvat    lifsmedlen    och    förorsakat   sjukdomar  bland  besätt- 


FORTSÄTTNING    AF    KARELSKA    KRIGET.  47 

ningen.  Följden  häraf  var  den,  att  Kyssarne  den  19  Maj 
inlogo  Landskrona  med  storm  och  jemnade  det  med  jorden. 
Sålunda  hade  Nevafloden  ånyo  kommit  i  Ryssarnes  uteslutande 

besittning. 


7.    Fortsättning-  af  karelska  kriget.    Freden  i  Nötefoorg  1323. 

De  följande  åren  voro  för  Sverige  så  oroliga,  att  man  ej 
mera  kunde  tänka  på  något  nytt  eröfringståg  till  Karelen. 
År  1303  tillträdde  den  unge  Birger  sjelf  regeringen ;  men  hans 
svaga  och  lättrogna  karakter  var  ej  egnad  för  en  sådan  plats 
och  hans  båda  bröder,  isynnerhet  Erik,  som  var  hertig  af 
Södermanland,  traktade  redan  efter  kronan.  Man  intalade 
Birger,  att  den  uppstående  oenigheten  var  ett  verk  af  Torkel 
Knutsson.  Denna  gamla  om  riket  så  mycket  förtjente  man 
blef  på  grund  häraf  fängslad  och  afrättad  år  1306.  Men 
oenigheten  emellan  bröderna  uppflammade  härefter  till  öppen 
fiendtlighet,  och  då  år  1310  en  förlikning  ingicks,  öfverlem- 
nades  största  delen  af  riket  åt  hertigarne.  I  Finland  qvar- 
blef  endast  Karelen  under  konungen.  I  detta  splittrade  till- 
stånd förblef  Sverige  i  sju  års  tid.  Men  under  julen  1317 
lockades  hertigarne  Erik  och  Waldemar  till  konungen  på  Ny- 
köpings slott,  der  de  bedrägligt  blefvo  fängslade  och  efter 
en  kort  tid  afdagatagne  genom  hunger.  Detta  gräsliga  brott 
framkallade  ett  allmänt  uppror  emot  Birger,  så  att  han  måste 
fly  från  landet.  Då  insattes  1319  till  konung  hertig  Eriks 
unge  son,  Magnus  Eriksson,  i  historien  sedermera  känd  under 
namnet  Smek.  Denne  blef  samma  år  konung  äfven  i  Norge 
hans  moder  var  nämligen  arfvinge  till  norska  kronan. 

I  Finland  hade  under  allt  detta  herskat  ofrid,  än  i 
högre,  än  i  lägre  grad.  Novgoroderna,  som  åter  voro  herrar 
öfver  Nevan,  gjorde  1311  ett  stort  härtåg  öfver  hafvet  till 
Finland,  plundrade  allt  ifrån  den  s.  k.  handelsfloden  längs 
kusten  af  Nyland  och  ankommo  ända  till  en  inne  i  landet 
belägen  stad  och  fästning  "Wanaja",  samt  togo,  enligt  hvad 
krönikorna  förmäla,  stort  byte  *.    Från  finska  sidan  åter  gjordes 

*  Hvad  som  menas  med  denna  »handelsflod»  är  ännu  ej  med  säkerhet 
afgjordt.  Afven  krönikans  «Wanai»  förklaras  på  olika  sätt.  På  återfärden 
plundrades  vid  Perno. 


48  FINLANDS    HISTOKIA. 

1313  och  1317  dylika  tåg  genom  Nevan  till  kusterna  af 
Ladoga,  och  vid  det  förra  af  dessa  tåg  uppbrändes  staden 
Ladoga.  Slutligen  företogo  ryssarne,  för  att  i  sin  tur  hämnas, 
år  1318,  ett  väldigt  härtåg  ända  till  hjeitat  af  den  finska 
kyrkans  område,  kommo  till  Aura-ån  ("Polnaja-reka"  =  breda 
floden),  uppbrände  Åbo  stad  och  plundrade  domkyrkan.  Vid 
samma  tillfälle  uppbrändes  äfven  Kustö  biskopsgård  i  Piikis 
socken,  som  just  nyss  blifvit  färdig.  Ett  sådant  sätt  att  föra 
krig  åstadkom  naturligtvis  mycken  skada  å  ömse  sidor;  men  de 
politiska  följderna  voro  alldeles  obetydliga. 

Af  mycket  större  vigt,  ehuru  endast  bristfälligt  kända, 
äro  de  samtida  händelserna  på  karelska  sidan.  Karelarne  på 
Ladogas  vestra  kuststräcka  hade  hittills  varit  Novgorods  bunds- 
förvandter  och  på  sin  höjd  betalat  något  slags  skatt  för  den 
hjelp  och  det  beskydd,  hvaraf  de  kommo  i  åtnjutande.  Men 
sedan  svenskarne  uppbygt  Viborgs  slott  och  härifrån  sträfvade 
att  utbreda  sitt  välde  öfver  hela  Karelen,  ansåg  äfven  Nov- 
gorod  nödigt  vara,  att  befästa  sitt  välde  på  dessa  trakter. 
Men  medlet  härtill  var  ej  synnerligen  klokt  valdt.  En  rysk 
magnat,  Boris  Konstantinovitsch,  fick  Karelen  i  förläning  och 
säges  hafva  svårt  förtryckt  och  plågat  befolkningen,  så  att 
denna  sökte  skydd  hos  Svenskarne.  Emellertid  började  Kys- 
sarne allt  mera  tvifla  på  Karelarnes  trohet  och  uppbygde  ånyo 
1310  Kexholms  slott,  och  befästade  det  ännu  starkare,  än 
förut.  Men  detta  ökade  blott  än  mer  Karelarnes  hat.  De 
bemägtigade  sig  slottet  1314,  dödade  ryssarne  och  kallade 
Svenskarne  i  Viborg  till  hjelp.  Emellertid  hade  en  del  af 
Karelarne  förblifvit  trogna,  och  då  från  Novgorod  en  krigshär 
anlände  till  deras  hjelp,  intogs  slottet  ånyo.  Sålunda  var  då 
Novgorods  välde  i  dessa  nejder  befästadt.  Ar  1322  gjorde 
väl  Svenskarne  ifrån  Viborg  ett  nytt  försök  emot  Kexholm, 
men  utan  framgång.  Lika  fåfängt  var  Ryssarnes  företag  emot 
Viborgs  slott  i  Augusti  samma  år.  Storfursten  Juri  Daniélo- 
vitsch  (Alexander  Newskis  sonson)  anförde  sjelf  företaget,  och 
belägringen  varade  i  fyra  veckor.  Men  på  denna  sida  förblef 
Svenskarnes  makt  lika  orubbad,  som  Ryssarnes  uti  Karelens 
Ladoga-område. 

Detta  gjorde,  att  såväl  Svenskar  som  Ryssar  började 
önska  ett  ordentligt  fredslut,  hvilket  äfven  slutligen  genom 
Hanseiternas    bemedling    kom    till    stånd    i    Noteborg    den  12 


FORTSÄTTNING    AF    KKIGET.       FREDEN    I    NÖTEBORG    1323.       49 

Augusti  1323.  Ryssarne,  som  på  ön  Pähkinäsaari  just  hade 
begynt  anlägga  fästet  Nöteborg  (på  finska  Pähkinälinna,  på 
ryska  Orekhowitsch,  det  n.  v.  Schlysselburg)  fingo  nu  behålla 
hela  Ingermanland  och  Karelens  Ladoga-område ;  åt  Svenskarne 
åter  öfverlemnades  besittningen  af  Karelens  tre  vestra  härad: 
Savo,  Jääski  och  Äyräpää,  hvilkas  förvaltning  fick  sitt  säte  i 
Viborgs  slott.  Gränsen  drogs  från  Finska  viken  längs  Syster- 
bäck (ryska  Sestra,  finska  Siestarjoki  eller  Rajajoki  =  gräns- 
floden) och  Sade-joki  till  Wuoksen,  derifrån  åt  nordvest  till 
Sääminge,  hvarefter  den  i  det  närmaste  följde  samma  linie, 
som  nu  åtskiljer  de  norra  delarne  af  Karelen  och  Savolaks. 
Den  nordligare  gränsen  blef  fortfarande  alldeles  obestämd  och 
sades  blott  sträcka  sig  till  hafvet  eller  "Helsinge-haf",  d.  v.  s. 
Bottniska  viken.  På  detta  sätt  skulle  en  stor  del  af  Norra 
Österbotten  kommit  i  Ryssarnes  ägo,  om  ej  andra  samtida 
tilldragelser,  hvarom  vi  snart  skola  tala,  gifvit  dessa  förhållan- 
den en  helt  annan  gestaltning.  Slutligen  kom  man  öfverens, 
att  intetdera  riket  skulle  få  bygga  något  nytt  slott  i  Karelen. 
Viborg,  som  synes  härintills  hafva  varit  i  birgerska  partiets 
våld,  öfverlemnades  samtidigt  åt  den  unge  konung  Magni  befall- 
ningshafvande,  och  det  vestra  Karelen  var  sålunda  nu  fullständigt 
förenadt  med  det  öfriga  Finland  och  stäldt  under  biskopens  i 
Äbo  andliga  omvårdnad.  Men  det  egentliga  Karelska  stam- 
landet,  nämligen  kusttrakten  vid  Ladoga,  förblef  i  Ryssarnes 
våld  och  hade  nu  förlorat  siu  forna  sjelfständighet. 

Tre  år  senare,  eller  år  1326,  ingicks  i  Novgorod  ett 
annat  fredslut,  nämligen  emellan  Ryssland  och  Norge  rörande 
Lappland.  I  dessa  nordliga  trakter  hade  nämligen  fortfarande 
striden  pågått  emellan  Karelarne  och  innevånarne  i  Halugaland. 
Sålunda  omtala  de  norska  krönikorna  oupphörliga  ströftåg,  som 
af  Karelarne  företogos  till  Halugaland,  och  år  1323  hade  den 
norska  läns-mannens  egen  gård  derstädes  blifvit  bränd.  Men 
nu  ingicks  äfven  här  en  stadigvarande  fred,  ehuru  gränserna 
förblefvo  något  obestämda.  Det  blef  emellertid  sed,  att  Nov- 
goroderna  uppburo  skatt  af  sina  egna  undersåtar  utöfver  hela 
Lappland  och  Finnmarken,  och  Norrmännen  på  samma  sätt 
af  sina  undersåtar  längs  Finnmarken  och  Lappska  halföns 
kuster  ända  till  Wieljoki  (i  närheten  af  Kantalahti).  Dessa 
vilkor  voro  synbarligen  högst  förderfliga  för  Karelarne.  hvilka 
nyss  harie  förlorat  sin  sjelfständighet,  och  nu  äfven  blefvo  allt 

Finlands  historia.  4 


50  FINLANDS    HISTORIA. 

mer  och  mer  beträngda  uti  sin  samfärdsel  med  Lappland. 
Det  var  ej  allenast  Norge,  som  på  detta  sätt  fråntog  dem 
det  lappska  området;  äfven  från  Tavastland  och  Satakunta 
hade  på  denna  tid  nybyggare  nedslagit  sina  bopålar  längs 
Bottniska  viken  ända  till  Norra  Österbotten,  läggande  dessa 
trakter  under  Svenskarnes  välde.  En  blick  på  den  nya  poli- 
tiska ställningen  i  Finland  vid  denna  tid  skall  bidraga  att 
närmare  belysa  dessa  förhållanden. 


8.    Finlands  nya  politiska  ställning.    Österbottens  kolonisation. 

Halftannat  sekels  strider  hade  slutligen  bragt  alla  de 
finska  stammarne  under  kristendomen.  Men  de  hade  fått 
betala  denna  fördel  med  förlusten  af  sin  nationella  sjelf stän- 
dighet och  nödgats  gifva  sig  under  främmande  nationers  öfver- 
välde.  Denna  omständighet  skulle  dock  icke  till  en  början 
varit  så  synnerligen  förderflig  för  dem,  om  de  blifvit  förenade 
till  ett  folk  under  ett  och  samma  rike.  Men  nu  voro  de 
fördelade  på  tre  olika  håll,  och  derför  blef  deras  nationella 
utveckling  och  förkofran  så  mycket  svårare.  De  sydliga  stam- 
marne i  Estland  och  Liffland  hade  kommit  under  tyska  rid- 
darnes  välde;  de  förut  omtalade  Svärdsriddarne  hade  år  1237 
förenat  sig  med  de  Tyska  Marianerriddarne,  hvilka  samtidigt 
med  eld  och  svärd  tvungo  befolkningen  i  Preussen  att  antaga 
kristendomen.  Esternas  nordliga  område  vid  Finska  viken 
hörde  då  ännu  under  Danmark,  men  såldes  redan  år  1346 
åt  orden,  hvars  välde  sålunda  sträckte  sig  från  Weichsels 
mynning  ända  till  Finska  viken.  De  östliga  stammarne  åter 
såväl  i  Bjarmaland,  som  i  Ingermanland  och  Karelens  Ladoga- 
område  hade  kommit  under  Novgorod  och  gjordes  genom  sin 
grekiska  religion  allt  mer  och  mer  främmande  för  sina  öfriga 
stamförvandter.  Endast  de  till  Finland  inflyttade  stammarne 
hade  genom  den  svenska  eröfringen  kommit  i  ett  sådant  läge, 
att  det  gaf  löfte  om  en  nationel  utveckling.  På  detta  område 
och  från  denna  tid  börjar  i  sjelfva  verket  Finska  folkets 
historia;  ty  dessförinnan  gafs  det  endast  finska  stammar. 


FINLANDS    NYA    POLITISKA    STÄLLNING.  51 

Området  för  biskopens  i  Åbo  andliga  verksamhet  hade 
egentligen  bestämt  Finlands  utsträckning  och  gränser,  och  på 
detta  sätt  kom  äfven  Åland  att  räknas  hit.  Men  i  samma 
mon,  som  den  verldsliga  administrationen  begynte  uppkomma, 
fick  denna  begränsning  äfven  en  politisk  betydelse.  Namnet 
Finland,  som  ursprungligen  betecknade  endast  Egentliga  Fin- 
narnes  område,  utbredde  sig  nu  småningom  öfver  hela  om- 
kretsen för  biskopens  och  ståthållarens  på  Åbo  slott  embets- 
myndighet.  Likväl  användes  ännu  länge  benämningen  Öster- 
lunden, för  att  beteckna  det  finska  biskopsdömets  område  i 
verldslig  bemärkelse.  År  1306  delades  landet  i  trenne  län 
emellan  de  dåvarande  trenne  borgarne:  under  Åbo  slott 
hörde  Egentliga  Finland  och  södra  Satakunta,  samt  Åland; 
under  Tavastehus  lydde  Tavastland  och  dess  utmärker,  som 
sträckte  sig  till  öfre  Satakunta  och  södra  Österbotten,  under 
Viborgs  slott  åter  synes  hafva  hört  den  nyligen  eröfrade  delen 
af  Karelen,  samt  Nyland.  Men  ståthållaren  på  Åbo  slott, 
hvilken  vanligen  kallades  Finlands  öfverhöfding  (Praefectus, 
Capitaneus  Finlandise),  synes  oftast  hafva  utöfvat  något  slags 
högsta  styrelse.  Det  är  naturligt,  att  eröfringens  första  viller- 
valla på  många  håll  gifvit  upphof  åt  förtryck  och  våldsam- 
heter. Men  redan  ganska  tidigt  begynte  man  vaka  öfver  ett 
ordentligt  handhafvande  af  lag  och  rätt.  I  detta  afseende  är 
synnerligen  anmärkningsvärdt  det  shyddsbref,  som  konung 
Birger  år  1316  gaf  åt  Karelens  qvinnor,  synbarligen  emot 
besättningens  i  Viborg  öfvervåld.  För  den  ordentliga  rätts- 
skipningens behof  tillsattes  snart  en  särskild  lagman  öfver 
Finland,  uti  hvilket  embete  redan  år  1324  en  viss  Bero  eller 
Björn  omnämnes.  På  detta  sätt  genomfördes  i  Finland  det 
svenska  rättsväsendet,  deribland  äfven  den  ur  folket  tagna 
Nämnden.  Såsom  grund  för  lagskipningen  torde  man  dels 
hafva  följt  den  kanoniska  (kyrkliga)  lagen,  dels  billighet  och 
gammal  sed,  ty  på  denna  tid  hade  man  ännu  ej  någon  gemen- 
sam lag  för  Sverige. 

Äfven  skatteangelägenheterna  ordnade  sig  småningom  på 
samma  sätt.  På  Birger  Jarls  tid  hade  svenska  kronan  först 
tillegnat  sig  de  utskylder,  som  Finnarne  dittills  betalat  allenast  åt 
biskopen  och  presterskapet ;  och  för  deras  räkning  förbehölls  ett 
särskildt  s.  k.  matskott.  Men  under  de  närmaste  åren  efter 
freden  i  Nöteborg    bragtes  kyrkans  och  presterskapets  tionden 


52  FINLANDS    HISTORIA. 

på  en  ordnad  fot.  Till  sin  beskaffenhet  voro  såväl  kronans 
som  presterskapets  inkomster  ganska  olika  i  olika  trakter.  I 
Tavastland  t.  ex.  erlades  i  biskopstionde  tre  eller  fyra  ekorr- 
skinn  för  hvarje  "båge"  eller  fullvuxen  man  (som  förmådde 
spänna  en  båge).  Vanligtvis  betalade  likväl  de  finska  inbyg- 
garne sina  utskylder  i  säd;  men  Svenskarne  på  kusten  af 
Nyland  och  i  Åbo  skärgård  betalade  dem  i  smör,  emedan 
boskapsskötseln  hos  dem  var  hufvudnäringen.  I  enlighet  med 
dessa  olika  sätt  för  utskyldernas  betalande  benämndes  skatte- 
områdena Rätter,  hvarvid  man  skilde  mellan  Svenska  rätten 
och  Finska  rätten,  Karelsk  rätt  och  Helsinge  rätt  (Jus  Sve- 
vicum,  Finnonicum,  Carelicum,  Helsingonicum).  Man  bör  ihog- 
komma,  att  allt  detta  nu  först  höll  på  att  ordna  sig.  Sålunda 
fans  det  ännu  knappast  andra  embetsmän,  än  borgarnes  höf- 
dingar  med  deras  tjenare,  och  endast  för  den  kyrkliga  admi- 
nistrationens behof  var  landet  indeladt  i  socknar  eller  försam- 
lingar, hvilka  till  föreståndare  hade  hvar  sin  kyrkoherde 
(curatus). 

Under  de  årtionden,  som  förflöto  emellan  Tavastlands  och 
Karelens  eröfring,  hade  Finlands  politiska  och  kyrkliga  område 
genom  nybyggen  begynt  utbreda  sig  till  de  nordliga  ödemar- 
kerna. Dessförinnan  voro  ännu  hela  Österbotten,  samt  de  norra 
delarne  af  Satakunta  och  Tavastland  i  Lapparnes  ego,  och  på 
dessas  omvändelse  till  kristendomen  hade  ännu  ingen  kommit 
att  tänka.  Men  sedan  gammalt  voro  Finnarne  vana  att  upp- 
bära skatt  af  dem,  och  då  Tavasterna  nu  hade  förlorat  sina 
kuststräckor  vid  Finska  viken,  så  voro  de  tvungna  att  söka 
ersättning  uti  de  norra  utmarkerna.  Då  omtalas  att  män 
ifrån  Birkkala  och  Kengo  under  anförande  af  en  Matts  Kurki 
anfallit  Lapparne  i  Södra  Österbotten  och  fördrifvit  dem  från 
dessa  trakter.  Efter  några  år  framträngde  dessa  Birkarlar 
("Birkarlaboa",  "Berkala")  ända  till  Kemi  och  Torneå  elfvar, 
läggande  under  sig  laxfiskena  och  lappskatten.  År  1277  sägas 
de  af  Magnus  Ladulås  hafva  erhållit  skriftlig  bekräftelse  på  dessa 
sjelftagna  rättigheter,  för  hvilka  de  sedan  betalade  till  svenska 
kronan  en  skatt  af  några  knippor  ekorrskinn.  Birkarlarnes 
hufvudort  kom  derefter  att  blifva  uti  Torneå,  Piteå  och  Luleå, 
hvarifrån  de  under  de  följande  seklen  utöfvade  sitt  välde 
öfver  Lapplands  och  Finnmarkens  vidsträckta  områden,  allt 
mer    och    mer    undanträngande    såväl    Halugalands    inbyggare, 


FINLANDS    NYA    POLITISKA    STÄLLNING.  5'8 

som  Karelarae.  Men  härigenom  hade  nu  äfven  Österbotten 
erhållit  sina  första  inbyggare  och  på  flera  orter  hade  försam- 
lingar uppstått,  nämligen  i  Kyrö  år  1304  och  något  senare  i 
Salo  och  Kemi.  Nästan  vid  samma  tid,  eller  omkring  år  1300, 
hade  äfven  svenska  nybyggare,  förmodligen  på  föranstaltande 
af  svenska  regeringen,  öfverflyttat  till  kusterna  af  Södra  Öster- 
botten. Deras  boningsplatser  synas  i  början  hafva  sträckt  sig 
längs  hafskusten,  norrut  ifrån  Kumoelf,  vid  hvars  mynning  en 
liflig  handelsrörelse  uppstod.  Men  de  i  dessa  trakter  förut 
bosatte  Tavasterna  sågo  ej  med  vänliga  ögon  dessa  främmande 
nykomlingar,  och  konung  Birger  nödgades  år  1303  utfärda  ett 
skyddsbref  åt  dem,  som  bygt  sig  gårdar  i  Sastmola  och  Lapp- 
fjärd.  På  hvad  sätt  sedermera  det  svenska  nybygget  utbredde 
sig  till  trakterna  af  Qvarken  och.  vidare  norrut  (till  Mustasaari 
och  Pedersöre)  är  ej  bekant;  men  i  söder  uppgick  det  små- 
ningom ibland  Finnarne. 

På  vestra  sidan  om  Bottniska  viken  hade  något  senare 
Helsingarne  begynt  utbreda  sina  boningsplatser,  och  år  1327 
togo  höfdingarne  på  denna  sida  till  sin  uppgift  att  kolonisera 
hela  kuststräckan  emellan  Skellefteå-  och  Uleåelfvar.  Då  upp- 
stod oenighet  emellan  Birkarlarne  och  Helsingarne,  men  konun- 
gens drots  (eller  öfverdomare)  afgjorde  saken  år  1328  till  för- 
del för  Birkarlarne,  hvilkas  rätt  till  handeln  på  Lappland  der- 
jämte  bekräftades.  Gränserna  emellan  Upsala  och  Åbo  biskops- 
stift voro  då  ännu  obestämda,  till  dess  senare  Kaakamajoki 
emellan  Kemi  och  Torneå  bestämdes  såsom  gräns.  På  detta 
sätt  blef  en  del  af  de  finska  nybyggarne  under  Upsala  biskop 
och  kom  sålunda  på  svenska  sidan  om  gränsen.  Men  likväl 
var  det  finska  området  nu  ansenligt  utvidgadt  och  Bottniska 
vikens  aflägsnaste  fjärdar  begynte  öppnas  för  handeln  och  dess 
stränder  för  kultur  och  ett  ordnadt  samhällsskick. 


III.    Katolska  tiden 

1323-1523. 


Första  Tidskiftet. 

Striden  emellan  konungamagten  och  aristokratin 
1323-1399. 


1.    Magnus  Erikssons  regering  till  Hakons  kröning  1362. 

Det  bör  anses  såsom  en  lycka  för  Finland,  att  vid  tiden 
för  den  svenska  eröfringen  Sveriges  egna  samhällsinrättningar 
ännu  voro  af  någorlunda  demokratisk  natur.  Det  främmande 
väldets  första  åtgärder  i  det  eröfrade  landet  kommo  till  följd 
deraf  att  bära  en  frisinnad  prägel  och  folkets  samhällsställning 
blef  bygd  på  det  fulla  menniskovärdets  grundval.  Först  sedan 
Finlands  nya  ställning  blifvit  till  sina  grunddrag  bestämd, 
begynner  i  Sverige  adelsväldet  uppsvinga  sig  till  en  magt  och 
ett  inflytande,  hvaraf  folkets  frihet  hotades  i  samma  grad, 
som  konungamagten.  Denna  sakernas  nya  ordning  inverkade 
klarligen  äfven  på  förhållandena  i  Finland,  men  den  förmådde 
dock  icke  mera  rubba  den  en  gång  lagda  grunden. 

Då  Magnus  Eriksson  blifvit  myndig  och  sjelf  öfvertagit 
regeringen  år  1332,  syntes  hans  välde  vara  vidsträcktare  och 
fastare,  än  någon  af  de  föregående  svenska  konungarues.  Ty 
förutom  Norge,  Sverige  och  Finland,  dem  han  ärft  på  fädernet 
och  mödernet,  tillföllo  honom  förenämnda  år  äfven  de  forna 
danska  provinserna:  Skåne,  Halland  och  Blekinge.  Grannriket 
Danmark  hade  nämligen  på  denna  tid  råkat  i  yttersta  förfall, 
så  att  grefven  af  Holstein  och  många  andra  tyska  herrar 
delade    dess   sönderslitna  spillror  emellan  sig.     Men  invånarne 


MAGNUS    ERIKSSONS    REGERING    TILL    HAKONS    KRÖNING     1362.        55 

i  de  nämnda  provinserna  norr  om  sundet  uppreste  sig  emot 
främlingarnes  förtryck  och  gåfvo  sig  under  svenska  konungens 
skydd.  Magnus'  regeringsförmåga  motsvarade  dock  icke  ett  så 
stort  rikes  fordringar.  Väl  synes  han  hafva  varit  till  sitt 
sinnelag  en  välvillig  och  rättänkande  man,  som  så  vidt  möjligt 
var  bevakade  allmogens  bästa.  Sålunda  t.  ex.  förbjöd  han 
rikets  store  att  med  talrikt  följe  draga  genom  landet,  försökte 
att  åstadkomma  inrättandet  af  gästgifverier  i  landsorterna,  så 
att  de  högättade  resenärerna  ej  finge  allt  för  mycket  betunga 
folket,  afskaffade  fullständigt  litegenskapen  och  faststälde  år  1347 
den  första  allmänna  landslagen  i  stället  för  de  forna  landskaps- 
lagarna. Men  af  allt  detta  skördades  likväl  ej  mycken  frukt, 
emedan  konungen  ej  var  man  att  vinna  efterlefnad  åt  det, 
som  han  i  god  afsigt  förordnat,  och  den  högmodiga  adeln 
gycklade  med  hans  eftergifvenhet  och  gaf  honom  binamnet 
Smek.  Svårare  voro  dock  de  förvecklingar,  i  hvilka  han 
råkade  genom  sin  eftergifvenhet  för  den  andliga  magtens 
fordringar  och  anspråk.  Ty  påfvarne,  som  vid  denna  tid 
residerade  i  Avignon,  hade  redan  lärt  sig  att  på  det  oför- 
skämdaste sätt  för  sina  egna  ändamål  missbruka  kristenhetens 
religiösa  hängifvenhet.  Innan  kort  hade  den  svage  Magnus 
blifvit  en  lekboll  för  påfveväldet  och  förlorade  derigenom  an- 
seende och  magt  i  hvartdera  af  sina  riken.  Men  den  första 
början  till  hans  ofärd  var  särskildt  ett  korståg  mot  Karelen, 
hvilket  han  år  1348  på  päfvens  uppmaning  företog,  och  hvilken 
märkliga  tilldragelse  förtjenar  att  här  blifva  närmare  belyst. 
I  sjelfva  verket  voro  förhållandena  i  Karelen  sådana,  att 
äfven  politiska  skäl  skulle  kunnat  förmå  svenska  konungen  att 
ånyo  taga  i  hop  med  Torkel  Knutssons  eröfringsverk.  En 
lithauisk  furste  Narimont  hade  år  1333  tagit  dopet  i  Nov- 
gorod  och  dervid  fått  såsom  ärftligt  län  Kexholm,  Nöteborg 
och  Ladogatrakterna  samt  hälften  af  Koporie  län,  eller  i  all- 
mänhet Karelarnes,  Ingrernas  och  Woternas  länder  på  det 
ryska  området.  Narimont  hade  skickat  sin  son  Alexander  att 
styra  detta  län,  och  denne  tog  sitt  säte  i  Nöteborg.  Men 
invånarne  i  nämnda  länder  voro  alldeles  icke  nöjda  med  detta 
lithauiskt-ryska  herravälde,  utan  begärde  i  hemlighet  hjelp 
från  Viborg  och  gjorde  derpå  år  1337  ett  uppror,  h varvid  de 
flesta  ryssar  blefvo  dödade.  Följande  år  gjordes  från  Viborg 
ett    par    tåg    till    trakten  af  staden  Ladoga  och  till  Woternas 


56  FINLANDS    HISTORIA. 

land.  Furst  Alexander,  förskräckt  häraf,  flydde  tillbaka  till 
Lithauen,  och  Novgoroderna  nödgades  sjelfva  tänka  på  att 
försvara  sina  gränser,  och  gjorde  derför  ett  tåg  till  närheten 
af  Viborg.  Hela  detta  tumult  hade  likväl  uppstått  utan 
svenska  konungens  vetskap,  hvarför  sändebud  från  Novgorod 
begåfvo  sig  till  honom  i  södra  Sverige  och  fingo  med  lätthet 
freden  bekräftad  på  de  gamla  vilkoren.  Pä  detta  sätt  hade 
åter  molnen  för  en  tid  blifvit  skingrade.  Men  finnarnes  stam- 
förvandter  på  andra  sidan  gränsen  upphörde  likväl  ej  att  med 
längtan  betrakta  det  lyckligare  tillstånd,  hvaraf  deras  bröder 
under  Sveriges  spira  voro  i  åtnjutande,  och  häraf  uppkom  åter 
nya  anledningar  till  ofred.  Sålunda  sände  t.  ex.  inbyggarne 
i  Estland,  hvilka  om  våren  1343  gjorde  ett  allmänt  uppror 
emot  det  danska  väldet  och  försökte  bemäktiga  sig  staden 
Reval,  att  begära  hjelp  från  finska  sidan.  Äfven  denna  gång 
visade  de  män,  som  innehade  landets  styrelse,  god  lust  att 
blanda  sig  i  grannrikenas  angelägenheter,  men  kommo  äfven 
nu  för  sent.  Förrän  man  från  Finland  hann  med  några  skepp 
framkomma  till  ort  och  ställe,  hade  Lifflands  landtmästare 
kommit  Danskarne  till  hjelp  och  med  mycken  blodsutgjutelse 
gjort  ända  på  upproret.  Då  sålde  slutligen  Danskarne  år 
1346  hela  sitt  estniska  område  till  tyska  riddarne,  hvilkas 
välde  derefter  sträckte  sig  till  Finska  viken  och  floden  Narova. 
Men  samtidigt  som  nämnda  uppror  i  Estland  kufvades, 
synas  från  ryska  Karelen  nya  böner  om  hjelp  hafva  kommit 
till  svenska  regeringen,  och  konung  Magnus  beslöt  nu  att  i 
den  katolska  lärans  namn  vidtaga  kraftigare  åtgärder.  Om 
hösten  1347  begaf  han  sig  till  Finland  och  gjorde  härifrån  till 
Novgoroderna  det  besynnerliga  förslag,  att  lärda  teologer  från 
h vardera  sidan  skulle  sammankomma  för  att  disputera  om 
religionen,  på  det  man  sålunda  skulle  utröna,  hvilkendera  be- 
kännelsen, den  grekiska  eller  den  romerska,  vore  riktigare,  och 
att  man  derefter  enhälligt  skulle  kunna  sluta  sig  till  samma 
lära.  Novgoroderna  svarade  undvikande  och  bådo  konungen  i 
denna  sak  vända  sig  till  patriarken  i  Konstantinopel.  Derpå 
begaf  sig  Magnus  tillbaka  till  Sverige  och  Norge,  för  att 
samla  en  krigshär,  och  kom  följande  år,  strax  efter  Pingst- 
högtiden, med  en  ansenlig  flotta  framför  Björkö  (Koivisto).  Till 
ett  sändebud  från  Novgorod,  som  hade  skyndat  sig  till  samtal 
med    konungen,    framstälde    han    än    en  gång  sin  fordran,  att 


MAGNUS   ERIKSSONS    REGERING    TILL    HAKON S    KRÖNING     1362.        57 

Ryssarne  skulle  förena  sig  med  den  vesterländska  kyrkan.  Då 
de  icke  gingo  in  härpå,  seglade  svenska  flottan  uppför  Nevan 
emot  Nöteborg,  hvilket  efter  sex  veckors  belägring  intogs  den 
6  Augusti.  De  konungen  åtföljande  presterna  hade  redan  begynt 
döpa  befolkningen  i  Ingermanland,  och  det  svenska  väldet 
tycktes  sålunda  få  stadigt  fotfäste  i  dessa  trakter.  Men  olyck- 
ligtvis gaf  konungen  sig  icke  ro  att  dröja  qvar  till  sin  nya 
eröfrings  beskydd,  utan  seglade  genast  tillbaka  till  Sverige. 
Xovgoroderna,  som  under  tiden  samlat  sina  stridskrafter,  ryckte 
strax  derpå  emot  Nöteborg  och  återtogo  det  från  Svenskarne 
den  24  Februari  1349.  De  Ingrer  och  Karelare,  hvilka  öfver- 
gått  till  Svenskarne,  straffades  med  mycken  grymhet,  och 
Narimont  och  hans  arfvingar  återfingo  sitt  län. 

Det  var  likväl  ej  konungens  afsigt  att  låta  det  blifva 
dervid.  Men  en  svår  naturhemsökelse  hindrade  för  någon  tid 
hans  krigiska  planer.  Från  år  1347  hade  i  södra  Europa 
rasat  en  förskräcklig  pest,  den  s.  k.  digerdöden,  hvilken  på  de 
flesta  orter  bortryckte  två  tredjedelar,  ja  till  och  med  tre 
fjerdedelar  af  befolkningen.  Sjukdomen  började  med  en  häftig 
bränning  i  kroppen,  på  hvilken  följde  en  illa  luktande  blod- 
spottning,  svulster  i  armhålorna  och  knävecken,  samt  svarta 
fläckar  öfver  hela  kroppen.  Detta  svåra  plågoris  kom  till 
Norge  om  hösten  1349  och  utbredde  sig  följande  år  öfver 
hela  Sverige.  I  Finland  härjade  pesten  förmodligen  år  1351, 
fastän  om  dess  framfart  derstädes  ingenting  är  nämndt.  I 
Ryssland  åter  uppträdde  den  först  år  1352. 

Då  den  svåra  landsplågan  till  största  delen  var  öfver- 
stånden  i  Sverige,  begaf  sig  konungen  på  hösten  1350  på  ett 
nytt  härnadståg,  sedan  han  af  den  påfliga  legaten  erhållit  löfte 
om  att  såsom  lån  erhålla  den  heliga  stolens  inkomster  från  de 
nordliga  rikena.  Men  detta  företag  utföll  ännu  ogynsammare 
än  det  föregående.  Konungen  seglade  in  i  floden  Luga  i  Wo- 
ternas  land  och  begynte  döpa  befolkningen.  Men  då  den 
ryska  hären  lägrade  sig  vid  flodens  mynning,  slapp  han  med 
njuggan  nöd  undan  med  sina  skepp  och  uppehöll  sig  sedan 
den  följande  vintern  i  Estland  och  Liffland.  Hela  företagets 
mål  var  förfeladt.  I  Mars  1351  gjorde  Ryssarne  ett  tåg  till 
Viborgs  slott  och  uppbrände  den  stad,  som  redan  hade  begynt 
uppstå  omkring  slottet.  Så  fort  det  blef  vår,  skyndade  Mag- 
nus genom  Åbo  tillbaka  till  Sverige  och  kunde  vara  glad,  att 


58  FINLANDS    HISTORIA. 

genom  tyska  riddarnes  bemedliug  ett  slags  förlikning  med  Nov- 
gorod    kom    till  stånd.     Denna  förlikning  skedde  i  Dorpat  på 
våren    1351,    hvarvid    fångarne    utlemnades  å  hvardera  sidan. 
Detta     olyckliga    krig    med    Ryssland    hade    naturligtvis 
mycket  förminskat  konungens  anseende  i  eget  land  och  bragte 
honom    äfven    derutöfver   i   nya  trångmål.     Till  en  början  an- 
satte honom  påfven,  som  återfordrade  sitt  lån  och  slutligen  af 
denna    orsak    år    1358    slungade    emot   honom  offentlig  bann- 
lysning.    Samtidigt   hade  derjämte  uppstått  inre  oenighet,  som 
ryckte   ur  den  svage  konungens  händer  nästan  hela  regerings- 
magten.     Norrmännen,    som    voro   missnöjda  med  sin  förening 
med    Sverige,    utverkade    att  Magnus  år  1355  lemnade  Norge 
åt  sin  yngre  son  Hakon,    hvaremot  den  äldre  sonen  Erik  var 
bestämd    till    fadrens  efterträdare  i  Sverige.     Men  då  Magnus 
samtidigt  upphöjde  sin  gunstling  Bengt  Algotsson  till  hertig  af 
"Österlanden   (det    är    Finland)  och  Halland",  så  väcktes  här- 
igenom Eriks  och  svenska  adelns  afund  och  hat.   Genom  öppet 
uppror   tvungo  de  konungen  att  aflägsna  nämnde  sin  gunstling 
och    gifva   åt  Erik  kunglig  värdighet  tillika  med  största  delen 
af  riket,  nämligen  de  forna  danska  provinserna,  samt  Småland, 
Östergötland  och  hela  Finland.     Denna  öfverenskommelse  egde 
rum  i  Jönköping  den  28  April   1357.     Strax  derefter  for  Erik 
till  Finland  och  fördref  derifrån  Bengt  Algotsson,  som  förljudes 
under  sin  korta  styrelse  hafva  betungat  landet  med  nya  skatter. 
Efter  att  hafva  till  ståthållare  qvarlemnat  Nils  Thuresson  JBjelke, 
hvilken    äfven    erhöll   lagmansembetet  i  landet,  återvände  Erik 
inom    kort  till  Sverige,  men  dog  redan  om  våren  1359.     Men 
för  konung  Magnus  grydde  dock  ej  en  lyckligare  dag.   Danska 
konungen    Waldemar    Atterdag    fråntog   honom  Skåne,  Halland 
och   Blekinge    och    lade    dessa    provinser    ånyo   under  danska 
kronan,  och  den  mägtiga  adeln  gjorde  åter  uppror,  satte  Magnus 
i  fångenskap  på  Kalmar  slott  och  bjödo  kronan  åt  Hakon.    På 
nyåret   1362  kom  denne  från  Norge  och  kröntes  i  Upsala  den 
15    Februari.     Vid    detta    tillfälle    voro    närvarande,    förutom 
konung  Magnus  och  de  svenska  herrarne,  äfven  den  nyssnämnde 
lagmannen  i  Finland,  samt  Åbo-biskopen  Hemming,  och  genom 
ett  särskildt  bref  bekräftades  dervid  åt  Finlands  inbyggare  för 
everldelig    tid  —  för    den  trohet  och  kärlek,  de  allt  hitintills 
visat  mot  svenska  konungarne  —  samma  delaktighet  i  kunga- 
valet,   som    tillkom   Sveriges    öfriga  landskap.     Man  faststälde 


KYRKLIGA    FÖRHÅLLANDEN    1    FINLAND    I    14:DE    SEKLET.  59 

nämligen,  att  till  sådana  val  alltid  skulle  kallas  finska  lagman- 
nen, representanter  för  presterskapet,  samt  tolf  man  af  allmogen. 
Men  om,  till  följd  af  vintertid  eller  andra  förhinder,  de  finska 
valmännen  ej  skulle  hinna  fram,  så  borde  valet  likväl  ej  upp- 
skjutas, utan  de  skulle  efteråt  få  bekräfta  beslutet.  Genom 
denna  märkliga  förordning  upphörde  nu  Finland  att  vara  ett 
eröfradt  land  och  upphöjdes  till  fullkomlig  jämnlikhet  med 
Sverige.  Men  genom  sitt  aflägsna  läge  bortom  hafvet,  qvarstod 
det  dock  uti  ett  visst  afsöndringstillstånd,  såsom  också  af  till- 
lägget till  nyssnämnda  förordning  framgår.  Hurudana  de  inre 
förhållandena  i  Finland  för  öfrigt  voro,  skola  vi  i  det  följande 
närmare  skärskåda. 


2.    De  kyrkliga  förhållandena  i  Finland  vid  midten  af  14:de  seklet. 

Öfver  hufvud  taget  synes  Finland  under  denna  tid  njutit 
samma  fördelar  och  vidkänts  samma  olägenheter,  som  rikets 
öfriga  provinser,  kanske  dock  med  den  enda  skilnad,  att  den 
verldsliga  aristokratin  här  var  svagare,  men  de  andligas  magt 
så  mycket  större.  Finska  kyrkan  var  visserligen  ännu  mycket 
fattig;  men  Åbo-biskoparne  bemödade  sig  med  stor  ifver  att 
föröka  dess  inkomster  och  förmoner,  på  samma  gång  de  sökte 
ordna  dess  institutioner  efter  fullständigt  katolskt  mönster. 
Under  biskop  Benedikts  tid  (1321—1338)  höllos  för  första 
gången  biskopsvisitationer  och  prestmöten,  genom  hvilka  nu 
tiondeskatten  bestämdes  på  de  flesta  orter.  Ännu  företag- 
sammare och  ihärdigare  var  hans  efterträdare  Hemming  (1338 
— 1366),  hvilken  likasom  företrädaren  var  hemma  från  Sverige. 
Denne  märkvärdige  man,  som  ett  och  ett  hälft  sekel  efter  sin 
död,  eller  vid  slutet  af  katolska  tiden,  blef  utsedd  att  upp- 
höjas bland  helgonens  antal,  stod  redan  under  sin  lifstid  i  högt 
anseende  och  ära.  Sveriges  ryktbara  helgon,  fru  Birgitta  (död 
i  Rom  1373),  som  genom  slägtskap  var  förenad  med  det  kung- 
liga huset,  omtalas  hafva  varit  biskopens  synnerliga  vän;  och 
Hemming  säges  äfven  varit  den  förste,  som  bragte  den  fromma 
qvinnans  förtjenster  till  den  heliga  stolens  kännedom.  Äfven 
de    svenska    regenterna   höllo  honom  i  stort  anseende  och  be- 


60  FINLANDS    HISTORIA. 

viljade  honom  och  hans  kyrka  mångahauda  förmoner.  Finska 
kyrkan  började  nn  höja  sig  till  fullständig  katolsk  glans  och 
magt.  Kanikembetena  förökades,  en  särskild  domprostevärdig- 
het  inrättades,  och  ehuru  Hemming  år  1353  klagar  för  påfven, 
att  hans  domkyrka,  som  Ryssarne  år  1318  hade  bränt,  ännu 
var  i  bristfälligt  skick,  så  finner  man  dock  att  den  var  för- 
sedd med  mångahanda  inrättningar,  bland  hvilka  böra  nämnas 
chor  och  altaren,  skola,  fattighus  m.  fl.  Sjelf  omtalas  Hem- 
ming hafva  skänkt  till  kyrkan  flere  böcker  i  teologi  och  kyrko- 
lagfarenheten  och  sålunda  grundlagt  Finlands  första  bibliotek; 
äfven  skänkte  han  till  biskopsstolen  tiar  och  kräkla.  Vid 
styrelsen  af  sitt  biskopsstift  gick  han  redan  tillväga  med 
hierarkins  hela  stränghet,  hotade  med  bannlysning  dem,  som 
ej  betalade  sina  utskylder  till  kyrkan,  och  förkunnade  djerft, 
att  ej  ens  konungen  egde  rätt  att  blanda  sig  i  dessa  saker. 
Hans  kyrkostadgar  (Statuta)  af  år  1352  bestämde  landtprester- 
nas  skyldigheter.  Särskildt  faststäldes,  att  landtprester,  som 
hade  barn  —  ty  coelibatet  synes  ännu  ej  på  långt  när  varit 
allmänt  —  ej  skulle  få  uppfostra  dem  hemma,  emedan  kyr- 
kans egendom  sålunda  skulle  förminskas.  Af  dessa  och  andra 
exempel  framgår  tydligen  biskop  Hemmings  kraftfulla,  hierar- 
kiska personlighet.  Men  man  bör  ihågkomma,  att  denna  stolta 
kyrklighet  var  helt  och  hållet  öfverensstämmande  med  tidsandan. 
Mycken  oreda  uppstod  i  kyrkans  ändamålsenliga  ordnande 
derigenom,  att  påfvemagten  på  ett  olämpligt  sätt  blandade  sig 
uti  stiftens  enskilda  angelägenheter.  I  Avignon,  der  påfvarne 
vid  denna  tid  hade  sitt  säte,  såldes  för  penningar  äfven  de 
aflägsnaste  ländernas  kyrkliga  embeten,  hvilkas  besättande 
rätteligen  skulle  tillkommit  de  på  ort  och  ställe  befintliga  för- 
männen. Detta  hade  i  början  tillgått  sålunda,  att  påfven  på 
förhand  behöll  några  embeten  till  sitt  eget  förfogande.  Men 
på  denna  tid  tillkom  ytterligare  den  allmänna  förordning,  att 
alla  embeten,  hvilka  blefvo  lediga  vid  sjelfva  den  påfliga  stolen 
(d.  v.  s.  hvilkas  innehafvare  under  sin  vistelse  derstädes  dogo 
eller  kommo  till  annat  embete)  finge  tillsättas  af  påfven. 
Följden  häraf  blef  den,  att  till  Avignon  strömmade  prester  för 
att  spekulera  på  embeten,  och  om  ej  något  lämpligt  eller  be- 
hagligt sådant  fans  för  tillfället  ledigt,  så  köpte  man  exspek- 
tans-rättighet  till  första  ledighet  i  det  ena  eller  andra  biskops- 
stiftet, hvarvid  intet  afseende  fästes  vid  språk  och  nationalitet; 


KYRKLIGA    FÖRHÅLLANDEN    I    FINLAND    I     14:DE    SEKLET.  61 

ty  det  allmänna  kyrkospråket  var  latin.  Men  ofta  hände  det, 
att  förmännen  på  ort  och  ställe  icke  visste  eller  icke  låtsade 
veta  något  om  påfvens  utnämningar,  utan  sjelfva  besatte  de 
lediga  platserna  med  andra,  hvaraf  åter  långa  strider  och  för- 
vecklingar uppkommo.  Det  märkvärdigaste  exempel  på  en 
sådan  påfvemagtens  inblandning  i  den  finska  kyrkans  angelä- 
genheter är  försöket  att  göra  sjelfva  Åbo  biskopsembete  till 
en  handelsvara  vid  hofvet  i  Avignon.  Då  biskop  Hemming 
dog,  år  1366,  valde  kapitlet  till  hans  efterträdare  domprosten 
Henrik  Hartmarmi.  Påfven  gjorde  valet  ogiltigt,  emedan  han 
nämligen  på  förhand  hade  beslutat  att  för  denna  gång  sjelf 
bestämma,  hvem  som  skulle  blifva  utnämnd;  likväl  ansåg  han 
klokast  att  utnämna  just  den  samme,  som  kapitlet  hade  valt. 
Då  Henrik  dött  på  återvägen  från  Avignon  år  1368,  valdes 
på  samma  sätt  kaniken  Johannes  Petri;  påfven  ogillade  åter 
af  samma  orsak  valet,  men  utnämnde  honom  icke  dess  mindre 
till  biskop  i  stöd  af  sin  apostoliska  magt.  Två  år  senare,  1370, 
förnyades  samma  lek,  och  Johannes  III  Westfal,  som  förut 
hade  varit  domprost,  blef  då  biskop.  Efter  dennes  död  lyc- 
kades kapitlet  i  Åbo  lika  snabt  omintetgöra  den  heliga  stolens 
planer,  och  den  af  kapitlet  valde  kaniken  Bero  II  Balk  erhöll 
den  påfliga  bekräftelsen  år  1385.  Men  om  denna  händelse 
berättas  särskildt,  att  Bero  strax  efter  valet  skyndade  sig  till 
påfven,  medförande  så  mycket  pengar,  som  kapitlet  i  hastig- 
heten kunde  skrapa  ihop,  för  hvilket  ändamål  man  äfven  måste 
sälja  några  af  kyrkans  lägenheter.  Att  man  de  föregående 
gångerna  icke  sluppit  för  billigare,  är  lätt  att  gissa,  och  den 
påfliga  stolens  lumpna  snikenhet  blir  äfven  härigenom  ytter- 
ligare bekräftad. 

Alla  dessa  Hemmings  efterträdare  på  Åbo  biskopsstol 
voro  kunnige  och  efter  den  tidens  begrepp  utmärkt  duglige 
män,  hvilka  i  främsta  rummet  bevakade  sin  kyrkas  fördelar. 
Bannstrålen  var  ej  längre  något  ovant  vapen  i  det  finska  prester- 
skapets  händer.  Redan  år  1340  hade  Henrik  Hartmanni,  som 
då  var  kyrkoherde  i  Sääksmäki,  utverkat  af  påfven  bannlys- 
ning emot  några  byar,  som  ej  betalat  sina  tionden.  Hans 
efterträdare  på  biskopsstolen  lade  sjelfva  ståthållaren  på  Viborgs 
slott  under  bann.  Men  å  andra  sidan  stodo  redan  de  and- 
liga i  Finland  på  höjden  af  sin  tids  bildning.  Flertalet  af 
kanikerna  i  Åbo  vistades  på  detta  tidehvarf  vid  universitetet  i 


62  FINLANDS    niSTOEIA. 

Paris  såsom  studerande  och  äfven  i  egenskap  af  lärare;  men 
om  Johannes  Petri  veta  vi,  att  han,  innan  han  blef  biskop, 
en  gång  (1366)  varit  rektor  vid  nyssnämnda  universitet,  hvilket 
embete  alltid  besattes  för  tre  månader  i  gången.  Äfven  vid 
det  nyare  universitetet  i  Prag  synas  vid  denna  tid  finnar 
hafva  uppehållit  sig.  Af  allt  detta  framgår  tydligen,  att  vårt 
folk  redan  begynte  taga  del  i  mensklighetens  stora  bildnings- 
arbete. 


3.    Albrekt  af  Mecklenburg-  och  adelsväldet. 

Genom  Hakons  kröning  synes  det  inre  lugnet  blifvit  åter- 
stäldt  i  de  nordiska  rikena.  Redan  följande  år,  1363,  fick 
Hakon  till  gemål  danska  prinsessan  Margareta,  konung  Walde- 
mar Atterdags  yngre  dotter,  och  sålunda  blef  grunden  lagd  till 
ett  vänskapligt  förhållande  äfven  med  Danmark.  Men  Sveriges 
store  voro  icke  länge  nöjda  med  Hakons  regering.  Hans 
giftermål  hade  blifvit  ingånget  mot  deras  önskan  och  hans 
mildhet  mot  sin  fader  var  ej  heller  i  deras  smak.  Derför 
inkallade  de  konung  Magnus'  systerson  Albrekt,  hvars  fader 
var  furste  af  Mecklenburg.  Denne  kom  mot  slutet  af  år  1363 
till  Stockholm,  hvars  tyska  borgerskap  genast  öppnade  dess 
portar  för  honom.  I  Februari  följande  år  valdes  han  till 
Sveriges  konung,  hvarefter  han  begaf  sig  till  Finland,  hvars 
innevånare  ännu  höllo  med  Hakon  och  Magnus.  Väl  hörde 
lagmannen  Nils  Thuresson,  som  innehade  Viborgs  slott,  till 
deras  antal,  hvilka  hade  inkallat  Albrekt,  och  försökte  äfven 
bringa  hela  Finland  på  dennes  sida.  Men  ståthållaren  på  Åbo 
slott,  riddaren  Narwe  Ingevaldsson,  gjorde  ett  långvarigt  och 
manligt  motstånd,  så  att  Albrekt  blef  tvungen  att  ligga  utan- 
för slottet  i  nära  tio  månader,  hvarunder  Nils  Thuresson  blef 
dödad  i  en*  skärmytsling.  Biskop  Hemming  hade  Albrekt  lockat 
på  sin  sida  genom  stora  förmoner  och  för  öfrigt  i  samma  afsigt 
vidtagit  flere  åtgärder  till  befolkningens  bästa.  Sålunda  erhöll 
nu  TJlfsby  (Björneborg)  stadsprivilegier  (1365)  och  var  härefter, 
jämte  Abo  och  Borgå,  landets  tredje  stad.  Dessutom  bekräf- 
tades åt  södra  Österbottens  svenska  kustbefolkning  de  handels- 


ALBREKT  AF  MECKLENBURG  OCH  ADELSVÄLDET.        63 

rättigheter,  som  de  redan  förut  erhållit  af  Magnus  och  Erik. 
Då  Albrekt  slutligen  fått  Åbo  slott  i  sitt  våld,  for  han  till- 
baka till  Sverige  (sommaren  1365).  Der  hade  redan  Albrekts 
öfverbefälhafvare  besegrat  Hakons  och  Magnus'  härar  emellan 
Enköping  och  Vesterås  den  3  Mars  1365  och  tagit  konung 
Magnus  till  fånga.  Men  kriget  fortfor  likväl  ännu  många  år. 
Albrekt  hade  på  sin  sida,  förutom  sin  fader  Albrekt  af  Meck- 
lenburg, äfven  det  mägtiga  Hanseförbundet,  och  Hakon  och 
hans  svärfader  förmådde  ej  på  länge  uträtta  något  emot  denna 
öfvermagt,  utan  den  sistnämnde  måste  till  och  med  redan  en 
gång  fly  från  sitt  eget  rike.  Först  år  1371,  då  ett  i  Upland 
uppkommet  uppror  hotade  Albrekts  nya  krona,  ingicks  slutlig 
förlikning  med  Hakon,  och  den  gamle  konung  Magnus  utsläptes 
ur  sitt  fängelse.  Han  begaf  sig  till  sin  son  i  Norge  och  dog 
vådeligen  vid  ett  skeppsbrott  år  1374.  Den  man,  som  en 
gång  hade  burit  namnet  "Sveriges,  Norges  och  Skånes  konung", 
fick  efter  långa  lidanden  detta  oberömliga  slut. 

Under  allt  detta  hade  emellertid  i  Sverige  uppkommit 
mycken  ovilja  mot  konung  Albrekts  regering.  Konungens 
fader,  hertig  Albrekt,  hade  för  sitt  bistånd  erhållit  i  pant  flere 
borgar  och  landskap,  hvilka  han  åter  förlänade  åt  tyska  rid- 
dare, och  dessa  främmande  herrar,  likasom  äfven  tyskarne  i 
konungens  eget  följe,  förtryckte  landet  genom  våldsbragder  och 
utpressningar.  Största  tungan  utgjordes  af  de  nya  slott,  som 
man  började  uppföra  på  olika  ställen  i  landet,  ty  man  fordrade 
dertill  af  folket  ej  blott  dagsverken,  utan  äfven  lifsmedel. 
Sålunda  anförde  t.  ex.  befolkningen  i  Satakunta  klagomål  hos 
konungen,  att  ett  i  deras  land  bygdt  slott  (förmodligen  vid 
Kumo)  var  dem  till  stor  tunga,  och  Albrekt  gaf  då  befallning, 
att  detta  slott  skulle  nedrifvas.  Men  oftast  hvarken  kunde 
eller  ville  Albrekt  lägga  band  på  sina  befallningshafvandes 
öfvermod.  Svenska  adeln,  som  var  lika  uppretad  häröfver  som 
folket,  tvang  slutligen  konungen  att  öfverlemna  hela  regeringen 
åt  rådet,  år  1371,  och  från  denna  tid  voro  nu  dessa  12  råds- 
herrar, i  spetsen  för  hvilka  stod  Bo  Jonsson  Grip,  rikets 
rätte  styresmän.  Men  oenigheten  och  ofriden  upphörde  likväl 
ej.  De  flesta  slott  förblefvo  allt  fortfarande  i  tyskarnes  våld 
och  de  svenska  herrarne  sjelfva  hade  blott  alltför  väl  lärt  sig 
att  följa  främlingarnes  öfvermodiga  exempel.  En  hvar  något 
mägtigare    man    förde    på    eget    bevåg  krig  mot  sina  fiender, 


64  FINLANDS    HISTORIA. 

och  oroligheterna  voro  så  stora,  att  man  år  1375  ansåg  nöd- 
vändigt att  genom  en  särskild  öfverenskommelse  mellan  her- 
rarne fastställa  en  allmän  landsfred  för  tre  års  tid.  Sveriges 
rikaste  och  mägtigaste  man,  Bo  Jonsson,  som  år  1375  blef 
riksdrots  (eller  öfverdomare)  och  såsom  sådan  hade  bort  vara 
skyldig  att  i  främsta  rummet  vaka  öfver  lagarnes  helgd,  var 
tvertom  den  våldsammaste  och  girigaste  bland  dem  alla.  Ett- 
enda  exempel  är  tillräckligt  för  att  belysa  denne  mans  karaktär. 
År  1381  dödade  han  med  egen  hand  en  sin  fiende  i  sjelfva 
gråmunkekyrkan  i  Stockholm  och  slog  sedan  under  sig  hela 
hans  förmögenhet,  lemnande  åt  den  mördades  slägtingar  endast 
en  mindre  del  deraf,  ej  såsom  till  böter  för  sitt  brott,  utan 
såsom  ren  nådegåfva.  Konungens  beständiga  penningebrist 
förde  snart  det  ena  slottet  och  det  ena  landskapet  efter  det 
andra  i  Bo  Jonssons  händer  och  i  dessa  sina  förläningar  rege- 
rade det  mägtiga  drotset  såsom  sjelfständig  herskare.  Han 
af-  och  tillsatte  fogdarne  och  ståthållarne  på  slotten  efter  godt- 
finnande,  lät  uppbygga  borgar,  utdela  frälserättighet  och  upp- 
bar för  egen  räkning  alla  skatter  och  böter. 

Den  förnämsta  delen  af  Bo  Jonssons  besittningar  var 
Finland.  Redan  uti  1371  års  förlikning  hade  han  fått  Viborgs 
och  Tavastehus  slott,  hvartill  sedan  kom  Åbo  slott  med  Åland 
samt  Österbotten,  så  att  på  detta  sätt  alla  Finlands  landskap 
kommo  att  tillhöra  honom.  Något  senare  (omkring  år  1378) 
lät  han  utnämna  sig  sjelf  till  finsk  lagman  och  herskade  nu 
i  detta  land  såsom  i  ett  eget  rike.  Emellan  erkebiskopen  i 
Upsala  och»  biskopen  i  Åbo  hade  vid  denna  tid  uppstått  en 
skarp  strid  om  de  nordliga  gränserna  för  deras  stift.  Erke- 
biskopen ville  utsträcka  sitt  andliga  område  ända  till  Uleåelf, 
och  konung  Albrekt  afgjorde  (år  1377)  saken  till  förmon  för 
honom.  Men  det  mägtiga  drotset  gaf  på  anmodan  af  biskopen 
ett  annat  utslag,  och  Kaakamajoki  förblef  norra  gränsen  för 
Åbo  stift.  Emot  främmande  magter  visade  Bo  Jonsson  samma 
bestämdhet.  En  gång  förklarade  han  till  och  med  krig  emot 
den  mägtiga  hansestaden  Danzig,  och  rådet  i  Lybeck,  till 
hvilket  han  sände  underrättelse  härom,  uppmanade  Danzigs 
innevånare  att  söka  åstadkomma  en  snar  förlikning,  för  att 
undvika  onödiga  förvecklingar.  Beträffande  Finlands  inre  ange- 
lägenheter, vågade  ingen  motsäga  hans  förordnanden,  och  till 
och  med  biskopen  i  Åbo   fick  böja  sig  under  denna  sjelflagna 


ALBBEKT  AF  MECKLENBTJBG  OCH  ADELSVÄLDET.        65 

spira.  Hurudan  drotsets  styrelse  för  öfrigt  må  hafva  varit, 
finnes  ej  särskildt  omnämndt;  men  man  kan  dock  nästan  an- 
taga, att  allmogens  förtryck  mer  och  mer  rotfästades.  Sålunda 
synes  åtminstone,  att  vid  denna  tid  en  mängd  nya  slott  upp- 
fördes i  olika  delar  af  vårt  land.  Bo  Jonsson  sjelf  säges 
hafva  låtit  uppbygga  Raseborgs  slott  i  Nyland  och  strax  efter 
hans  död  påträffas  äfven  "Krytzborg"  eller  Korsholm  i  södra 
Österbotten  och  Kastelholm  på  Åland,  båda  antagligen  uppförda 
på  hans  tid.  Då  förutom  dessa  ännu  några  träborgar  om- 
nämnas och  ögonskenligen  hela  denna  förstärkta  befästning  icke 
afsåg  landets  försvar  mot  yttre  fiender,  utan  i  främsta  rummet 
hade  tillkommit  till  adelsväldets  befästande,  så  kan  man  lätt 
inse,  i  hvilken  riktning  samhällsförhållandena  voro  pä  väg  att 
utveckla  sig. 

Emellertid  hade  uti  Sveriges  grannländer,  Danmark  och 
Norge,  inträffat  stora  förändringar.  År  1375  dog  Valdemar 
Atterdag  och  med  honom  hade  Valdemar  den  stores  ätt  på 
svärdsidan  utslocknat.  Af  hans  tvenne  döttrar  var  den  äldre 
förmäld  med  konung  Albrekts  äldre  broder  i  Mecklenburg,  och 
denna  äregiriga  slägt  hoppades  derfor  nu  få  uppstiga  äfven  på 
Danmarks  tron.  Men  Danskarne  valde  norska  tronföljaren  Olof, 
som  var  född  i  Valdemars  yngre  dotters,  Margaretas,  äktenskap 
med  Hakon  *.  Då  Hakon  dog  år  1380,  blef  Olof  konung  äfven 
i  Norge.  Han  var  då  endast  10  år  gammal,  och  regerings- 
tyglarne  i  hvardera  riket  kommo  i  Margaretas  skickliga  händer. 
Småningom  började  äfven  Svenskarne,  hvilka  redan  länge  hade 
fått  nog  af  Albrekts  regering,  vända  sina  ögon  till  Margareta, 
och  sjelfva  Bo  Jonsson  tyckes  hafva  lutat  ditåt.  Då  stälde 
tvenne  dödsfall  allt  på  en  ny  fot.  År  1387  dog  den  unge 
konung    Olof,    och  hans  moder  blef  vald  till  hans  efterträdare 

Valdemar  Atterdag,  konung  i   Danmark,  f  1375. 


Ingeborg,  Margareta,  f   1412, 

gift  med  Henrik  af  Mecklenburg.  gift  med  Hakon. 

Albrekt,  Maria,  Olof,  konung  af  Danmark  1375, 

pretendent  till  danska      gift  med  hertigen  af  Norge  1380,  f  1387. 

kronan  år  1375.  af  Pommern. 

Erik  af  Pommern.  Katarina, 

gift  med  Pfalzgrefven  af  Baijern. 
Kristoffer  af  Baijern. 
Finlands  historia.  5 


66  FINLANDS    HISTOKIA, 

i  Danmark  och  Norge.  Men  året  förut,  eller  1386,  hade  äfven 
den  mägtige  Bo  Jonsson  aflidit,  och  striden  emellan  svenska 
adeln  och  konungen  hade  uppflammat  i  full  låga.  Albrekt 
försökte  nämligen  att  återföra  drotsets  vidsträckta  förläningar 
under  kronan.  Men  Sveriges  öfriga  stormän,  som  Bo  Jonsson  för- 
ordnat att  verkställa  testamentet,  begåfvo  sig  till  Margareta 
och  öfverlemnade  riket  i  hennes  händer  år  1388.  Albrekt 
begaf  sig  till  Tyskland  för  att  värfva  krigsfolk  och  kom  i 
början  af  år  1389  tillbaka  med  en  ansenlig  styrka,  men  blef 
slagen  och  tillfångatagen  i  närheten  af  Falköping  i  Vester- 
götland. 

Detta  gjorde  likväl  ej  slut  på  striden.  Albrekts  anhän- 
gare herskade  ännu  i  Stockholm,  hvars  tyska  borgerskap  om 
våren  1389  försåtligt  öfverföll  de  svenska  borgarene  och  upp- 
brände dem  på  en  holme  utanför  staden.  Derjämte  satte 
hertigen  af  Mecklenburg  i  rörelse  en  stor  mängd  sjöröfvare, 
hvilka  plundrade  och  härjade  alla  kuststräckor,  men  hade 
sjelfva  sitt  hufvudsakliga  tillhåll  på  Gotland.  Dessa  sjöröfvare 
kallade  sig  Vitalie-bröder,  emedan  de  föregåfvo  sig  samla  lifs- 
medel  (vitalia,  victualia)  för  Stockholm.  Men  under  denna 
förevändning  förstörde  de  all  handel  och  plundrade  såväl 
kusterna,  som  ock  hanseiternas  skepp  och  varor.  Hansestäderna, 
som  blefvo  förbittrade  häröfver,  fingo  slutligen  en  förlikning  i 
stånd  emellan  Albrekt  och  Margareta  år  1395.  Den  fångne 
konungen  försattes  i  frihet,  och  sju  hansestäder :  Lybeck,  Stral- 
sund,  Greifswald,  Danzig,  Elbing  och  Thorn  samt  Reval  ginga 
i  borgen  för  hans  lösepenning  och  fingo  derför  Stockholms  stad 
i  pant.  Då  ej  Albrekt  sedermera  på  utsatt  tid  uppfylt  förliknings- 
vilkoren,  öfverlemnades  Stockholm  åt  Margareta  år  1398. 

I  Finland  hade  villervallan  under  denna  tid  varit  lika 
stor,  om  ej  större  än  i  Sverige.  Strax  efter  drotsets  död 
hade  landets  innevånare  begärt  till  sin  lagman  Jakob  Dicekn? 
som  tillhörde  landets  egen  adel  och  "bättre  kände  landets  till- 
stånd och  seder,  än  någon  främmande  man,  vare  sig  från 
Sverige  eller  andra  länder."  Han  hade  förut  varit  Bo  Jons- 
sons fogde  på  Åbo  slott  och  fick  nu  af  Albrekt  samma  be- 
fattning, jämte  länen  Satakunta  och  Borgå.  Men  tillika  med 
den  öfriga  adeln  gick  han  snart  öfver  till  Margareta,  som  till 
lön    härför   fortfarande  bibehöll  honom  vid    dessa    förläningar. 


ALBBEKT  AF  MECKLENBURG  OCH  ADELSVÄLDET.        67 

Andra  af  Margaretas  anhängare  sattes  till  ståthållare  på  Ta- 
vastehus  och  Raseborg;  endast  Viborgs  slott  skulle  tills  vidare 
blifva  i  Bo  Jonssons  testamentsexecutorers  vård  och  ståthål- 
lare deröfver  var  det  gamla  riksrådet  Karl  Ulfsson  Sparre, 
en  af  svenska  rikets  mest  framstående  män  och  Margaretas 
ifrigaste  vänner.  Sålunda  synes  Margaretas  välde  i  Finland 
redan  i  slutet  af  1389  vara  befästadt.  Men  då  konung  Albrekt 
åter  år  1395  hade  sluppit  ur  sin  fångenskap,  uppstod  här 
borta  nya  förvecklingar.  Drotsets  nu  fullvuxna  son,  Knut 
Bosson,  sträfvade  att  erhålla  sin  faders  forna  herravälde  öfver 
Finland,  lockade  Jakob  Diaekn  på  sin  sida  och  förenade  sig 
med  Albrekt  och  Vitalie-bröderna.  Dessa  sistnämnde  hade 
redan  under  de  närmast  föregående  åren  begynt  husera  i 
Finska  viken,  plundrade  år  1392  i  trakterna  af  Nevan  och 
togo  sitt  hufvudtillhåll  i  närheten  af  Viborg,  der  de  lurade 
efter  Hanseiternas  handelsfartyg.  Vid  samma  tid  hade  de 
äfven  gjort  sig  hemmastadda  vid  kusterna  af  Bottniska  viken 
och  bemägtigat  sig  såväl  Korsholm,  som  de  flesta  slotten  äfven 
vester  om  hafvet.  Endast  ståthållarne  på  Raseborg,  Erengisel 
Nilsson  och  Thord  Bonde,  höllo  sig  troget  till  Margareta  och 
försökte  att  med  hjelp  från  Reval  göra  röfvarene  motstånd. 
Men  största  delen  af  Finlands  långa  kuststräcka  och  vid- 
sträckta skärgård  var  Vitalie-brödernas  byte,  och  sjelfva  Åbo 
synes  någon  tid  varit  den  utgångspunkt,  derifrån  de  åt  olika 
håll  gjorde  sina  plundringsfärder.  Dessa  oroligheter,  hvilkas 
betryck  dessutom  ännu  förökades  a?  missväxt  och  hungersnöd, 
räckte  i  tre  år,  till  dess  slutligen  år  1398  såväl  Vitalie- 
bröderna  i  Österbotten,  som  Knut  Bosson  gåfvo  sig  under 
Margareta. 

Aret  förut  hade  Margareta  sammankallat  Danmarks, 
Sveriges  och  Norges  andliga  och  verldsliga  herrar  till  Kalmar 
och  der  på  Trefaldighetssöndagen  (den  17  Juni)  1397  låtit  kröna 
sin  systerdotterson  Erik  af  Pommern  till  konung  öfver  de  tre 
rikena.  Sålunda  grundlades  föreningen  emellan  de  tre  nordiska 
rikena,  eller  den  så  kallade  Kalmare  unionen.  Afsigten  var 
den,  att  Danmarks,  Sveriges  och  Norges  riken  hädanefter 
skulle  hafva  en  gemensam  konung,  ehuru  hvarje  land  skulle 
styras  efter  sina  egna  lagar.  De  svenske  säges  dock  från 
början    varit    likgiltige    för   unionen,  och  något  ordentligt  för- 


68  FINLANDS     HISTORIA. 

eningsdokument,  som  närmare  skulle  bestämdt  föreningsvilkoren, 
blef  aldrig  upprättadt.  Men  finnarne  synas  alls  icke  haft 
någon  del  i  hela  företaget,  då  största  delen  af  deras  land 
först  följande  år  kom  under  Margareta.  Om  hösten  1398 
öfverlemnades  Åbo  slott  och  först  följande  vår  de  träslott, 
som  Knut  Bosson  hade  innehaft.  Ar  1399  kunde  man  åter 
segla  fritt  på  Finlands  haf,  och  från  denna  tid  bör  unionstiden 
i  Finlands  historia  räknas. 


^.ndra  Tidskiftet. 

Förra  hälften  af  Unionstiden,  till  år  1470. 


4.    Konung  Erik  af  Pommern  oeh  biskop  Magnus  Tavast 
(1399—1438). 

Det  stora  verk,,  som  nu  hade  kommit  till  stånd:  de  tre 
nordiska  rikenas  förening  under  en  regent,  syntes  utlofva  åt 
Finland  likasom  åt  Sverige  tillfälle  att  återhemta  krafter  efter 
föregående  tiders  förstörelser.  Margaretas  kraftiga  hand  hade 
redan  från  början  kufvat  adelns  tilltagande  öfvermod  och  det 
var  i  allmänhet  förordnadt,  att  allt  åter  skulle  försättas  i 
samma  skick,  som  på  Magnus  Erikssons  tid.  På  detta  sätt 
återkallades  nu  alla  panter  och  förläningar,  som  ifrån  kronan 
öfvergått  i  enskildas  händer,  samt  alla  skattehemman,  som  på 
konung  Albrekts  tid  genom  köp  eller  list  kommit  under  frälset, 
och  i  och  för  dessa  angelägenheter  höllos  i  hvarje  landskap 
särskilda  räfsteting  (i  Finland  om  våren  1405).  Äfven  be- 
stämdes, att  de  öfverflödiga  borgarne  skulle  nedrifvas,  och  åt 
allmogen  förskaffades  all  möjlig  lindring  från  de  förra  bördorna. 

Dessa  vigtiga  förbättringar  böra  i  första  rummet  räknas 
Margareta  till  förtjenst;  ty  den  hufvudsakliga  ledningen  af  det 
hela  förblef  i  denna  kraftfulla  qvinnas  händer  ända  till  hennes 
död,  år  1412.  Men  äfven  konung  Erik  ådagalade  i  början 
både  vilja  och  förmåga,  och  särskildt  står  Finland  ännu  till 
honom  i  tacksamhetsskuld  för  mången  nyttig  inrättning.  Ännu 
under  Margaretas  lifstid  besökte  han  tvenne  gånger  Finland, 
första  gången  om  hösten  1403,  hvarvid  han  tilldelade  Viborgs 
borgerskap  fullständiga  stadsprivilegier,  och  andra  gången  i 
slutet  af  år  1407,  då  han  i  Åbo  gaf  frälsebref  åt  flere  finska 


70  FINLANDS    HISTORIA. 

män.  Vid  detta  sitt  andra  besök  synes  han  hafva  öfverens- 
kommit  med  befolkningen  om  några  nya  förordningar,  hvilka 
nu,  då  regenterna  för  det  mesta  kommo  att  uppehålla  sig  i 
det  aflägsna  Danmark,  ansågos  nödvändiga  för  upprätthållande 
af  god  ordning.  Sålunda  förordnades,  att  skatterna,  som  hit- 
tills utgått  i  naturalieprodukter,  framdeles  skulle  betalas  i 
penningar,  en  viss  summa  från  större  och  mindre  skatteom- 
råden. Men  denna  förordning,  med  hvilken  man  afsåg  att  få 
skattebeloppen  lättare  användbara  för  den  aflägsna  regeringen, 
kom  att  blifva  något  betungande  för  Finland,  till  följd  af 
den  ringa  penningetillgången,  och  uppväckte  sedermera  många 
klagomål,  till  hvilkas  afhjelpandé  konungen  dock  å  sin  sida 
sökte  finna  de  utvägar,  som  stodo  till  buds.  En  mera  lycko- 
bringande  inrättning  var  den  äfven  af  Erik  grundade,  s.  k. 
landsrätten,  som  skulle  sammanträda  i  Åbo  dagarne  före  Sanct 
Henriks  messa  om  sommaren  och  hvilken  hade  att  fälla  kungs- 
dom i  alla  rättegångsmål,  som  från  underdomstolarne  hem- 
stäldes  till  densamma,  samt  undersöka  klagomål  mot  biskopen, 
lagmannen  eller  andra  konungens  embetsmän.  Till  ledamöter 
i  denna  domstol  bestämdes  biskopen  och  några  prester  ur 
domkapitlet,  alla  i  landet  vistande  riksråd,  lagmannen  och  alla 
domare,  samt  fulltalig  kungsnämnd,  till  hälften  frälsemän  och 
till  hälften  bönder.  Alla  fogdarne  skulle  äfven  vara  närvarande, 
för  att  få  tillfälle  att  försvara  sig  mot  möjliga  anklagelser  och 
föröfrigt  i  förekommande  fall  meddela  nödiga  upplysningar; 
ståthållaren  på  Åbo  slott  ålåg  att  öfvervaka  de  fälda  utslagens 
verkställande.  Det  är  att  märka,  att  till  följd  af  tidens 
styrelsesätt  en  dylik  institution  ej  kunde  vara  begränsad  till 
endast  lagskipning,  utan  att  den  derjemte  var  en  slags  skild 
styrelse  för  Finland  eller  rättast  en  regerande  representation, 
hvilken  det  tillkom  att  under  konungens  frånvaro  "höra  och 
rätta  all  ärende  der  i  landet  och  skipa  allom  rätt,  fattigom 
och  rikom,"  så  att  befolkningen  ej  skulle  behöfva  i  sina 
angelägenheter  vända  sig  till  konungen.  En  af  Unionens 
första  verkningar  var  således  den,  att  Finlands  förening  med 
Sverige  blef  något  lösare  och  att  dess  förhållanden  begynte 
taga  en  mera  sjelfständig  gestaltning.  Men  en  sådan  sär- 
skild styrelse  kom  naturligtvis  att  förblifva  i  händerna  på 
adeln  och  synes  ej  förmått  tillvinna  sig  fullt  förtroende  hos 
folket.     Besvären   till  konungen  upphörde  icke  och  landsrätten 


KONUNG    EHIK    AK    POIORXK    OCH    BISKOP    MAGNUS    TAVAST.        71 

i  Finland  synes  småningom  hafva  upphört.  Mot  slutet  af  sin 
regering  upphöjde  konung  Erik  densamma  ändtligen  i  nytt 
anseende  år  1435.  Men  då  han  kort  derpå  förlorade  sin 
krona,  råkade  hela  institutionen  åter  inom  kort  i  glömska. 
Deremot  blef  Finlands  delning  i  två  lagsagor,  hvilket  skedde 
samma  år  (1435),  en  varaktig  frukt  af  Erik  af  Pommerns 
regering.  För  detta  ändamål  delades  Egentliga  Finland  i 
tvenne  delar  längsefter  Aura  å,  och  till  iVbrr/mwe-lagsagan 
räknades  äfven  Åland,  Satakunta  och  Österbotten ;  till  Sydfinne- 
lagsaga  åter  fördes  Nyland  och  Karelen  med  Savolaks. 

Jämte  dessa  inrättningar  kunna  ännu  andra  åtgärder  om- 
nämnas, hvilka  intyga  Eriks  omtanke  om  det  aflägsna  Finland. 
Då  det  ännu  fans  vidsträckta  utmärker,  som  af  byalagen  an- 
vändes såsom  allmänningar  till  jagt,  fiske  och  svedjande,  så 
fingo  fogdarne  befallning  att  fördela  dess  landsträckor  emellan 
nybyggare,  likväl  så  att  åt  de  gamla  byalagen  skulle  lemnas 
så  stort  område,  som  kunde  för  detta  ändamål  anslås  af  en 
utaf  tolf  man  sammansatt  nämnd.  Genom  särskilda  förord- 
ningar sökte  konungen  skydda  allmogen  emot  embetsmännens 
utpressningar,  reglera  penningvärdet  och  göra  sättet  för  ut- 
skyldernas  afbördande  lättare.  Utaf  allt  synes  klart,  att  Eriks 
afsigter  voro  goda,  om  också  tidsförhållandena  ofta  hindrade 
deras  verkställande. 

En  stor  del  af  dessa  gagneliga  företag  bör  otvifvelaktigt 
räknas  den  man  till  förtjenst,  hvilken  på  denna  tid,  sedan 
Bero  Balk  dött  1412,  uppsteg  på  Finlands  biskopsstol  och  som 
uti  hela  sitt  lefverne  visar  oss  den  vackraste  bild  af  en  sann 
katolsk  biskop.  Denne  man  var  Magnus  Olai  Tavast.  Född 
i  Wirmo  socken  af  en  mägtig  adelsslägt  hade  han  i  Prag 
blifvit  magister  och  någon  tid  varit  kansler  hos  konung  Erik, 
till  dess  han  i  sitt  hemland  utnämndes  till  arkidiakonus  vid 
Åbo  domkyrka  och  slutligen  af  domkapitlet  valdes  till  biskop. 
För  att  få  sitt  val  bekräftadt,  säges  han  hafva  rest  till  påfven 
i  Rom  och  der  blifvit  vigd.  Krönikorna  tala  vidt  och  bredt 
om  hans  katolska  nit  och  om  den  outtröttlighet,  hvarmed 
han  under  sin  långa  embetstid  (1412 — 1450)  befästade  finska 
kyrkans  anseende  och  glans.  Domkyrkan  förseddes  med  flere 
chor  eller  kapell  (af  hvilka  "Kristi  lekamens  kapell"  isynner- 
het var  rikt  utrustadt),  hvilka  såväl  som  sjelfva  domkyrkan 
rikligen    begåfvades    med    påfliga    aflatsbref;    kanikernas  antal 


72  FINLANDS    HISTORIA. 

ökades  till  tio,  och  åt  gudstjensten  gals  en  sådan  fullständig- 
het, att  från  daggryningen  till  qvällen  ej  en  enda  timme  för- 
led, utan  att  någon  messa  skulle  hållits  i  domkyrkan.  Landets 
öfriga  kyrkor  erhöllo  äfven  sin  andel  af  denna  katolska  glansT 
och  biskop  Magnus  synes  flere  gånger  hafva  rest  genom  sitt 
vidsträckta  stift,  för  att  göra  sig  underrättad  om  tillståndet 
äfven  uti  de  aflägsnaste  församlingarna.  En  gång  begaf  han 
sig  derjämte  på  en  mycket  längre  färd,  nämligen  på  en 
piligrimsfärd  till  Palestina,  kanhända  samtidigt  som  konung 
Erik  besökte  den  heliga  grafven  (1423 — 1425).  Denna  verk- 
samhet på  det  religiösa  området,  såväl  som  biskopens  milda 
och  redbara  väsende  gjorde  honom  äfven  till  Finlands  mest 
framstående  politiska  personlighet.  Utom  landet  synes  han 
åtnjutit  allmänt  anseende;  ty  med  äkta  finsk  trygghet  förblef 
han  alltid  orubblig  under  tidens  eljest  så  mångfaldiga  skift- 
ningar. Men  hans  egna  landsmän,  höga  liksom  låga,  erkände 
i  honom  liksom  sin  naturliga  öfverherre,  ej  blott  å  hans  em- 
betes  vägnar,  utan  äfven  till  följd  af  hans  personlighet.  De 
följde  honom  troget  till  riksförsamlingarna  på  andra  sidan 
hafvet  och  "tjenade  honom"  —  säger  krönikan  —  "såsom  ett- 
kungligt  majestät". 

Af  allt  detta  kunna  vi  på  goda  grunder  draga  den  slut- 
sats, att  de  goda  sidor,  som  Eriks  regering  visar  i  Finland, 
ingalunda  stodo  utom  den  store  biskopens  inverkan.  Särdeles 
lyckligt  för  Finland  var  det  äfven,  att  Eriks  af  Pommern 
regeringstid  var  jämförelsevis  fredlig  och  fri  från  allmänna 
olyckor.  Väl  uppkommo  då  och  då  vid  ryska  gränsen  mindre 
oroligheter,  hvilka  förorsakades  af  gränsboarnes  och  slottsfog- 
darnes  vinstbegär.  Sålunda  omtalas  att  Svenskarne  år  1411 
gjorde  ett  plundringståg  på  Novgorods  område,  hvarefter  Rys- 
sarne hämnades  med  ett  infall  till  trakterna  af  Viborg,  hvar- 
vid  de  uppbrände  sjelfva  staden.  Fyra  år  senare  omtalas,  att 
Ryssarne  härjat  till  och  med  i  Norra  Österbotten.  Men  något 
egentligt  krig  uppstod  dock  icke  af  dessa  oroligheter,  ty  å 
ingendera  sidan  hade  man  vid  denna  tid  några  eröfringsplaner. 
Ingermanland  och  ryska  Karelen  voro  fortfarande  förlänade  åt 
Narimonts  efterkommande,  och  dessa  furstar  kastade  sina  blickar 
mera  åt  Polen  och  Liffland,  än  åt  Finland.  Konung  Erik 
åter  förde  ett  långvarigt  krig  med  grefvarne  af  Holstein  om 
besittningen    af    Slesvig   (1409 — 1431),    och   ville  äfven  derför 


KONUNG    EKIK    AF    POMMEKN    OCH    BISKOP   MAGNUS    TAYAST.       73 

icke  hafva  ofrid  med  Ryssland.  Ar  1427,  då  äfven  Hanseiterna 
förenade  sig  med  konungens  fiender,  försökte  dessa  uppegga 
Ryssarne  till  ett  eröfringskrig  mot  Finland;  men  äfven  denna 
fara  blef  lyckligen  afvänd.  Bland  denna  tids  allmänna  olyckor 
är  att  nämna,  att  pesten  härjade  i  Finland  omkring  år  1427, 
och  att  Åbo  stad  år  1429  jämte  domkyrkan  och  klostret  förstördes 
genom  vådeld,  —  tvenne  olyckor,  till  hvilka  dock  naturligtvis 
konungen  och  hans  regering  voro  oskyldiga.  Endast  skatternas 
ständiga  ökande  och  penningens  alltmera  sjunkande  värde 
gåfvo  grundad  anledning  till  klagan  från  finnarnes  sida.  Men 
om  man  noga  öfverväger  allt,  så  måste  man  dock  medge,  att 
Finlands  tillstånd  under  Eriks  af  Pommern  regering  var  lyck- 
ligare, än  det  varit  långa  tider  före  eller  efter  densamma,  och 
Finlands  innevånare  synas  ej  haft  något  särskildt  skäl  att  draga 
sig  undan  ur  Unipnen. 

Men  på  många  orter  i  Sverige  var  folkets  missnöje  gan- 
ska stort  och  man  hörde  klagas,  att  de  flesta  ståthållare  och 
fogdar  på  slotten  voro  danskar,  som  hårdt  betryckte  folket. 
Då  emellertid  klagomålen  ingen  förbättring  medförde,  grep  be- 
folkningen i  Balarne  till  vapen  om  våren  1434  och  satte  sig 
under  anförande  af  Engelbrekt  Engelbrektsson  i  rörelse,  för 
att  befria  äfven  de  öfriga  landskapen.  Äfven  riksrådet  och 
biskoparne  tvungos  att  förena  sig  i  böndernas  företag.  I 
Helsingland  samt  Vester-  och  Österbotten,  begynte  riddaren 
Erik  Puke  följa  exemplet,  och  en  viss  Johan  Folkesson  sändes 
derifrån  med  en  skara  finnar  till  Åland,  der  dansken  Otto 
Pogwisch  var  ståthållare  på  Kastelholm.  Denne  blef  mägta 
förskräckt,  då  finnarnes  pilar  begynte  klyfva  luften  omkring 
honom,  och  gick  in  på  att  kapitulera.  Men  annorstädes  i 
Finland  synas  ej  några  oroligheter  uppstått.  Då  konungen 
samma  år  om  hösten  kom  till  Stockholm,  ingicks  derstädes  den 
förlikning,  att  tvisten  emellan  Erik  och  Sveriges  ständer  skulle 
hänskjutas  till  en  kommission  af  tolf  män,  som  skulle  väljas 
fyra  från  hvartdera  riket.  Till  denna  domarenämnd  valde 
konungen  såsom  represantanter  för  Sverige  Magnus  Tavast  och 
en  annan  biskop,  samt  ståthållaren  på  Viborgs  slott,  Krister 
Nilsson  Wase,  och  ståthållaren  på  Stockholms  slott,  Hans 
Kröpelin.  Saken  skulle  afgöras  följande  höst,  och  Erik  åter- 
vände emellertid  till  Danmark.  Men  i  början  af  år  1435 
valdes    Engelbrekt    i    Arboga    till    "höfvitsman"   och  intog  nu 


74  FINLANDS    HISTORIA. 

alla  slott  i  södra  Sverige,  som  innehafts  af  danske  fogdar. 
Då  konungen  följande  år  kom  till  Stockholm,  sammanträdde  de 
utsedde  fredsdomarene,  ocb  saken  afgjordes  sålunda,  att  Erik 
skulle  få  bibehålla  kronan,  men  förbinda  sig  att  icke  vidare 
öfverlemna  rikets  fasta  platser  åt  främlingar.  Till  riksdrots 
utsågs  förenämnde  Krister  Nilsson  Wase  och  till  marsk  Karl 
Knutsson  Bonde.  Det  är  att  märka,  att  vid  detta  tillfälle 
en  mängd  allmoge  från  Finlands  alla  landskap  hade  anländt 
till  Stockholm  för  att  komma  till  tals  med  konungen,  och  att 
på  deras  anhållan  utfärdades  de  ofvan  omtalade  förordningarna 
om  den  finska  lagsagans  klyfning,  samt  om  Landsrättens  för- 
nyande. Men  den  ingångna  förlikningen  varade  ej  länge;  ty 
konungen  bröt  åter  blott  alltför  snart  sina  löften.  Under  de 
närmast  följande  åren  pågingo  allt  fortfarande  förlikningsför- 
söken, och  biskop  Magnus  besökte  till  och  med  en  gång  (1437) 
konungen  i  Danmark  i  och  för  denna  sak.  Men  det  var  allt 
förgäfves.  Väl  hade  i  Sverige  Engelbrekt  blifvit  mördad  (1436) 
genom  en  af  sina  fiender;  men  redan  dessförinnan  (samma  år) 
hade  Karl  Knutsson  blifvit  vald  till  riksföreståndare  och  slut- 
ligen blef  år  1438  konung  Erik  formligen  afsatt.  Året  derpå 
förlorade  han  äfven  Danmarks  och  Norges  kronor.  Han  uppe- 
höll sig  derefter  såsom  sjöröfvare  på  Gotland  i  tio  års  tid 
och  tog  slutligen  sin  tillflykt  till  Pommern,  der  han  dog  år  1459. 
Den  förnämsta  orsaken  till  Eriks  at  Pommern  olycka  synes 
varit  hans  begär  att  göra  Unionens  trenne  kronor  ärftliga  inom 
sin  egen  slägt.  Väl  hade  han  sjelf  i  sitt  äktenskap  med  sin 
engelska  gemål  Filippa  inga  barn;  men  derför  önskade  han  att 
till  sin  efterträdare  erhålla  sin  farbrors  son,  hertig  Bogislaw 
af  Pommern.  I  denna  afsigt  fordrade  han  trohetslöfte  åt  her- 
tigen af  alla  ståthållare  och  fogdar,  ja  äfven  af  alla  dem,  åt 
hvilka  gifvits  adelsbref  med  sköld  och  vapen  (första  gången  åt 
en  finsk  man  år  1420).  Men  då  svenska  adeln  helst  ville 
hafva  kungavärdigheten  underkastad  val,  hade  Erik  ansett  nöd- 
vändigt att  lemna  rikets  slott  och  län  i  händerna  på  sådana 
män,  som  voro  beredda  att  ingå  på  hans  planer,  och  dessa 
voro  utländingar,  ofta  nog  giriga  och  samvetslösa  personer. 
Till  följd  af  allt  detta  uppkom  slutligen  en  fullständig  brytning 
emellan  svenskarne  och  konung  Erik.  Men  i  Finland  synes 
ej  Eriks  planer  hafva  väckt  någon  allmännare  ovilja,  och  be- 
folkningen   likasom    deras    biskop    lutade    ända    till    slutet  åt 


KONUNG    ERIK    AF    POMMERN    OCH    BISKOP   MAGNUS    TA  VÄST.       75 

konungens  sida,  så  att  svenska  rådet  nödgades  med  någon 
varsamhet  söka  finnarnes  samtycke  till  sina  sträfvanden.  Vid 
midsommar  år  1436  gåfvo  derför  drotset,  marsken  och  all- 
männa riksrådet  i  Stockholm  tvenne  bref  om  skatternas  ned- 
sättande i  Finland,  såsom  till  belöning  derför,  att  befolkningen 
i  "Österlanden"  hade  lofvat  troget  foga  sig  i  svenska  rådets 
regering  "och  ej  taga  eller  annamma  någon  annan  höfvitsman, 
än  den  rådet  dertill  skulle  sätta".  På  detta  sätt  aflägsnades 
äfven  finska  folket  från  Unionen  och  dess  förening  med  Sverige 
blef  åter  fastare  knuten.  Men  häraf  framgår  likväl,  att  fin- 
narnes tänkesätt  hade  en  viss  vigt  uti  politikens  vågskål,  ehuru 
de  ej  förmådde  i  hufvudsaken  leda  händelsernas  gång.  Ett 
uppror,  som  omkring  år  1438  upplågade  i  hela  Öfre  Satakunta 
emot  riksföreståndaren  oeh  rådet,  ehuru  det  genom  biskop 
Magni  kloka  bemedling  stillades,  är  visserligen  endast  ofull- 
ständigt kändt,  men  tyckes  i  alla  fall  bevisa  den  finska  all- 
mogens böjelse  att  ingripa  i  tidens  förvecklingar. 


5.    Karl  Knutssons  tider,  1438^1470. 

Oenigheten  i  Sverige  upphörde  likväl  ej  med  konung 
Eriks  förjagande;  tvertom  begynte  nu  de  mägtige  i  landet 
sinsemellan  strida  om  regeringen.  Högst  bland  dessa  regerings- 
lystna  stod  Karl  Knutsson  Bonde,  hvilken  genom  sin  värdig- 
het som  marsk  redan  hade  uppstigit  till  en  inflytelserik  stånd- 
punkt i  riket.  Denne  märklige  man  var  vid  denna  tid  knapt 
trettio  år  gammal.  Han  var  född  år  1409  i  Finland,  der 
såväl  hans  fader,  som  farfader  (den  förut  nämnde  Tord  Bonde) 
hade  innehaft  vigtiga  embeten.  Hans  ståtliga,  ridderliga  gestalt 
i  förening  med  hans  milda  sinnelag  tillvann  honom  de  högas 
såväl  som  de  lågas  ynnest.  Utrustad  med  dessa  naturens  och 
lyckans  gåfvor,  beslöt  han  att  bemägtiga  sig  regeringstömmarne 
uteslutande  för  egen  del,  och  var  ej  heller  just  synnerligen 
samvetsgrann  vid  valet  af  sina  medel  härtill.  Erik  Puke,  den 
mördade  Engelbrekts  gamla  stridskamrat,  som  begynte  mot- 
arbeta marskens  planer,  blef  dömd  till  döden  och  halshögs. 
Det    gamla    riksdrotset    Krister    Nilsson  Wase  åter,  som  hade 


76  FINLANDS    HISTORIA. 

deltagit  i  marskens  dödsdom,  tvangs  att  frivilligt  draga  sig 
tillbaka  till  det  aflägsna  Viborg,  hvilket  han  hade  i  förläning. 
På  detta  sätt  syntes  nu  redan  marskens  magt  vara  ansenligt 
befästad.  Men  ibland  de  svenska  herrarne  funnos  ganska 
många,  hvilka  dels  af  afund  mot  Karl  Knutsson,  dels  af  andra 
orsaker  önskade  en  återförening  med  Danmark.  Då  derför  i 
början  af  år  1440  Eriks  af  Pommern  systerson,  den  unge 
Kristofer  af  Baijern,  blef  antagen  till  konung  i  Danmark, 
erbjöd  svenska  adeln  honom  kronan,  och  marsken  tordes  ej 
förhindra  detta.  Ar  1441  kom  Kristofer  till  Stockholm  och 
blef  krönt  i  Upsala.  Marsken  fick  löfte  om  hela  Finland  i 
förläning,  likväl  så  att  Viborg,  Raseborg  och  Korsholm  tills- 
vidare skulle  innehafvas  af  Krister  Nilsson.  Men  knapt  hade 
Karl  Knutsson  kommit  till  Åbo,  förrän  konungen  kallade  honom 
tillbaka,  för  att  svara  på  anklagelser,  som  blifvit  gjorda  af 
hans  fiender.  Enligt  denna  befallning  infann  han  sig  äfven 
om  våren  1442,  men  hade  med  sig  500  riddare  och 
svenner.  Då  vågade  väl  Kristofer  ingenting  göra  åt  honom, 
men  marsken  nödgades  likväl  afstå  från  Åbo  slott  och  flyttade 
nu  till  Viborg,  der  samtidigt  Krister  Nilsson  hade  dött.  Samma 
år  for  Kristofer  till  Norge,  och  blef  äfven  der  vald  till  konung. 
Sålunda  var  Unionen  emellan  de  tre  rikena  återstäld;  men 
dess  grundvalar  voro  redan  ansenligt  skakade. 

Det  enda  varaktiga  minnet  af  konung  Kristofers  regering 
(1440 — 1448)  är  den  stadfästelse,  han  under  sin  vistelse  i 
Sverige  år  1442  gaf  åt  den  nya  allmänna  landslagen.  För 
öfrigt  uppväckte  Kristofers  snikenhet  och  hans  stora  prakt- 
lystnad under  tider  af  den  svåraste  nöd  ond  blod  hos  befolk- 
ningen i  Sverige,  som  gaf  honom  det  elaka  binamnet  "Barke- 
konung". De  hade  likväl  icke  någon  synnerlig  anledning  till 
klagan,  ty  konungen,  som  till  sin  natur  var  en  rättsinnad  man, 
uppfylde  noga  de  vilkor,  under  hvilka  han  hade  emottagit 
kronan.  Äfven  Finland  synes  hafva  förkofrat  sig  ansenligt 
under  hans  regering;  vi  kunna  sluta  dertill  isynnerhet  af  de 
kyrkliga  inrättningar,  som  vid  denna  tid  grundades  här,  för 
det  mesta  genom  enskild  frikostighet,  och  hvilka  ögonskenligt 
vitna  om  ett  tilltagande  allmänt  välstånd.  För  att  ej  tala  om 
Åbo  domkyrkas  tilltagande  prakt,  uppstod  inom  kort  tid  fyra 
nya  kloster  i  olika  delar  af  landet.  Det  anmärkningsvärdaste 
af   dessa    var   Birgittinerklostret,    som    först    var    ämnadt  att 


KARL   KNUTSSONS    TIDEE,    1438  — 1470.  77 

uppbyggas  i  Masku  socken,  derefter  flyttades  till  Bjerno,  men 
slutligen  år  1442  inrättades  i  Reso  socken  och  Ailos  hemman 
och  erhöll  namnet  "Vallis  gratiae",  på  svenska  Nådendal  (finska 
Naantali).  Detta  kloster  inrättades  efter  mönstret  af  moder- 
klostret i  Vadstena  till  ett  förenadt  munk-  och  nunnekloster, 
och  kom  genast  i  åtnjutande  af  såväl  de  svenska  myndighe- 
ternas, som  den  finska  adelns  synnerliga  omhuldande.  Snart 
derpå  inrättades  i  Viborg  två  munkkloster,  det  ena  ett  Domi- 
nikaner  (n.  v.  finska  kyrkan),  det  andra  ett  Fransiskaner.  Ett 
fjerde  kloster  åter,  äfven  det  för  Fransiskanermunkar,  uppstod 
samtidigt  i  Raumo,  som  kort  förut  hade  erhållit  stadsprivile- 
gier. Äfven  äro  framstegen  i  vetenskap  och  konst  på  denna 
tid  märkbara.  Karl  Knutsson,  som  höll  ett  präktigt  hof  i 
Viborg,  säges  användt  sina  lediga  stunder  till  att  försköna 
slottets  omgifningar.  Läroverken  i  landet  voro  ännu  icke 
många;  men  de  förmögna  ynglingarne  besökte  i  större  antal 
än  förut  universitetet  i  Paris.  I  bredd  med  denna  aristokra- 
tiska bildning  märkes  äfven  en  viss  omsorg  om  folkets  under- 
visning; sålunda  beslöt  rikets  presterskap  år  1441  enhälligt, 
att  Fader  vår,  Ave  Maria  och  den  apostoliska  bekännelsen 
skulle  öfversättas  till  folkets  språk  och  alla  helgdagar  uppläsas 
i  kyrkorna.  Visserligen  hvälfde  man  åtskilliga  krigiska  planer 
emot  Ryssland  och  ett  förbund  afs.'öts  med  liffländska  riddarne 
om  ett  gemensamt  krigståg.  Men  hela  företaget  ändades  med 
några  obetydliga  gränsoroligheter. 

I  början  af  år  1448  kom  plötsligen  ett  budskap,  att 
konung  Kristofer  dött  i  Danmark.  Han  var  först  i  sitt  fyrtionde 
år  och  barnlös.  Derför  hade  man  ej  tänkt  på  någon  efter- 
trädare åt  honom,  och  de  svenska  herrarne  tillsatte  tills  vidare 
tvenne  riksföreståndare,  bröderne  Bengt  och  Nils  Oxenstjerna. 
Den  förstnämndes  son,  Johan  Bengtsson  Oxenstjerna,  upphöjdes 
samtidigt  till  erkebiskop  i  Upsala,  så  att  den  högsta  andliga, 
likasom  den  högsta  verldsliga  magten  nu  var  i  händerna  på 
en  och  samma  slägt.  Men  på  våren  kom  marsken  Karl 
Knutsson  ifrån  Viborg  till  Stockholm,  förande  med  sig  800 
riddare  och  svenner.  Efter  något  bråk  beslöt  man  att 
välja  en  inhemsk  konung  och  då  man  skred  till  val,  erhöll 
Karl  Knutsson,  som  äfven  uppbars  af  folkets  och  borgerska- 
pets  sympatier,  de  flesta  rösterna.  Sålunda  hade  slutligen, 
efter    tjugu    års    förlopp,    riket    erhållit    en    inhemsk  konung. 


78  FIJfLAKDS     HISTORIA. 

Men  detta  val  hade  till  följd,  att  Oxenstjernorna  och  många 
andra  af  adeln  åter  begynte  luta  åt  Unionen  och  i  hemlighet 
intrigera  emot  konungen.  Danskarne  hade  slutligen  valt  till 
konung  Kristian  I  af  Oldenburg,  och  denne  modige  och  före- 
tagsamme herre  försökte  naturligtvis  förena  äfven  de  andra 
rikenas  kronor  på  sitt  hufvud.  Derför  var  det  också  icke  att 
hoppas,  att  Karls  regering  för  Sverige  skulle  blifva  ett  fredens 
och  försoningens  tidehvarf.  I  Norge  tycktes  sakerna  i  början 
luta  till  Karls  förmon ;  han  blef  kallad  dit  och  kröntes  i  Trond- 
hjem  om  hösten  1449.  Men  snart  fingo  Kristians  anhängare 
öfvervigten  i  Norge,  och  äfven  i  Sverige  kunde  icke  Karl 
synnerligen  lita  på  sin  adels  vänskap. 

Hög  och  orubblig  stod  midt  ibland  alla  dessa  ränker  den 
90-årige  biskopen  i  Åbo,  Magnus  Tavast,  ständigt  en  fridens 
och  försoningens  man,  men  på  samma  gång  alltid  den  lagliga 
öfverhetens  försvarare.  Vintern  1449 — 1450  vistades  han  sedan 
i  Sverige  i  konungens  angelägenheter  och  upptäckte  för  honom 
motpartiets  hemliga  stämplingar.  Man  hade  nämligen  för  af- 
sigt  att  fråntaga  konungen  större  delen  af  regeringsmagten  och 
öfverlemna  densamma  åt  rådet;  men  finska  biskopen,  ehuru 
sjelf  en  medlem  af  rådet,  ville  ej  understödja  dess  lagstridiga 
planer,  och  för  denna  gång  blefvo  de  äfven  tillintetgjorda. 
Strax  derpå  afträdde  den  åldrige  biskopen  från  sitt  embete 
och  flyttade  bort  undan  verldens  strid  och  oro  till  det  fridfulla 
Nådendal,  der  han  hade  låtit  uppbygga  åt  sig  en  bostad  i 
närheten  af  klostret.  Der  afled  han  två  år  senare,  eller  år 
1452,  och  blef  begrafven  i  Kristilekamenschoret  i  Åbo  dom- 
kyrka. Efter  honom  hade  hans  systerson,  domprosten  Olaus 
Magni  (1450 — 1460),  blifvit  vald  till  biskop  och  blef  äfven 
vigd  i  Rom.  Denne  man  var  högt  ansedd  för  sin  lärdom,  ej 
allenast  i  eget  land,  utan  äfven  i  utlandet:  sålunda  var  han  i 
lång  tid  lärare  vid  universitetet  i  Paris,  der  han  blifvit  magister, 
och  blef  tvenne  gånger  (1432  och  1435)  vald  till  dess  rektor. 
Men  uti  sitt  fäderneslands  politiska  lif  förmådde  han  ej  fylla 
sin  store  föregångares  plats,  och  konung  Karl  fick  snart  till- 
fälle att  märka,  att  den  gamle  Magnus  Tavast  hade  gått  bort 
till  det  tysta. 

Den  ridderlige  marsken  hade  nämligen,  sedan  han  blifvit 
konung,  ganska  snart  förlorat  den  folkgunst,  i  stöd  af  hvilken 
han    dittills    hade   uppsvingat  sig  till  magtens  höjder.     Kriget 


KARL   KNUTSSONS   TIDEK,    1438  — 147  0.  79 

med  Danmark  erfordrade  nya  pålagor  och  framkallade  nya 
uppoffringar,  hvilka  man  under  Unionens  tid  alls  ej  visste  af. 
Dessa  omständigheter  begagnade  motpartiet  i  Sverige  till  sin 
fördel,  och  i  Januari  1457  gjorde  den  sluge  erkebiskopen  öppet 
uppror,  hvilket  lyckades  så  fullständigt,  att  konungen  var  nöd- 
sakad att  redan  efter  en  månad  fly  till  Danzig  i  Preussen. 
Riksföreståndare  blefvo  nu  sjelfva  erkebiskopen  Johan  Bengts- 
son och  en  man  af  dansk  härkomst,  men  likväl  redan  natura- 
liserad  i  Sverige,  Erik  Axelsson  Tott.  Äfven  de  finske  her- 
rarne, som  om  våren  anlände  till  Stockholm,  gåfvo  sitt  bifall 
till  det  skedda.  Det  är  äfven  i  sjelfva  verket  troligt,  att 
finnarnes  gamla  benägenhet  för  Unionen  åter  hade  fått  nytt 
lif.  Af  fruktan  för  den  svenska  allmogen  vågade  man  ej  i 
början  väcka  något  tal  om  Unionen,  utan  man  föregaf  sin  enda 
afsigt  vara  att  göra  ett  slut  på  Karls  tyranniska  regering. 
Men  Sveriges  stormän  insågo  alltför  väl,  att  deras  egen  styrelse 
i  längden  skulle  bli  svår  att  uppehålla.  De  behöfde  en  namn- 
konung, som  skulle  vara  dem  ett  stöd,  på  samma  gång  han 
sjelf  vore  i  behof  af  deras  hjelp,  och  kallade  i  denna  afsigt 
Kristian  till  Stockholm,  der  han  valdes  till  konung  midsommar- 
aftonen. Kort  förut  hade  Erik  Axelsson  med  en  krigshär  begifvit 
sig  till  Finland,  der  Karls  anhängare  ännu  hade  slotten  i  sitt 
våld.  Desse  gjorde  ett  ihärdigt  motstånd  och  hotade  att  kalla 
Ryssarne  till  hjelp.  Men  de  öfriga  finska  herrarne,  nämligen 
biskop  Olaus  och  hans  domprost  Konrad  Bitz,  jämte  det  öfriga 
presterskapet,  samt  de  båda  lagmännen  Henrik  Bitz  (dom- 
prostens fader)  och  Henrik  Classon  Dicekn  med  adeln,  vidare 
Åbo  borgerskap  och  representanter  för  allmogen  ifrån  Åbo  län 
sammankommo  i  Åbo  Johannedagen  1457  uti  S:t  Gertruds 
brödraskaps  sal  och  gåfvo  under  landskapets  sigill  sitt  samtycke 
till  Kristians  val.  Härefter  öfverlemnades  så  småningom  Åbo 
slott  och  öfriga  fasta  platser.  Endast  Viborgs  slott  och  stad 
gjorde  ett  längre  motstånd,  innan  de  slutligen  gåfvo  sig  åt 
Erik  Axelsson,  som  nu  erhöll  denna  vigtiga  plats  i  förläning. 
Fred  och  endrägt  var  sålunda  åter  vunnen  för  en  tid 
och  skulle  kanhända  kunnat  blifva  af  längre  varaktighet,  om 
ej  den  hersklystne  erkebiskopen  ånyo  hade  stält  till  oreda. 
Sveriges  allmoge  var  nu  som  alltid  missnöjd  med  Unionen  och 
den  djerfva  kyrkofursten  ville  synbarligen  genom  flerfaldiga 
förvecklingar    allt    mera    fånga    den  nya  konungen  i  sitt  våld. 


80  FINLANDS    HISTORIA. 

Fördenskull  utspred  han  det  rykte,  att  konung  Karl  hade  för 
afsigt  att  återvända  till  sitt  rike.  Då  Kristian  fick  höra  detta, 
skyndade  han  genast  till  Stockholm  om  våren  1463  och  af- 
satte  flere  af  ståthållarne  på  slotten,  dem  erkebiskopen  beskylde 
att  vara  Karls  hemliga  vänner.  Härifrån  seglade  Kristian  om 
sommaren  till  Finland  för  att  möta  ryssarnes  hotande  anfall.  Men 
knapt  hade  han  hunnit  öfver  hafvet,  förrän  från  Sverige  ett 
budskap  kom,  att  Uplands  allmoge  tågat  upp  emot  Stockholm 
och  att  erkebiskopen  på  eget  bevåg  stält  dem  tillfreds  genom 
löfte  om  mildring  i  skatterna.  Då  skyndade  Kristian  med  sin 
vanliga  oförtrutenhet  tillbaka  till  Stockholm,  slog  bönderna 
och  förde  erkebiskopen  fången  med  sig  till  Danmark. 

I  Finland  stod  man  otvifvelaktigt  på  Kristians  sida  under 
dessa  förvecklingar.  Men  i  främsta  rummet  var  dåvarande 
biskopen  i  Åbo,  Konrad  Bitz  (1460 — 1489),  som  förut  varit 
domprost,  bland  unionskonungens  trognaste  anhängare  och  han 
synes  nu  hafva  fått  såväl  åt  sin  kyrka  stora  förmoner,  som  åt 
sig  sjelf  Raseborgs  slott  i  förläning.  Öfver  hufvud  taget  hade 
på  denna  tid  biskoparnes  verldsliga  magt  och  krigiska  sinne- 
lag stigit  till  sin  höjd,  och  herdestafven  syntes  redan  hafva 
förbytt  sig  till  verldslig  spira.  Redan  i  början  af  år  1464 
väckte  biskopen  i  Linköping,  Katillus  Karlsson  Wase,  ett  nytt 
uppror.  Kristian  ilade  med  en  stark  här  tvärs  igenom  landet 
till  Stockholm  och  de  upproriske  nödgades  draga  sig  tillbaka 
mot  gränsen  af  Dalarne.  Men  här  besegrade  Katillus  med 
sina  bönder  uti  en  djup  skog  konungen,  som  med  lifsfara 
undkom  till  Stockholm,  der  han  inneslöt  sig.  Dit  skyndade 
biskop  Konrad  med  sina  tjenare  från  Finland  till  konungens 
hjelp.  Men  denna  gång  var  lyckan  dem  oblid.  Kristian  måste 
vid  midsommartiden  segla  bort  till  Danmark  och  Konrad,  hvars 
krigshär  till  största  delen  stupat,  återvände  naturligtvis  till 
Finland. 

Då  höjdes  inom  den  svenska  allmogen  en  enhällig  fordran, 
att  Karl  Knutsson  borde  återkallas;  ty  Sverige,  mente  de,  var 
ett  "konungadöme  och  intet  prestagäll".  Herrarne  fingo  foga 
sig  efter  folkets  önskan,  och  den  landsflyktige  Karl  Knutsson 
återvände  redan  i  Augusti  ifrån  Danzig.  Men  hans  tron  stod 
på  mera  vacklande  fötter  än  någonsin.  Väl  var  Kristian  ej 
ännu  efter  sitt  sista  nederlag  beredd  att  ånyo  fresta  krigs- 
lyckan.    Men    han  ingick  i  största  hast  förlikning  med  Johan 


KARL    KNUTSSONS   TIDEK,     1438 — 1470.  81 

Bengtsson  och  lät  denne  ränksmidare  återvända  till  Sverige. 
Å  andra  sidan  hade  ryssarne  ansett  den  herskande  förvirringen 
synnerligen  lämplig  för  dem  och  härjade  grufligt  i  Jääskis 
och  öfriga  gränssocknar.  Dessa  oroligheter  tog  biskop  Konrad 
i  Åbo  till  förevändning  att  ej  personligen  infinna  sig  till  samtal 
med  konungen  och  begärde  att  genom  ombud  få  uppgöra  för- 
likningen. Han  ville  påtagligen  afvakta  sakernas  utgång  i  Sverige, 
och  han  behöfde  i  sjelfva  verket  ej  vänta  länge.  Den  hög- 
modiga  erkebiskopen  hade  genast  efter  sin  ankomst  till  Sverige 
vunnit  biskop  Katillus  på  sin  sida  och  åvägabragt  ett  nytt 
uppror,  hvars  utgång  var  den,  att  Karl  för  andra  gången 
måste  afstå  från  kronan,  i  slutet  af  Januari  1465.  Han 
fick  nu  till  underhåll  Raseborgs  och  Korsholms  slott  jämte 
län,  samt  Kumogård  med  Satakunta.  Men  Raseborgs  slott 
innehades  förut  i  förläning  af  biskop  Konrad,  som  ej  var 
benägen  att  följa  de  skiftande  partiernas  i  Sverige  befallningar. 
Då  nu  Karl  Knutsson  anlände  till  Åbo,  var  ett  öppet  krig 
nära  att  uppkomma  emellan  honom  och  biskopen,  och  Karl 
var  tvungen  att  för  en  lång  tid  bo  uti  svartbrödra-munkarnes 
kloster,  innan  Raseborg  slutligen  öfverlemnades  åt  honom. 

Rätteligen  fans  det  ej  numera  någon  styrelse  i  riket.  Karl 
Knutsson  herskade  i  sina  förläningar  och  kallade  sig  fort- 
farande: "med  Guds  nåde  Sveriges,  Norges  och  Göthes  konung." 
Å  andra  sidan  erkände  biskop  Konrad  på  Kustö  slott  och  de 
flesta  öfriga  finska  herrar  allt  ännu  Kristians  rätt.  Erke- 
biskopen i  Sverige,  som  ej  mera  var  benägen  att  inkalla 
Kristian,  herskade  deremot  i  eget  namn  och  kallade  sig  "Sveriges 
förste."  Hans  stallbroder  Katillus  bar  titel  af  riksföreståndare, 
och  de  öfriga  riksråden  voro  lika  sjelfrådande  inom  hvar  sitt 
område.  Den  förnämsta  ibland  dera  var  Erik  Axelsson  Tott, 
som  innehade  Åbo  och  Wiborgs  slott  och  hvars  bror,  Ivar 
Axelsson,  var  Kristians  ståthållare  på  Gotland.  Erkebiskopens 
öfvermod  uppretade  slutligen  dessa  och  andra  rikets  store, 
och  inom  kort  åvägabragtes  en  ny  statshvälfning.  Johan 
Bengtsson  fördrefs  och  dog  på  Öland;  men  den  gamle  Karl 
Knutsson  återkallades  från  Raseborg  för  att  ånyo  bestiga  tronen, 
år  1467. 

Denna  Karls  tredje  regeringsperiod  blef  ej  lugnare  än  de 
förra.  Finska  biskopen  kunde  blott  med  vapenmagt  förmås 
till  underdånighet,  och  i  Sverige  fortfor  allt  ännu   kriget  emot 

Finlands   historia,  t» 


82  FINLANDS    HISTORIA. 

Kristian  och  hans  anhängare.  Men  vid  Karls  sida  stodo  nu 
tvenne  trogna  och  modiga  män,  som  hade  allmogens  fulla  för- 
troende :  Nils  Sture  af  slägten  "Natt  och  Dag"  och  Sten  Sture 
den  äldre.  Vid  sin  död,  om  våren  1470,  lemnade  Karl  rege- 
ringen åt  den  sistnämnde,  men  varnade  honom  för  att  sträfva 
efter  konungavärdigheten,  hvars  tunga  bekymmer  han  sjelf  i 
rundligt  mått  hade  fått  erfara. 

Af  alla  Sveriges  konungar  har  ingen  varit  så  välbekant 
för  Finland,  som  den  raske  Karl  Knutsson.  Han  var  född  i 
landet  och  tillbragte  dessutom  derstädes  många  år  af  sitt  lif; 
derifrån  var  också  hans  tredje  gemål  hemma,  ståthållarens  på 
Raseborg,  riddaren  Abrahams  dotter  Kristina,  med  hvilken 
han  lät  viga  sig  på  dödsbädden.  Men  vi  kunna  dock  ej  anse 
honom  såsom  en  finsk  nationel  konung,  ty  till  härkomst  och 
lynne  tillhörde  han  den  oroliga  svenska  aristokratien. 


Tredje  Tidskiftet. 

Sturarnes  tid  och  slutet  af  Unionen,  1470—1523. 

6.    De  första  åren  af  Sten  Sture  den  äldres  regering. 

Unionens  upphäfvande  hade  under  de  föregående  striderna 
småningom  blifvit  en  nationalangelägenhet  för  det  svenska  folket, 
och  endast  bland  adeln  fans  ännu  ett  parti,  som  af  afund 
mot  Sturarne  och  deras  vänner  ville  ånyo  upphöja  den  danska 
konungen  på  Sveriges  tron.  Dessa  unionsifrare  blefvo  dock 
lyckligen  fördrifna  och  i  Maj  1471  valdes  Sten  Sture  den 
äldre  till  riksföreståndare.  Då  infann  sig  Kristian  med  en 
ansenlig  flotta  framför  Stockholm  och  begynte  belägra  staden. 
Men  de  båda  Sturarne  begåfvo  sig  till  Dalarne  och  hemtade 
derifrån  en  bondehär,  med  hvilken  de  den  10  Oktober  intogo 
danskarnes  läger  på  Brunkéberg.  Efter  detta  nederlag  brydde 
sig  danskarne  ej  på  länge  om  att  med  svärdsmagt  försöka 
tvinga  svenska  folket  i  unionens  bojor,  utan  Kristian  var 
tvungen  att  inslå  en  försonlig  väg  för  att  komma  till  målet. 
Gång  på  gång  sammanträdde  de  svenska  och  danska  riksråden 
för  att  få  en  förlikning  till  stånd,  och  ständigt  visade  äfven 
Sten  Sture  i  det  yttre  all  möjlig  eftergifvenhet.  Men  derjämte 
visste  han  äfven  att  hvarje  gång  finna  sädana  undanflykter  och 
förevändningar,  att  en  slutlig  uppgörelse  aldrig  kom  till  stånd. 
Derunder  herskade  han  sjelf  med  '  kunglig  magt,  fastän  han 
undvek  konunganamnet  och  de  yttre  tecknen  på  konungavärdig- 
heten. Det  förnämsta  stödet  för  hans  regering  var  Sveriges 
allmoge,  som  älskade  och  ärade  honom  högt..  Äfven  bland 
borgerskapet  fick  det  nationela  partiet  öfvervigten,  sedan  strax 
efter  segern  på  Brunkéberg  en  förordning  utgafs,  hvarigenom 
tyskarne  uteslötos  från  städernas  styrelse  och  det  bestämdes, 
att  alla  kommunala  embeten  skulle  besättas  endast  med  infödde 
män.  I  samma  nationela  afsigt  grundlade  Sten  Sture  år  1477 
universitetet    i    Upsala,    hvilket   likväl   icke  ännu  under  denna 


84  FINLANDS    HISTORIA. 

period  kom  till  något  näranvärdt  anseende.  Öfver  hufvud  taget 
var  det  första  årtiondet  af  Sten  Stures  regeringstid  synner- 
ligen lyckligt,  ehuru  visserligen  moln  redan  begynte  uppstiga, 
isynnerhet  på  den  östra  horizonten. 

I  Finland  hade  sympatierna  för  Unionen  nu  nödgats  gifva 
vika  vid  påtryckningen  af  tilldragelserna  i  Sverige.  Den  lif- 
fulla  politiska  ande,  som  ända  från  Engelbrekts  tider  verkat 
bland  Sveriges  allmoge,  tyckes  i  Finland  varit  vida  svagare, 
och  dessutom  kunde  ej  landets  egen  adel,  ifrån  hvilken  folket 
kunnat  erhålla  en  ledare,  täfla  med  Sveriges  stolta  aristokrati. 
De  flesta  slott  och  förläningar  voro  anförtrodda  åt  svenskar. 
Endast  biskopsembetet  i  Åbo  hade  fortfarande  representerat 
Finlands  nationela  behof  och  hade  i  sjelfva  verket  på  de  sista 
tiderna  ganska  mycket  inblandat  sig  i  de  politiska  stridig- 
heterna, ständigt  tagande  parti  för  Unionen.  Men  äfven  denna 
ansträngning  hade  nu  upphört,  och  biskop  Konrad  Bitz  till- 
bragte  hela  den  senare  delen  af  sitt  lif  i  full  endrägt  med  de 
magthafvande  i  Sverige.  I  sjelfva  verket  var  numera  intet 
annat  att  göra,  så  länge  som  Sten  Sture  med  oförliknelig 
klokhet  förstod  att  undvika  danskarnes  unionsafsigter.  Men  än 
mer  torde  den  omständighet  hafva  medverkat,  att  Finlands 
ställning  i  anseende  till  Ryssland  nu  var  farligare  än  någonsin 
och  uppfordrade  dess  söner  till  endrägt  och  sammanhålluing, 
såväl  sinsemellan,  som  med  Sverige. 

Just  vid  denna  tid  hade  Ryssland  begynt  hemta  sig  från 
det  splittringstillstånd,  i  hvilket  det  i  sekler  befunnit  sig.  Stor- 
fursten af  Moskva,  Ivan  III  Wasiljewitsch,  den  förste  som  full- 
ständigt gjorde  slut  på  Mongolernas  öfvervälde  och  derefter 
antog  namnet  "czar"  till  tecken  af  sin  sjelfständighet,  hade  år 
1471  tvungit  republiken  Novgorod  till  underdånighet  och  på 
detta  sätt  utsträckt  sitt  område  ända  till  gränserna  af  Finland. 
Snart  derefter  (år  1473)  gingo  de  öfverenskomna  fredsåren  ut, 
och  ehuru  freden  i  Kexholm  då  förnyades,  stod  likväl  alltid 
faran  af  ett  krig  för  dörren.  Erik  Axelsson  Tott  i  Wiborg 
och  biskop  Konrad,  samt  de  andra  finska  herrarne  skrefvo  vid 
denna  tid  till  svenska  riksrådet  om  sakernas  ställning  och  begärde 
hjelp  till  gränsernas  försvar,  och  i  sjelfva  verket  omtalas  äfven, 
att  en  liten  trupp  under  befäl  af  Erik  Karlsson  Wase  och  Nils 
Sture  blef  afskickad  hit.  Om  dessa  års  krigshändelser  finnas 
dock    ej    några   närmare   underrättelser.     Endast   det  förtjenar 


DE  FÖRSTÅ  AREN  AF  STBS  STURE  DEN  ÄLDRES  REGERING.   85 

nämnas,  att  Erik  Axelsson  till  Savolaksska  gränsens  försvar  lät 
uppföra  ett  nytt  slott  (år  1475 — 1477),  som  erhöll  namnet 
Olofsborg  (n.  v.  Nyslott,  f.  Savonlinna).  Äfven  blef  Wiborgs 
stad  då  befästad  med  starka  murar.  Faran  från  den  ryska 
sidan  växte  dag  från  dag,  sedan  czaren  år  1478  fullständigt 
gjort  slut  på  Novgorods  sjelfständighet  och  lagt  hela  dess  om- 
råde under  sitt  välde.  Likväl  fick  Finland  ännu  några  år 
förblifva  i  fred;  ty  Ivan,  som  hade  fullt  upp  att  göra  i  de 
östra  trakterna,  förnyade  i  början  af  år  1482  freden  med 
Sverige. 

Denna  fred  var  för  Sten  Sture  så  mycket  nödvändigare, 
som  på  andra  håll  förvecklingar  hade  uppstått.  År  1481  hade 
konung  Kristian  dött  i  Danmark,  och  hans  son  Johan,  eller 
Hans,  sträfvade  af  alla  krafter  att  äfven  erhålla  svenska  kronan. 
Om  hösten  1483  hade  saken  skridit  så  långt,  att  svenska  riks- 
rådet genom  Kalmar  recess  erkände  Hans  för  sin  konung,  sedan 
det  af  honom  erhållit  bekräftelse  på  sina  vilkor,  som  voro 
särdeles  gynnsamma  för  aristokratien.  Konungen  lofvade  att 
gifva  embetena,  slotten  och  förläningarne  endast  åt  infödde 
män,  och  att  aldrig  upphöja  någon  af  låg  börd  framför  adeln; 
derjämte  gaf  han  åt  aristokratien,  såväl  den  verldsliga,  som 
andliga,  rättighet  att  stänga  sina  gårdar  till  och  med  för  sjelfva 
konungen,  hvaremot  de  fingo  taga  i  sitt  skydd  dem,  som 
blifvit  träffade  af  konungens  vrede,  till  dess  saken  blifvit  lag- 
ligen  undersökt.  Detta  var  den  högsta  spets,  till  hvilken 
aristokratien  i  Sverige  någonsin  hunnit  stiga,  och  konung  Hans 
trodde  nu  att  Sveriges  rike  stod  öppet  för  honom.  Men  äfven 
derefter  visste  Sten  Sture  att  ännu  i  fjorton  års  tid  med  alle- 
handa förevändningar  förhindra  verkställandet  af  Kalmar  recess, 
än  skyllande  på  folkets  motvilja,  än  åter  förebärande  allehanda 
svepskäl.  Hans  ställning  blef  dock  år  från  år  allt  svårare 
och  antalet  af  hans  ovänner  förökades.  År  1480  hade  Stures 
mägtige  vän,  Erik  Axelsson  Tott,  aflidit  i  Finland  och  hans 
vidsträckta  förläningar  derstädes,  Wiborg,  Nyslott,  Tavastehus 
och  Raseborg,  hade  tvertemot  riksföreståndarens  vilja  öfvergått 
till  den  aflidnes  yngre  son,  Lars  Axelsson.  Saken  blef  ännu 
betänkligare,  då  äfven  denne  dog  tvenne  år  senare  och  den 
tredje  brödren,  Ivar  Axelsson,  som  förut  nästan  sjelfständigt 
herskade  på  Gotland,  tog  ofvanuppräknade  slott  i  besittning. 
Förgäfves  kom  riksföreståndaren   om  påsken  1483  till  Finland; 


86  FINLANDS    HISTORIA. 

han  nödgades  återvända  derifrån  med  oförrättadt  ärende  och 
uppsöka  herr  Ivar  på  Gotland.  Der  kom  man  nu  öfverens, 
att  Raseborg  ännu  %■  10  år  skulle  tillhöra  Lars'  arf vingar, 
men  de  öfriga  slotten  återlemnas  åt  kronan.  Till  ståthållare 
på  Tavastehus  sattes  Knut  Posse,  en  från  slaget  vid  Brunkeberg 
känd  tapper  man,  och  till  ståthållare  på  Wiborg  och  Nyslott 
Nils  Eriksson  Gyllenstjerna,  konung  Karl  Knutssons  dotterson. 
Men  ej  ens  då  blef  den  inre  freden  befästad;  ty  herr  Ivar 
oroade  oupphörligt  med  sina  sjöröfverier  Östersjö-handeln  och 
de  svenska  kusterna.  Slutligen  beslöt  Sture  att  göra  ett  slut 
på  detta  öfvermodiga  sjelfherravälde  och  satte  hastigt,  såsom 
hans  vana  var,  sin  plan  i  verket  år  1487.  Knut  Posse  intog 
oförmodadt  Raseborg  och  seglade  derpå  till  Sturens  hjelp  emot 
sjelfva  Gotland.  Då  nödgades  Ivar  Axelsson  öfverlemna  Gotland 
åt  konung  Hans  och  sjelf  fly  till  Danmark,  der  han  dog 
samma  år. 

De  politiska  relationerna  i  norden  utvidgade  sig  vid  denna 
tid  öfver  ett  allt  större  område.  I  Liffland  hade  länge  pågått 
en  skarp  strid  emellan  Svärdsorden  och  erkebiskopen  i  Riga, 
och  Sten  Sture  hade  redan  år  1478  begynt  inblanda  sig  i 
dessa  angelägenheter.  Men  då  orden  hade  bragt  erkebiskopen 
till  underdånighet  och  nu  begynte  belägra  Riga,  begärde  stadens 
innevånare  hjelp  från  Sverige.  Nils  Eriksson  Gyllenstjerna 
hemtade  till  deras  undsättning  4,000  svenska  krigsmän,  med 
hvilkas  hjelp  en  stor  seger  vans  öfver  riddarne  i  början  af 
år  1484.  Orden,  som  beskylde  sin  laudtmästare  för  denna 
olycka,  afsatte  honom  från  embetet  och  satte  i  hans  ställe  en 
kraftigare  man,  vid  namn  Johan  Freitag  von  Loringhoif.  Men 
denne  sträfvade  åter  efter  fred  med  Sverige,  för  att  förena 
bägge  ländernas  krafter  emot  Ryssland.  Den  30  Juli  1488 
ingicks  på  Prestholmen  utanför  Raseborg  ett  stillestånd,  och 
slutligen  afslöts  om  hösten  1492  i  Stockholm  ett  verkligt 
förbund. 


DET    STOEA    KYSKA    KRIGET.  87 


7.    Det  stora  ryska  kriget. 


För  de  i  det  föregående  nämnda  Liffländska  angelägenhe- 
ternas skull  besökte  Sten  Sture  flere  gånger  (1488, 1490  och  1491) 
Finland.  Här  hade  den  gamle  biskop  Konrad  Bitz  dött  1489, 
och  i  hans  ställe  hade  blifvit  vald  Magnus  III  Nilsson  Stjernkors 
till  Särkilaks,  en  lärd  och  patriotisk  finsk  man,  som  en  lång 
tid  derförinnan  hade  varit  domprost  och  såsom  sådan  redan 
många  gånger  verksamt  ingripit  i  landets  politiska  angelägen- 
heter. Genom  sin  ställning  blef  nu  naturligtvis  biskop  Magnus 
Finlands  förnämsta  man;  men  emellan  honom  och  riksföre- 
ståndaren var  ej  någon  synnerligen  stark  vänskap,  och  orsaken 
härtill  var  otvifvelaktigt  Stures  något  våldsamma  och  hersk- 
lystna  sinnelag.  Bland  annat  hade  herr  Sten  af  påfven  år 
1491  förskaffat  sig  rättigheten  att  tillsätta  biskoparne  i  Lin- 
köping, Strengnäs  och  Åbo,  hvilket  väckte  stor  bitterhet  i  det 
kyrkliga  lägret  och  isynnerhet  hos  biskop  Magnus.  Men  den 
från  Rysslands  sida  hotande  faran  tvang  till  enighet  uti  de 
inre  angelägenheterna,  och  biskop  Stjernkors,  som  med  brin- 
nande fosterlandskärlek  ömmade  for  Finlands  öde,  försökte 
under  dessa  omständigheter  bibehålla  endrägten  med  riksföre- 
ståndaren. Det  var  dock  kanhända  ett  tecken  på  ömsesidigt 
misstroende,  att,  då  samtidigt  som  förbundet  med  Liffland  in- 
gicks  ett  krigsråd  under  Knut  Posses  ledning  inrättades  i 
Finland,  den  svenska  regeringen  väl  utnämnde  tvenne  med- 
lemmar ur  Åbo  domkapitel  till  detta  råd,  men  ej  Finlands 
mägtige  och  på  allt  sätt  framstående  biskop.  Huru  härmed 
än  må  förhållit  sig,  så  ihogkom  dock,  när  faran  nalkades, 
biskop  Magnus  bättre  sin  pligt,  än  Sveriges  oeniga  stormän. 
Såväl  han,  som  hans  vän  Posse  hafva  under  denna  hemsökelsens 
tid    oförgängligt    inristat    sina    namn  i  finska    mäns  hogkomst. 

Det  från  Ryssland  hotande  anfallet  var  ej  längre  en  tom 
fruktan.  Ivan  sökte  redan  allehanda  nya  förevändningar  att 
förnya  de  förra  fiendtligheterna.  Czaren  tycktes  vid  denna 
tid  erinrat  sig,  att  Norra  Österbottens  kuststräcka  först  efter 
freden  i  Nöteborg  hade  blifvit  undandragen  det  ryska  väldets 
område,  och  dessutom  hade  äfven  de  nordliga  utmarkerna  kring 
Uleåträsk  nu  på  senare  tider  blifvit  föremål  för  tvist  emellan 
de    bägge    magterna.     År   1490    hade   Ryssarne  gjort  ett  för- 


88  FINLANDS    HIST0B1A. 

skräckligt  plundringståg  till  Kemi,  Ijo  och  Limingo  socknar, 
men  klagade  sjelfve  ett  par  år  senare,  att  deras  fiskare  blifvit 
dödade  uti  utmarkerna  uppe  i  höga  norden.  På  grund  häraf 
ansåg  Ivan  freden  i  Nöteborg  vara  bruten  och  trodde  sig 
kunna  i  stöd  af  äldre  rätt  göra  anspråk  på  hela  finska  Ka- 
relen (d.  v.  s.  Äyräpää,  Jäskis  och  Savolaks).  År  1493  ingick 
han  i  denna  afsigt  förbund  med  konung  Hans,  som  nu  slut- 
ligen hade  tröttnat  vid  Sturens  undanflykter.  Kriget  skulle 
likväl  kanske  ännu  kunnat  undvikas;  ty  i  början  af  1495  sände 
konung  Hans,  på  begäran  af  svenska  krigsrådet,  ombud  till 
czaren  med  bref,  deri  han  bad  honom  dröja  med  det  påtänkta 
infallet,  emedan  svenskarne  nu  voro  benägna  att  emottaga 
konungen.  Men  Sten  Sture  släpte  ej  det  danska  sändebudet 
längre  än  till  Wiborg,  och  sålunda  gafs  nu  Finland  till  pris  åt 
krigets  ödeläggelser. 

Redan  om  våren  1495  kom  till  Finland  underrättelse, 
att  czaren  förberedde  ett  stort  eröfringståg ;  af  denna  orsak 
begaf  sig  nu  biskop  Magnus  med  sina  tjenare  till  gränsen,  i 
Augusti.  Men  då  först  såg  man  farans  hela  vidd.  Den  14 
September  bröt  den  ryska  hären  60,000  man  stark  under  furst 
Danielo  Shtjena  öfver  gränsen  och  anryckte  grymt  härjande 
emot  Wiborg,  på  hvars  sydvestra  sida  fienderna  redan  en  vecka 
senare,  eller  på  Mattheusdagen,  begynte  uppslå  sitt  läger.  I 
staden  och  slottet  innehades  högsta  befälet  af  Knut  Posse  och 
omkring  honom  hade  redan  landets  förnämste  herrar  med  sina 
tjenare  samlat  sig  —  lagmännen  Henrik  Bitz  och  Klas  Horn, 
samt  Tönne  Eriksson  Tott,  Magnus  Frilie  m.  fl.  Men  denna 
styrka  var  likväl  alltför  liten,  och  bref  på  bref  sändes  till 
Sverige  för  att  uppfordra  riksföreståndaren  till  snar  och  kraftig 
hjelp.  Under  tiden  gjordes  förhuggningar  och  andra  försvars- 
anstalter vid  Kymmene  elf,  för  att  förhindra  ryssarnes  fram- 
trängande mot  vester.  Biskop  Magnus  sjelf  hade  skyndat  till- 
baka till  Åbo,  för  att  kalla  folket  till  vapen  man  ur  huset. 
I  början  af  Oktober  voro  alla  Åbo  läns  "frie  män"  i  full 
marsch  emot  Wiborg,  och  af  det  i  Nyland  uppbådade  manskapet 
hade  redan  en  del  hunnit  fram.  Ryssarne  hade  hittills  endast 
inneslutit  stadens  östra  sida  och  uppfört  sina  belägringsverk 
på  kullarne,  från  hvilka  deras  vidunderligt  stora  fältstycken 
(24  fot  långa)  begynte  beskjuta  murarne.  Hvarhelst  de  föröfrigt 
försökte    rycka    fram,    blefvo  de  likväl   framgångsrikt   tillbaka- 


DET    STÖKA    RYSKA    KRIGET.  89 

slagna.  Men  i  medlet  af  Oktober  trängde  en  afdelning  öfver 
Lavolan-salini  sund,  sedan  de  vid  Watikivi  i  en  blodig  skär- 
raytsling  slagit  en  trupp  adelstjenare  och  Nyländska  bönder. 
På  detta  sätt  sluppo  de  belägrande  öfver  på  stadens  vestra 
sida  och  nu  var  Wiborg  fullständigt  omringadt.  En  stormning, 
som  samtidigt  gjordes  på  östra  sidan,  blef  manligen  tillbaka- 
slagen. Under  de  följande  veckorna  besköto  ryssarne  staden 
med  sina  fältstycken,  och  murarne  med  sina  torn  begynte  remna 
och  vackla.  Men  Posse  återstälde  oupphörligt  alla  sönderskjutna 
ställen.  Äfven  till  Savolaks  hade  en  rysk  afdelning  tågat,  som 
hade  för  afsigt  att  anfalla  Ny  slott.  Men  slottets  fogde,  Petter 
Nilsson,  förjagade  med  allmogens  bistånd  fienderna  åter  öfver 
gränsen. 

Vinterns  hastiga  ankomst  i  slutet  af  November  nödgade 
slutligen  fienderna  att  försöka  en  afgörande  stormlöpning  emot 
staden.  Tidigt  om  morgonen  på  St.  Andreasdagen  (den  30 
Nov.)  år  1495  tågade  de  ut  från  lägret  med  en  oöfverskådlig 
här  af  ryttare  och  fotfolk  och  uppreste  breda  stegar  emot 
murarne.  Nu  uppstod  en  häftig  strid,  som  räckte  i  sju  timmar. 
Ryssarne  bemägtigade  sig  flere  torn  och  begynte  nedsänka  sina 
stegar  mot  staden.  Men  plötsligen  kom  en  förskräckelse  och 
fasa  öfver  dem.  Posse  tyckes  med  någon  krutmina  haf va  sprängt 
en  del  af  de  belägrade  i  luften,  r>ch  på  himlen  syntes  den 
hel.  Andreas  kors  stråla  beskyddande  öfver  staden.  Slagna  af 
förvirring  skyndade  ryssarne  hals  öfver  hufvud  nea  ifrån  mu- 
rarne och  flydde  till  lägret.  Efter  några  dagar  begynte  de 
redan  aftåga  och  den  15  December  var  belägringen  helt  och 
hållet  upphäfd.  Men  den  märkvärdiga  Wiborgska  smällen, 
hvarigenom  Finlands  östra  förmur  sålunda  räddades,  förblef 
ständigt  ryktbar  i  folkets  hogkomst,  och  många  sägner  kommo 
i  omlopp  om  Posses  väldiga  trollkonst. 

I  Sverige  hade  man  under  tiden  förordnat  raessor,  fastor 
och  böner  för  Finland;  men  undsättningsåtgärderna  hade  gått 
ganska  trögt.  Först  i  medlet  af  November  hade  Sture  samlat 
en  liten  krigshär,  hvaraf  dock  en  del  till  följd  af  den  plöts- 
liga vintern  blef  efter,  och  endast  500  man  anlände  till  Åland 
just  på  samma  dag  (den  30  Nov.),  då  Wiborg  blef  räddadt. 
Då  riksföreståndaren  ändtligen  hade  hunnit  till  Åbo,  kom  redan 
dit  på  julnatten  underrättelse  om  ryssarnes  affärd,  och  Sture 
förlade  derför  sitt  folk  i  vinterqvarter.  Men  under  sjelfva  vintern 


90  FINLANDS    HISTORIA. 

på  nyåret  den  14  Jan.  företogo  Ryssarne  ett  nytt  tåg  till 
Finland.  Denna  gång  var  det  dock  icke  deras  afsigt  att  an- 
sätta Wiborg,  utan  de  vände  sig  åt  Savolaks,  belägrade  en 
tid  Nyslott  och  tillfångatogo  70  ryttare,  som  Sture  hade  be- 
ordrat dit.  Härifrån  tågade  Ryssarne  under  ett  gräsligt  här- 
jande emot  vester  ända  till  trakten  af  Tavastehus  och  stodo  i 
medlet  af  Februari  endast  tvenne  dagsresor  ifrån  Åbo.  Riks- 
föreståndaren samlade  visserligen  nu  skyndsamt  sina  krigare 
och  landstormen;  men  förrän  han  kom  i  rörelse,  hade  fienden 
redan  väudt  om  hemå  med  sitt  byte.  Karelen,  Savolaks  och 
halfva  Tavastland  voro  utplundrade  på  en  sträcka  af  åttio  mil. 

Strax  derpå  återvände  riksföreståndaren  till  Sverige,  och 
Svante  Nilsson  Sture  blef  qvar  för  att  öfvervaka  landets  för- 
svar. Vid  sin  affärd  lofvade  herr  Sten  efter  en  månad  komma 
tillbaka  med  undsättning.  Men  för  de  danska  angelägenheternas 
skull  dröjde  han  i  Sverige  ända  till  hösten,  och  missnöjet  med 
hans  förfarande  började  i  Finland  blifva  allt  större.  Emellertid 
företogo  Ryssarne  tvenne  nya  plundringståg  till  Finland.  Det 
ena,  som  afsåg  Jokkas,  synes  varit  ett  vanligt  gränsetumult; 
men  långt  farligare  var  det  företag,  som  samtidigt  hade  till 
föremål  Norra  Österbotten.  Furstarne  Ivan  och  Peter  Uschatij 
samlade  en  väldig  krigshär  vid  Dvina,  tågade  längs  Ishafvets 
kuster  och  gingo  genom  Lappland  till  Österbotten,  eller  såsom 
det  kallas  i  de  ryska  krönikorna,  "de  tio  elfvarnes  land", 
och  plundrade  hela  kuststräckan  emellan  Torneå  och  Kalajoki. 
Befolkningen  såg  ingen  annan  utväg,  än  att  gifva  sig  under 
Ryssland,  och  då  furstarne  mot  hösten  återvände  till  Moskva, 
följde  med  dem  Limingo-bor,  som  erbjödo  czaren  landskapets 
underdånighet.  Så  olyckligt  stodo  sakerna  i  norden.  I  söder 
åter  gjorde  Svante  Sture  och  Knut  Posse  ett  tåg  sjöledes  ifrån 
Wiborg  till  Ivangorod,  eller  Joana,  ett  fäste  som  Ivan  fyra 
år  tidigare  låtit  uppföra  vid  mynningen  af  floden  Narova,  midt 
emot  staden  Narva.  Fästningen  intogs  och  ett  rikt  byte  föll 
i  segervinnarnes  händer.  Men  då  man  ej  hade  nödig  besätt- 
ning att  qvarlemna  på  det  eröfrade  fästet,  och  ej  heller  landt- 
mästaren  i  Liifland  ville  emottaga  det,  kom  det  efter  svenskarnes 
aftåg  åter  i  ryssarnes  händer. 

Krigets  olyckliga  fortgång  och  den  ständigt  pågående 
striden  med  adeln  gjorde  riksföreståndarens  ställning  allt  svå- 
rare.    Han    kom    om    hösten    till    Finland,  men  råkade  der  i 


DET    STOEA    RYSKA    KEIGET.  91 

oenighet  såväl  med  biskop  Magnus,  som  Svante  Sture;  den  se- 
nare klagade  öfver  att  han  blifvit  qvarlemnad  dit  i  fiendernas 
gap  och  återvände  nu  på  eget  bevåg  till  Sverige.  För  att  få 
fred  med  Ryssland,  skulle  herr  Sten  redan  velat  öfverlemna 
någon  del  af  Finland;  men  erkebiskopen  och  riksråden  i  Sverige 
gåfvo  icke  sitt  bifall  till  detta  skymfliga  förslag.  Så  stodo 
sakerna  nu,  och  riksföreståndaren  återvände  ännu  innan  årets 
slut  till  Sverige.  Att  han  icke  var  man  att  rädda  Finland, 
var  redan  tydligen  ådagalagdt.  Till  all  lycka  blefvo  emellertid 
ryssarne  nu  benägna  till  fred,  och  i  Mars  1497  afslöts  i  Nov- 
gorod  en  fred  på  sex  år. 

I  Sverige  hade  samtidigt  oenigheten  emellan  rikets  stormän 
vuxit  till  öppet  krig.  Erkebiskopen  och  de  öfriga  riksråden, 
isynnerhet  Svante  Sture,  voro  missnöjda  med  Sten  Stures  re- 
gering och  fordrade  att  han  skulle  afgä  från  riksföreståndar- 
skapet.  Men  den  gamle  herr  Sten  begynte  tukta  dem  med 
väpnad  hand,  inneslöt  dem  i  Stäke  slott  och  kallade  allmogen 
i  vapen.  Det  skulle  nu  gått  illa  för  riksråden,  om  ej  konung 
Hans  skyndsamt  kommit  till  deras  hjelp  från  Danmark.  Genom 
honom  befriades  nu  erkebiskopen  och  hans  bundsförvandter  ur 
belägringen,  och  riksföreståndaren  blef  tvungen  att  innesluta 
sig  i  Stockholm,  der  han  i  Oktober  1497  nödgades  gifva  sig. 
Då  blef  Hans  krönt  till  konung  af  Sverige;  men  åt  herr  Sten 
gafs  rikshofmästareembetet,  samt  hela  Finland  med  alla  dess 
slott,  äfvensom  flere  orter  äfven  i  Sverige,  till  förläning.  Sten 
Stures  fiender  ville  väl  ställa  honom  till  ansvar  för  de  senaste 
tilldragelserna;  men  konungen,  hvars  sinnelag  öfver  hufvud  taget 
var  ädelt  och  mildt,  skyddade  honom  samvetsgrant  enligt  af- 
talet.  Ett  par  år  senare  ,då  Hans  andra  gången  besökte  Sverige, 
gaf  Sten  Sture  Åbo,  Wiborg  och  Nyslott  tillbaka  åt  konungen, 
emot  ersättningar  i  Sverige.  Frid  och  försonlighet  syntes  så- 
lunda hafva  återvändt  till  nordlanden.  År  1499  kröntes  konungens 
fromma  gemål  Kristina  i  Upsala,  och  deras  18-årige  son  Kristian 
valdes  i  laglig  ordning  till  fadrens  efterträdare. 

I  Finland  hade  man  haft  föga  tid  att  följa  med  de  po- 
litiska förändringarne  i  Sverige;  ty  fruktan  för  Ryssarne  var 
ännu  alltför  stor.  I  Savolaks  hade  åter  gränseoroligheter  upp- 
stått, och  czaren  Önskade  isynnerhet  få  Nyslott  i  sitt  våld, 
emedan  han  ansåg  det  vara  uppfördt  på  ryska  sidan  om  gränsen. 
Midt  under  dessa  ånyo  hotande  faror  dogo  de  båda  män,  som 


92  FINLANDS    HISTOKIA. 

hittills  trognast  hade  öfvervakat  Finlands  försvar,  nämligen 
biskop  Magn  is  Nilsson  i  början  af  år  1500  och  samtidigt  hans 
vän  Knut  Posse.  Till  biskop  i  Åbo  valdes  då  domprosten 
Lars  Michaelsson  Suurpää  (1500 — 1506),  född  af  en  rik  bor- 
garefamilj. Genom  kriget  hade  biskopsstolen,  likasom  hela 
landet,  blifvit  i  hög  grad  utarmad,  så  att  redan  Magnus  hade 
varit  tvungen  att  begära  hjelp  af  församlingarne,  för  att  be- 
täcka krigskostnaderna  och  genom  kriget  lidna  förluster.  Det 
värsta  var,  att  de  oafgjorda  stridigheterna  med  Eyssland  äfven 
gåfvo  anledning  till  nya  förvecklingar  i  rikets  inre  angelägen- 
heter. Då  czarens  sändebud  under  fastan  1501  kommo  till 
samtal  med  konungen  på  rådhuset  i  Stockholm,  fordrade  de 
offentligen  Karelens  tre  härad  åt  Ryssland,  under  påstående, 
att  konung  Hans  hade  gifvit  löfte  derom  vid  afslutandet  af 
deras  tidigare  förbund.  Konungen  gick  väl  för  ingen  del  in 
på  dessa  fordringar;  men  svenskarne  fingo  deraf  en  lämplig 
anledning  att  afsätta  honom.  Han  hade  året  förut  lidit  ett 
stort  nederlag  mot  bönderna  i  Ditmarschen  i  södra  Holstein, 
och  äfven  detta  ökade  svenskarnes  tillförsigt  att  häfda  sitt 
oberoende. 

Den  egentliga  anstiftaren  af  dessa  nya  rörelser  var  dom- 
prosten i  Linköping,  Hemming  Gadd,  en  klok  och  krigisk  herre, 
som  de  föregående  åren  hade  varit  Sten  Stures  ombud  hos 
påfven.  Efter  sin  hemkomst  åstadkom  han  skickligt  en  för- 
likning emellan  Sten  Sture  och  Svante  Sture,  i  det  han  upp- 
manade dem  att  ånyo  bryta  Unionen.  Om  våren  1501  grep 
man  till  vapen ;  snart  förenade  sig  hela  Sverige  under  Sturarnes 
fanor,  och  upproret  spred  sig  delvis  ända  till  Norge.  Konung 
Hans  begaf  sig  till  Danmark  för  att  samla  en  här;  men  hans 
gemål,  som  hade  qvarstannat  för  att  försvara  Stockholms  slott, 
tvangs  efter  en  lång  belägring  att  gifva  sig  och  hölls  derefter 
fången  i  18  månader.  Sten  Sture  hade  nu  ånyo  blifvit  vald 
till  riksföreståndare;  men  i  Finland  var  man  ej  strax  beredd 
att  foga  sig  i  de  svenskes  nya  planer,  fastän  en  stor  del  af 
landet  redan  förut  innehades  af  Sturen.  Om  våren  1502  nöd- 
gades riksföreståndaren  sjelf  begifva  sig  till  Finland  och  be- 
gynna belägra  Åbo  slott,  hvarest  finnen  Magnus  Frille  för- 
svarade sig  på  tredje  månaden  och  först  genom  de  tyska  lego- 
truppernas myteri  tvangs  att  uppgifva  borgen,  den  6  September. 
Deremot  hade  ståthållaren  på  Wiborg  och  Nyslott,    Erik  Thu- 


SVANTE    STURE    OCH    HEMMING    GADDS    REGERING.  9ö 

resson  Bjelke,  redan  i  slutet  af  Juli  ingått  fred  med  Sturen 
på  Hollola  prestgård  och  qvarstod  fortfarande  som  väktare 
öfver  gränsbefästningarna.  Konung  Hans  började  småningom 
förlora  allt  hopp  att  åter  uppstiga  på  Sveriges  tron.  Hans 
sak  förbättrades  ej  deraf,  att  Sten  Sture  mot  slutet  af  1503 
dog ;  ty  Svante  Nilsson  Sture  var  redan  långt  före  detta  utsedd 
till  hans  efterträdare  och  blef  äfven  vald  i  början  af  följande 
år.  De  första  dagarne  i  Mars  samlades  äfven  Finlands  ständer 
på  rådhuset  i  Åbo  och  gåfvo  sitt  bifall  till  detta  val.  Likväl 
ansåg  riksföreståndaren  nödvändigt,  att  sjelf  på  våren  besöka 
Finland,  för  att  försäkra  sig  om  befolkningens  trohet  och  vinna 
ståthållarne  på  slotten  på  sin  sida.  Erik  Thuresson  i  Wiborg 
lät  länge  tala  vid  sig,  förrän  han  bestämde  sig  att  taga  riks- 
föreståndarens parti  och  fullständigt  slet  alla  band  med  konungen. 
Då  slutligen  detta  steg  var  taget,  sattes  han  till  höfding  öfver 
hela  Finland  och  Åland  och  var  jemte  riksföreståndaren  nu 
den  mägtigaste  mannen  i  riket. 

Redan  på  våren  samma  år  hade  en  vapenhvila  fåtts  till 
stånd  med  Danmark,  och  längre  mot  hösten  ingicks  med  Ryss- 
land ett  stillestånd  på  10  år.  Den  förstnämnde  freden  blef 
väl  ej  långvarig ;  men  den  senare  af  dem  var  synnerligen  vigtig 
för  Finland,  emedan  densamma,  utan  att  förminska  landets 
område  och  gränser,  gaf  någon  säkerhet  för  den  östra  sidan. 
Visserligen  fortforo  äfven  framdeles  oroligheterna  vid  gränsen. 
Men  den  egentliga  krigsfaran  hade  nu  upphört  och  det  "stora 
ryska  kriget11  hade  nu  ändtligen  slutat.  Följande  år  dog  äfven 
czar  Ivan  III  Wasiljevitsch. 


8.    Svante  Stures  och  Hemming  Gadds  regering. 

Förhoppningen  att  Finland  nu  ändtligen  skulle  få  hemta 
sig  efter  det  långa  ryska  krigets  ödeläggelser,  försvann  ganska 
snart;  ty  de  politiska  förhållandena  i  Sverige  och  den  gamla 
unionstvisten  medförde  ständigt  nya  lidanden  åt  det  finska  folket. 
Konung  Hans  skulle  likväl  vid  denna  tidpunkt  varit  benägen 
till  en  billig  förlikning,  i  det  han  lofvade  afstå  från  Sveriges 
rike,  om  åt  honom  årligen  skulle  betalas  en  summa  (af  13,000 


94  FINLANDS    HISTOKIA. 

svenska  mark),  mera  såsom  en  hedersbevisning,  än  som  en 
förtjenst.  Men  Svante  Sture  och  isynnerhet  hans  vän,  den  till 
biskop  i  Linköping  valde  men  af  påfven  ogillade  Hemming  Gadd, 
förstodo  att  omintetgöra  alla  fredsunderhandlingar,  i  det  de 
uppeggade  svenskarnes  nationalhat  emot  Danmark.  Sålunda 
uppflammade  kriget  ånyo  i  början  af  år  1506.  I  södra  Sverige 
fördes  kriget  med  vexlande  lycka;  men  hafvet  var  helt  och 
hållet  i  danskarnes  våld  och  utgående  från  Gotland  plundrade 
deras  flottor  på  alla  vatten  och  afbröto  såväl  Finlands  som 
Sveriges  handel  på  andra  länder.  Hvarje  år  posterade  sig 
strax  efter  islossningen  vid  Naisaari  ön  framför  Re  val  danska 
skepp,  som  oroade  Finlands  sydliga  kuster  och  plundrade  de 
finska  handelsfartygen.  Biskopen  och  ståthållarne  på  slotten 
uppbjödo  all  sin  förmåga  att  skydda  landet  för  större  olyckor, 
under  det  att  riksföreståndaren  beständigt  fordrade  af  dem 
folk  och  förnödenheter  till  sina  krigsföretag  i  Sverige.  I  Juli 
1507  kom  den  danska  amiralen  Severin  Norrby  med  nio  skepp 
till  Åland,  uppbar  brandskatt  af  innevånarne  och  uppbrände 
Kastelholms  slott,  hvars  ståthållare,  Sten  Thuresson  Bjelke, 
fördes  i  fångenskap  till  Danmark.  Dylika  tilldragelser  väckte 
flerestädes  bland  folket  afvogt  sinne  emot  riksföreståndaren, 
och  fredspartiet,  i  spetsen  för  hvilket  stod  den  gamle  erke- 
biskopen  Jakob  Ulfsson,  begynte  nu  åter  resa  hufvudet,  så  att 
ett  par  korta  vapenhvilor  fingos  till  stånd  om  sommaren  1508. 
Men  deremellan  hunno  de  danska  sjöröfvarne  den  3  Augusti 
bränna  staden  Borgå  samt  de  angränsande  adelsgårdarne.  Ett 
år  senare  träffades  Finland  af  en  ännu  större  olycka,  då 
sjelfva  Åbo  stad  råkade  i  fiendernas  våld.  Denna  händelse 
var  så  mycket  mer  oväntad,  som  fredsunderhandlingarne  redan 
voro  började.  Endast  riksföreståndarens  motsträfvighet,  hvartill 
närmaste  orsaken  åter  var  den,  att  han  hoppades  få  till  stånd 
ett  förbund  med  Lubeck  emot  Danmark,  hade  ännu  fördröjt 
fredslutet  hela  sommaren  1509.  Då  beslöt  danska  befälhaf- 
varen  Otto  Rud,  som  var  ståthållare  på  Borgholms  slott  på 
Öland,  att  plötsligen  öfverfalla  Finlands  hufvudstad.  Vid 
midnatt  emellan  den  2  och  3  Augusti  (1509)  ankom  han  helt 
obemärkt  till  Åbo  med  sitt  folk  och  plundrade  der  i  fem  dagars 
tid  på  det  grymmaste.  Sjelfva  domkyrkan  utplundrades,  biskops- 
mössan och  kräklan,  samt  böcker  och  dyrbarheter  fördes  ned 
till    skeppen,   flere   prester   och  borgare  dödades,  och  hela  det 


SVANTE    STURES    OCH    HEMMING    GADDS    REGEBING.  95 

bortförda  bytet  var  till  sitt  värde  kanske  tio  gånger  större 
än  den  summa,  konung  Hans  hade  fordrat  af  hela  riket. 
Xådendals  kloster  undgick  blott  genom  att  erbjuda  lösen  ett 
dylikt  öde.  Härefter  härjade  danska  flottan  såväl  i  Nyland, 
som  ock  på  kusterna  af  Upland,  der  staden  Öregrund  uppbrändes. 
Rud  hade  hotat  att  längre  fram  mot  hösten  komma  tillbaka 
till  Åbo  och  då  uppbränna  hela  staden,  om  ej  åt  honom  blefve 
erlagdt  12,000  svenska  mark  och  lika  så  mycket  såsom  lösen 
för  kräklan  och  biskopsmössan.  Men  den  17  Augusti  afslöts 
ändtligen  freden  i  Köpenhamn  på  de  vilkor,  konungen  redan 
långt  före  detta  hade  erbjudit.  Om  derför  de  svenska  freds- 
underhandlarne  skulle  infunnit  sig  sex  veckor  tidigare,  såsom 
utlofvadt  var,  så  hade  Finlands  hufvudstad  blifvit  förskonad 
från  plundringen.  Likväl  fasade  såväl  vän  som  fiende  för  Ruds 
grymma  handling;  sjelf  råkade  han  i  bittra  samvetsqval  för 
det  tempelrof,  som  han  begått,  och  företog  sig  till  försoning 
en  pilgrimsfärd  till  den  heliga  grafven,  men  dog  på  vägen. 
Sju  år  senare  ficks  genom  de  kyrkliga  myndigheternas  bemedling 
Åbo  biskopsmössa  tillbaka,  men  den  var  redan  plundrad  på 
sina  dyrbaraste  ädelstenar. 

Freden  med  Danmark  blef  dock  ej  ens  nu  långvarig. 
Tvertemot  rådets  vilja  beslöto  Svante  Sture  och  Hemming  Gadd  att 
ännu  en  gång  gripa  till  vapen  och  den  sistnämnde  begaf  sig 
till  Liibeck  för  att  uppegga  denna  stads  mägtiga  borgerskap, 
som  nu  hade  begynt  krig  med  Danmark.  Svenskarne  eröfrade 
Kalmar  slott,  men  föröfrigt  gick  kriget  olyckligt  för  dem. 
Folket  började  öfverallt  tröttna  vid  krigets  besvärligheter  och 
isynnerhet  i  Finland  var  missnöjet  stort  så  hos  höga  som  låga. 
Till  all  lycka  fick  man  år  1510  freden  med  Ryssland  befästad 
för  60  år;  i  och  för  denna  angelägenhet  hade  ståthållaren  pä 
Raseborg  Tönne  Eriksson  Tott  och  archidiakonus  i  Åbo,  Paul 
Scheel  samma  år  varit  resta  till  Novgorod.  Men  så  mycket 
mera  förbittrades  man  öfver,  att  ej  ens  nu  få  ro  och  hvila. 
I  mångens  tycke  var  det  önskligast,  att  åter  få  danska  konungen 
till  regent,  och  sjelfva  Erik  Thuresson  Bjelke,  Finlands  högsta 
befälhafvare,  lutade  åt  detta  håll.  Denne  mägtige  och  duglige 
man  skulle  säkert  trädt  i  spetsen  för  de  missnöjde  svenska 
herrarne  emot  Svante  Sture,  om  ej  hans  lefnadstråd  hade  brustit 
redan  om  våren  1511.  Likväl  uppflammade  den  inbördes 
kampen  i  Sverige  ännu  samma  år  i  full  låga.  Riksrådet  fordrade 


96  FINLANDS    HISTORIA. 

att  riksföreståndaren  skulle  afträda  från  sin  befattning;  men 
denne  åter  ernade  begifva  sig  till  Dalarne,  der  befolkningen 
af  gammalt  var  Sturarnes  bästa  hjelp.  Men  på  vägen  dit  dog 
han  plötsligen  på  Vesterås  slott,  dagen  efter  nyåret  1512.  Detta 
var  må  hända  den  lyckligaste  tilldragelsen  under  hans  8-åriga 
regeringstid. 


9.    Sten  Sture  den  yngres  regering  och  slutet  af  unionstiden. 

Genom  Svante  Stures  död  hade  fredspartiet  erhållit  öfver- 
vigten,  så  att  redan  följande  vär  freden  med  Danmark  för- 
nyades på  de  gamla  vilkoren.  Men  då  riksrådet  derjämte 
försökte  få  den  dansksinnade  Erik  Trolle  till  riksföreståndare, 
vaknade  folkets  kärlek  till  Sturenamnet  med  förnyad  kraft, 
och  Svante  Stures  20-årige  son,  Sten  Sture  den  yngre,  fick 
lyckligen  regeringstyglarne  i  sina  händer.  Men  äfven  han  be- 
kräftade den  ingångna  freden  och  vann  sålunda  än  mera  all- 
mänhetens sympatier.  Utan  tvifvel  var  han  ock  af  den  tidens 
trenne  Sturar  den  ädlaste  och  redbaraste,  samt  åtnjöt  dessutom 
den  kärlek,  som  så  gerna  egnas  åt  unga  regenter.  Om  hösten 
1512  besökte  han  Finland,  hvars  högsta  styrelse  nu  anför- 
troddes åt  Tönne  Eriksson  .  Tott.  I  Finlands  kyrkliga  styrelse 
hade  under  de  sista  åren  intränat  många  förändringar;  ty  då 
Lars  Suurpää  dog  år  1506,  hade  en  viss  Johannes  Olai  blifvit 
biskop  och,  efter  att  hafva  varit  i  Rom,  följande  år  ordinerad 
i  Upsala;  men  han  dog  redan  1510.  Den  man,  som  efter 
honom  valdes  till  biskop  och  sedan  nästan  ända  till  katolska 
tidens  slut  innehade  den  finska  biskopsstolen,  var  före 
detta  kaniken  i  Åbo  Arvid  KurJci,  född  på  Laukko  gård  i 
Wesilaks.  Men  denne,  liksom  hans  tvenne  föregångare,  synes 
ej  på  något  kraftigare  sätt  ingripit  i  de  politiska  händelserna, 
såsom  mången  af  deras  företrädare  hade  gjort.  Kanhända 
låg  orsaken  härtill  till  någon  del  uti  sjelfva  tidsförhållandena. 
Biskoparne  hade  vanligen  varit  verksamma  befordrare  af  Fin- 
lands nationella  intressen ;  men  i  de  strider,  som  nu  hade  pågått 
dels  emellan  de  mägtige  i  Sverige,  dels  emot  danska  konungen, 
hade  Finlands  enda  intresse  varit  att  få  förblifva  i  lugn;  men 


STEN    STURE    DEN    YNGRES    REGERING.  97 

ett  slikt  intresse  kunde  nu  föga  göra  sig  gällande.  Soldateskens 
välde  stod  vid  denna  tid  öfver^t;  detta  intygar  bland  annat 
äfven  den  omständighet,  att  när  Johannes  Olai  blef  biskop, 
var  han  tvungen  att  betala  200  svenska  mark  åt  besättningen 
på  Kustö  slott,  innan  han  fick  biskopsborgen  i  sin  ego. 

Den  korta  fredstid,  som  man  hade  fått  efter  de  långvariga 
krigstumulten,  användes  till  en  kyrklig  förrättning,  som  är 
katolicismens  högtidligaste  handling  i  Finland.  Landet  hade 
af  gammalt  ett  skyddshelgon,  den  finska  kyrkans  grundläggare 
och  apostel,  biskop  Henrik;  men  hans  dyrkan  såsom  kyrkans 
helgon  synes  ej  fått  sin  början  genom  någon  särskild  förord- 
ning och  högtidlighet,  utan  blifvit  sed  redan  från  de  första 
tiderna  med  påfvarnes  goda  minne.  I  senare  tider  erfordrades 
härtill  flere  omgångar,  såsom  redan  den  svenska  Brigittas 
kanonisation  i  slutet  af  14:de  seklet  visar.  Hundra  år  senare 
begynte  man  göra  anspråk  på  samma  ära  för  Brigittas  vän, 
biskop  Hemming.  Då  varande  biskopen  Magnus  Nilsson  sam- 
lade legenderna  om  den  aflidnes  underverk,  samt  offerpenningar 
för  kanonisationen,  och  Hemming  Gadd,  som  då  uppehöll  sig 
i  Rom  såsom  regeringsombud,  fick  slutligen  utverkadt,  att  en 
påflig  bulla  år  1479  medgaf  Hemmings  skrinläggning  (beatificatio), 
hvilket  var  kanonisationens  första  akt.  Till  följd  af  tidernas 
oro  blef  denna  högtidlighet  icke  firad  förrän  år  1514,  då  den- 
samma med  stor  prakt  förrättades  i  Åbo  domkyrka,  i  närvaro 
af  den  gamle  erkebiskopen  Jakob  Ulfsson  och  andra  stormän. 
Sjelfva  kanonisationen  (canonisatio),  som  sedan  bort  följa,  uteblef 
likväl;  ty  reformationen  hann  dessförinnan  bortrensa  dessa  och 
andra  den  katolska  kultens  ceremonier. 

Tillställarne  af  denna  kyrkofest  kunde  säkerligen  ej  ana, 
att  katolska  tiden  var  nära  sitt  slut  och  att  detta  slut  skulle 
bli  blodigt  och  bullersamt.  Ar  1513  hade  konung  Hans  aflidit 
i  Danmark,  och  hans  son,  Kristian  II,  hade  kommit  till  väldet. 
Denna  kraftige,  men  dystra  och  skoningslösa  regent  hade  icke 
glömt,  att  han  redan  för  flere  år  sedan  under  fadrens  lifstid 
hade  blifvit  vald  till  Sveriges  konung;  han  väntade  blott  på 
ett  lämpligt  tillfälle  att  ingripa  i  detta  rikes  angelägenheter.  Detta 
tillfälle  uteblef  ej  heller  länge.  Den  gamle  erkebiskopen,  Jakob 
Vlfsson,  som  i  nära  ett  hälft  sekel  hade  innehaft  Sveriges 
högsta  andliga  värdighet,  lemnade  slutligen  biskopsstafven  åt 
en    yngre   man,    hvilken    i    hans    tycke    bättre   skulle    bevaka 

Finlands  historia,  7 


98  FINLANDS    HISTORIA. 

katolska    kyrkans    intresse  i  detta  oroliga  rike.     Men  den  nye 
erkebiskopen,    Gustaf   Eriksson    Trötte,  var   en   högmodig  och 
häftig    man,    i    hvars    bröst   gaste   slägtens  gamla  afund  emot 
Sturarne.     Genast    i    början    uppstod  oenighet   emellan  honom 
och    den    unge    riksföreståndaren.     Erkebiskopen    inneslöt    sig 
på  Stäke  slott  och  kallade  Kristian  till  hjelp.   Men  den  danska 
undsättningshären,    som    sjövägen    ankom    till    Stockholm,    blef 
tillbakaslagen,    och    Stäke    slott    intogs  och  förstördes.     Under 
tiden    hade    riksens  ständer  i  Stockholm  förklarat  kyrkofursten 
sitt  embete  förlustig,  till  hvilket    beslut   rikets  öfriga  biskopar, 
bland    dem    äfven    Åbo-biskopen    Arvid   Kurk,  hade  gifvit  sitt 
bifall.    Allt  detta  inträffade  under  loppet  af  år  1517.    Följande 
år  gjorde  konungen  ett  nytt  försök  emot  Stockholm;  Sten  Sture 
skyndade    till    stadens    bistånd    och    slog    danskarne  på  öppna 
fältet.     Då  låtsade  Kristian  erbjuda  förlikning  och  lofvade  sjelf 
komma    till    samtal    med    Sture  till  ett  öfverenskommet  ställe. 
Men  de   personer,  som  härvid  gåfvos  honom  såsom  gisslan  — 
bland  andra  Hemming    Gadd    och    den   unge   Gustaf  Eriksson 
Wasa    eller  Wase  —   togos    bedrägligen  till  fånga  och  fördes 
till  Danmark.    Då  utrustade  konungen  med  all   ifver  ett  tredje 
härtåg.     Från  Tyskland  och  Skottland   värfvades    soldater,  och 
derjämte    utverkades    påflig    bannlysning    emot    herr   Sten  och 
alla  hans  anhängare.  Under  tiden  tänkte  man  redan  på  hösten 
1519  sända  en  mindre    truppafdelning    äfven  till  Finland;  men 
då    ryssarne    vägrade    sitt    bistånd,    hvarom  man  hade  under- 
handlat, förblefdet  denna  gång  dervid.    I  Januari  1520  ryckte 
slutligen  den  danska  hären  ifrån  Skåne  upp  emot  Sverige.   Vid 
Bogesund    i    Westergötland   var   Sten    Sture  honom  till  mötes. 
Här    behöllo    dock    danskarne    segern   och   den  unga  riksföre- 
ståndaren dog  strax  derefter  af  sina  sår.    Den  fiendtliga  hären 
ryckte  derpå  framåt  ända  till  Upland,  och  flere  af  rikets  herrar 
erkände    genast    Kristian   för    Sveriges  konung.     Men  i  Stock- 
holms stad  och  slott  gjorde  Stures  en  ka,  Kristina  Gyllenstjerna 
(dotter    till   Nils    Eriksson)    ett    tappert    motstånd.     Strax   på 
våren    hade  konungen   sjelf  med  en  flotta  skyndat  emot  Stock- 
holm, och  belägringen  fortsattes  hela  sommaren.    Bland  konun- 
gens följe  var  nu  Sturens  gamle  vän,  Hemming  Gadd,  hvilken 
glömsk  af  sitt  fädernesland  och  af  det  förflutna  hade  öfvergått 
till  Kristian  och  flitigt  nyttjade    sin  hala  tunga  för  att  förföra 
äfven    andra.     Det   var    hans    verk,   att   Stockholm  slutligen  i 


STEN    STURE    DEN    YNGRES    REGERING.  99 

början  af  September  uppgafs,  sedan  konungen  och  erkebiskopen 
högtidligt  hade  tillförsäkrat  fullständig  amnesti  och  glömska  af 
det  förflutna  åt  alla  sina  motståndare.  Hela  Finland  återstod 
ännu  att  eröfra;  men  danskarnes  hastiga  seger  i  Sverige  synes 
bragt  landets  store  alldeles  ur  fattningen.  Redan  tidigt  på 
våren  hade  Arvid  Kurk  i  en  ödmjuk  skrifvelse  anhållit  om 
erkebiskopens  förlåtelse  och  konungens  ynnest.  Då  nu  slutligen 
Stockholm  fallit  i  konungens  händer  och  Kristina  Gyllenstjerna 
i  kapitulationsakten  uttryckligen  hade  fått  äfven  de  finska  her- 
rarne inneslutna  i  amnestien,  upphörde  äfven  snart  allt  motstånd 
i  detta  land.  Hemming  Gadd  sändes  såsom  fullmägtig  till  Fin- 
land, och  detta  lands  store  liksom  äfven  rikets  öfrige  herrar 
kallades  till  Stockholm  för  att  bevista  konungens  kröning  i 
början  af  November. 

Men  de  finske  herrarne  synes  hafva  haft  onda  aningar, 
ty  ingen  enda  af  dem  infann  sig  i  Stockholm.  Här  begynte 
omedelbart  efter  kröningshögtidligheterna  ett  ohyggligt  skådespel, 
hvars  like  hvarken  förr  eller  senare  är  skådadt  i  dessa  länders 
historia.  Erkebiskop  Gustaf  Trolle,  hvars  hämndtörst  var  osläcklig, 
anklagade  inför  konungen  Sveriges  förnämsta  män,  och  Kristian, 
som  ihogkom,  huru  många  gånger  hans  fader  och  farfader 
blifvit  fördrifna  från  Sveriges  tron,  beslöt  nu  att  med  ett  enda 
slag  krossa  Sveriges  motspänstiga  adel.  En  andlig  domstol 
fälde  i  största  hast  de  anklagade  för  kätteri,  och  den  8  Nov. 
halshöggos  på  "tyrannens"  befallning  nära  ett  hundra  personer 
af  alla  stånd,  deribland  äfven  tvenne  biskopar.  Deras  kroppar 
blefvo  sedan  brända  och  till  och  med  riksföreståndarens  jordiska 
qvarlefvor  uppgräfdes  ur  sin  graf  för  att  kastas  i  elden.  Men 
Kristina  Gyllenstjerna  och  flere  andra  fruar  fördes  fångna  till 
Danmark.  En  månad  efter  "Stockholms  blodbad11  for  Kristian 
tillbaka  till  Köpenhamn,  fortsättande  ännu  under  färden  sina 
grymma  blodsgerningar. 

Af  dessa  blodsdomar  fick  vid  denna  tid  äfven  Finland 
sin  beskärda  del,  ehuru  dock  i  mycket  ringare  grad.  Redan 
den  28  Mars  halshöggs  i  Tavastehus  slottets  forne  ståthållare 
Åke  Göransson  Tott,  och  den  16  December  (på  sjelfva  tredje 
söndagen  i  Advent)  undergingo  tvenne  förnäma  svenska  herrar, 
Hemming  Gadd  och  Nils  Eskilsson  Baner  utanför  Raseborgs  slott 
samma  dom.  Den  förstnämnde  erhöll  på  detta  sätt  en  nog 
oväntad    lön    af    sin    nye    herre;    men  Kristian  synes  på  goda 


100  FINLANDS     HISTORIA. 

grunder  fruktat  denne  mans  energiska  och  ränkfulla  natur. 
Baner  åter  hade  nyligen  i  Nerike  gjort  konungen  motstånd 
och  derefter  flytt  till  Finland,  der  förderfvet  nu  hann  honom. 
Men  i  allmänhet  undsluppo  de  finska  herrarne  denna  gång  för 
billigt  pris,  och  dem,  som  hörde  till  landets  nationella  adel, 
tyckes  Kristian  hafva  sett  med  någorlunda  milda  ögon,  i  det 
han  delvis  öfverlemnade  landets  egna  embeten  åt  desse.  Till 
och  med  biskop  Arvid  fick  i  ro  bibehålla  sin  plats,  kanhända 
genom  erkebiskop  Trolles  beskydd.  De  vigtigaste  borgarne  i 
landet  hade  likväl  fått  nya  befallningshafvanden,  dels  tyskar, 
dels  danskar;  men  i  början  gafs  det  ej  någon  anledning  till 
missnöje  mot  dem.  Ståthållaren  på  Åbo  slott,  Wolf  von  Gre- 
wendorp,  lefde  i  god  sämja  med  både  biskopen  och  be- 
folkningen, och  ståthållaren  på  Wiborg,  Kolf  Mattsson,  skref 
till  konungen,  att  befolkningen  på  orten  väl  var  fattig,  men 
ödmjuk  och  foglig.  Ännu  i  September  1521  var  allting  lugnt 
i  landet,  och  Arvid  Kurk  lofvade  konungen  att  vid  behof  ådaga- 
lägga sitt  trogna  nit  i  råd  och  dåd. 

Men  i  Sverige  hade  redan  från  årets  början  en  ny  om- 
störtning  varit  i  görningen.  Gustaf  Eriksson  Wasa,  som  redan 
år  1519  hade  flytt  ur  den  danska  fångenskapen  och  genom 
Lybeck  återkommit  till  fäderneslandet,  vandrade  en  tid  såsom 
flykting  omkring,  med  knapp  nöd  undgående  danskarnes  efter- 
spaningar. Under  tiden  hade  hans  fader  och  svåger  omkommit 
i  Stockholms  blodbad,  och  hans  moder  och  syster  bland  de 
öfriga  adelsfruarna  blifvit  förda  i  fångenskap  till  Danmark. 
För  honom  sjelf  syntes  intet  annat  återetå,  än  att  fly  öfver 
till  Norge  och  derifrån  till  utlandet.  Men  då  uppvaknade  hos 
Dala-allmogen  åter  det  gamla  hatet  emot  danskarne,  och  Gustaf 
Wasa  uppreste  nu  detta  landskaps  befolkning  till  ett  nytt  be- 
frielsekrig. Alla  samhällsklasser  insågo  redan,  att  Kristians 
syftemål  ej  var  Unionens  förnyande,  utan  Sveriges  fullständiga 
kufvande  under  Danmark,  och  derför  skyndade  nu  man  ur 
huset  till  den  unge  Wasas  fanor.  I  Augusti  1521  valdes 
Gustaf  Wasa  i  Wadstena  till  riksföreståndare ;  redan  dessförinnan 
hade  man  begynt  belägra  Stockholm  och  andra  fasta  platser. 
Samtidigt  gjordes  från  Sverige  några  försök  emot  Kastelholm, 
der  en  viss  Lydike  Offense  var  Kristians  fogde;  men  angri- 
parne  blefvo  tillbakaslagne.  Äfven  till  Finland  sändes  några 
behjertade    män,    för    att    uppresa  befolkningen  emot  Kristian. 


sten   stukj:  den  yngres  regering.  101 

Den  förnämsta  af  dem,  vid  namn  Nils  Arvidsson,  säges  hafva 
fått  så  mycket  folk  tillsammans,  att  han  redan  i  slutet  af 
November  kunde  börja  belägringen  af  Åbo  slott.  Till  ståt- 
hållare öfver  slottet  hade  Kristian  nyligen  insatt  en  man, 
Junker  Tfwmas,  som  var  vida  kraftfullare  än  hans  företrädare. 
Derjämte  hade  han  genom  flere  bref  uppmanat  såväl  biskop 
Arvid,  som  borgerskapet  i  Åbo,  samt  landets  öfriga  befolkning 
till  ett  troget  bistånd  mot  Wasas  medhållare.  Men  dessa  bref 
förmådde  ingenting  uträtta;  finnarne  började  redan  allmänt 
göra  gemensam  sak  med  svenskarne,  och  Arvid  Kurk  hade 
öfvergått  på  samma  sida  och  bistod  från  Kustö  slott  be- 
lägringshären med  manskap,  krut  och  öfriga  krigsförnödenheter. 
Kriget  begynte  nu  antaga  en  grym  karakter.  Junker  Thomas 
tog  vid  jultiden  vid  ett  utfall  flere  svenska  och  finska  herrar 
till  fånga  och  lät  genast  hänga  dem  utanför  murarna.  I  Januari 
1522  kom  från  Kristian  ett  bud  till  ståthållarne  på  alla  slott, 
att  aflifva  alla  svenska  och  finska  herrar,  höga  som  låga,  som 
blott  råkade  i  deras  händer.  Mången,  såsom  Severin  Norrby, 
gåfvo  intet  gehör  åt  denna  befallning.  Men  i  Junker  Thomas 
fann  en  dylik  blodsdom  en  trägen  verkställare.  Sålunda  af- 
rättades  på  Åbo  slott  Tönne  Eriksson  Tott  och  lagmannen 
öfver  Norrfinne  Henrik  Stensson  Renhufvud,  förutom  andra 
mindre  betydande  män.  Men  Eritt  Fleming,  en  mägtig  man 
af  finska  adeln,  frälsade  med  list  sitt  lif,  i  det  han  låtsade 
vara  en  tillgifven  vän  till  danskarne,  till  dess  han  vid  ett 
utfall  lyckligen  kunde  fly  öfver  till  de  belägrandes  läger.  Men 
belägringen  ville  ej  skrida  framåt,  och  vid  vårens  ankomst,  då 
Severin  Norrby  med  sin  flotta  hemtade  undsättning  till  slottet, 
måste  Nils  Arvidsson  draga  sig  tillbaka  till  Janakkala.  Åbo 
stad  synes  vid  detta  tillfälle  åter  hafva  lidit  mycket;  belägrings- 
hären hade  nämligen  vid  sitt  aftåg  antändt  en  del  löst  krut,  som 
förvarades  i  staden,  och  härigenom  lades  största  delen  af 
den  samma  i  aska ;  men  det  öfrigblifna  af  staden  säges  Norrby 
sedan  hafva  plundrat.  Hela  landet  kom  åter  i  danskarnes 
våld,  och  största  delen  af  den  svenska  hären  begaf  sig  under 
anförande  af  Erik  Fleming  till  Sverige  till  riksföreståndaren. 
Endast  en  viss  finsk  adelsman,  Nils  Grabbe  till  Grabbacka, 
förde  längs  finska  vikens  kuster  med  sina  båtar  ett  djerft  fri- 
bytarkrig  emot  danskarne.  Flere  andra  flydde  öfver  till  Sverige. 
Biskop  Arvid  Kurk  ansåg  ej  längre  Kustö   slott  vara  en  säker 


102  FINLANDS    HISTORIA. 

uppehållsort,  utan  flydde  med  flere  af  sina  kapitelledamöter  och 
vänner  till  Österbotten,  der  han  i  Nerpes  steg  ombord  på  ett 
fartyg,  för  att  segla  öfver  till  Sverige.  Men  utanför  Öregrund 
led  han  skeppsbrott  under  en  storm  och  omkom  med  allt  sitt 
följe,  sommaren  1522. 

Ännu  ett  år  förgick,  förrän  man  i  Sverige  ånyo  begynte 
tänka  på  Finlands  eröfring.  Severin  Norrby  hade  nu  erhållit  Kustö 
slott  i  forläning,  hvarförutom  ännu  ytterligare  åt  honom  gafs 
hela  vestra  Finland.  Hans  hufvuduppgift  synes  hafva  varit  att 
anskaffa  undsättning  och  lifsmedel  till  det  belägrade  Stockholm. 
I  denna  afsigt  sändes  en  gång  Junker  Thomas  med  skepp 
ifrån  Finland.  Men  vid  Furusund  i  Stockholms  skärgård  låg 
Erik  Fleming  i  bakhåll,  tog  Junkern  tillfånga,  och  lät  hänga 
honom  i  ett  bastrep.  Om  sommaren  1523  valde  svenskarne 
Gustaf  Wasa  till  konung.  De  flesta  slotten  voro  redan  i  hans 
våld  och  nu  öppnade  äfven  Stockholm  sina  portar  för  honom. 
Äfven  i  Danmark  hade  Kristian  blifvit  afsatt  och  hans  farbror, 
Fredrik  den  förste,  vald  i  hans  ställe.  Det  var  derför  naturligt, 
att  Finland  nu  med  ringa  möda  kunde  ryckas  ur  Kristians 
våld.  Först  intogs  Åland  med  Kastelholm,  och  i  Augusti  1523 
kommo  bröderna  Erik  och  Ivar  Fleming  med  en  stark  här 
till  Kustö,  som  de  med  storm  intogo.  Härifrån  tågade  man 
emot  Åbo  slott,  som  intogs  efter  tolf  dagar.  Den  danska  hären 
hade  stått  vid  Kuppis,  men  drog  sig  vid  Flemingarnes  ankomst 
tillbaka  genom  Tavastland  till  Wiborg.  Men  äfven  detta  slott, 
hvilket  Nils  Grabbe  begynte  belägra,  nödgades  slutligen  kapi- 
tulera, och  innan  julen  1523  var  åter  hela  Finland  förenadt 
med  svenska  riket. 

Med  detta  vigtiga  ögonblick  börjar  i  Finland,  likasom  äfven 
i  det  öfriga  Europa,  ett  nytt  tidehvarf.  Medeltidens  buller 
och  oro  hade  småningom  lagt  sig.  Nu  bröts  äfven  fullständigt 
Unionen  emellan  nordens  riken,  och  sjelfva  katolicismen  hade 
jämväl    samtidigt   förlorat   sitt  inflytande   i   vårt   fädernesland. 


ÅTERBLICK    PÅ    KATOLSKA   TIDEN    I    FINLAND.  103 


10.    Återblick  på  katolska  tiden  i  Finland. 

De  tvenne  sekel,  som  nu  hade  förflutit  ifrån  freden  i 
Nöteborg  och  det  svenska  väldets  befästande  i  Finland,  hade 
nästan  från  början  till  slut  varit  en  orolig  tid,  hvarunder  Fin- 
lands samhällsutveckling  naturligtvis  mycket  lidit  genom  de  oupp- 
hörliga stridsbullren  oeh  revolutionerna.  Likväl  hade  under  denna 
tid  landets  politiska  ställning  och  öfver  hufvud  finnarnes  likställighet 
med  Sveriges  inbyggare  någorlunda  stadgats.  Finland,  eller  såsom 
man  ännu  ofta  sade,  Österlanden,  ansågs  nu  såsom  en  fullberättigad 
del  af  det  svenska  riket,  och  om  å  ena  sidan  den  aflägse  belä- 
genheten bortom  hafvet  äfvensom  olikheterna  i  afseende  å  språk 
och  nationalitet  förorsakade,  att  dessa  rättigheter  ofta  i  prak- 
tiken förblefvo  obegagnade,  så  hade  dessa  samma  omständig- 
heter åter  å  andra  sidan  grundlagt  en  viss  grad  af  nationel 
sjelfständighet.  Men  denna  sjelfständighet,  som  så  att  säga 
låg  i  Finlands  natur,  kom  likväl  ganska  sällan  och  svagt  till 
uttryck.  Det  är  att  märka,  att  den  svenska  aristokratin  med 
alla  krafter  sökte  att  hålla  Finlands  styrelseembeten  i  sina 
händer,  så  att  ståthållareskapen  på  borgarne  samt  förläningarna 
sällan  anförtroddes  åt  infödde  m?n.  Deremot  gåfvos  fogde- 
och  domare-embeiena  vanligtvis  åt  personer  ur  landets  egen 
adel,  och  det  förnämsta  skälet  härtill  var  otvifvelaktigt  den 
till  dessa  embeten  nödvändiga  kännedomen  af  landets  språk;  ty 
ehuru  svenskan  redan  tidigt  hade  blifvit  skriftspråket  vid  dom- 
stolarne, så  bör  man  likväl  ihogkomma,  att  det  skriftliga  ut- 
förandet oftast  var  skrifvarens  sak,  men  att  den  muntliga 
behandlingen  på  folkets  eget  språk  tillkom  embetsmännen.  Det 
är  äfvenså  naturligt,  att  flere  främlingar,  som  Jcommo  hit  i 
och  för  embeten  och  affärer,  ganska  snart  blefvo  införlifvade  i 
landets  nationella  förhållanden.  Slägter  sådana  som  Dicekn, 
Horn,  Fleming  m.  fl.  öfvergingo  sålunda  till  den  inhemska  adeln. 
Men  strömmen  af  invandrande  främlingar  synes  likväl  hafva 
varit  större,  än  landets  egna  nationalitet  förmådde  i  sig  upp- 
taga, och  öfver  hufvud  tillväxte  oupphörligt  det  svenska  elementet. 
Detta  intrång  på  den  egna  nationaliteten  var  den  farligaste 
följden  af  Finlands  underdånighet  under  ett  annat  folk.  Under 
unionskonungarne  synes  alltid  ett  större   mått  af  nationel  sjelf- 


104  FINLANDS    HISTORIA. 

ständighet  hafva  kommit  Finland  till  del.  Men  hvarje  gång 
det  nationella  partiet  i  Sverige  erhöll  öfvervigten,  sträfvade 
det  samma  genast  att  förstärka  de  band,  med  hvilka  Finland 
var  fästadt  vid  Sveriges  rike.  Detta  var  en  sträfvan,  hvartill 
man  kan  finna  äfven  andra  skäl,  än  blott  politiska,  ty  Finland 
var,  såsom  Severin  Norrby  intygade,  "i  anseende  till  skatterna 
den  bästa  delen  af  Sveriges  rike." 

Om  skatternas  belopp  och  sättet  för  deras  uppbörd  på 
dessa  tider  hafva  vi  ej  någon  närmare  kännedom.  På  den 
tid,  då  Erik  af  Pommern  försökte  förbyta  alla  skatter  i  pen- 
ningar, synes  kronans  inkomst  från  hela  Finland  uppskattad 
till  omkring  35,000  svenska  mark,  som  i  silfvervärde  motsva- 
rade 200,000  n.  v.  finska  mark,  men  i  förhållande  till  dåva- 
rande priser  uppgick  till  tio  gånger  nämnda  summa.  Ganska 
ofta  voro  dock  de  finska  landskapen  förlänade  åt  enskilda,  som 
till  egen  nytta  åtnjöto  de  kronan  tillhörande  skatterna.  Länen 
delades  stundom  i  flere  fogde-distrikt,  men  lägre  embetsmän 
än  fogdar  synes  ej  hafva  funnits.  I  allmänhet  erlade  bönderna 
ej  sina  skatter  enskildt,  utan  efter  skattedistrikt,  så  att  hela 
distriktet  betalade  ett  bestämdt  belopp.  Sådana  distrikt  voro: 
&oZ,  rök  och  krok.  Om  ett  bondehemman  särskildt  kom  i 
fråga,  kallades  det  mantal.  Af  tidens  våldsamma  karakter 
kunna  vi  sluta,  att  innehafvaren  af  förläningar  och  fogdarne 
icke  alltför  samvetsgrant  förforo  med  kronans  undersåtar.  Men 
just  samma  tidsriktning  tillät  ej  heller  något  ordnadt 
embetsmannavälde  uppstå,  och  de  manliga  bemödanden,  som 
den  svenska  allmogen  allt  ifrån  Engelbrekts  tider  gjorde  för  att 
skydda  sin  frihet,  buro  frukter  äfven  för  vårt  land.  Det  är 
en  känd  sak,  att  i  Sverige  sjelfva  Sturarnes  fogdar  ofta  voro 
i  lifsfara,  då  de  hade  i  uppdrag  att  tala  med  folket  om  nya 
skatter.  Äfven  i  Finland  nödgades  fogdarne  fara  varsamt 
fram;  ty  om  också  de  politiska  begreppen  här  icke  voro  lika 
utbildade,  som  uti  de  svenska  landskapen,  så  var  man  dock 
äfven  här  lika  känslig  för  förtryck.  I  Österbotten  fortlefde 
ännu  i  slutet  af  följande  period  en  gammal  tradition,  att  det 
varit  sed  att  betala  ett  kalfskinn  från  hvarje  gård  åt  den,  som 
ihjelslagit  en  hatad  fogde,  och  antagligt  är,  att  äfven  i  andra 
delar  af  landet  folket  ej  varit  så  alldeles  senfärdigt  att  sätta 
sig  till  våldsamt  motvärn.  Det  var  under  ett  stormigt  tide- 
hvarf  en  synnerlig  lycka,  att  äfven  allmogen  bevarade  rättigheten 


ÅTERBLICK    PA    KATOLSKA    TIDEN    I    FINLAND.  105 

till  våldsamt  uppträdande.  Ihogkonnnas  bör,  att  ett  vanligt 
mandråp  ännu  på  denna  tid  kunde  försonas  med  böter,  och 
äfven  för  de  svåraste  förbrytelser  erbjödo  ödemarkerna  beqväm- 
liga  tillflyktsorter. 

Om  uppkomsten  af  adelsståndet  och  den  adliga  skattefri- 
heten är  redan  förut  taladt.  Dess  enda  grund  var  fortfarande 
den  rusttjenst,  som  utgjordes  åt  kronan;  försummades  denna, 
var  frälserätten  i  och  med  det  samma  förlorad.  Enligt  Kri- 
stoffers landslag  borde  en  vapensyn  för  hela  Finland  årligen, 
en  vecka  efter  Petersdagen,  anställas  i  Åbo.  Om  då  någon 
bonde  ville  blifva  frälseman,  så  skulle  han  infinna  sig  der 
med  sina  vapen,  så  att  de,  som  å  konungens  vägnar  verk- 
stälde  besigtningen,  finge  pröfva  hans  mandom,  hans  häst 
och  vapen,  samt  hans  förmåga  att  uppehålla  sitt  frälse  med 
gårdar.  På  detta  naturliga  sätt  hade  mången  finsk  bondeslägt 
fått  adlig  sköld  och  adliga  friheter,  såsom  redan  i  det  före- 
gående är  omtaladt,  och  Finland  hade  sin  egen  nationella 
aristokrati.  Från  Eriks  af  Pommern  tid  hade  man  begynt 
genom  särskilda  adelsbref  och  sköldemärke  upphöja  några  slägter 
öfver  det  "allmänna  frälset",  och  sålunda  uppkom  det  egent- 
liga adelsståndet.  För  öfrigt  stod  vid  sidan  af  det  verldsliga 
frälset  äfven  det  kyrkliga;  ty  kyrkans  talrika  jordegendomar 
voro  befriade  från  erläggande  af  "skatt.  Betydelsen  af  detta 
fria  andliga  stånd  förtjenar  att  här  tagas  i  närmare  skär- 
skådande. 

Vid  bedömandet  af  Finlands  nationella  ställning,  bör 
otvifvelaktigt  ett  framstående  rum  tilldelas  den  katolska  kyrkan 
i  Finland.  Såsom  vi  förut  hafva  sett,  har  det  funnits  tider, 
då  biskoparne  i  Åbo  sträfvade  att  göra  Finland  till  ett  sjelf- 
ständigt  kyrkligt  rike,  och  fastän  detta  försök  för  länge  sedan 
hade  förfallit,  i  synnerhet  för  den  från  öster  hotande  faran, 
förblef  dock  landets  högsta  kyrkliga  embete  för  det  mesta  en 
förkämpe  för  den  nationella  sjelfständigheten.  Ända  från  biskop 
Bero  Balk  hade  till  denna  värdighet  uppstigit  endast  finska 
män,  ofta  nog  ur  landets  förnämsta  familjer,  under  det  att 
ståthållarne  på  slotten  och  de  verldsliga  befallningshafvaudena 
vanligtvis  voro  främlingar,  som  den  utom  landet  varande  re- 
geringen i  Sverige  eller  Danmark  hade  tillsatt.  Bland  dessa 
verldsliga  herrar  hade  befunnit  sig  Sveriges  mägtigaste  män, 
såsom    Bo    Jonsson,    Karl   Knutsson,  Erik  Axelsson,  Erik  Thu- 


106  FINLANDS    UISTOKIA. 

resson.  Men  i  bredd  med  dessa  stannade  likväl  aldrig  finska 
biskopen  i  skuggan.  Han  var  till  följd  af  sitt  em  bete,  likasom 
de  äfvenledes  för  det  mesta  ur  landets  egna  slägter  tagna  lag- 
männen, alltid  en  medlem  af  riksrådet  och  jämte  lagmannen 
äfven  Finlands  förnämsta  representant  vid  konungavalen.  Ej 
heller  var  hans  verksamhet  begränsad  till  uteslutande  fredliga 
värf;  äfven  i  krigiska  angelägenheter  var  han  under  dessa 
oroliga  tider  en  betydande  man.  Såsom  de  katolska  bisko- 
parne i  Sverige,  var  han  i  anseende  till  sin  magt  nästan  en 
kyrkofurste,  försedd  med  krigiskt  följe  och  sjelf  ståthållare  på 
Kustö  biskopliga  slott.  Det  är  naturligt,  att  de  inkomster, 
med  hvilka  en  sådan  magt  upprätthölls,  icke  kunde  vara  små. 
Tredje  delen  af  allt  tionde  öfver  hela  landet  tillföll  biskopen; 
endast  den  andra  tredjedelen  tillföll  församlingarnes  egna  herdar 
(tertial-rågen),  och  resten  fördelades  på  sådant  sätt,  att  £  gafs 
åt  kanikerna  vid  domkyrkan,  f  åt  sjelfva  domkyrkan  och  lika 
mycket  åt  socknens  egen  kyrka.  Man  har  uträknat,  att  dom- 
kyrkans andel  endast  i  tiondet  vid  katolska  tidens  slut  ut- 
gjorde 550  tunnor  säd  och  minst  700  mark  svenskt  mynt, 
hvartill  kom  inkomsterna  från  60  jordegendomar,  förutom  de 
skilda  chorens  underhåll  (praebendae).  Biskopsinkomsterna 
voro  naturligtvis  vida  större ;  bland  annat  hörde  under  biskops- 
stolen 170  jordlägenheter,  samt  bötesbeloppen  för  kyrkliga 
domar  och  tredjedelen  af  alla  till  kyrkliga  inrättningar  gjorda 
gåfvor  och  testamenten.  Men  man  bör  äfven  ihogkomma,  att 
denna  andliga  magt  öfverhufvud  var  en  helsosam  motvigt  mot 
det  verldsliga  adelsväldet.  Att  den  isynnerhet  med  heder  käm- 
pade för  Finlands  nationella  intressen,  hafva  vi  redan  under 
händelsernas  gång  tillräckligt  varit  i  tillfälle  att  se. 

Kyrkans  verkningar  på  trons  område  kunna  visserligen 
ej  anslås  högt.  Det  är  bekant,  att  hon  till  en  del  var  de 
svages  beskyddarinna  emot  de  mägtiges  förtryck  och  på  detta 
sätt  småningom  kunde  göra  sig  förtjent  af  folkets  ynnest.  Men 
först  vid  15:de  seklets  ingång  begynner  katolicismen  blifva 
mera  hemmastadd  i  Finland,  och  ännu  vid  slutet  af  detta 
tidehvarf  tyckte  kyrkans  män,  vid  tillrustandet  af  St.  Hemmings 
kanonisation,  att  den  finska  allmogen  var  "otåluger  och  drygse" 
med  afseende  å  de  katolska  ceremonierna.  I  hvilken  grad 
kyrkan  likväl  hade  kommit  i  åtnjutande  af  enskildas  fromma 
frikostighet,  intygas  genom  den  ständigt  tilltagande  mängden  af 


ATKKBLICK    TA    KATOLSKA    TIBEX     I    FIX  LAND.  107 

kyrkliga  inrättningar.  Utan  att  nämna  domkyrkans  mångfal- 
diga chor,  funnos  i  landet  sex  kloster,  nämligen  två  Dominikaner 
(Åbo  och  Wiborg),  tre  Franciskaner  (Wiborg,  Raumo  och  Kökar 
på  Åland)  och  ett  Brigittiner  (i  Nådendal).  Det  sistnämnda, 
Finlands  enda  nunnekloster,  hvarest  derjämte  fans  endast  en 
ringa  hop  "bröder",  var  rikast  och  ryktbarast  bland  dem  alla; 
det  besatt  jordlägenheter  nästan  i  hvarje  landskap.  Äfven 
Franciskanerorden  hade  blifvit  väl  hemmastadd  i  Finland, 
och  finske  män  uppstego  gång  efter  annan  till  dess  högsta 
värdigheter,  t.  ex.  en  Stefan  Larsson,  som  1478 — 1493  var 
provinsialföreståndare  (minister  provincialis)  i  kretsen  "Dacien," 
d.  v.  s.  öfver  Danmark,  Norge,  Sverige  och  Finland.  Klostrens 
betydelse  under  dessa  tider  var  i  sanning  större,  än  nutiden 
ens  kan  fatta;  ty  midt  under  verldens  oupphörliga  buller  och 
oro  behöfdes  det  nog  en  och  annan  fredlig  tillflyktsort.  Det 
var  behofvet  af  frid,  som  dref  menniskorna  att  vare  sig  sjelfva 
egna  sig  åt  klosterlifvet,  eller  genom-  testamenten  och  gåfvor 
uppmuntra  och  gynna  det  samma.  I  Finland  likasom  äfven  i 
andra  katolska  länder  var  menniskornas  vigtigaste  omsorg  att 
försäkra  sin  själ  om  salighet  i  det  kommande  lifvet,  genom 
att  åt  kyrkans  heliga  institutioner  skänka  en  del  af  den  egendom, 
som  de  hade  samlat  i  detta  lifvet.  Mången  grundade  förden- 
skull evinnerliga  själamessor,  i  hvilka  dagligen  skulle  bedjas 
för  stiftarens  och  hans  närmastes  själar.  För  öfrigt  söktes 
syndaförlåtelse  genom  mångfaldiga  fromma  verk,  bland  hvilka 
pilgrimsfärder  voro  de  vanligaste.  Dessa  gjordes  från  Finland 
dels  till  några  heliga  orter  i  Sverige,  dels  till  mera  aflägsna 
land,  t.  ex.  St  Jago  de  Compostella  i  Spanien,  eller  till  den 
heliga  stolens  fötter  i  Rom,  eller  till  sjelfva  Kristi  graf.  Men 
äfven  i  Finland  funnos  heliga  orter,  till  hvilka  pilgrimsfärder 
gjordes  från  när  och  fjerran.  Sådana  voro  St.  Henrik  i  Åbo, 
St.  Jakob  i  Rengo  och  "det  heliga  korset"  i  Hattula,  och 
kanske  ännu  andra.  Den  katolska  gudstjenstens  prakt  var 
öfverhufvud  utomordentligt  stor,  isynnerhet  i  Åbo,  hvarest  en 
tallös  mängd  prester  af  alla  slag  upptogos  af  gudstjenstens 
olika  bestyr.  Men  äfven  kyrkorna  i  landsorten  voro  praktfulla, 
understundom  prydda  med  särdeles  brokiga  takmålningar  och 
helgonbilder.  I  skydd  af  kyrkan  hade  äfven  uppstått  åtskilliga 
nrättningar,  som  hade  till  ändamål  att  utöfva  gifmildhet  eller 
ömsesidig    hjelp.     Sålunda    fans    i    Åbo    från  Magnus  Tavasts 


108  FINLANDS    HISTOKIA, 

tider  ett  hospital  (leprosorium),  och  en  dylik  inrättning  grund- 
lades af  Erik  Axelsson  Tott  i  Wiborg  1475.  Egendomliga, 
hälft  andliga,  hälft  verldsliga  inrättningar  voro  de  så  kallade 
brödraskapen  (fraternitates,  gille),  hvilka  i  viss  grad  kunna 
jämföras  med  nutidens  lif-  och  egendomsförsäkringsbolag. 
Hvarje  broderskap  hade  gemensamma  fester  (finsk.  Koussa) 
till  något  skyddshelgons .  ära  och  otvifvelaktigt  äfven  särskilda 
stadgar,  ehuru  man  ej  känner  några  sådana  i  Finland.  I  slutet 
af  medeltiden  funnos  i  Finland  åtminstone  12  sådana  brödraskap, 
nämligen  5  i  Åbo,  5  i  trakten  af  Kumoelf,  1  i  Kemi  och  1  i 
Wiborg. 

Kyrkans  styrelse  var  inrättad  på  samma  sätt,  som  i  andra 
katolska  länder.  Finska  biskopen  valdes  af  det  inhemska 
kapitlet,  men  valet  skulle  kungöras  för  erkebiskopen  i  Upsala 
och  erfordrade  alltid  påfvens  stadfästelse.  Så  nödgades  van- 
ligtvis den  nyvalde  biskopen  begifva  sig  ända  till  den  påfliga 
stolen,  och  dessutom  var  han  skyldig  att  då  och  då  besöka 
erkebiskopen.  Biskopens  närmaste  man  var  domprosten*), 
derefter  kommo  erkedjeknen  och  dekanen;  dessa  och  dertill 
ännu  kanikerne,  hvilka  ofta  innehade  kyrkoherdeembeten  i 
landsorterna,  voro  medlemmar  i  domkapitlet  och  biskopens  bi- 
träden i  vården  om  hans  stift.  Genom  täta  visitationsresor 
och  prestmöten  försökte  man  vaka  öfver  landsförsamlingarnas 
kyrkliga  angelägenheter.  Den  kanoniska  lagen  var  det  all- 
männa rättesnöret  äfven  för  finska  kyrkan ;  men  dessutom  hafva 
flere  finska  biskopar  utfärdat  särskilda  förordningar  (Statuta). 
Likasom  katolicismens  hela  väsende  bestod  i  yttre  ceremonier, 
så  afsågo  dessa  förordningar  för  det  mesta  kyrkans  yttre  ord- 
nande; och  då  gudstjenstens  språk  var  latinet,  och  predik- 
ningar i  och  för  folkets  undervisning  ej  torde  ofta  kommit  i 
fråga,  så  är  det  icke  antagligt,  att  katolicismen  i  vårt  land  i 
någon  anmärkningsvärdare  grad  befordrat  massans  af  folket 
andliga  kultur.  Likväl  hade  Magnus  III  Nilsson  i  sina  för- 
ordningar af  år  1492  särskildt  ihogkommit  folkets  själavård 
och  undervisning,  i  det  han  påbjöd  att  Fader  vår,    Ave  Maria 


*)  Då  Magnus  Nilssou  var  domprost  i  Äbo,  gaf  tysk-romerska  kejsaren 
Fredrik  den  III  åt  honom  och  hans  efterträdare  namn  och  värdighet  af  Pfalz- 
grefve  —  en  ära,  som  står  alldeles  enstaka  i  de  nordiska  länderna;  det  var 
också  endast  en   hederstitel. 


ATKRBLICK    PÅ    KATOLSKA    TIDEN    I    FINLAND.  109 

och  den  apostoliska  bekännelsen,  samt  skriftermålet  skulle  i 
kyrkorna  uppläsas  på  folkets  eget  språk.  Man  kan  väl  tänka 
sig,  att  finnarnes  kontemplativa  lynne  någongång  förmått  genom 
de  katolska  ceremoniernas  skal  nedtränga  till  religionens  djupare 
kärna.  Men  otvifvelaktigt  herskade  ännu  bland  folket  mycken 
hednisk  vidskepelse,  och  saken  blef  icke  bättre  för  det,  att  Fräl- 
sarens och  Jungfru  Marias  namn  inpassades  ibland  de  forna 
trollformlerna. 

Ehuru  sålunda  katolska  kyrkans  direkta  inflytande  på 
folkets  bildning  ej  varit  synnerligen  stort,  så  bör  det  dock  räknas 
till  dess  förtjenst,  att  det  finska  folket  förblef  i  beständig 
förening  med  det  vestra  Europas  allmänna  bildningsrörelse.  Vi 
hafva  redan  förut  sett,  hurusom  nästan  alla  landets  biskopar 
och  tlere  andra  af  kyrkans  män  hade  vid  utlandets  förnämsta 
universitet  erhållit  de  högsta  lärdomsgrader.  Vid  universitetet 
i  Paris,  hvarest  de  från  Finland,  likasom  alla  ifrån  de  andra 
nordiska  länderna,  hörde  inom  "filosofiska  fakulteten"  (facultas 
artium)  till  den  Engelska  eller  (som  det  senare  hette)  Tyska 
nationen  (natio  Anglicana,  Allemannica),  hade  flere  gånger  finska 
magistrar  blifvit  valda  till  universitetets  tre  månaders  rektors- 
embete,  t.  ex.  en  Peter  Roodh  från  Åbo  år  1416  och  den  be- 
kante Olaus  Magni  1432  och  1435.  Det  är  utan  allt  tvifvel, 
att  den  lärdom,  som  förvärfvats  vid  dessa  utlandets  lärdoms- 
säten, på  många  sätt  kom  de  finska  församlingarna  till  godo; 
derför  var  det  äfven  brukligt  att  med  kyrkans  medel  befordra 
dessa  studier.  De  skolor,  som  funnos  i  landet,  voro  natur- 
ligtvis af  lägre  slag,  men  i  förhållande  till  tidens  fordringar 
aktningsvärda  nog;  förutom  Katedralskolan  i  Åbo  (vid  biskops- 
sätet) och  något  slags  läroinrättning  i  Wiborg,  hade  vanligen 
hvarje  kloster  sin  skola,  och  bland  dessa  synes  Mosterskolan  i 
Raumo  (collegium  Kaumense)  varit  af  högre  slag.  Eleverna 
eller  "djekname"  voro  stundom  äfven  ifrån  de  högsta  familjerna, 
men  till  största  delen  utgjordes  de  likväl  af  barn  ur  folkets 
leder,  hvilka  sträfvade  till  det  andliga  ståndet;  ty  till  följd  af 
presternas  celibat  måste  detta  stånd  alltid  rekryteras  ur  de 
öfriga  samhällsklasserna.  Det  var  sedvanligt,  att  de  fattiga 
djekname  under  mellanterminerna  vandrade  kring  landsorterna 
för  att  samla  almosor,  och  fastän  allt  tiggeri  stundom  förbjöds 
på  grund  af  det  sjelfsvåld,  djekname  på  sina  vandringar  kunde 


110  FINLANDS    HISTORIA. 

utöfva,  så  qvarstod  dock  den  gamla  seden  ännu  länge  efter 
det  katolicismen  blifvit  afskaffad. 

Den  vetenskapliga  och  litterära  verksamheten  i  vårt  land 
var  ännu  utomordentligt  ringa.  Om  man  undantager  de  bref 
och  skrifvelser,  som  biskoparne  och  embetsmännen  utfärdade 
i  tjenstens  angelägenheter,  samt  enskilda  skrifvelser  och  lag- 
liga kontrakt,  är  det  ej  just  mycket  att  säga  om  den  öfriga 
litteraturen.  En  ganska  kort  finsk  biskopskrönika  på  latin  och 
några  äfvenledes  latinska  psalmer  och  skolsånger  är  allt,  som 
kan  omnämnas  på  detta  tidehvarf.  En  munk  Johan  Budde, 
som  i  Nådendal  i  slutet  af  15:de  seklet  till  svenskan  öfver- 
satte  några  legender  och  andliga  skrifter,  var  synbarligen  svensk. 
Öfverhufvud  skrefvos  brefven  och  skrifvelserna  i  Finland  an- 
tingen på  latin  eller  svenska  eller  t.  o.  m.  plattyska,  och  ehuru 
det  är  troligt,  att  presterna  enligt  biskop  Magnus  Nilssons  för- 
ordning hade  till  pappers  upptecknat  de  trosstycken,  som  skulle 
uppläsas  på  finska  i  kyrkorna,  så  har  dock  icke  en  enda  rad 
finsk  skrift  från  dessa  tider  blifvit  bevarad.  Deremot  flödade 
ännu  runosångens  källådror  öfver  folkets  läppar,  ej  allenast  i 
östra  Finland,  utan  äfven  i  de  vestra  landskapen.  Runan  om 
St.  Henrik,  samt  Ritvala-sångerna  (afsjungna  vid  Helkafesten  i 
Sääksmäki  pingsttiden)  och  den  vackra  dramatiska  sången  om 
Klaus  Kurki  och  Elina  (biskop  Arvid  Kurkis  fader  och  stjuf- 
moder)  äro  alla  författade  på  denna  tid,  ehuru  först  i  senare 
tider  skriftligen  upptecknade  och  tryckta.  Den  nyuppfunna 
boktryckerikonsten  begynte  otvifvelaktigt  utbreda  sina  alster 
äfven  till  dessa  trakter;  men  i  Finland  uppstod  ej  ännu  på 
långa  tider  något  eget  tryckeri.  Åbo  biskopsstifts  messbok 
(Missale  Aboense)  trycktes  år  1488  i  Lybeck  och  kyrkohand- 
boken (Manuale  Aboense)  år  1522  i  Sverige. 

I  allmänhet  voro  konsterna  och  de  högre  näringarna  ännu 
först  i  sin  början.  De  helgonbilder  och  målningar,  med  hvilka 
kyrkorna  pryddes,  lära  föga  någonsin  varit  infödda  mästares 
arbeten;  ty  ännu  vid  tidehvarfvets  slut  fans  ej  i  Åbo  en  enda 
skicklig  målare,  utan  till  Hemmings  kanonisationsfest  var  man 
tvungen  att  söka  en  sådan  från  Reval  eller  Stockholm.  Vid 
samma  tid  försökte  de  andliga  herrarne  i  Åbo  förgäfves  att 
locka  till  sig  en  läkare  från  Tyskland.  I  klostren  idkades 
dock  ett  slags  läkekonst,  äfvensom  trädgårdsskötsel  och  några 
finare  handarbeten,  hvaraf  ännu  i  dag  t.  ex.  Nådendals  strumpor, 


ViF.RBLICK    PA    KATOLSKA    TIDER     I    FINLAND.  111 

Raumo    spetsar    och    Wiborgs    kringlor   äro  ett  arf.     Men  för 
det    mesta    måste    de    finare    lifsförnödenheterna     hem  tas    från 
Tyskland.      Sjelfva    utrikes    handeln    var    till    en    ganska    be- 
tydlig del  i  hanseiternas  händer,    och  en  stor  del  af  städernas 
borgare    voro  tyskar  eller  af  tysk  härkomst,    ehuru  dock  äfven 
de  finska  borgarne  hade  höjt  sig  till  en  viss  betydenhet.     Den 
förnämsta    handeln    drefs  på  Lybeck,  Danzig  och  Reval;  dessa 
städers  handelsmän  och  handelsresande  dröjde  ofta  såsom  "gäster" 
långa  tider  i  landet  och  skulle  gerna  velat  slå  under  sig  äfven 
minuthandeln,    om  ej  de  inländska   köpmännen  hade  förhindrat 
det.     De  finska  städerna    voro   vid  medeltidens  slut  sex,  näm- 
ligen   Åbo,  Ulfsby,    Raumo,    Nådendal,    Borgå  och  Wiborg,  af 
hvilka    åtminstone    de    tre   första  på  egen  hand  drefvo  handel 
på  utlandet,    ehuru  den  svenska    regeringen  understundom  för- 
sökte   att,    för    att  gynna  Stockholm,  begränsa  denna  finnarnes 
sjöfart.     Det  är  äfven  naturligt,    att  en  stor  del  af  den  finska 
handeln  sökte  sin  väg  åt  Sverige.    Ifrån  Åbo  och  Raumo  drefs 
derjämte  handel  med  norra  Österbotten,  dit  åter  å  andra  sidan 
den    under    Ryssland    lydande    befolkningen    från    Karelen  och 
trakterna    af    Dvina    gjorde    sina   handelsfärder  längs  floderna. 
Handeln  på  Lappland,  likasom  den  derifrån   inflytande   skatten, 
var  allt  ännu  i  Birkarlarnes  händer,  hvilkas    hufvudsäte   likväl 
var    utom   Finlands   gränser.     Till    nederlagsort  för  den  ryska 
handeln  skulle  Wiborg  genom  sitt  läge  varit   särdeles  lämpligt, 
om  ej  Reval  i  sin  afundsjuka  hade  stält  allehanda  hinder  der- 
emot.     Anmärkningsvärdt   är,   att  mot  slutet  af  detta  tidehvarf 
Erik    Thuresson   Bjelke  var  sysselsatt  med  planer  att  med  nå- 
gon slags  kanal  förena  Saima-vattendragen  med  Wiborgska  viken 
och    fördenskull    i    trakten  af  den  nu  varande  kanalen  lät  på- 
begynna  gräfningar.     Men  detta  företag,  som   synbarligen  mera 
åsyftade  Nyslotts  förstärkande  än  det  inre  landets  förening  med 
hafvet,  måste  snart  uppgifvas. 

De  varor,  som  på  denna  tid  importerades  ifrån  utlandet, 
voro  salt,  humle,  ärter,  någon  gång  äfven  råg,  och  under  se- 
nare hälften  af  tidehvarfvet  för  krigsbehofven  salpeter  och  krut. 
Äfven  öl  hemtades  någon  gång  från  Tyskland,  fastän  det  finska 
ölet  var  beryktadt  såsom  varande  utmärkt  godt;  ty  af  denna 
artikel  konsumerades  på  dessa  tider  ofantliga  qvantiteter.  Der- 
emot  började  bran  vinet  omnämnas  först  i  slutet  af  15:de  seklet, 
men    var    ännu    ganska   litet  kändt.     Till  utlandet  åter  expor- 


112  FINLANDS    HISTORIA. 

terades  smör,  lax,  kött,  råg,  pelsverk  m.  m.  Högst  menligt 
för  handeln  var  penningens  vexlande  värde  på  olika  tider  och 
olika  orter.  Myntenhetens  allmännaste  namn  Mark  hade  ur- 
sprungligen betecknat  ett  skålpund  eller  16  lod  rent  silfver; 
men  redan  tidigt  hade  man  begynt  prägla  allt  sämre  och  sämre 
mynt,  så  att  på  Magnus  Ladulås  tid  räknades  på  en  lödig 
eller  "vägd  silfvermark"  tre  penninge-marker  i  penningar,  under 
Magnus  Erikssons  regering  5,  och  i  början  af  15:de  seklet  8 
eller  t.  o.  m.  10.  I  alla  kontrakt  nödgades  man  särskildt 
nämna,  hvilket  slags  mynt  man  hvarje  gång  menade.  Omkring 
1435  gick  vanligen  på  en  lödig  mark  8  svenska  mark,  men 
10  Åboske  mark,  så  att  Åbo-marken  i  anseende  till  sitt  silf- 
vervärde  utgjorde  i  nu  gällande  mynt  vid  pass  4  m.  50  p.  — 
På  marken  räknades  8  ören  (ora),  på  öret  3  örtugar  (solidus), 
af  hvilka  en  hvar  utgjorde  8  penningar  (denarius).  Vanligen 
förekommo  ej  i  dessa  nejder  större  mynt  än  örtugar;  af  detta 
slag  voro  äfven  de  Åbo-mynt  (Moneta  Aboensis),  som  präglades 
i  Finland.  Utländskt  mynt  förekom  ganska  mycket  i  rörelsen, 
t.  ex.  den  engelska  nobeln,  som  motsvarade  en  half  vägd  silf- 
vermark (eller  5  Åbo-amark),  och  Kevalskt  mynt,  som  var  nästan 
af  samma  värde,  som  Åbo-örtugarne.  Silfvervärdet  i  förhål- 
lande till  andra  varor  var  likväl  vida  större,  än  i  våra  dagar. 
Priset  på  en  spann  råg  (half  tunna)  var  i  vanliga  år  endast 
2  öre  (=  1  m.  12  p.  nu  gällande  mynt);  samma  pris  beta- 
lades för  ett  lispund  smör.  Vinet,  som  Åbo  kanikerna  skulle 
få  köpa  ifrån  St.  Henriks  källare,  kostade  endast  4  örtugar 
(75  penni)  stopet.  Men  några  artiklar  voro  i  förhållande  härtill 
synnerligen  dyra,  t.  ex.  saltet,  för  hvilket  betalades  mera  än 
en  full  mark  (eller  minst  5  n.  v.  mark)  för  tunnan. 

Att  odlingen  och  folkstocken  under  detta  tidehvarf  betyd- 
ligen  hade  tilltagit,  synes  af  socknarnes  ständigt  växande  antal. 
Likväl  funnos  ännu  stora  ödemarker,  som  blott  användes  till 
jagt  och  fiske.  Hela  den  nordliga  delen  af  Savolaks  och  Ta- 
vastland,  äfvensom  de  inre  trakterna  af  Satakunta  och  Öster- 
botten höra  hit.  De  skilda  landskapens  innevånare  råkade 
ofta  i  tvist  om  gränserna  och  besittningsrätten  till  dessa  land- 
sträckor, och  om  trakterna  kring  Uleåträsk  pågingo  långvariga 
och  blodiga  strider  emellan  befolkningarna  i  Österbotten  och 
på  andra  sidan  ryska  gränsen.  Såväl  Erik  af  Pommern  år 
1411,    som    Karl  Knutsson    år    1452    hade  försökt  att  fördela 


ÅTERBLICK    l'A    KATOLSKA    TIDEN    I    FINLAND.  113 

Tavasternas  öfverflödiga  utmärker  åt  nybyggare,  men  synbar- 
ligen med  alltför  liten  framgång.  Till  och  med  emellan  sjelfva 
hjertat  af  Tavastland  och  Savolaks  befans  på  Magnus  Tavasts 
tid  en  18  mils  lång  öde  sträcka,  hvarför  biskopen  i  och  för 
sina  visitationsresor  lät  uppbygga  åt  sig  till  nattläger  en  gård 
i  Wahvajärvi  eller  Juuritaipale  (i  n.  v.  Hirvensalmi  socken). 
Ännu  på  biskop  Suurpääs  tid  voro  några  församlingar  i  de 
östra  delarne  af  landet  så  vidsträckta,  att  många  socknebor 
hade  14  mils  väg  till  kyrkan,  och  mången  besökte  ej  kyrkan 
oftare  än  hvart  tredje  eller  fjerde  år;  folksägen  tillägger,  att 
barnen  ej  kunde  befordras  till  dop,  förrän  de  förmådde  följa 
sina  föräldrar  på  skidor.  Landets  hela  folkmängd  på  denna 
tid  har  någon  gång  blifvit  uppskattad  till  en  half million;  men 
denna  beräkning  är  nog  osäker  och  summan  förmodligen  an- 
slagen alltför  högt. 

På  yttre  sidan  af  Finlands  då  varande  gränser  lågo  de 
norra  och  vestra  kuststräckorna  kring  Ladoga,  eller  den  delen 
af  Karelen,  som  genom  freden  i  Nöteborg  hade  blifvit  tillerkänd 
ryssarne.  Om  denna  landsträckas  öden  och  inre  förhållanden 
äro  underrättelserna  från  denna  tid  i  många  hänseenden  ofull- 
ständiga; men  några  fakta  böra  dock  nämnas  i  förbindelse 
med  de  finska  förhållandena.  Medelpunkten  för  styrelsen  var 
naturligtvis  Karelens  gamla  fäste,  Korela  eller  Kexholms  slott 
(Käkisalmi),  som  till  en  stor  del  synes  hafva  varit  uppfördt  af 
trä.  Men  såsom  förut  är  nämndt,  hade  Novgorod  under  långa 
tider  lemnat  såväl  detta  område  som  Ingermanland  såsom  län 
åt  lithauiska  furstar,  och  dessa,  eller  deras  högsta  befallnings- 
hafvande,  bodde  i  Ingermanland  på  Nöteborg.  Denna  lithauiska 
öfverhöghet,  som  synes  varit  mycket  betungande,  räckte,  utan 
att  räkna  mellantiderna,  nästan  ända  till  den  tidpunkt,  då  hela 
det  novgorodska  området  och  med  detta  äfven  Karelen  (år 
1478)  kom  under  sturfurstens  af  Moskva  välde. 

Hela  Kexholms  län  var  deladt  i  sju  pogoster,  och  befolk- 
ningen steg  kanske  till  50,000  personer;  men  genom  stora 
ryska  kriget,  som  äfven  för  detta  landskap  var  högst  förderfligt, 
synes  folkmängden  blifvit  mycket  förminsk:. J.  I  de  södra  de- 
larne af  landskapet  voro  jordegendomarne  för  det  mesta  för- 
länade åt  ryska  "bojarbarn",  hvilka  för  dem  gjorde  rusttjenst 
och  af  bönderna  fingo  tredjedelen  af  sädesafkastningen.  I  de 
nordliga  delarne  af  länet  var  jorden  för  det  mesta  de  karelska 

Finlands  historia.  8 


114  FINLANDS     historia. 

böndernas    egendom,    och    skatten   till   kronan  erlades  i  ekorr- 
och    mårdskinn,    på    några  orter  i  säd  och  penningar.     I  öfre 
Karelen,   i  trakterna  af  Libelitz  och  Pielis,  finnas  ännu  år  1500 
endast    få    nybyggare,    och  annorstädes  i  länet   påträffades  vid 
samma  tid  en  mängd  öde  gårdar,  dem  synbarligen  kriget  hade 
ödelagt.     Bland    skattepersedlarne    namnes    ställvis  i  de    södra 
trakterna    äfven    öl,    smör,    ost    och  lin;    i  länets  nordliga  del 
åter    ftinnos    några    lägenheter,    som    erlade  i  skatt  jagtfalkar. 
För  öfrigt  var  ibland  näringarna  fisket  af  mycken  vigt.  I  sjelfva 
Kexholms   stad,    der   år    1500  funnos  188  gårdar  och  232  fa- 
miljer,   utgjordes    nästan     hälften    af    befolkningen    af    fiskare. 
Likaså    beboddes    den    lilla    köpingen    Taipale    som    fans    på 
Suvanto  näset,    för  det  mesta  af  fiskare.     Handeln  synes  der- 
emot    varit    en   allmän   näringsgren  för  alla  landets  innevånare 
och    icke    tillhört    något    särskildt    borgarestånd.     Den  bedrefs 
ganska  vidsträckt,  isynnerhet   mot    norden,   och   en  stor  del  af 
denna  tids  "laukkuryssar"  (gårdfarihandlare),    som    kommo    till 
mynningen    af    Uleåelf    och    öfre    Österbottens  öfriga   handels- 
platser,   synes   utgjorts   af  karelare  från  Kexholms  län.     Deras 
väg  gick  först  öfver  Ladoga,  som   ännu  på  denna  tid  kallades 
Nevajärvi  (=  Nevasjön  d.  ä.  Kärrsjön),  derifrån  till  Pyhäjärvi, 
Orivesi    och    Pielisjärvi,    hvarifrån    man    öfver  Maanselkä  kom 
till  Nuasjärvi  och  längs  Uleåträsk  till  elfven  med  samma  namn. 
Men  frän  Pielisjärvi  tog  äfven  en  annan  väg  af  längs  Lieksan joki 
till  trakterna  af  Dvina. 

Kyrkans  magt  och  rikedom  synes  i  dessa  länder  varit 
utomordentligt  stor;  men  ännu  mindre  än  hos  det  romerskt- 
katolska  presterskapet  torde  hos  det  grekiska  varit  fråga  om 
folkets  undervisning.  Klosterväsendet  var  i  utomordentligt  flor 
och  synes  i  någon  mon  bevarat  sin  österländsk-asketiska  karaktär. 
I  det  lilla  ryska  Karelen  synes  hafva  funnits  lika  många  kloster 
eller  monasterier,  som  i  hela  det  katolska  Finland.  Byktbarast 
voro  förklaringsklostret  i  Walamo  och  Kristi  födelses  kloster  i 
Konevits.  Båda  dessa  kloster  voro  filialer  från  de  ryktbara 
munkhärdarne  på  berget  Athos,  och  det  senare  af  dem  var 
grundlagdt  år  1392,  men  det  förra  troligen  mycket  tidigare. 
Under  Walamo  kloster  lydde  en  stor  mängd  lägenheter  i  nästan 
alla  Karelens  pogoster,  ännu  t.  o.  m.  i  trakten  af  Kantalahti 
jordegendomar,  laxvatten,  saltsjuderier,  m.  m. 


ÅTERBLICK    PÅ    KATOLSKA    TIDEN    I    FINLAND.  115 

Det  är  antagligt,  att  i  allmänhet  befolkningen  på  vestra 
kusten  af  Hvita  hafvet  hade  inflyttat  från  Kexholms  län.  Dessa 
nejder  voro  åter  tätare  bebodda,  än  skogsmarkerna  vid  Pielis- 
järvi,  och  fisket  var  der  hufvudnäringen.  Vid  ändan  af  Kan- 
talahti-viken  läg  en  stad  med  samma  namn,  der  man  fångade 
mycken  lax  och  af  hafsvattnet  kokade  salt,  som  om  vintern 
med  hästar  släpades  till  de  inre  trakterna  af  Ryssland.  Samma 
näringar  idkades  äfven  af  staden  Kola  eller  Kuolansuu,  som 
omkring  år  1480  hade  blifvit  grundlagd  vid  stranden  af  Is- 
hafvet.  Den  förnämsta  andliga  institutionen  i  dessa  yttersta 
nordanländer  var  Solovetska  klostret,  som  en  munk  från  Konevits, 
vid  namn  Sauvatti,  år  1429  hade  grundlagt  på  Solokka-ön  i 
sydvestra  hörnet  af  Hvita  hafvet.  Detta  kloster  blef  småningom 
mycket  rikt  och  mägtigt,  så  att  till  och  med  de  politiska  an- 
gelägenheterna i  dessa  aflägsna  trakter  till  en  del  råkade  i 
dess  vård. 


IV.    Reformationstiden.     1523—1617. 


1.    Gustaf  Vasas  regering:,  1523—1560;  Reformationen. 

Vid  samma  tid,  som  Gustaf  Vasa  eller  Gustaf  I  uppsteg 
på  Sveriges  tron,  hade  i  det  öfrigä  Europa  bildningen  och 
politiken  begynt  genombryta  sina  förra  medeltidsformer.  Öfver 
hufvud  hade  i  Europas  stater  monarkin  blifvit  allt  starkare 
befästad,  och  adeln,  så  den  andliga  som  verldsliga,  hade  för- 
lorat sin  forna  magt.  Derjämte  hade  i  bredd  med  den 
tilltagande  konungamagten  äfven  den  apostoliska  stolen  i  Rom 
redan  förlorat  mycket  af  sin  öfvervigt  i  den  allmänna  ledningen 
af  verldshändelserna,  och  det  hade  uppstått  ett  nytt  statssystem, 
der  "den  helige  fadren"  på  sin  höjd  kunde  vara  medlem,  men 
ej  längre  hufvudman  och  herskare.  Till  och  med  de  yttre 
förhållandena  i  lifvet  hade  genom  de  stora  verldshändelserna 
erhållit  en  ganska  mycket  förändrad  gestaltning.  Grekiska 
kejsardömets  fullständiga  undergång  och  det  Osmanniska  väldets 
grundande  i  Konstantinopel  (1453)  hade  gjort  muhamedanismen 
farligare  än  någonsin  förut,  men  hade  dock  ej  mera  förmått 
uppväcka  hos  Europas  folk  entusiasmen  för  ett  nytt  korståg. 
Deremot  var  muhamedanismen  nu  fullständigt  fördrifven  från 
Europas  sydvestra  hörn,  och  Spanien  hade  höjt  sig  till 
vår  verldsdels  mägtigaste  rike.  Till  dessa  händelser  kom  ytter- 
ligare Amerikas  upptäckande  samt  den  nya  sjövägen  till  Indien, 
tvenne  tilldragelser  som  öppnade  åt  verldshandeln  nya  vägar 
och  vidgade  folkens  synkrets.  Äfven  på  det  andliga  området 
hade  en  ny  och  liflig  rörelse  begynt.  Den  klassiska  forntidens 
litterära  skatter  hemtades  ånyo  fram  ur  sin  tusenåriga  förgä- 
tenhet, och  uppfinningen  af  boktryckerikonsten  hade  skapat  ett 
verktyg,  hvars  magt  man  förut  ej  ens  kunnat  ana. 

Dessa  verldshändelser  hade  redan  i  högre  eller  lägre 
grad    hunnit    utsträcka    sina    verkningar   äfven  till  de  nordliga 


GUSTAF  VASAS  REGERING,  1523 1  5  C,  O  ;  REFORMATIONEN.   117 

länderna,  då  den  protestantiska  reformationen  i  Tyskland  begynte 
väcka  allmän  uppmärksamhet.  Doktor  Martin  Luther  i  Witten- 
berg  hade  börjat  striden  emot  påfvens  aflatshandel  och  småningom 
begynt  i  stöd  af  bibeln  angripa  hela  den  lärobyggnad,  hvars 
spets  utgjordes  af  påfvens  verldsliga  magt.  Denna  stråle  af 
sanning  trängde  snart  till  de  aflägsnaste  länder,  Tvenne  unga 
svenskar,  Olaus  och  Laurentius  Petri,  som  vid  denna  tid  besökte 
universitetet  i  Wittenberg  och  år  1519  återvände  till  foster- 
landet, voro'  de  första,  som  i  Sverige  predikade  den  af  Luther 
renade  läran.  Under  de  inre  stridernas  tumult  vann  denna 
sak  till  en  början  föga  uppseende;  först  sedan  Gustaf  Vasas 
seger  var  befästad  och  han  i  början  af  Juni  1523  blifvit  vald 
till  konung,  vändes  äfven  hans  uppmärksamhet  till  den  nya 
läran.  Konungen  fann  genast,  att  reformationen  skulle  gifva 
honom  tillfälle  att  krossa  kyrkofurstarnes  magt,  mot  hvilken 
Sturarnes  regering  med  möda  hade  kämpat,  likasom  äfven  att 
åtkomma  kyrkans  omätliga  rikedomar,  dem  han  behöfde  för 
att  upphjelpa  riket  ur  den  skuldsättning  och  det  farliga  läge, 
hvari  det  hade  råkat.  Fördenskull  tog  han  reformatorerna 
under  sitt  beskydd,  lät  bekräfta  afsättningsdomen  emot  erke- 
biskop  Trolle,  och  uppbar,  ehuru  till  en  början  under  namn  af 
lån,  en  ansenlig  silfverskatt  från  kyrkorna  och  klostren.  En 
särdeles  lycklig  omständighet  var,  att  vid  Gustafs  uppstigande  på 
tronen  nästan  alla  biskopsembeten  voro  lediga;  endast  biskop 
Brask  i  Linköping,  en  företagsam  och  patriotisk  man,  var 
påfveväldets  stöd  i  riket.  Konungen  gick  till  en  början  till 
väga  med  mycken  försigtighet.  Kapitlen  fingo  i  hvarje  stift 
genom  val  besätta  de  lediga  biskopsembetena,  och  sålunda  valde 
redan  om  hösten  1523  kanikerna  i  Åbo  dekanen  i  Linköping, 
Erik  Svensson,  som  vid  denna  tid  var  konungens  kansler.  För 
honom  och  äfven  för  de  andra,  som  blefvo  valda,  begärdes  från 
Rom  påflig  bekräftelse;  såväl  konungen  som  biskop  Brask 
skrefvo  angående  denna  sak  flitiga  påminnelser  till  påfven. 
Men  då  man  ej  medsände  de  penningeafgifter,  som  den  påf- 
liga  stolen  var  van  att  erhålla  vid  dylika  tillfällen,  lemnade 
hofvet  i  Rom  uti  sin  blindhet  valen  obekräftade.  Sålunda 
förblef  den  kyrkliga  styrelsen  på  osäker  fot  och  konungen  be- 
gagnade äfven  denna  omständighet  till  fördel  för  reformationen. 
Han  hade  redan  strax  efter  Finlands  eröfring  befalt  fogden 
på  Åbo  slott,  Johan    Westgöthe,  att  uppbära    för  kronans  rak- 


118  FINLANDS    HISTORIA. 

ning  de  biskopsstolen  tillfallande  inkomsterna  från  Åbo  stift, 
och  upphörde  ej  sedermera  att  fika  efter  den  finska  kyrkans 
egendom.  Biskop  Arvid  Kurkis  bo  togs  i  beslag  för  kronans 
räkning,  största  delen  af  kyrkans  tionden  togs  till  att  betala 
rikets  skulder,  och  presterskapet  beskattades  på  mångahanda 
sätt.  Erik  Svensson,  som  år  1524  kom  till  Finland,  satt  icke 
så  säker  på  sin  plats,  att  han  skulle  kunnat  motarbeta  konun- 
gens godtycken.  Såsom  endast  vald  (electus),  men  icke  vigd, 
kunde  han  ej  ens  sjelf  förrätta  alla  biskopliga  förrättningar, 
såsom  prestvigning,  kyrkors  och  altarens  välsignande  m.  m., 
utan  han  nödgades  år  1526  kalla  till  sitt  bistånd  en  fran- 
ciskanermunk  Vincentius,  som  var  vigd  till  namn-biskop  i  Cadix 
biskopsstift  i  Spanien,  men  uppehöll  sig  på  lös  och  ledig  fot 
i  Sverige,  der  han  nyss  åt  den  i  Upsala  stift  valde  biskopen 
hade  gjort  samma  tjenst,  som  nu  behöfdes  i  Finland.  Erik 
Svensson  vantrefs  dock  snart  uti  sin  ställning ;  han  begärde  sitt 
afsked  och  återvände  till  Linköping  år  1527. 

Samma  år  1527  beslöto  Sveriges  ständer  i  Westerås,  att 
af  kyrkans  inkomster  skulle  lemnas  så  mycket,  som  var  nöd- 
vändigt till  gudstjenstens  skötande,  men  resten  skulle  indragas 
till  kronan;  adeln  erhöll  rättighet  att  återfordra  från  kyrkor 
och  kloster,  hvad  deras  förfäder  hade  skänkt  eller  förpantat 
till  dem;  presterna  skulle  i  verldsliga  angelägenheter  stå  under 
verldslig  domstol;  Guds  rena  ord  skulle  predikas  i  alla  kyrkor 
och  Evangelium  läsas  i  alla  skolor  "alldenstund  de  ärc  krist- 
liga skolor."  Genom  denna  s.  k.  Westerås  recess,  voro  kato- 
licismens grundvalar  störtade.  Biskop  Brask,  som  förgäfves 
hade  försökt  motarbeta  dessa  beslut,  begaf  sig  ur  riket.  Redan 
ett  år  förut  hade  på  samma  sätt  den  valde  erkebiskopen  af 
Upsala,  Johannes  Magnus,  gått  i  frivillig  landsflykt. 

Beträffande  sjelfva  läran,  så  var  reformationsarbetet  ännu 
blott  i  sin  början,  och  i  Finland  känner  man  vid  denna  tid 
blott  en  enda  man,  som  i  lära  och  lefverne  följde  Luther. 
Det  var  kaniken  i  Åbo,  magister  Peter  SärMlaks,  en  från  den 
adliga  slägten  Stjernkors  utgången  man,  ehuru  han  tagit  sitt 
namn  efter  den  gård,  der  han  var  född,  alldenstund  de  adliga 
slägtnamnen  vid  denna  tid  i  många  fall  ännu  icke  stadgat  sig. 
Särkilaks  far,  borgmästaren  i  Åbo  Nils  Petersson,  känd  under 
namnet  "Kiukku  Niku"  (arga  Niklas),  hade  varit  biskop  Magnus 
Stjernkors'    kusin,    men    modren    var    af  adliga  slägten  Kirves. 


(,1'STAl     VASAS    REGERING,     1523 1560;    REFORMATIONEN.        119 

Under  sin  studietid  i  utlandet  hade  den  unge  kaniken  blifvit 
bekant  med  Luthers  läror  och  enligt  sin  läromästares  exempel 
äfven  gift  sig  i  Tyskland,  hvarefter  han,  förmodligen  i  slutet 
af  år  1525,  återvände  till  sitt  hemland  och  begynte  i  Åbo 
domkyrka  och  skolor  predika  om  lärans  renande  från  påfliga 
villfarelser.  Året  derpå  synes  han  i  sitt  kapitels  aren  der  besökt 
konungen  i  Sverige  och  erhöll  redan  då  kungligt  tillstånd sbref 
att  taga  i  sin  ego  en  jordegendom,  som  fordom,  då  hans  faster 
tog  slöjan,  blifvit  skänkt  till  Nådendals  kloster.  Äfven  häruti, 
likasom  i  sitt  äktenskap  och  sin  lära,  var  Peter  Särkilaks  den 
första  finska  man,  som  modigt  begynte  striden  emot  katolicismen. 
Träget  fortsatte  han  sedan  sin  lärareverksamhet,  men  dog  redan 
efter  någon  tid,  man  vet  ej  visst  hvilket  år.  Såsom  en  ro- 
pandes röst  i  öknen  hade  hans  predikan  ljudit  ensam;  ty 
landets  öfriga  prester  tyckas  alla  varit  den  gamla  tidens  män. 
Men  hans  ord  utsådde  den  renade  lärans  frön  i  några  yng- 
lingars hjertan,  och  ur  dessa  uppstodo  innan  kort  den  finska 
kyrkans  egentliga  reformatorer. 

Det  är  anmärkningsvärdt,  att  Särkilaks'  predikningar  och 
den  af  konungen  nu  allt  strängare  verkstälda  reduktionen  af 
kyrkans  egendom  likväl  icke  framkallade  något  nämnvärdt  mot- 
stånd i  Finland.  I  Sverige  stretade  det  katolska  prester- 
skapet  af  alla  krafter  emot  och  bland  folket  uppkommo  här  och 
der  farliga  uppror,  då  t.  ex.  dalkarlarne  år  1527  framstälde 
för  konungen  det  vilkor  att  alla,  som  åto  kött  på  fredagar  eller 
lördagar,  skulle  brännas.  I  Finland  deremot  reste  sig  ingen  till  ka- 
tolicismens försvar.  Orsaken  härtill  var  synbarligen  den,  att  i  landets 
aflägsnare  delar  katolicismen  och  kristendomen  i  allmänhet  ännu 
slagit  föga  djupa  rötter  i  befolkningens  sinnen,  och  att  Åbo-trakten, 
katolicismens  hjerta  i  Finland,  ännu  låg  i  vanmagt  till  följd 
af  den  senaste  krigstidens  härjningar.  Några  motsträfviga  kaniker 
i  Åbo  vågade  ingenting  företaga  emot  en  så  kraftfull  man 
som  Gustaf  Vasa,  och  konungen  behandlade  äfven  Finland 
såsom  ett  ånyo  eröfradt  land.  Till  riksdagen  i  Westerås,  der 
katolicismens  välde  bröts,  var  ej  ens  någon  kallad  från  Finland. 
Men  beslutet  stäldes  dock  äfven  här  ofördröjligt  och  skonings- 
löst i  verket. 

Sedan  Erik  Svensson  afträdt,  fick  domprosten  i  Åbo  Johan 
Fleming    i    uppdrag    att    tills   vidare  förvalta  biskopsembetet  i 


120  FINLANDS    HISTOKIÅ. 

Åbo  stift;  men  biskopsinkomsterna  uppburos  ännu  en  gång  af 
Johan  Westgöthe  för  kronans  räkning.  Först  efter  riksdagen 
i  Westerås  ville  konungen  åter  förse  den  finska  kyrkan  med 
ett  ordinarie  öfverhufvud  och  utnämnde  till  biskop  i  Åbo 
Martin  Skytte,  möjligen  i  öfverensstämmelsc  med  kapitlets  val. 
Skytte  var  född  af  en  gammal  finsk  adlig  slägt  och  hade  fått 
sin  uppfostran  i  Raumo  och  Åbo  klosterskolor,  hvarefter  han 
hade  flyttat  till  Sverige  och  blifvit  dominikanermunk  i  Sigtuna. 
Härifrån  sändes  han  utrikes  för  att  föröka  sina  kunskaper, 
besökte  Tyskland  och  Italien,  och  valdes  efter  sin  återkomst 
till  klostrets  prior,  samt  senare  till  dominikanernas  superintendent 
i  de  nordliga  länderna.  Ehuru  Skytte  sålunda  på  intet  sätt 
tillhörde  reformationens  män,  synes  konungen  tagit  i  betraktande 
hans  milda  och  medgörliga  sinnelag,  och  på  grund  deraf  bi- 
fallit till  hans  val.  Han  blef  vigd  i  Strengnäs  i  början  af  år 
1528  med  fullständig  katolsk  högtidlighet;  ordinationen  förrät- 
tades af  biskop  Peter  i  Westerås,  hvilken  sjelf  hade  blifvit 
vigd  i  Rom,  och  uttryckligen  förklarades,  att  den  påfliga  be- 
kräftelsen skulle  efteråt  utverkas  åt  Skytte.  Söndringen  med 
katolska  kyrkan  var  således  ännu  ej  offentlig,  och  mången 
åsyftade  ej  heller  en  sådan.  Men  redan  följande  år  fick 
reformationsverket  genom  kyrkomötet  i  Örebro  ny  fart,  och 
föreningen  med  katolska  kyrkan  blef  nu  bruten.  Folkets  upp- 
lysning till  ren,  obemängd  tro  blef  nu  gudstjenstens  hufvudsak, 
och  fastän  katolicismens  yttre  ceremonier  ännu  lemnades  att 
qvarstå,  så  skulle  åt  dem  gifvas  en  evangelisk  betydelse.  Detta 
skonsamma  förfarande,  som  bör  räknas  konungens  kansler, 
Laurentius  Andrece,  till  förtjenst,  öfverensstämde  äfven  full- 
komligt med  Martin  Skyttes  fridsamma  sinnelag.  Småningom 
upphörde  den  latinska  messan  och  folkens  språk,  svenskan  och 
finskan,  trädde  i  det  främmande  språkets  ställe.  Den  öfriga 
katolska  ståten  upphörde  äfven  naturligtvis  redan  af  den  orsak, 
att  kyrkans  inkomster  voro  betydligt  försinade.  Af  biskops- 
inkomsterna nödgades  Martin  Skytte  betala  en  omåttlig  skatt 
till  kronans  skattkammare,  prebendena  och  de  andliga  em- 
betena  i  Åbo  indrogos  det  ena  efter  det  andra  och  Kustö  slott 
nedrefs  redan  1528,  likasom  till  ett  tecken,  att  hierarkin  nu 
var  krossad.  Föröfrigt  verkstäldes  hela  denna  stora  förändring 
så    småningom    och  nästan  liksom  af  sig  sjelf.     År   1540  voro 


GUSTAF  VASAS  REGERING,  15  2  3 15  60;  REFORMATIONEN.   121 

redan  de  flesta  finska  kloster  öde  och  klostret  i  Nådendal  var 
blott  en  skugga  emot  fordom. 

Martin  •  Skytte  (1528 — 1550)  har  vanligen  blifvit  räknad 
såsom  den  första  protestantiska  biskop  i  Finland.  Men  i 
sjelfva  verket  stod  han  midt  emellan  katolicismen  och  prote- 
stantismen; ty  till  sinnelag  och  seder  var  han  ännu  katolik  i 
ordets  vackraste  betydelse.  Med  rent  samvete  blef  han  sitt 
munklöfte  trogen  ända  till  lifvets  slut,  utdelade  hvarje  fredag 
allmosor  åt  de  fattiga  och  försökte  efter  bästa  förmåga  mildra 
våldsamheterna  i  trosförändringen.  Följden  häraf  var  den,  att 
han  i  slutet  af  sin  lefnad  råkade  i  konungens  onåd;  men  å 
andra  sidan  var  det  kanhända  just  till  största  delen  Skyttes 
förtjenst,  att  reformationen  i  Finland  försiggick  så  fredligt. 
Hans  vigtigaste  åtgörande  i  saken  var  otvifvelaktigt  det,  att 
han  på  egen  bekostnad  skickade  åtta  unga  finnar  efter  hvar- 
andra  till  Wittenberg,  der  de  under  Luthers  och  Melanchtons 
ledning  fingo  insupa  den  nya  lärans  märg  och  kärna.  Allt 
efter  som  dessa  återvände  till  fosterlandet,  utnämndes  de  genast 
till  de  vigtigaste  läroembeten  och  blefvo  en  hvar  i  sin  stad 
Finlands  egentliga  reformatorer. 

Den  förnämsta  af  alla  dessa  var  Mikael  Agricola,  en 
fattig  fiskareson  från  Perno,  som  hade  fått  sin  första  under- 
visning i  Wiborgs  skola  och  derefter  kommit  till  Åbo,  der 
han  fick  bli  biskop  Skyttes  skrifvare.  År  1537 — 1539  vistades 
han  i  Wittenberg  och  tog  magistergraden,  hvarefter  han  åter- 
vände till  hemlandet,  försedd  med  rekommendationsbref  från 
Luther  och  Melanchton  till  konungen.  Den  unge  Agricola 
sattes  då  till  rektor  i  Åbo  skola,  hvarjämte  han  hjelpte  bi- 
skopen i  dennes  embetsförrättningar  och  efter  Skyttes  död  blef 
han  stiftets  t.  f.  herde  (1550 — 1554).  Men  den  utmärktaste 
sidan  af  hans  verksamhet  var  hans  litterära  arbeten.  Guds 
ords  förkunnande  på  folkens  egna  språk  var  reformationens 
grundtanke;  sålunda  hade  bibelns  öfversättande  till  tyskan 
varit  ett  af  Luthers  första  arbeten,  och  äfven  i  Sverige  hade 
redan  år  1526  en  svensk  öfversättning  af  Nya  Testamentet 
blifvit  tryckt.  På  finska  var  ett  sådant  arbete  dubbelt  svå- 
rare, alldenstund  språket  nu  för  första  gången  skulle  iklädas 
skriftlig  drägt;  men  Agricolas  väldiga  arbetskraft  bäfvade  ej 
för  några  svårigheter,  och  han  har  sålunda  ensam  skapat  det 
finska  skriftspråket,  samt  derigenom  lagt  för  reformationen  den 


122  FINLANDS    HISTORIA. 

enda  varaktiga  grunden.  Redan  under  sin  vistelse  i  Wittenberg 
hade  han  påbegynt  öfversättningen  af  Nya  Testamentet,  hvilket 
arbete  han  sedan  fortsatte  hemma  och  som  han  synes  hafva 
fullbordat  redan  år  1543,  ehuru  det  till  följd  af  bristande 
medel  först  1548  blef  tryckt.  Dessförinnan  hade  han  utgifvit: 
Abc-boken  (förmodligen  1542),  Katekesen  och  en  utförlig  Bönebok, 
hvartill  senare  kom  Handboken,  Messan,  Psaltaren  och  andra 
stycken  ur  Gamla  Testamentet.  Alla  dessa  böcker  voro  tryckta 
i  Stockholm  emellan  åren  1542  och  1552  och  äro  den  finska 
litteraturens  förstlingar.  De  voro  ej  afsedda  allenast  för  folket, 
hvars  läskunnighet  ännu  var  alldeles  försummad,  utan  mycket 
mera  för  sjelfva  presterna ;  ty  många  församlingslärare  förstodo 
ganska  litet  latin,  på  hvilket  språk  hittills  all  undervisning 
blifvit  meddelad.*)  Det  var  en  af  reformationens  största  och 
ädlaste  frukter,  att  det  nationella  språket  blef  ansedt  värdigt 
att  vara  en  tolk  för  det  gudomliga  ordet,  och  att  dess  odling 
till  följd  deraf  började  med  allvar  bedrifvas.  Verkningarna 
häraf  började  redan  skönjas  äfven  på  andra  områden;  ty 
samma  år,  som  Agricolas  Nya  Testamente  utkom  af  trycket, 
hade  finska  församlingens  prest  i  Stockholm,  herr  Martin, 
verkstält  den  första  finska  öfversättningen  af  konung  Kristofers 
landslag,  fastän  denna  aldrig  blef  tryckt.  Häraf  synes,  att 
det  finska  språket  gjorde  sitt  första  försök  att  träda  i  svenskans 
ställe  på  det  verldsliga  området,  samtidigt  som  det  på  det 
andliga  området  sträfvade  att  intaga  latinets  hedersplats. 

Under  tiden  hade  man  från  styrelsens  sida  begynt  vid- 
taga ett  strängare  förfaringssätt  vid  ordnandet  af  de  kyrkliga 
angelägenheterna.  Gustaf  Vasa  var  ej  belåten  dermed  att 
kyrkans  verldsliga  magt  var  krossad;  han  ville  efter  de  tyska 
furstarnes  föredöme  sjelf  bemägtiga  sig  högsta  väldet  äfven  i 
kyrkans  andliga  angelägenheter  och  föröka  sin  kungliga  myn- 
dighet med  biskoparnes  forna  magt.  De  gamla  reformations- 
männen,  Olaus  Petri  öch  Laurentius  Andrese,  hvilka  alltför 
modigt  försökte  motsätta  sig  dessa  hans  bemödanden,  dömdes 
till  döden,  från  hvilken  dom  de  blott  genom  höga  böter  kunde 


*)  Agricola  säger  i  företalet  till  Nya  Testamentet:  Emedan  några  af  de 
prester,  som  hittills  varit  församlingarnes  vårdare,  dels  ej  alls,  dels  ofullstän- 
digt förstått  latinska  språket,  såsom  man  äfven  ännu  tyvärr  finner  många  tölpar 
på  heliga  platser;  så  har  det  händt,  att  de  hafva  lärt  ganska  förvändt  och 
lätjefult,  och  ännu  i  dag  lära  folket  på  sådant  sätt. 


GUSTAF  VASAS  REGERING,  1523 1560;  KEFORMATIONEN.   123 

friköpa  sig,  och  i  deras  ställe  blefvo  tvenne  tyskar,  Konrad 
von  Pyhy  och  Georg  Norman,  konungens  förnämsta  rådgifvare, 
den  förre  som  kansler,  den  senare  som  superintendent.  Från 
år  1540  försökte  man  ordna  såväl  den  kyrkliga,  som  verlds- 
liga  förvaltningen  efter  utländskt  mönster;  biskopsstiften  delades, 
och  t.  o.  m.  sjelfva  biskopsnamnet  skulle  utbytas  mot  benäm- 
ningen "Ordinarius".  Finland,  hvarest  efter  biskop  Skyttes 
död  biskopsembetet  förblifvit  obesatt  i  tre  års  tid,  fick  i  enlig- 
het dermed  år  1554  tvenne  ordinarier,  den  ena  i  Åbo,  den 
andra  i  Viborg,  båda  tillsatte  af  konungen  utan  föregående  val 
af  kapitlet.  Det  var  Mikael  Agricola,  som  på  detta  sätt  blef 
biskop  i  Åbo  (1554—1557);  men  till  öfverhufvud  för  Viborgs  nya 
stift  utnämndes  Paul  Juusten,  också  en  af  dem,  som  vistats  i 
Wittenberg,  och  i  sin  litterära  verksamhet  sedermera  Agricolas 
efterföljare.  På  samma  gång,  som  kyrkans  forna  magt  sålunda 
krossades,  fortfor  man  allt  strängare  med  plundringen  af  kyrkans 
egendom.  Redan  år  1530  fordrades  största  delen  af  kyrkornas 
klockor  och  dyrbarheter  till  riksskuldens  betalande;  men  för- 
samlingarne synas  i  början  förmått  till  någon  mon  dölja  sitt 
silfver  undan  konungens  snikna  blickar.  Något  senare  för- 
nyades plundringen  med  bättre  framgång.  År  1547  fördes 
endast  från  kyrkorna  på  Åland  1075  lod  silfver,  och  ännu 
1558  fick  man  från  Åbo  läns  kyrkor  en  omätlig  hop  arbetadt 
silfver,  så  att  Paul  Juusten  några  år  efter  konung  Gustafs 
död  fann  kyrkorna  alldeles  utblottade.  Men  det  var  ej  nog 
dermed.  Konungen  hade  öfvertagit  de  forna  biskoparnes  såväl 
inkomster,  som  rättigheter ;  han  fordrade  sin  andel  i  presternas 
efterlemnade  qvarlåtenskap,  tillsatte  prester  vid  förekommande 
ledigheter  och  fordrade  hvarje  gång  en  rundlig  godtgörelse. 
Kyrkans  vidsträckta  jordegendomar  hade  genom  beslutet  i 
Westerås  blifvit  dels  konungens  och  kronans,  dels  adelns  byte. 
Detta  sistnämnda  stånd,  som  genom  Kristians  skräckregering 
blifvit  förödmjukadt,  började  åter  resa  hufvudet  och  ville  ej 
mera  bidraga  till  gudstjenstens  uppehållande.  Till  och  med 
sjelfva  folket,  som  trodde  att  kyrkan  nu  var  lemnad  till  hvar 
mans  plundring,  upphörde  att  betala  tionde,  så  att  Gustaf 
gång  efter  annan  var  tvungen  att  utfärda  stränga  befallningar 
derom.  I  många  länder,  der  protestantismen  vunnit  seger, 
användes  den  kyrkan  fråntagna  egendomen  till  läroanstalternas 
fromma  och  kommo  sålunda  att  under  en  ny  form  gagna  folk- 


1124  FINLANDS    HISTORIA. 

bildningens  sak.  I  Sverige  och  Finland  skedde  dock  icke  så. 
Skolorna,  som  hade  varit  kyrkliga  inrättningar,  råkade  tvertom 
på  förfall  genom  kyrkans  plundring,  och  protestantismen  sjelfi 
sistnämnda  land  hade  ingen  nytta  deraf,  att  de  under  år- 
hundraden samlade  skatterna  och  dyrbarheterna  underlades 
kronan  och  fördes  bort  till  konungens  silfverkamrar  i  Stock- 
holm. Endast  en  ganska  ringa  del  deraf  användes  till  Fin- 
lands gagn,  hvarom  konung  Gustaf  först  mot  slutet  af  sin 
regering  började  något  mera  bekymra  sig. 


2.    Gustaf  Vasas  regering-,  1523—1560;  de  politiska  förhållandena. 

Gustaf  Vasa  hade  användt  reformationen  såsom  ett  medel, 
hvarigenom  han  ånyo  befästade  konungamagten  och  rikets 
sjelfständighet.  Derför  vai  äfven  de  politiska  och  ekonomiska 
sidorna  af  reformationen  ständigt  hans  förnämsta  syftemål,  och 
af  dess  läror  var  knappast  någon  kärare  för  honom,  än  budet 
om  lyduad  för  öfverheten.  Men  vi  få  ej  för  mycket  förvåna 
oss  häröfver,  då  vi  se  de  ständiga  faror,  som  hotade  hans 
nyss  upprättade  tron.  Under  unionstidens  oupphörliga  strider 
hade  Sveriges  befolkning  vänt  sig  vid  en  laglös  sjelfrådighet, 
och  de  utländska  magterna  hade  ständigt  i  dessa  tvister  funnit 
ett  öppet  verksamhetsfält  för  sina  ränker.  Derför  kunde  man 
i  början  icke  riktigt  fatta,  att  Sverige  nu  hade  fått  en  styres- 
man, som  förstod  att  såväl  i  de  yttre,  som  de  inre  angelägen- 
heterna upprätthålla  sitt  fulla  anseende.  Blott  genom  blodiga 
strider  lyckades  Gustaf  Vasa  inskärpa  denna  lärdom.  Dal- 
karlarnes och  andra  missnöjdas  uppror  kufvades,  den  inre  för- 
valtningen ordnades  på  en  sorgfälligare  fot,  och  utländingarne 
lärdes  att  hysa  aktning  för  Sveriges  sjelfständighet.  Deruti 
att  Gustaf  sålunda  befästade  regeringsmagten,  låg  hans  storhet, 
och  äfven  Finland  fick  för  sin  del  njuta  frukterna  deraf. 

Under  sina  första  regeringsår  var  konung  Gustaf  ännu 
tvungen,  att  hålla  ett  vaksamt  öga  på  Kristian  II:s  allt  ännu 
fortsatta  bemödanden  att  återvinna  kronan.  Denne  var  visser- 
ligen numera  helt  och  hållet  fördrifven  från  riket,  men  kunde 
hoppas    på   undsättning   från  flere  tyska  regeringar,  isynnerhet 


(■ISTAK    VASAS     KKGKKING,     1523 1560.  125 

ifrån  sin  svåger,  kejsar  Karl  V.  Men  den  farligaste  af  alla 
Kristians  vänner  var  dock  den  bekante  Severin  Norby,  som 
ännu  herskade  på  Gotland  och  derifrån  oroade  Östersjöhandeln. 
Till  denna  ö  afsände  konungen  år  1524  en  stark  expedition 
under  anförande  af  Berent  von  Melen,  en  tysk  riddare,  som 
ingått  i  svensk  tjenst  och  var  gift  med  en  kusin  till  konungen. 
Men  Danmarks  hemliga  ränker  och  Melens  oaktsamhet  gjorde- 
hela  företaget  om  intet.  Melen,  som  fruktade  sin  konungsliga 
slägtings  vrede,  besatte  Kalmar  slott,  skyndade  sjelf  till  Tysk- 
land och  förenade  sig  med  Kristian.  Men  Gustaf  intog  åter 
Kalmar  och  lät  afrätta  besättningen.  Vid  denna  tid  erbjöd 
Norby  Gotland  åt  Sverige,  om  han  i  ersättning  skulle  få  en 
förläning  i  Finland,  hvilket  land  högeligen  tyckes  behagat  den 
gamle  sjöhjelten.  Gustaf  ingick  likväl  icke  på  något  byte.  I 
Augusti  1526  förstörde  svenska  och  danska  flottorna  hans  sjö- 
magt,  så  att  Norby  var  tvungen  att  fly  till  Ryssland,  hvar- 
ifrån  han  ännu  hoppades  erhålla  hjelp  till  Finlands  eröfring. 
Men  samtidigt  hade  Erik  Fleming  såsom  sändebud  från  konun- 
gen begifvit  sig  till  czaren  och  fått  freden  emellan  de  begge 
rikena  bekräftad.  Då  Norby  kom  till  Moskva  kastades  han  i 
fängelse;  först  på  kejsarens  förböner  blef  han  åter  försatt  i 
frihet,  men  återvände  aldrig  mera  till  norden,  utan  stupade  år 
1530  utanför  Florens.  Året  derpå  utrustade  Kristian  åt  sig 
en  flotta  i  Holland  i  afsigt  att  intaga  Norge.  Han  blef  med 
glädje  emottagen  i  detta  land  och  händelsernas  gång  begynte 
redan  oroa  regeringarna  så  i  Sverige  som  Danmark.  Men 
redan  om  våren  1532  nödgades  han  gifva  sig  åt  Danskarne 
och  hölls  derefter  i  27  år  i  fängelse  ända  till  sin  död. 

Emellertid  begynte  skulden  till  Lybeck  bereda  svenska 
regeringen  nya  bekymmer.  Denna  stad  hade  låtit  dyrt  betala 
sitt  bistånd  i  befrielsekriget  och  år  1523  fått  hanseförbundets 
företrädesrättigheter  i  Sverige  betydligt  utvidgade.  Enligt 
denna  öfverenskommelse  förbjödos  de  finska  och  svenska  han- 
delsfartygen att  gå  utom  Öresund,  Holländarne  utestängdes 
från  Östersjön,  och  Lybeck  och  dess  vänner  fick  en  nästan 
tullfri  och  obegränsad  handelsrättighet.  Fördelen  af  denna 
öfverenskommelse  var  så  uteslutande  på  hanseitern^s  sida,  att 
en  finsk  rådsherre,  lagmannen  öfver  Österbotten,  Knut  Eriks- 
son (som  var  gift  med  biskop  Arvid  Kurkis  halfsyster  och 
blef  stamfar  för  de  yngre  Kurkarne),  vägrade  att  underskrifva 


126  FINLANDS    HISTORIA. 

densamma.      Då    Gustaf    under    de    följande    åren    upprepade 
gånger    sökte    att    befria   sig  från  detta  handelsslafveri,  och  å 
andra    sidan    Lubeck    allt  strängare  yrkade  på  skuldens  beta- 
lande,   så    blef    förhållandet  dag  från  dag  allt  mera  fiendtligt. 
Redan    1533    begynte    sjöröfvare    från    Lubeck  oroa  de  finska 
vattnena.     Men    att   just   Finland  blef  den  första  skådeplatsen 
för    striden,    dertill    bidrog    en    alldeles    egen    omständighet. 
Gustaf    Vasa    hade    nämligen   följt  forna  tiders  sed  och  gifvit 
en    stor    del  af  Finland  i  förläning  åt  förtjenstfulla  män  emot 
att    de    gjorde    tjenst    och   betalade  skatt.     Så  hade  på  detta 
sätt    bröderna    Ivar  och  Erik  Fleming,  samt  Nils  Grabbe  och 
andra   fått  ansenliga  områden;  men  det  största  området,  näm- 
ligen   Viborgs    och   Nyslotts  län  (från  1525),  samt  Kumogårds 
län    eller    Satakunta  (från  1529),  var  gifvet  åt  en  tysk  herre, 
grefve    Johan    af  Hoija,    som  ingått  i  svensk  krigstjenst  och 
var  gift  med  konungens  syster.     Denne  herre,  som  höll  hof  på 
Viborgs  slott,  synes  hafva  fått  sin  förläning  till  ärftlig  egendom 
och    var    äfven   i  rang  högre  än  den  vanliga  adeln.     Synbar- 
ligen hade  Gustaf  Vasa  velat  genom  en  sådan  utländsk  feodal- 
ståt   skänka  stöd  åt  sin  kronas  anseende;  men  han  fick  innan 
kort   orsak  att  ångra  sin  dårskap.     År  1529  var  grefve  Hoija 
i    Lubeck    uti    konungens    angelägenheter    och    ingick   der  en 
öfverenskommelse,    enligt    hvilken    skulden    borde  betalas  inom 
fyra    år.     Sedan    den    öfverenskomna    tiden    forlupit,    påstodo 
Lybeckarne,    att    en    summa  af  skulden  ännu  var  obetald  och 
kallade    grefven,    som    med  sin  ära  gått  i  borgen,  att  inställa 
sig  hos  dem;    Gustaf  förmenade  sig  hafva  betalat  mer  än  till- 
räckligt   och    kallade  grefven  till  Stockholm.     Misstron  ökades 
å  båda  sidor;  konungen  befalte  Erik  Fleming  och  Nils  Grabbe 
att    hålla   ögonen  på  grefvens  förehafvande,  och  grefven  å  sin 
sida  väntade  intet  godt  af  sin  kunglige  svåger.     Då  utrustade 
grefven  trenne  skepp  och  seglade  den  3  Juni  1534  med  maka 
och    barn    ifrån  Viborgs  hamn.     Hans  husfru,  som  trodde  att 
färden    gick    till    Sverige,    märkte    ej  hans  afsigt,  förrän  man 
hade    Revals    hamn    för    ögonen.     Här    lemnade    grefven    sin 
familj    och    skyndade    sjelf   genom    Liffland    och  Lithauen  till 
Lybeck.     Nils    Grabbe,   som    trott   sig    kunna    fånga    grefven 
redan    i    Trångsund,   förföljde  honom  ända  till  Reval  och  för- 
störde   hans    skepp,    men    kunde    ej    förmå  rådet  att  utlemna 
flyktingarne.     Deremot  drog  man  ut  att  med  härsmagt  belägra 


crsiAK    VASAS    BEGEBIN 6    15  2  3 — 1560.  127 

Viborg    och    Nyslott,    som   ännu  innehades  af  grefvens  trogna. 
Sistnämnda    slott    föll    genast    genom    någon    krigslist   i   Erik 
Flemings  händer;    men  Viborgs  slott,  som  försvarades  af  gref- 
vens  fogde  Hans  von  Garstenberg,  fordrade  några  veckors  be- 
lägring,   till    det  slutligen    i   Augusti  samma  år  öfverlemnades. 
I  Lybeck  var  på  denna  tid  stora  planer  i  görningen.    En 
djerf   folkuppviglare,   Jiirgen  Wullenweber,  hade  med  den  pro- 
testantiska befolkningens  bistånd  bemägtigat  sig  stadens  styrelse 
och    hade    nu    för    afsigt  att  ånyo  grundlägga  Lybecks  herra- 
välde på  Östersjön.     I  Danmark  hade  Fredrik  I  dött  år  1533, 
och    adeln    var    oenig  om,  hvilken  af  hans  söner  skulle  tagas 
till    efterträdare.     Men  borgerskapet  i  Köpenhamn  och  Malmö 
förenade    sig    med    Lybeck    för  att  få  den  fångne  Kristian  II 
åter  uppsatt    på    tronen,    och    äfven    bönderna,    som  suckade 
under    adelns    förtryck,   hoppades  på  befrielse  genom  Kristian. 
Sålunda    tändes    i    Danmark    ett    fruktansvärdt  inhemskt  krig, 
hvilket   efter    sina    anstiftare  blef  kalladt  "Borgmästarekriget", 
och  efter  Lybeckärnes  krigshöfding,  grefve  Kristoffer  af  Olden- 
burg,    "Grefvekriget".     Nämnde   grefve,    som   hade  samlat  sig 
en    här    af   legosoldater,  ankom  vid  midsommartiden  1534  till 
Seeland    och    intog  i  Kristians    namn  såväl  denna  ö,  som  ock 
de  öfriga  danska  öarne,  samt  provinsen  Skåne  på  fasta  landet. 
I  hans   följe  var  äfven  en  hop  svenska  landsflyktingar:  Gustaf 
Trolle,  Berent  von  Melen,  och  slutligen  äfven  grefven  af  Hoija. 
Meningen   var  nämligen  att  efter  Danmarks  eröfring  äfven  an- 
gripa Sverige;  en  mecklenburgisk  hertig,  Albrekt  VII,  var  be- 
stämd till  konung  i  Sverige,  och  denne  hade  lofvat  att  i  sådant 
fall    gifva   halfva  Finland  åt  Melen  och  grefven  af  Hoija,  dels 
på   lifstid,    dels    såsom    ärftligt    län.     Men  dessa  stora  planer 
fingo    ett   olyckligt  slut.     Danska  adeln  hade  slutligen  kommit 
öfverens  om  att  taga  hertigen  af  Holstein,  Kristian  IH  (Fredriks 
äldre  son),  till  konung,  och  Gustaf  Vasa  lemnade  kraftig  hjelp 
både    till    lands    och    vatten.     Väl    råkade   hans  amiral,  Ivar 
Fleming,    som    hade    blifvit    sänd   till  Preussen  för  att  värfva 
krigsfolk,    i    staden   Danzigs  våld  och  hölls  fången  derstädes  i 
många  år.     Men  den  svenska  landtarmén  eröfrade  Skåne,  och 
Erik    Fleming,    som    om    våren  1535  seglade  ut  med  svenska 
flottan,    slog    Lybecks    sjömagt   vid  Bornholm.     Slutligen  hade 
äfven  Kristian  III  fört  sin  krigshär  till  Fyen  och  vann  der  en 
afgörande  seger.     Vid  detta  tillfälle  stupade  grefven  af  Hoija, 


128  FINLANDS     HISTOK1A. 

och  Gustaf  Trolle,  som  svårt  sårad  hade  blifvit  tagen  till  fånga, 
slutade  kort  derefter  sitt  oroliga  lif.  Men  Lybeck,  der 
Wullenwebers  välde  nu  tog  en  ända,  höjde  sig  aldrig  mera 
till  sin  forna  magt.  Hanseförbundets  glansperiod  var  ohjelp- 
ligen  förbi. 

Det  är  anmärkningsvärdt,  att  utländingarnes  ränker  emot 
Gustaf  Vasas  regering  oupphörligt  fortsattes,  än  på  ett,  än  på 
ett  annat  sätt.  Efter  grefvekrigets  slut  var  en  strid  på  väg 
att  uppflamma  emellan  Sverige  och  Danmark,  och  hertig  Albrekt 
af  Preussen,  som  var  gift  med  Kristian  JII:s  syster,  lade  ut 
sina  nät  åt  den  finska  sidan.  År  1539,  då  ett  rykte  hade 
utspridt  sig,  att  Gustaf  Vasa  var  sjuk  och  låg  på  dödsbädden, 
kom  ifrån  Preussen  en  hertigens  hemliga  utskickade,  Hans 
Girich,  till  Finland.  Denne  skulle  tala  med  Erik  Fleming  och 
förespegla  honom  en  sådan  regementsförändring,  att  det  ej 
längre  skulle  finnas  någon  krönt  konung  i  Sverige,  utan  tvenne 
riksråd  skulle  innehafva  regeringen.  Det  var  förmodligen  någon 
ny  union  med  Danmark,  som  åsyftades  genom  dessa  dunkla 
ord;  men  för  egen  räkning  ville  hertigen  förbehålla  någon 
landssträcka  af  Finland.  Girich  tyckes  dock  ej  fått  komma 
till  tals  med  Fleming;  ty  då  han  efter  sin  ankomst  till  Åbo 
begynte  förleda  besättningen  på  slottet,  togs  han  i  förvar  på 
nyåret  1540,  fördes  till  Stockholm  och  afrättades.  Erik  Fle- 
ming var  synbarligen  utan  något  slags  delaktighet  i  dessa 
planer  och  förblef  äfven  framdeles  i  synnerlig  gunst  hos  konun- 
gen. Väl  yttrade  sig  konungen  vid  detta  tillfälle  med  sin  van- 
liga häftighet  om  sin  gamla  stridskamrat,  att  Fleming  var  en 
egensinnig  och  underlig  man,  på  hvilken  man  ej  mycket  kunde 
lita;  men  i  Gustaf  Vasas  mun  betyda  sådana  ord  ej  mycket. 
I  sjelfva  verket,  ehuru  ej  till  namnet,  var  Erik  Fleming  på 
denna  tid  Finlands  högsta  befallningshafvande  och  togs  äfven 
upprepade  gånger  till  råds  rörande  Sveriges  angelägenheter. 
Då  bondekriget  i  Småland,  eller  den  s.  k.  "Dackefejden", 
som  bäst  rasade  åren  1542 — 1543  flere  utländska  furstar  ånyo 
kastade  giriga  blickar  på  Sveriges  krona,  så  att  Gustaf  sjelf 
redan  en  gång  tviflade  på  sakens  lyckliga  utgång,  var  Erik 
Fleming  den  man,  på  hvars  råd  och  hjelp  konungen  mest  för- 
litade sig. 

Efter    sistnämnda    uppror    var    likväl    Gustaf  Vasas  tron 
redan    fullkomligt    säkerstäld.     I   Januari  1544  sammankommo 


GUSTAF  VASAS  REGERING,  1523 1560.  129 

ständerna  i  Vesterås  och  ingingo  der  med  konungen  den  s.  k. 
ar/föreningen,  hvarigenom  stadgades,  att  Sveriges  krona  alltid 
skulle  gå  i  arf  inom  Vasa-ätten,  efter  förstfödslorätt.  De  för- 
nämsta bland  den  finska  adeln  voro  äfven  närvarande  vid  detta 
tillfälle  och  bekräftade  med  sina  namns  underskrift  på  de  öfriga 
ståndens  vägnar  rikets  förvandling  från  valrike  till  ärftligt 
konungadöme.  Bland  dessa  namn  påträffar  man  tre  finska 
riksråd:  Erik  Fleming,  herre  till  Qvidja,  Ivar  Fleming,  herre 
till  Sundsholm,  och  Björn  Klasson  (Leijori),  herre  till  Lepas, 
samt  bland  den  öfriga  adeln  Nils  Grabbe  och  dennes  måg 
JErik  Arvidsson  Stålarm,  bröderne  Nils  och  Andreas  Boije, 
Klas  Kristersson  Horn  och  dennes  farbror  Henrik  Klasson 
Horn,  Peter  Fleming  till  Friskala  (Eriks  och  Ivars  kusin)  och 
Johan  Knutsson  till  Laukko  (biskop  Arvid  Kurkis  systerson) 
m.  fl.  Vi  se  här  en  nästan  helt  ny  aristokrati,  som  uppvuxit 
kring  den  nya  konungamagten.  Den  andliga  aristokratin,  hvars 
inverkan  på  Finlands  angelägenheter  härförinnan  varit  så  stor, 
hade  nu  helt  och  hållet  gått  under;  men  i  dess  ställe  hade 
den  inhemska  adeln  och  den  af  konungen  grundade  embets- 
mannaklassen  med  otrolig  fart  utvecklat  sig.  Med  ett  ord, 
ett  nytt  samhällstillstånd  var  i  begrepp  att  uppkomma.  Man 
måste  medgifva,  att  konungamagtens  vunna  styrka  gaf  åt  rikets 
förvaltningsgrenar  mera  ordning  och  enhet  än  någonsin  förut. 
Men  denna  förvaltnings  förmedlare,  adeln  och  embetsmännen, 
hade  derjämte  sjelfve  uppsvingat  sig  till  alltför  stor  magt. 
Mången  af  dessa  herrar  förtryckte  på  ett  ohyggligt  sätt  allmo- 
gen uti  sina  embetsdistrikt.  Konungen  nödgades  sålunda  t.  ex. 
upprepade  gånger  strängt  tillrättavisa  Erik  Fleming  sjelf,  som 
i  Raseborgs  län  hade  betungat  allmogen  med  alltför  stora 
skatter,  med  skjutsande  och  annan  olaglighet,  samt  utarmat  och 
utsugit  densamma,  så  att  mången  var  tvungen  att  tillbringa 
vintern  gömd  i  skogarna.  Äfven  i  öfriga  delar  af  landet  an- 
träffas dylika  exempel  på  snikenhet  och  våld.  Gustaf  Vasa 
försökte  väl  några  gånger  att  förhindra  missbruken.  Men  dels 
var  landet  alltför  aflägset  från  konungens  vaksamma  öga,  dels 
synes  detta  fel  varit  så  allmänt  äfven  hos  Gustafs  dugligaste 
tjenare,  att  man  ej  kunde  riktigt  i  grund  athjelpa  det  onda. 
Likväl  förmärkes  mot  slutet  af  Gustafs  regering  en  viss  för- 
bättring i  Finlands  förvaltning.  Konungens  gamla  vapenbröder, 
de    båda   Flemingarne   och    Nils  Grabbe,  dogo  alla  samma  år 

Finlands   historia.  9 


130  FINLANDS    HISTORIA. 

1548,    och    Gustaf    begynte   just    vid  denna  tid  sjelf  allt  mer 
och  mer  taga  hand  om  Finlands  angelägenheter. 

Den    tilltagande  fiendtligheten  med  Ryssland  var  isynner- 
het   förnämsta    skälet,  för  hvars  skull  Gustafs  uppmärksamhet 
nu    vändes    emot    Finland.     År    1537  hade  Björn  Klasson  till 
Lepas  och  ett  svenskt  riksråd  varit  i  Moskva  för  att  stadfästa 
den  forna  freden.     Men  de  beständiga  striderna  emellan  gräns- 
befolkningarna störde  friden  emellan  de  båda  rikena.    Till  och 
med  embetsmännen  i  gränsorterna  voro  understundom  delaktiga 
i  befolkningens  illbragder;  sålunda  hade  t.  ex.  en  slottsskrifvare 
i  Viborg  jämte  några  andra  tagit  till  vana  att  städja  personer, 
som    stulo    hästar    ifrån    Nöteborgs    län,    hvarefter    det  stulna 
godset    fördes    till    Kexholms    län    för    att    försäljas.      Äfven 
den  obestämda  gränsen,  i  synnerhet  i  Savolaks  och  Österbotten, 
gaf    ständigt    nya    anledningar    till   oenighet,  och  Gustaf  Vasa 
var    ingalunda    villig   att   afstå  ens  det  minsta  område  af  sitt 
rike.    Då  han  (år  1544)  fick  kunskap  om,  att  man  från  ryska 
sidan    hade   inträngt  till  trakterna  kring  Uleåträsk,  erhöll  lag- 
mannen öfver  Österbotten  Jöns  Knutsson  till  Laukko  ett  skarpt 
tillrättavisningsbref,    deri    konungen   förebrådde  honom  att  han 
och    flere    "låta    allt   sådant  gå  vind  för  våg  och  tala  der  ej 
ett    ord    om,    utan  ligga  de  der  och  göda  sig,  likasom  svin  i 
sin   stia."     Gustaf  å  sin  sida  vidtog  i  denna  sak  kraftiga  åt- 
gärder,   i   det   han  ombesörjde  stadigvarande  nybyggare  till  de 
omtvistade  trakterna.     Äfven  i  söder  försökte  ryssarne  att  vid 
Systerbäck  slå  under  sig  en  liten  jordremsa,  som  äfven   derför 
kallades    Riita-maa    (det    omtvistade    landet),    och    längs    hela 
gränsen    tilltogo    de    ömsesidiga    plundringarna    dag  från  dag, 
isynnerhet    genom  ståthållarens  i  Novgorod  stridslystnad.     Man 
kunde  ej  längre  tvifla,  att  ju  ett  krig  stod  för  dörren,  och  på 
finska    sidan  vidtog  man  nu  nödiga  försvarsanstalter.     Viborgs 
slott    och   stad  befästades  ytterligare,  vid  Wuoksen  bygdes  ett 
träfäste,    och    i    närheten    af  Systerbäck  uppfördes  en  förmur, 
benämnd  Kivennapa,  hvaraf  Hantula  gränsförsamling  sedermera 
fick  sitt  namn  (sv.  Kivinäbb).    Derjämte  uppmanades  adeln  och 
bönderna  att  rusta  sig,  och  i  December  1554  utnämndes  båda 
Hornarne,    Henrik    Klasson   och  Klas  Kristerson,    till  öfverfält- 
herrar  i  Finland. 

I    Januari    1555    framträngde    en   större  rysk  styrka  till 
Viborg,    hvarest    den    i    tre    dagar  försökte  sina  krafter  emot 


GUSTAF    VASAS    KEGEKING,     1523 1560.  131 

staden.  Men  då  Kyssarne  härefter  begåfvo  sig  till  rådslag  på 
Revonhäntä  fjärd,  brast  isen  under  deras  fötter,  hvarvid  de 
allesammans  sägas  omkommit.  En  annan  styrka  hade  sam- 
tidigt dragit  till  Lappvesi  och  dödat  kyrkoherden  derstädes 
jämte  en  mängd  andra.  I  Mars  kommo  ryssarne  med  ännu 
större  styrka,  under  anförande  af  en  Ivan  Bibikow.  Men  fogden 
på  Kivinäbb,  Johan  Magnusson,  tågade  manligt  emot  dem 
till  Joutsselkä  by  och  dref  dem  tillbaka  öfver  gränsen.  Såväl 
konungen  som  czaren  tyckas  ännu  varit  benägna  till  fred. 
Ivan  var  som  bäst  sysselsatt  att  lägga  de  tatariska  khanaten 
i  Kasan  och  Astrakan  under  sitt  välde,  samt  kastade  begär- 
liga blickar  mot  Liffland  och  Estland ;  men  med  Finland  skulle 
han  gerna  velat  lefva  i  god  grannsämja.  A  andra  sidan  hade 
väl  Gustaf  Vasa  såväl  från  Liffland  som  Polen  blifvit  upp- 
manad att  anfalla  Ryssland;  men  hans  egen  försigtighet  och 
de  i  Finland  inträffade  nödåren  vägde  ännu  i  fredens  vågskål. 
Att  ändock  kriget  slutligen  uppflammade,  var  en  följd  af  de 
hårdnackade  gränsstriderna,  samt  befälhafvarnes  stridslystnad  å 
hvardera  sidan.  Om  sommaren  1555  förde  den  svenska  ami- 
ralen Jakob  Bagge  sin  flotta  in  i  finska  viken  och  gjorde  en 
rekognoscering  uppåt  Nevan.  Hans  rapporter  öfvertygade 
konungen  om,  att  Ingermanland  och  ryska  Karelen  skulle  vara 
helt  lätt  eröfrade,  och  nu  gafs  befallning  både  åt  landtarmén 
och  flottan  att  rycka  an  emot  Nöteborg.  Men  ryssarne  voro 
beredda  till  strid,  och  efter  tvenne  veckors  förlopp  måste  sven- 
skarne draga  sig  tillbaka  från  Nöteborg  (Sept.  1556),  levere- 
rande några  mindre  strider  under  återtåget.  Gustaf  Wasa 
hade  emellertid  sjelf  kommit  till  Finland,  besökte  som  hastigast 
gränsorterna  och  återvände  sedan  i  slutet  af  året  till  Abu, 
derifrån  han  anordnade  försvarsanstalterna.  Till  Österbotten 
sändes  krigsfolk,  äfven  i  landets  öfriga  delar  kallades  folket 
till  vapen,  och  öfverallt  samlades  lifsmedel  och  snöskidor,  sköldar 
och  vapen.  Några  af  czaren  gjorda  fredsförslag  voro  ej  af  den 
beskaffenhet,  att  de  kunde  antagas.  Kriget  skulle  således 
fälla  utslaget. 

I  Januari  1556  tågade  ryska  hären,  omkring  50,000  man, 
under  öfveranförande  af  furstarne  Shtjenjatjew  och  PaletsJci, 
öfver  gränsen  och  anryckte  fruktansvärdt  härjande  emot  Wiborg. 
De  svenska  förtrupperna  drogo  sig  tillbaka  och  uppbrände 
vid    sitt    aftåg    befästningarna  vid    Kivinebb,  hvilket  de  miss- 


132  FINLANDS    HISTORIA. 

tröstade  om  att  kunna  försvara.  Efter  en  kort  men 
strid  kunde  ryska  hären  ändtligen  den  21  Januari  rycka  upp 
under  Wiborgs  murar  och  begynte  genast  beskjuta  staden  och 
slottet.  Men  murarne  voro  starka  och  ryssarne  synbarligen 
alltför  litet  vana  vid  belägring.  Efter  tre  dagars  förlopp  bröto 
de  derför  nattetid  upp,  antingen  de  trodde  att  en  svensk  und- 
sättningsstyrka ankommit,  då  slottets  besättning  öfver  en  träbro 
transporterade  hö  till  slottet,  eller  ock  af  den  anledning,  att 
hela  företaget  blott  var  afsedt  för  plundring.  Deras  ströf- 
skaror  hade  på  flere  ställen  gjort  stor  skada,  och  ännu  under 
återtåget  synes  de  hafva  härjat  och  plundrat  på  ett  grymt 
sätt.  Den  ryska  krönikan  säger,  att  de  hade  så  mycket  fångar, 
att  en  finsk  qvinna  såldes  för  femton  kopek  och  en  finsk  man 
för  tio.  Äfven  från  finsk  sida  hade  ett  ödeläggande  plundrings- 
tåg företagits  till  ryska  Karelen,  till  trakterna  af  Pielisjärvi 
och  Repola,  ehuru  man  saknar  säkrare  underrättelser  härom. 
Men  en  sådan  ödeläggelse  i  fiendernas  land  var  en  dålig  er- 
sättning för  egna  lidanden  och  inverkade  ganska  litet  på  krigets 
slutliga  utgång. 

Krigets  dåliga  resultat  och  försvarsanstalternas  oduglighet 
fylde  konungens  sinne  med  bitter  harm.  Han  trodde,  att 
ryssarne  skulle  förnya  sitt  infall  och  ansåg  Finland  redan 
vara  nästan  förloradt.  "Här  i  landet  finnes  blott  intet  att 
lita  på,"  hördes  konungen  klaga.  Allmogen  i  Karelen  och 
Savolaks  hade  i  konungens  tycke  visat  mycket  mindre  ifver, 
än  han  väntat  af  densamma;  den  var  i  hans  tycke  en  fattig, 
vapenlös  och  "förflygtig"  befolkning,  från  hvars  sida  han  fått 
erfara  "mera  falskhet  mot  honom  och  deras  fädernesland,  än 
ståndaktighet  och  rättrådighet."  Sålunda  klagade  Gustaf  bittert. 
Samme  man,  som  i  sina  ungdomsdagar  hade  upprest  sig  till 
folkets  hjelte  och  befriare  från  främmande  ok,  hade  nu  blifvit 
en  räddhågad  gubbe,  som  hänförd  af  sin  uppskrämda  inbill- 
ning skymfade  det  finska  folket,  som  han  ej  kände  och  ej 
förstod.  Han  trodde  redan  att  hans  eget  lif  sväfvade  i  den 
största  fara  och  skulle  velat  genom  Österbotten  med  största 
hast  skynda  tillbaka  till  Sverige,  emedan  vintern  stängde  för 
honom  vägen  öfver  hafvet.  I  början  af  Mars  begaf  han  sig 
från  Åbo  öfver  till  Åland,  återvände  derifrån  efter  några  må- 
nader igen  till  Åbo  och  seglade  sedan  om  sommaren  till 
Sverige,  qvarlemnande  sin  son  Johan  såsom  landets  högsta  be- 


GUSTAF    VASAS    BEGEKING     1523 15  60.  133 

fälhafvare.  Lyckligtvis  hade  dock  hans  stora  fruktan  varit 
alldeles  ogrundad.  Ryssarna  gjorde  ej  vidare  några  krigiska 
försök,  utan  erbjödo  sjelfva  fred,  så  att  ett  vapenstillestånd 
blef  beramadt  redan  i  Oktober.  I  slutet  af  året  skickades 
ändtligen  från  Finland  ordentliga  fredsunderhandlare  till  Ryssland ; 
desse  utgjordes  af  riksrådet  Sten  Eriksson  Leijonhufvud,  erke- 
biskop  Laurentius  Petri  och  biskopen  i  Åbo  Agricola,  jämte 
trenne  andra.  De  blefvo  vänskapligt  eraottagna  och  den  2 
April  1557  afslöts  i  Moskva  en  fred  på  fyratio  år.  Anmärkas 
bör,  att  detta  var  Agricolas  sista  värf;  ty  på  återfärden  från 
Ryssland  sjuknade  han  och  dog  på  Kyrönniemi  i  Nykyrka 
socken  den  9  April.  Hans  qvarlefvor  begrofvos  i  Wiborgs 
domkyrka.  * 

Konungens  besök  i  Finland  1555 — 1556  (han  hade  der- 
förinnan  endast  som  hastigast  besökt  detta  land  om  hösten 
1530)  är  för  öfrigt  anmärkningsvärdt  genom  en  tilldragelse,  som 
snart  åstadkom  nya  förvecklingar  med  utlandet,  samt  oenighet 
i  Gustafs  egen  familj:  grundandet  af  ett  Finskt  hertigdöme. 
Gustaf  hade  nämligen  fyra  söner,  af  hvilka  den  äldste,  Erik, 
hade  till  moder  en  tysk  furstedotter,  men  de  yngre  Johan, 
Magnus  och  Karl  voro  af  andra  giftet  med  hans  högtälskade 
Margareta  Leijonhufvud.  Eriks  vankelmod  och  lättsinne,  som 
ofta  bragt  sorg  öfver  den  gamle  fadrens  hufvud,  samt  Gustafs 
sträfvan  att  befästa  Wasaätten  i  bredd  med  den  öfriga  adeln, 
väckte  hos  honom  tanken  att  förse  äfven  de  yngre  sönerna 
med  särskilda  regeringsområden.  Sålunda  bestämde  konungen 
kort  före  sin  afresa  från  Finland  åt  den  mest  älskade  af  sina 
söner,  Johan,  Åbo  och  Kumogårds  län  samt  Åland  till  ärftligt 
hertigdöme,  hvartill  följande  år  ytterligare  lades  Raseborgs  län. 
Enligt  förläningsbrefvet  fick  hertigen  detta  område  till  evärdelig 
ego  för  sig  och  sina  manliga  efterkommande;  men  han  var 
tillika  förpligtad  att  till  rikets  bistånd  uppsätta  så  mycket 
krigsfolk  som  möjligt  och  i  allmänhet  förblifva  svenska  konun- 
gens trogna  undersåte.  Den  nittonårige  Johan,  som  åtföljt  sin 
fader  till  Finland,  hängaf  sig  genast  med  mycken  ifver  åt 
landets  regeringsangelägenheter,  men  synes  hafva  förbundit 
många  dåraktiga  planer  med  sin  nya  hertigliga  värdighet. 
Redan  i  början  af  år  1558  tog  han  emot  konungens  vilja  en 
särskild  ed  af  sitt  hertigdömes  adel.  Men  derjämte  synes 
han    drömt  om  magt   och  vidsträckta  eröfringar.     Kriget  mot 


f    134  FINLANDS    HISTORIA. 

Ryssland,  hvartill  äfven  han  ifrigt  hade  uppmanat,  hade  väl 
en  olycklig  utgång;  men  förhållandena  i  Estland  och  Liffland 
tycktes  erbjuda  ett  ännu  lämpligare  verksamhetsfält.  I  dessa 
länder  stod  Svärdsordens  magt  på  branten  af  sin  undergång. 
Den  långvariga  striden  emellan  orden  och  erkebiskopen  i  Riga, 
städernas  sjelfständighet  och  folkets  slafveri  under  de  främ- 
mande herrarne,  voro  denna  stats  gamla  onda.  Men  nya 
dödsorsaker  hade  dessutom  den  nya  tiden  nu  fört  med  sig. 
Reformationen  hade  skakat  såväl  det  andliga  ridderskapets  idé, 
som  ock  biskoparnes  verldsliga  herradöme,  och  Rysslands  till- 
växande magt  trängde  allt  väldigare  mot  Östersjöns  stränder. 
Redan  år  1558  intogo  Ryssarne  Narva  och  Dorpat;  två  år 
senare  vunno  de  en  afgörande  seger  och  bemägtigade  sig  fästet 
Fellin,  som  utgjorde  likasom  föreningslänken  emellan  Estland 
och  Liffland.  De  magtegande  i  Liffland  sökte  hjelp  hos  gran- 
narne,  men  dessa  begagnade  sig  endast  af  tillfället  att  dela 
det  till  buds  stående  bytet.  Konungen  i  Polen  beredde  sig 
redan  att  taga  hela  landet  i  besittning;  Ösels  biskopsstift  hade 
en  dansk  prins,  Magnus,  köpt  och  äfven  den  unge  finske  her- 
tigen stod  i  underhandling  än  med  Reval  än  med  landtmä- 
staren  om  slott  och  jordegendomar.  Väl  stälde  den  gamle 
kung  Gustaf,  så  snart  han  fick  kunskap  om  dessa  planer, 
starka  hinder  mot  sin  sons  inblandning  i  så  farliga  affärer. 
Men  Johan  bistods  ännu  på  denna  tid  af  sin  broder  Erik 
och  båda  sönerna  drefvo  sina  stämplingar  bakom  fadrens  rygg. 
Midt  under  dessa  kommande  förvecklingar  dog  den  70- 
årige  konungen  den  29  September  1560.  Hans  tredje  gemål, 
Katarina  Stenbock,  var  helt  ung;  hon  öfverlefde  konungen  i 
nära  ett  hälft  sekel  och  måste  bevitna  de  skakningar,  som 
efter  den  store  Gustafs  död  inträffade  i  riket  och  Wasaätten. 
"Tider  äro  kommande,  då  Sveriges  barn  gerna  skulle  rifva 
mig  upp  ur  mullen,  om  de  kunde,"  .hade  Gustaf  yttrat  sig  i 
sitt  afsked  till  de  församlade  ständerna.  Huru  snart  denna 
förutsägelse  gick  i  fullbordan,  skola  vi  i  det  följande  få  se. 


GVSTAF    VASAS    REGERING     1523 1560.  135 


3.    Gustaf  Yasas  regering:,  1523—1560:  Den  inre  förvaltning-en. 

I  det  föregående  hafva  vi  framstält  de  yttre  politiska 
förhållandena  under  Gustaf  I:s  långa  regeringstid,  och  vilja  nu 
kasta  en  blick  på  Finlands  inre  tillstånd  under  denna  tid. 
Den  varaktiga  fred,  som  den  store  konungen  slutligen  hade 
förskaffat  åt  riket  och  som  allenast  för  en  kort  tid  blifvit 
störd  af  ryska  kriget,  verkade  otvifvelaktigt  gynsamt  på  landets 
ekonomiska  ställning.  Unionsstridernas  sår  läktes  efterhand, 
handeln  började  åter  uppblomstra  och  odlingen  utbredde  sig 
till  de  aflägsnaste  ödemarker.  Åt  alla  dessa  håll  var  konungens 
direkta  medverkan  ganska  betydlig;  ty  hans  styrelsesätt  var  i 
ordets  vackraste  bemärkelse  patriarkaliskt,  såsom  en  husfaders 
omsorg  om  en  stor  familj.  Redan  i  början  af  sin  regering 
sträfvade  han  att  ställa  förvaltningen  och  skatteangelägenheterna 
på  en  ordnad  fot.  I  de  vestra  länen  af  Finland  vidtog  redan 
från  år  1538  en  ny  skatteberäkning,  som  sedermera  under 
Gustafs  sista  regeringsår  utsträcktes  äfven  till  de  östra  delarne 
af  landet.  Utskylderna  betalades  i  allehanda  naturprodukter, 
hvilka  uppburos  dels  efter  socknar,  fjerdingar  eller  mindre 
distrikt,  dels  från  hvarje  skattejord  och  bondefamilj  (mantal). 
Ifrån  denna  inkomst  togo  embetsmännen  såväl  sin  egen  aflöning, 
som  slottens  och  de  allmänna  inrättningarnas  underhåll;  men 
återstoden  skulle  med  noggrann  redogörelse  inbetalas  till  den 
kungliga  skattkammaren.  Skattepersedlarnes  olikartade  beskaf- 
fenhet och  osäkerheten  i  mått  och  vigt  gaf  likväl  åt  tjenste- 
männen  ett  godt  tillfälle  till  underslef  och  utpressningar.  Vis- 
serligen var  det  ej  ovanligt,  att  landsfogdar,  skrifvare  och 
ridfogdar  för  sådana  bedrägerier  dömdes  till  galgen.  Men 
naturligtvis  skedde  mycket,  hvarom  det  aldrig  kom  till  laglig 
undersökning,  och  de  adliga  utpressarne  sluppo  alltid  för 
billigare  pris.  Först  vid  sitt  besök  i  Finland  1555  synes 
Gustaf  fått  sina  ögon  öppnade  i  anseende  till  adelns  förhål- 
lande i  detta  land,  och  en  finsk  lagkunnig  man,  Jakob  Teit, 
sattes  att  undersöka  denna  sak.  Det  "klagomålsregister",  som 
han  i  och  för  detta  uppdrag  upprättade,  är  i  sanning  den 
finska  adelns  syndaregister,  som  visar,  på  hvilket  oerhördt  sätt  lan- 
dets främste  män  hade  slagit  under  sig  gods  och  egendom.   Adeln 


136  FINLANDS    HISTORIA. 

gjorde  rusttjenst  för  sin  frälsejord  och  var  för  det  mesta  be- 
friad från  andra  utskylder;  men  det  var  ett  allmänt  missbruk, 
att  skattelagd  jord  drogs  genom  köp,  förpantning  eller  rent 
våld  under  frälset.  Redan  år  1539  utfärdade  konungen  ett 
strängt  förbud  rörande  denna  sak,  men  detta  sjelfsvåld  upp- 
hörde dock  ej.  För  öfrigt  räknade  ej  konungen  för  egen  del 
så  synnerligen  noga  med  bondens  eganderätt.  Enligt  Gustaf 
Vasas  uppfattning  var  hvarje  skattskyldig  jord  egentligen  kro- 
nans egendom,  till  hvilken  bonden  endast  hade  nyttjan- 
derätt. I  stöd  af  denna  sjelftagna  husbonderätt  blandade 
konungen  sig  efter  eget  godtfinnande  i  böndernas  enskilda 
hushållning  och  utfärdade  förordningar,  huru  de  skulle  bruka 
sina  egendomar,  sköta  sin  ladugård  m.  m.  Sjelf  var  Gustaf 
den  största  landtbrukaren  i  riket  och  inrättade  i  flere  delar 
af  landet  kungsladugårdar,  på  hvilka  gårdsfogdar  å  hans  väg- 
nar innehade  husbondemagten.  Dessa  landtgårdar,  hvilka  be- 
traktades såsom  konungens  enskilda  tillhörighet  ("Kongl.  Maj:ts 
arf  och  eget"),  voro  dels  gamla  kyrkogods,  dels  genom  köp 
eller  annan  öfverenskommelse  förvärfvade  privatgods.  Det 
sjelfrådiga  sätt,  hvarpå  konungen  understundom  förökade  sin 
enskilda  jordegendom,  är  just  icke  alltid  prisvärdt.  Men  Gustaf 
ansåg  sin  egen  fördel  äfven  vara  rikets  fördel,  och  hans  landt- 
gårdar voro  i  sitt  slag  mönstergårdar  för  allmogen. 

Af  synnerlig  betydelse  var  Gustafs  omsorg  om  utmar- 
kernas  befolkande,  hvartill  närmaste  orsaken  var  behofvet  att 
försäkra  de  aflägsnare  gränstrakterna  mot  Rysslands  anspråk. 
Utmarkerna  hade  hittills  varit  folkets  gemensamma  egendom; 
men  enligt  Gustafs  uppfattning  tillhörde  de  kronan  och  ny- 
byggare uppmuntrades  att  nedsätta  sig  derstädes.  Från  år 
1547,  då  Gustaf  Fincke  blef  ståthållare  på  Nyslott,  började 
man  med  ifver  arbeta  för  det  nordliga  Savolaks'  (savolaksarnes 
"Lappmark")  befolkande,  och  inom  kort  uppstod  här  en  ny 
socken,  Tavisalmi  eller  Kuopio,  som  sträckte  sig  från  Ranta- 
salmi  rå  norrut.  Mindre  benägna  voro  tavasterna  att  följa 
konungens  afsigter  i  detta  syfte;  sjelfva  lade  de  ej  hand  vid 
verket,  och  de  sågo  med  missnöjda  blickar,  om  andra  gjorde 
det.  Då  svenskarne  i  Österbotten  med  konungens  samtycke 
hade  bygt  gårdar  i  trakterna  af  Lappajärvi,  nära  tavastländska 
gränsen,  kommo  tavasterna  att  plundra  och  bränna  dem.  Gustaf 
var    dock    ej    den    man,   som  till  följd  af  ett  dylikt  motstånd 


GVSTAF    VASAS    KEGERING     15  2  3 1560.  137 

skulle  afstått  från  sina  planer.  Fincke  fick  befallning  att 
sända  folk  från  Savolaks  till  att  bebygga  äfven  de  tavast- 
ländska  utinarkerna,  och  sålunda  uppstod  Rautalampi  socken, 
som  omfattade  hela  nuvarande  Laukas  härad.  Äfven  i  Sata- 
kuntas  och  södra  Österbottens  utmärker  nedsatte  sig  på  detta 
sätt  savolaksare.  Men  vigtigast  ur  politisk  synpunkt  var  be- 
folkandet af  trakterna  kring  Uleåträsk;  ty  Finlands  rätt  till 
dessa  nejder  var  alldeles  obestämd  och  bekräftades  först  genom 
deras  bebrukande.  Af  alla  Gustaf  Vasas  åtgärder  rörande 
Finland  var  ingen  af  sådan  nationel  betydelse,  som  denna  fred- 
liga eröfring  af  utmarkerna.  Hans  eröfringstrupp  utgjordes 
för  det  mesta  af  savolaksare,  som  nu  utförde  samma  värf, 
som  tavasterna  två  och  ett  hälft  sekel  tidigare  uti  Norra 
Österbottens  kustländer.  Nu,  likasom  äfven  då,  trängdes  den 
lappska  befolkningen  inom  allt  trängre  gränser;  men  enskilda 
lappfamiljer  anträffades  ännu  hundra  år  senare  i  norra  Savolaks. 
Ett  annat  nomadfolk,  Ziguenarne,  hade  på  dessa  tider  för 
första  gången  visat  sig  i  Finland.  De  omtalas  år  1559  på 
Åland,  dit  de  förmodligen  kommit  öfver  från  svenska  sidan, 
och  hertig  Johan  befalde  då,  att  de  skulle  fasttagas  "för  deras 
opassande  uppförande". 

I  afseende  å  handel  och  näringar  skönjer  man  på  samma 
sätt  Gustaf  Vasas  sträfvanden  att  göra  landets  naturliga  hjelp- 
källor  fruktbärande.  Omkring  1542  hade  Erik  Fleming  öppnat 
Finlands  första  jerngrufva  uti  Ojamo  i  Lojo  socken,  och  något 
senare  försökte  man  anlägga  bergverk  äfven  på  flere  andra 
orter.  Äfven  begynte  man  uppsöka  och  bearbeta  koppar- 
grufvor.  Handtverkerierna  voro  i  allmänhet  ännu  i  sin  början; 
likväl  var  smideskonsten  af  gammalt  känd  och  utöfvad  af  fin- 
narne,  och  bössor  förfärdigades  redan  i  landet  äfven  för  krigs- 
härens behof.  Sålunda  skref  Gustaf  Fincke  redan  före  ryska 
kriget  till  konungen,  att  goda  "rörsmeder"  funnos  i  Savolaks, 
och  på  de  sista  åren  af  Gustaf  Vasas  regering  omnämnes  en 
gevärsfabrik  i  Martila.  Derjämte  började  man  redan  i  och 
för  krutfabrikationen  tänka  på  att  bereda  salpeter,  och  denna 
industri  vann  framdeles  en  ganska  stor  utbredning.  De  van- 
liga grenarne  af  husslöjden  må  här  förbigås;  men  i  samman- 
hang härmed  må  nämnas,  att  träkärl  från  egentliga  Finland 
redan  på  denna  tid  blifvit  föremål  för  export,  af  hvilken  an- 
ledning kustbefolkningen  i  Wehmo  härad  erhöll  binamnet  "Wakka- 


138  FINLANDS    HISTOBIA. 

finnar".  Handelns  uppblomstring  trodde  Gustaf  sig  bäst  be- 
fordra derigenom,  att  allt  slags  landthandel  på  det  strängaste 
förbjöds  och  äfven  sjelfva  städernas  trafik  begränsades  genom 
noggranna  förordningar.  I  detta,  likasom  i  många  andra  fall, 
får  man  ej  alltför  mycket  klandra  konungens  benägenhet  för 
reglementerande.  Det  forna  slafveriet  under  hanseför- 
bundet  hade  i  hög  grad  förslöat  handelsståndet  och  konungen 
var  ofta  tvungen  att  liksom  en  skolmästare  mecdela  sina  lär- 
domar angående  bästa  sättet  att  förtjena.  Då  utskickade  från 
borgerskapet  i  Åbo  år  1549  infunno  sig  hos  konungen,  begynte 
han  förhöra  dem  om  sättet,  huru  de  bedrefvo  sin  handel  på 
utlandet,  och  sade,  "att  han  förnummit,  att  de  hafva  så  goda 
som  ringa  förstånd  i  saken,  så  att  de  gjorde  både  sig  sjelfve 
och  riket  skada,  då  de  ej  ens  kunde  räkna  ej  heller  kändt 
hvarken  landets  mynt  eller  det  utländska,  utan  lagade  alltid 
så,  att  de  hade  förlust  på  deras  varor  hos  de  främmande, 
men  om  de  deraf  skulle  hafva  någon  vinning,  så  måste  det 
ske  från  landets  egna  undersåtar."  Konungen  hade  derpå  gifvit 
dem  några  goda  råd,  men  trodde  dock,  att  de  ej  ens  derefter 
blifvit  förståndigare.  Under  sådana  omständigheter  är  det  icke 
att  undra,  att  Gustaf  ofta  t.  o.  m.  alltför  strängt  blandade 
sig  i  handelsangelägenheterna;  det  tyckes  tvertom  äfven  varit 
hans  undersåtars  åsigt,  att  han  förstod  dessa  saker  bäst.  Ar 
1550  utgafs  en  särskild  Seglations-  och  handélsstadga  för 
Finland.  All  handel  med  Lybeck  förbjöds  och  borgerskapet 
uppmanades  att  sända  sina  skepp  till  Nederländerna,  England 
och  Portugal.  Derjämte  gafs  anvisning,  hvilka  varor  man 
borde  införa  från  utlandet  och  hvilka  varor  skulle  få  utföras; 
utförseln  af  "ätande  varor"  var  t.  ex.  starkt  begränsad,  emedan 
man  ansåg  dem  bättre  behöfvas  i  eget  land.  Fyra  år  senare 
ansåg  konungen  nödvändigt  att  sjelf  bestämma  prisen  på  in- 
ländska och  utländska  varor,  för  att  derigenom  förekomma, 
att  de  inhemska  produkterna  skulle  råka  i  förakt.  Isynnerhet 
var  konungen  bekymrad  öfver,  att  köpmännen  ej  förstodo  att 
hålla  sitt  eget  lands  mynt  i  dess  rätta  värde ;  han  måste  derfor 
varna  myntmästaren  i  Åbo,  att  ej  slå  "alltför  fett  mynt",  före- 
gifvande  på  sitt  skämtsamma  sätt,  att  för  mycket  fläsk  i  kålen 
ej  är  helsosamt  för  den  ätande.  Våldsamma  åtgärder  till 
handelns  befordrande  skydde  man  ej  då  så  mycket,  som  nu 
för  tiden.     Då  år  1547  adeln,  presterskapet  och  borgarne  från 


GUSTAF    VASAS    REGEBING    1523 1560.  139 

trakten  omkring  Åbo  hade  sammanträdt  för  att  afgifva  sina 
utlåtanden  om  några  allmänna  angelägenheter,  uttalade  de 
den  åsigt,  att  de  mindre  städernas  borgare  borde  flyttas  till 
Åbo  och  Wiborg,  emedan  de  ansågo,  att  landet  skulle  hafva 
mera  nytta  af  tvenne  hufvudstäder,  än  af  många  små  kö- 
pingar. År  1550  beslöt  konungen  att  grundlägga  en  ny  stad 
vid  utloppet  af  Wanda-å,  på  Sandhamn,  hvilken  skulle  taga 
den  ryska  handeln  ifrån  Reval,  och  befalte  i  denna  afsigt 
under  hotelse  af  strängt  straff  innevånarne  i  Ulfsby,  Raumo, 
Borgå  och  Ekenäs  att  öfverflytta  dit.  Detta  var  första  ur- 
sprunget till  staden  Helsingfors;  men  endast  Ekenäs,  som  helt 
nyss  hade  fått  stadsprivilegier,  synes  hafva  åtlydt  konungens 
befallning,  och  Helsingfors  höjde  sig  ej  heller  för  öfrigt  till 
den  betydelse,  man  vid  dess  anläggande  hade  åsyftat.  Åbo 
åter,  som  allt  ännu  var  landets  första  stad,  hade  ännu  icke 
fullt  hämtat  sig  efter  danskarnes  ödeläggelser.  Nådendals  lycka 
sjönk  i  samma  mon,  som  dess  ryktbara  kloster  gick  under. 
Deremot  började  Ulfsby  resa  sig,  isynnerhet  genom  hertig  Johans 
omvårdnad;  det  flyttades  år  1558  närmare  hafvet  och  erhöll 
namnet  Björneborg.  I  Österbotten  fans  ännu  ingen  stad  och 
äfven  Birkarlarnes  handels-  och  skatterättigheter  i  Lappland 
upphäfdes  år  1554,  då  alla  lappar  stäldes  under  konungens 
fogdars  förvaltning.  Likväl  var  handelsrörelsen  längs  Bott- 
niska vikens  stränder  särdeles  liflig;  t.  o.  m.  landthandeln  var 
derstädes  i  stöd  af  gamla  rättigheter  i  någon  mon  tillåten 
och  äfven  från  Ryssland  drefs  en  liflig  handel  på  dessa  trakter, 
ehuru  svenska  regeringen  af  politiska  skäl  sökte  att  motarbeta 
densamma.  Om  man  i  allmänhet  betraktar  Gustaf  Vasas 
mångfaldiga  förordnanden  rörande  handeln,  så  kan  det  ej  för- 
nekas, att  deras  frukter  sällan  motsvarade  konungens  goda 
afsigter.  Men  det  är  ögonskenligt,  att  i  mångu  fall  Gustafs 
högre  åskådningssätt  småningom  utöfvade  ett  gynsamt  infly- 
tande på  hans  undersåtar,  och  att  å  andra  sidan  hans  politik 
och  hans  mägtiga  krigsflotta  förskaffade  åt  Finlands  handel 
skydd  och  aktning  i  utlandet. 

Gustaf  Vasa  hade  uppstigit  på  svenska  tronen  i  stöd 
af  det  svenska  nationalmedvetandet,  och  folkets  allmänna  ynnest 
var  äfven  derefter  hans,  likasom  förut  Sturarnes,  trygghet  och 
stöd;  derför  försökte  han  äfven  ständigt,  än  i  tal  och  än  i 
skrift,  bereda  folkets  tänkesätt  för  sina  planer.    Hans  kungliga 


140  FINLANDS    HISTORIA. 

bref    gjorde    i    detta    afseende    nästan  samma  tjenst,  som  tid- 
ningarna på  vår  tid,  i  det  de  uttalade   och  förklarade  de  po- 
litiska   och    ekonomiska    frågorna  så,  att  en  hvar  kunde  fatta 
dem.     Äfven  åt  Finlands  innevånare   utdelades  på  sådant  sätt, 
isynnerhet  mot  slutet  af  Gustafs  regering,  råd  och  uppmaningar ; 
men    såsom    aifattade    på    svenska    språket    kunde    de  ej  här 
göra  samma  direkta  verkan,  som  i  Sverige.  Endast  ett  kungligt 
bref,    som  år  1555  sändes    från  Helsingfors  till  befolkningen  i 
Savolaks  rörande  det  nyss  utbrutna  kriget,  finnes  äfven  skrift- 
ligt öfversatt  till  finskan,  ehuru  öfversättningen    synbarligen  är 
verkstäld  först  i  Nyslott.     Ännu  mindre  kunde  muntliga  samtal 
emellan  konungen  och  den  finska  allmogen  komma  i  fråga;  ty 
de  förstodo  hvarken  hvarandras  språk  eller  hvarandras  tänkesätt. 
Ingen    bland    Sveriges    konungar   har    varit    mera    svensk,  än 
Gustaf  Vasa,   och  knappast   har    någon  så  litet  som  han  känt 
sig    hemmastadd    bland    finnarne.     Då  under  nyssnämnde  krig- 
hertig    Johan  i  början  af  år  1556   hade  begifvit  sig  ifrån  sin 
fader  i  Åbo  till  landsorterna,    för    att  påskynda  folkets  beväp- 
ning,   skref    konungen    till  honom  ett  bref  med  varningar,  att 
han    ej    skulle    gifva    sig  i  beröring   med  de  finska  bönderna, 
emedan  deras  sinnelag  var  underligt  och  ostadigt;  detta  hade 
han  nämligen  sjelf  erfarit  på  sin    resa  i  Lojo   socken,  hvarest 
bönderna  "slogo  sig  fulle  med  öl,  ropade  och  skriade  i  konun- 
gens närvaro,  att  ingen  fick  hvarken  höra  eller  tala  för  dem." 
Derför    rådde    konungen  nu  sin  son  att  sky  och  undvika  dem 
så    mycket    som  möjligt.     Men  den  unge  hertigen  var  af  helt 
annan  åsigt  och  synes  allt  från  början  blifvit  ganska  förtrogen 
med    det    folk,    ibland    hvilket    han    fått   sitt   verksamhetsfält. 
Isynnerhet    var    det    i    afseende  å  hertigen  en   vigtig  omstän- 
dighet,   att    språket    synbarligen    icke    reste    någon    skiljemur 
emellan    honom    och    finnarne;    ty    han    hade   allt  från  barn- 
domen   haft    till    lärare    en    finsk    man,  magister  Martin  Tett 
Finska  språkets  stigande  anseende  skönjes  för  öfrigt  på  denna 
tid  äfven  deraf,  att  nu  för  första  gången  omtalas  planer,  åsyf- 
tande att  undertrycka  det  samma.     I  spetsen  för  dessa  svensk- 
ifrande  planer  sägas  hafva  stått  tvenne  män,  som  Gustaf  sände 
sin    son    till    biträde    vid    Finlands    styrelse,   nämligen  doktor 
Andreas  såsom  kansler,  och  Hans  Thomasson  såsom  kamrerare. 
Dessa    mäns    ränker    utverkade,    att    då    efter    Agricolas    död 
biskopsstolen    i    Åbo    ändtligen    skulle    ånyo    besättas,    Gustaf 


ERIK    XIV    OCH   HERTIG    JOHAN,     1560 1568.  141 

Vasa  einot  hertigens  vilja  till  detta  embete  förordnade  en  rent 
svensk  man  från  Östergötland,  vid  namn  Peter  Folling.  Men 
Finnames  nationalkänsla  var  dock  så  pass  vaken,  att  dessa 
försök  framkallade  missnöje,  och  det  finskhatande  partiet  — 
om  det  kan  kallas  parti  —  gick  ganska  snart  under.  De 
båda  hufvudmännen  afledo  redan  under  de  närmast  följande 
åren,  och  Folling  råkade  in  i  hvirfveln  af  de  uppstående  poli- 
tiska förvecklingarna,  hvilka  inom  kort  fördrefvo  honom  från 
biskopsstolen  och  ur  landet. 


4.    Erik  XIV  och  hertig  Johan,  1560—1568. 

Knapt  hade  Gustaf  Vasa  hunnit  tillsluta  sina  ögon, 
innan  redan  anledning  till  oenighet  uppkom  emellan  hans  tvenne 
äldsta  söner.  Hertig  Johan  vistades  för  tillfället  på  svenska 
sidan,  vid  fadrens  dödsbädd;  men  tronarfvingen  Erik  beredde 
sig  som  bäst  till  en  resa  till  England,  till  b  vars  drottning 
Elisabeth  han  då  för  tiden  stod  i  frieri.  Men  nu  skyndade 
han  med  största  hast  till  Stockholm,  begrof  sin  fader  och 
sammankallade  riksens  ständer  till  Arboga  i  April  1561.  Det 
var  hans  afsigt  att  genast  bringa  de  hertigdömen.  som  den 
aflidne  konungen  hade  bestämt  åt  sina  yngre  söner,  i  strängt 
beroende  under  riket,  och  ständerna  voro  äfven  i  denna  sak 
helt  och  hållet  på  konungens  sida.  Till  först  förordnades,  att 
de  jordlägenheter,  som  Gustaf  hade  betraktat  såsom  det  kung- 
liga husets  enskilta  "arf  och  eget",  skulle  anses  såsom  kronans 
egendom,  och  att  de  sålunda  ej  skulle  komma  under  arfskiftet. 
Men  särskildt  blefvo  hertigarnes  rättigheter  i  styrelsen  af  sina 
egna  hertigdömen  strängt  begränsade.  Till  lagmans-  och  biskops- 
embetena  skulle  konungen  sjelf  tillsätta  hvem  han  ville;  så  i 
hertigdömena  som  i  det  öfriga  riket  skulle  alla  undersåtar 
gifva  trohetsed  åt  konungen,  men  hertigdömenas  adel  skulle 
svära  trohet  uteslutande  åt  konungen ;  ingen  af  hertigarne  skulle 
få  utan  konungens  samtycke  sammankalla  sin  underlydande  all- 
moge; ej  heller  skulle  de  få  pålägga  nya  skatter,  utdela  privi- 
legier eller  meddela  frälserätt  och  adlig  sköld;  slutligen  skulle 
hertigarne  ej  få  ingå  förbund  eller  fördrag,  utom  i  giftermåls- 


142  FINLANDS    HISTORIA. 

angelägenheter  med  konungens  goda  minne.  —  Dessa  bestäm- 
melser, hvilka  i  främsta  rummet  voro  riktade  mot  hertig  Johan 
i  ty  de  öfriga  bröderna  voro  ännu  minderåriga)  voro  visserligen 
till  stor  fördel  för  bevarandet  af  rikets  enhet.  Men  Eriks 
ständiga  misstankar  ökade  bitterheten  emellan  honom  och 
Johan.  Redan  i  Maj  skickades  ett  kungligt  ombud  till  Fin- 
land, för  att  taga  den  föreskrifna  eden  af  hertigdömets  inne- 
vånare. Förbittrad  häröfver  säges  Johan  först  hafva  utfärdat 
till  sina  embetsmän  ett  strängt  förbud  mot  edens  afgifvande; 
men  denna  motsträfvighet  gagnade  till  intet.  Erik  hade  redan 
uttänkt  nya  medel  att  förringa  hertigarnes  anseende.  Då  i 
slutet  af  September  kröningen  egde  rum  i  Upsala  infördes 
grefve-  och  friherrevärdigheterna  likasom  till  en  mellanlänk, 
som  skulle  förflytta  hertigarne  ned  till  adelsklassen.  Såväl 
grefvarne,  som  friherrarne  förseddes  med  ärftliga  län;  konun- 
gen lade  en  krona  på  deras  hufvuden,  sådana  som  äfven  her- 
tigarne buro,  och  härolden  utropade:  "En  är  Sveriges,  Göthes 
och  Vendes  konung,  och  änskönt  flere  kronor  blänka  för  edra 
ögon,  må  ingen  det  så  taga,  som  skulle  flere  än  en  konungs- 
lig krona  finnas".  —  Till  greflig  värdighet  upphöjdes  ätterna 
Sture,  Brahe  och  Boos;  friherrlig  värdighet  åter  gafs  åt  nio 
män,  hvaribland  två  finnar,  Lars  Ivarsson  Fleming  till  Sunds- 
holm och  Klas  Kristersson  Horn  till  Aminne.  Den  glans, 
hvarmed  dessa  ifrån  utlandet  lånade  värdigheter  omgåfvo  den 
kungliga  kronan,  synes  högeligen  smickrat  Eriks  fåfänga; 
men  äfven  för  öfrigt  sträfvade  han  på  denna  tid  att  genom 
ynnestbevisningar  draga  adeln  till  sig.  Sålunda  förminskade  han 
redan  följande  år  adelns  rusttjenst  betydligt,  och  bland  annat 
bestämdes,  att  en  grefve  skulle  få  frihet  från  denna  skyldighet 
för  tre  af  sina  gårdar,  en  friherre  för  två  och  en  adelsman 
för  den  gård,  som  han  sjelf  bebodde.  Det  var  den  s.  k. 
säterifriheten,  till  hvilken  på  detta  sätt  lades  grunden.  I  sitt 
hjerta  litade  Erik  dock  lika  litet  på  adeln,  som  på  sina  bröder ; 
men  fruktan  för  Johan  besegrade  på  denna  tid  alla  andra 
misstankar.  Hvad  Finlands  hertig  tänkte  om  allt  detta,  är 
lätt  att  gissa.  Efter  kröningen  hade  Johan  begifvit  sig  till 
Finland,  och  fann  här  alltför  snart  nya  orsaker  till  missnöje 
och  grämelse. 

Under  fadrens  lifstid  hade  Johan  varit  högste  styresman- 
nen   i    hela    Finland.      Nu    var    han    inskränkt   till  sitt  eget 


EEIK    XIV    OCH     HEBTIG    JOHAN,     15  60 — 1568.  143 

hertigdöme  (till  hvilket,  såsom  förut  är  nämndt,  hörde  Egent- 
liga Finland,  Åland  och  Satakunta,  samt  vestra  delen  af  Ny- 
land), och  hade  till  och  med  inom  detta  område  fått  adeln 
nästan  till  sina  jämnlikar.  I  det  öfriga  Finland  var  Gustaf 
Fincke  konungens  högsta  befallningshafvande  ("gubernator") 
och  på  Eriks  befallning  blandade  sig  denne  äfven  någon  gång 
i  hertigdömets  angelägenheter.  Men  smärtsammast  var  det  för 
Johan,  att  hans  konungslige  broder  trädt  honom  i  vägen  äfven 
på  ett  annat  område,  nämligen  söder  om  Finska  viken.  Såsom 
ofvanföre  är  nämndt,  var  ordensriddarnes  välde  i  Liffland  på 
branten  af  sin  undergång.  Den  siste  landtmästaren,  Gotthard 
Kettler,  såg  ingen  annan  utväg  än  att  gifva  sig  under  Polens 
beskydd  och  emottaga  polsk  besättning  på  alla  sina  slott.  Men 
staden  Reval  och  den  estländska  adeln  i  trakten  deromkring 
fruktade  att  komma  under  det  katolska  Polen  och  riktade  der- 
för  sina  förhoppningar  om  hjelp  åt  Sverige.  Dessa  omstän- 
digheter hade  hertig  Johan  redan  länge  velat  göra  sig  till 
godo  och  hade  under  Gustafs  sista  lefnadsår  begynt  under- 
handla med  Reval  härom.  Men  då  Erik  blef  konung,  tog  han 
genast  sjelf  saken  om  händer.  I  Mars  1561  kommo  finnarne 
Klas  Kristersson  Horn  och  Hans  Larsson  Björnram  såsom 
sändebud  från  konung  Erik  till  Reval,  och  innan  midsommar 
hade  denna  stad  äfvensom  de  angränsande  estniska  landskapen 
svurit  trohetsed  åt  svenska  konungen.  Längre  fram  på  hösten 
intog  Horn  slottet  Padis.  Gotthard  Kettler,  som  ej  längre 
ansåg  det  vara  möjligt  att  sammanhålla  ridderskapets  magt, 
lemnade  hela  sitt  land  åt  Polen  och  fick  sjelf  Kurland  såsom 
ärftligt  län.  Sålunda  upplöstes  svärdsriddarnes  trehundraåriga 
rike.  Men  många  hade  redan  infunnit  sig  för  att  dela  rofvet. 
Förutom  Polen,  som  ansåg  sig  såsom  den  rätta  arftagaren  till 
qvarlåtenskapen,  framkommo  Ryssland,  Sverige  och  en  dansk 
prins  Magnus  med  nästan  lika  berättigade  anspråk.  De  flesta 
af  dessa  spekulanter  bekymrade  sig  icke  det  minsta  om  be- 
folkningens läge  och  lidanden.  Endast  den  svenska  regeringen 
tog  bönderna  i  försvar  emot  de  tyska  herrarnes  okristliga  be- 
handling; det  förtjenar  särskildt  att  nämnas,  att  finnen  Klas 
Kristersson  Horn  var  den  förste,  som  höjde  sin  röst  till  skydd 
för  detta  förtryckta  broderfolk. 

Härunder  hade  för  hertig  Johan  öppnat  sig  nya  utsigter, 
som  lofvade   honom  ersättning  för  hans  andra  svikna  förhopp- 


144  FINLANDS    HISTORIA. 

ningar.  En  polsk  beskickning  i  Sverige  hade  föreslagit  åt 
hertig  Johan  till  gemål  polska  konungens  syster,  Katarina, 
och  Erik  hade  redan  för  sin  del  bifallit  till  detta  giftermål. 
Hertigens  gunstling,  kanslern  Esaias  Gephart,  som  sjelf  var 
född  i  Polen,  afsändes  för  att  sätta  saken  i  gång  och  fick  af 
polska  konungen  ett  gynsamt  svar.  Men  för  giftermålets  af- 
slutande  var  det  nödvändigt,  att  ej  någon  fiendskap  emellan 
Polen  och  Sverige  uppkom  i  Estland;  derför  erbjöd  sig  hertig 
Johan  till  medlare  och  trodde  sig  kunna  förena  bägge  rikena 
till  ett  gemensamt  krig  emot  Kyssland.  Fåfänga  och  äre- 
girighet drefvo  honom  än  längre.  Den  finska  hertigen  emottog 
redan  en  beskickning  från  Polen,  lånade  penningar  åt  sin  blif- 
vande  svåger  och  beredde  sig  att  resa  till  Polen  för  att  hålla 
bröllop.  Han  hoppades  derjämte  att  få  tillösa  sig  några  slott 
i  Estland  och  Litfland,  som  innehades  af  Polen,  för  att  han 
på  detta  sätt  äfven  i  anseende  till  området  skulle  blifva  en 
förmedlare  mellan  de  båda  täflande  magterna.  Men  konung 
Erik  hade  nu  beslutat  att  bemägtiga  sig  hela  Estland  och 
försökte  derför  att  vända  sin  broders  hog  ifrån  det  polska 
giftermålet.  Om  våren  1562  tågade  slutligen  Klas  Kristersson 
Horn,  som  i  det  längsta  försökt  att  förhindra  krigets  utbrott, 
på  konungens  befallning  emot  staden  Pernau,  eröfrade  denna 
stad  från  polackarne  och  begynte  mot  hösten  belägra  Weissen- 
stein,  som  likaså  föll  i  svenskarnes  händer.  På  denna  fot 
stodo  sakerna,  då  Johan  vid  midsommartiden  1562  reglade 
från  Åbo  till  Danzig.  Fartyget  bar  det  stolta  namnet  "Ursus 
Finlandicus"  och  dess  styrman  var  Abo-borgaren  Henrik  Inna- 
maa,  som  för  denna  tjenst  erhöll  af  hertigen  en  läst  (48  tun- 
nor) råg,  såsom  af  räkenskapsböckerna  ännu  kan  ses.  I  hans 
följe  var,  förutom  polska  sändebudet  grefve  Tenczin,  äfven 
tvenne  af  hertigens  råd,  Henrik  Klasson  Horn  till  Kånkas  och 
Herman  Fleming  till  Louhisaari.  Den  förstnämnde  hade  kort 
före  afresan  förnyat  sin  trohetsed  till  hertigen  och  lofvat  gifva 
lif  och  välfärd  för  honom,  vare  sig  mot  hvem  som  helst  utan 
åtskillnad.  Johan,  som  hade  fordrat  en  sådan  ed,  märkte  väl 
redan  sjelf,  att  han  vandrade  på  farliga  stigar. 

I  Danzig  erhöll  han  ett  nytt  bref  från  Erik,  som  i 
hotande  ordalag  uppfordrade  hertigen  att  afstå  från  sina  gifter- 
målsplaner. Med  anledning  häraf  uppmanade  Johans  nyss- 
nämnda råd,  Horn  och  Fleming,  honom  att  återvända  till  Fin- 


ERIK    XIV    OCH    HERTIG    JOHAN,     1560 15G8.  145 

land,  och  hertigen  steg  i  sjelfva  verket  redan  åter  ombord. 
Men  i  samma  stund  kom  kansleren  Gephart  från  Polen,  der 
han  varit  redan  för  andra  eller  tredje  gången,  och  på  denna 
listige  mans  lockelser  ändrade  Johan  åter  sitt  beslut.  Från 
Danzig  begaf  han  sig  genom  Preussen  till  Kowno,  der  konun- 
gen af  Polen,  Sigismund  August,  var  honom  till  mötes.  Der- 
ifrån  begaf  man  sig  till  Vilna,  der  bröllopet  firades  den  4 
Oktober  1562.  Vigseln  skedde  efter  katolsk  ritus,  emedan 
bruden  tillhörde  katolska  bekännelsen;  men  hertigen  tog  dock 
icke  sakramentet  under  den  katolska  formen,  utan  förklarade 
sig  vilja  qvarstå  vid  den  Augsburgiska  bekännelsen,  ehuru  han 
å  andra  sidan  lofvade  åt  sin  gemål  full  religionsfrihet.  Då 
man  fordrade  af  hertigen,  att  han  skulle  förklara  sig  för  obe- 
roende och  sjelfständig  furste,  svarade  han,  att  han  var  läns- 
pligtig  vasall  under  svenska  kronan,  likväl  i  samma  förhållande, 
som  tyska  rikets  furstar.  I  dessa  och  andra  till  giftermålet 
hörande  vilkor  afvek  Johan  ännu  icke  frän  de  skyldigheter, 
som  ålades  honom  af  hans  länspligt.  Då  t.  ex.  åt  Katharina 
gafs  till  lifgeding  Åland  med  Kastelholm,  samt  staden  Raumo  med 
Letala  och  Lappo  socknar,  i  h vilka  områden  befolkningen  borde 
vara  lika  tropligtig  mot  Katharina,  som  mot  Johan  sjelf,  till- 
lades  likväl  de  vigtiga  orden:  utan  att  bryta  sin  tro  mot 
Sveriges  konung.  Men  i  bredd  med  giftermålet  förehades  äfven 
en  annan  affär,  i  hvilken  hertigen  ej  visade  samma  återhåll- 
samhet och  försigtighet,  nämligen  det  af  polska  konungen 
åstundade  penningelånet  och  vilkoren  för  det  samma.  Sigis- 
mund hade  samtyckt  att  gifva  åt  sin  syster  i  hemgift  32,000 
ungerska  gulden,  hvartill  kom  Katharinas  mödernearf,  50,000 
dukater;  men  dessa  summor  skulle  betalas  först  senare  och  i 
bestämda  poster,  ty  Sigismund  var  sjelf  för  tillfället  i  stort 
penningebehof.  Då  åtog  sig  Johan  att  låna  åt  sin  svåger 
120,000  thaler  (omkring  672,000  finska  mark),  och  erhöll  såsom 
pant  för  detta  lån  sju  slott  i  Estland  och  Liffland.  Men  bland 
dessa  slott  var  äfven  Weissenstein,  som  just  vid  denna  tid  in- 
togs af  Eriks  trupper,  och  öfverhufvud  var  det  en  betänklig 
sak,  att  en  svensk  vasall  under  pågående  krig  lånade  pennin- 
gar åt  rikets  fiende  till  dennes  krigsrustningar.  Henrik  Horn 
och  Herman  Fleming  synas  hafva  insett,  att  deras  herre  i 
denna  sak  hade  råkat  alltför  mycket  i  Polens  nät;  de  upp- 
manade honom  att  skynda  sig  hem,  och  hertigen  lemnade  äfven 

Finlanih   historia.  10 


146  FINLANDS    HISTORIA. 

Vilna  strax  efter  bröllopet.  I  slutet  af  Oktober  ankom  lian 
till  Riga,  hvarifrån  det  var  hans  afsigt  att  sjöledes  fara  öfver 
till  Finland.  Men  för  storm  ändrade  man  plan  och  det  her- 
tigliga tåget  begaf  sig  genom  Pernau  till  Reval,  der  befälhaf- 
varen  grefve  Svante  Sture  med  all  ärebetygelse  emottog  de 
höga  gästerna.  Från  Reval  seglade  man  de  första  dagarne  i 
December  öfver  hafvet  och  anlände  under  stormig  väderlek  till 
finska  kusten.  Fredagen  före  jul  1562  höllo  de  sitt  intåg  i 
Åbo,  hvarest  derefter  glänsande  fester  med  anledning  af  hem- 
komsten firades. 

På  hundra  år,  eller  sedan  Karl  Knutssons  tid,  hade  Fin- 
land icke  skådat  en  furstlig  hofhållning  inom  sina  gränser. 
Nu  vistades  och  äfven  delvis  herskade  här  en  ung,  kraftfull 
konungason,  hvars  gemål  var  en  utländsk  prinsessa,  dotter  af 
Jagellonernas  hus  och  befryndad  med  de  mägtigaste  regerande 
familjer.  Redan  häraf  kunna  vi  sluta,  hvilken  prakt  Åbo 
slott  på  denna  tid  hade  att  uppvisa.  Sjelfva  slottsbyggnaden 
hade  på  de  sista  tiderna  blifvit  utvidgad  med  en  ny,  tidsenligare 
inredd  tillbyggnad.  Dyrbara  tapeter  och  målningar  prydde 
väggarne,  guld  och  silfverkärl  blänkte  på  borden,  hoffolkets 
praktfulla  kläder  tillverkades  af  en  särskild  hofsk  räddare,  och 
fiol-  och  lutspelare  lifvade  de  hertigliga  festernas  glada  danser. 

Bland  den  tidens  förströelser  intogo  torneringarna  och 
jagterna  ett  stort  rum;  äfven  i  Åbo  var  inrättad  en  särskild 
torneringsbana,  och  en  djurgård  var  anlagd  på  Runsala,  till 
hvilken  man  hade  för  afsigt  att  införskrifva  djur  från  Tysk- 
land. Mångt  och  mycket,  som  nu  hör  till  det  alldagliga, 
namnes  vid  denna  tid  för  första  gången  i  Finland.  Hertigen 
hade  förutom  fältskären  (barberare),  äfven  en  egen  lifmedikus 
och  egen  apotekare;  vid  hans  hof  omtalas  vagnar  och  bland 
tidsfördrifven  anföres  äfven  kortspel.  Skådespel  uppfördes  på 
dessa  tider  af  skolgossar  och  gåfvos  i  Åbo  skolsal;  hofvets 
räkenskapsböcker,  som  ännu  finnas  bevarade,  utvisa  att  äfven 
en  gång  djeknarne  uppförde  fastlagsspel  för  hans  furstliga  nåd 
och  derför  erhöllo  en  gåfva  af  30  mark  (42  finska  mark).  Det 
är  naturligt,  att  bland  hertigens  hofiblk  funnos  många  utlän- 
dingar;  flertalet  hade  åtföljt  Katharina  från  Polen,  och  äfven 
Johans  egna  drabanter  voro  för  det  mesta  främlingar.  Dock 
synes  äfven  vårt  eget  lands  adliga  ungdom  gerna  kommit  till  detta 
glada    hof,    som    erbjöd    det  bästa  tillfälle  för  inhemtandet  af 


ERIK   XIV    OCH    HERTIG    JOHAN,     1560 15  68.  147 

finare  herreseder,  och  om  ej  Eriks  misstro  och  de  deraf  upp- 
komna stridigheterna  hade  kommit  emellan,  så  skulle  den  fin- 
ska adeln  otvifvelaktigt  inom  kort  slutit  sig  till  hertig  Johans 
umgängeskrets.  Att  för  öfrigt  hertigen  eller  hans  män  skulle 
haft  för  afsigt  att  göra  Finland  till  ett  särskildt  och  sjelfstän- 
digt  rike,  har  ej  kunnat  bevisas;  ännu  mindre  får  man  in- 
passa senare  tiders  nationella  sträfvanden  på  denna  tids  för- 
hållanden. Men  det  är  i  alla  fall  visst  och  sant,  att  Johan 
icke  glömde,  att  han  var  Finlands  hertig  och  alt  hans 
undersåtar  voro  finnar.  Sålunda  berättas  det,  att  då  han 
skulle  afsända  ett  bref  till  Karl  IX  i  Frankrike,  han  (som 
likväl  var  ganska  hemmastadd  i  främmande  språk)  ej  gick  in 
på  att  afiätta  det  på  något  annat  språk,  än  finska.  Och  i 
allmänhet  ådagalade  han  en  varm  omsorg  om  Finlands  ange- 
lägenheter, hvaraf  otvifvelaktigt  goda  frukter  skulle  skördats, 
om  ej  händelsernas  gång  så  snart  hade  ryckt  honom  bort 
från  denna  verkningskrets  och  gjort  ett  olyckligt  slut  på  hela 
denna  hertigliga  glans. 

Strax  efter  sin  hemkomst  hade  hertig  Johan  skrifvit  till 
Erik  och  underrättat  honom  om  sitt  giftermål,  samt  bjudit 
honom  till  sig  till  Åbo  slott.  Först  en  månad  senare  nämnde 
han  i  ett  andra  bref  om  de  slott,  han  fått  i  pant,  men  sade 
tillika,  att  han  fått  dem  i  stället  för  hemgift.  Men  Erik  hade 
dock  fullständig  kunskap  om  rätta  förhållandet;  i  sitt  svar 
tillönskade  han  lycka  till  giftermålet,  men  fordrade  med  be- 
stämdhet, att  slotten  skulle  öfverlemnas  åt  svenska  kronan,  och 
att  Johan  skulle  sända  sin  krigshär  till  Lifiland  emot  Polac- 
karna.  Johan  begärde  att  få  fullgöra  sin  skyldighet  till  krigs- 
tjenst  på  annat  område,  nämligen  emot  Danskarne,  med  hvilka 
ett  krig  som  bäst  höll  på  att  uppkomma;  men  Erik,  som  syn- 
barligen sökte  anledning  till  tvist,  var  obeveklig.  Samtidigt 
gaf  en  alldeles  obetydlig  tilldragelse  konungen  vapen  i  hän- 
derna. En  ung  finsk  adelsman,  Johan  Bertilsson,  som  för  sitt 
dåliga  uppförande  blifvit  skild  ur  hertigens  tjenst,  blef  fängslad 
i  Upland,  emedan  han  hade  fört  upproriskt  tal,  att  Eriks 
regering  snart  vore  slutad.  Han  förhördes  pinligen  i  konun- 
gens närvaro,  och  hans  bekännelse,  att  hertig  Johan  förberedde 
ett  uppror,  togs  för  full  sanning.  Omedelbart  efter  detta  nog 
svaga  vitnesmål  kallade  Erik  i  April  1563  hertigen  till  sig  och 
sammankallade  ständerna,    äfven  från  Finland  och  hertigdömet, 


148  FINLANDS    nrSTOBIA. 

till  Stockholm  de  första  dagarne  i  Juni.  I  kallelsebrefvet  före- 
skrifves,  att  fogdarne  skulle  utvälja  tre  redliga  bönder  från 
hvarje  fogdedistrikt  och  fyra  prester  från  hvarje  härad,  hvar- 
jämte  hvarje  stad  skulle  sända  två  borgare.  Detta  var  denna 
tids  riksdagsordning.  Samtidigt  skickades  i  hemlighet  till 
Åbo  tvenne  af  Eriks  män,  Erik  Stenbock  och  Ivar  Magnusson 
Stjernkors.  De  tyckas  fått  i  uppdrag  ingenting  mindre,  än  att 
bemägtiga  sig  sjelfva  hertigen.  Detta  lyckades  väl  icke;  men 
i  dess  ställe  bortförde  de  tvenne  af  hertigens  närmaste  tjenare, 
som  nu  blefvo  förda  till  Stockholm  att  förhöras. 

Genom  dessa  händelser  började  först  hertig  Johan  märka, 
hvad  han  hade  att  vänta  af  sin  broder.  Hans  förnämsta  råd. 
Henrik  Horn  och  Herman  Fleming,  uppmanade  honom  på  det 
ifrigaste  att  undvika  ett  brödrakrig  och  lofvade  sjelfva  följa 
honom  i  landsflykt,  till  Tyskland  eller  annorstädes.  Men  Johan 
synes  ännu  hoppats  på  en  förlikning  och  ville  ej  i  någon  hän- 
delse utan  strid  afstå  från  sitt  hertigdöme.  Då  flydde  Horn 
och  Fleming,  för  att  undgå  hvarje  delaktighet  i  det  utbry- 
tande upproret,  ur  hertigens  tjenst  till  Sverige.  Johan  vack- 
lade allt  ännu  i  sitt  beslut;  han  lät  fasttaga  tvenne  kungliga 
ombud,  som  ankommit  till  Åbo,  men  frigaf  dem  åter  och  be- 
gärde sjelf  lejd  att  infinna  sig  i  Stockholm  för  att  förklara 
sig.  Men  Erik  svarade,  att  en  sådan  lejd  vore  öfverflödig, 
om  hertigens  sak  var  ren.  Det  är  ögonskenligt,  att  Erik 
beslutat  begagna  sig  af  tillfället  till  hertigens  förödmjukande 
och  ej  mera  afsåg  annat,  än  ett  sken  af  laglighet.  Stän- 
derna, inför  hvilka  saken  nu  drogs,  dömde  den  7  Juni 
hertigen  förlustig  lif,  egendomen  och  arfsrätt,  och  de  kungliga 
trupperna  sammandrogos  emot  Åbo.  Såsom  sista  utväg  till 
förlikning  erbjödos  väl  ännu  åtskilliga  förödmjukande  vilkor, 
såsom  att  hertigen  skulle  antaga  af  Erik  utnämnda  rådgifvare 
vid  sin  sida,  afstå  från  politiken,  och  ej  utan  konungens 
tillstånd  lemna  Finland,  ej  ens  för  att  fara  till  Sverige ;  likaså 
skulle  han  afstå  från  rättigheten  att  prägla  mynt  o.  s.  v. 
Men  Johan,  som  ej  längre  kunde  lita  på  sin  broder,  förkastade 
dessa  vilkor  och  rustade  sig  till  motvärn. 

Den  omständighet,  som  bäst  vitnar  om  Johans  oskuld, 
är  de  sentida  försvarsanstalterna.  Först  i  medlet  af  Maj  be- 
gynte  han  ombesörja  proviant  för  slottet  och  skref  derefter 
till  konungen  af  Polen  om  hjelp.     Sigismund  svarade,  att  han 


EBIK    XIV    OCH    HERTIG    JOHAN,    1560 15  68.  149 

ingenting  kunde  uträtta,  då  han  ej  egde  någon  flotta.  I  Juni 
samlade  hertigen  hela  sin  krigshär  till  Åbo  och  sammankallade 
derjämte  befolkningen  dit  till  den  före  midsommar  infallande 
Henriksmesso  marknaden.  Han  talade  till  den  församlade 
menigheten,  förtäljde  om  Eriks  bedrägliga  förfarande  och  be- 
gärde hjelp  af  folket.  Finnarne  lofvade  detta  och  bekräftade 
med  ed  sitt  löfte.  Men  denna  folkresning  var  alltför  litet 
förberedd  och  kom  derför  nu  för  sent.  Redan  de  första 
dagarne  af  Juli  begynte  belägringen  af  Åbo  slott  så  till  lands 
som  vatten  med  en  ansenlig  styrka.  De  förnämsta  af  den 
finska  adeln  hade  genast  slutit  sig  till  konungen.  Bland  de 
belägrande  sågos  Nils  Boije,  Klas  Eriksson  Fleming,  Ivar 
Stjernkors,  Anders  Nilsson  Sabelfana  m.  fl.  Från  Tavastehus 
uppbröt  Johan  Knutsson  till  Laukko,  plundrade  hertigens 
gårdar  i  Satakunta  och  närmade  sig  sedermera  till  Åbo.  Äfven 
från  Wiborg  och  Reval  var  krigsfolk  i  antågande.  Sålunda 
ansatt  från  alla  håll  hade  hertigen  råkat  i  en  ganska  hopplös 
belägenhet.  Då  utanverken  på  Korpolais-berget  blifvit  intagna, 
begynte  man  beskjuta  slottet  med  den  framgång,  att  hertigens 
eget  sofrum  ej  längre  var  i  säkerhet.  Likväl  slogs  den  första 
stormningen  med  framgång  tillbaka.  Först  trolösheten  hos 
slottets  lägre  soldater,  hvilka  till  största  delen  voro  svenskar 
och  nu  hoptals  öfvergingo  till  de  belägrande,  nödgade  Johan 
att  uppgifva  slottet.  Den  12  Augusti  1563  öfverlemnade  her- 
tigen sig  och  slottet  åt  de  belägrande.  Han  fick  löfte  om 
ett  furstligt  fängelse,  hvarest  han  finge  hålla  50  af  sina  egna 
tjenare,  samt  njuta  alla  furstliga  inkomster  och  rättigheter, 
till  dess  hans  sak  blifvit  behörigen  undersökt.  Klas  Eriksson 
Fleming,  som  i  framtiden  skulle  intaga  en  vigtig  plats  i  Fin- 
lands historia,  fick  sig  nu  anförtrodt  att  föra  fångarne  öfver 
hafvet  till  Sverige. 

Men  konung  Erik  stadfästade  ej  de  kapitulationsvilkor, 
som  ingåtts  emellan  hans  öfverbefälhafvare  och  hertigen.  Redan 
innan  man  kom  till  Stockholm  blef  hertigen  skild  från  sina 
tjenare.  De  af  dem,  som  voro  svenska  undersåter,  halshöggos 
och  steglades;  bland  dessas  antal  befunno  sig  äfven  flere  af 
den  lägre  finska  adeln,  hvilka  nu  blefvo  offer  för  konungens 
hämnd.  Hertigen  sjelf  blef  med  sin  gemål  insatt  på  Gripsholms 
slott.  Åt  Katharina  hade  blifvit  erbjudet  ett  furstligt  hem  på 
något  af  slotten,  om  hon  ville  lefva  skild  från  sin  make;  men 


150  FINLANDS    HISTOKIA. 

hertiginnan  visade  sin  förlofningsring,  i  hvilken  det  stod :  "ingen 
utom  döden"  —  och  följde  Johan  i  fångenskapen.  Dunkla 
spår  låta  oss  förmoda,  att  Erik  hade  för  afsigt  att  icke  spara 
ens  brödrens  lif ;  han  försökte  vinna  sin  yngre  broder  Magnus' 
bifall  till  något  dylikt  företag,  men  denne  var  ej  benägen 
härför.  Strax  derefter  blef  Magnus  sinnesrubbad.  Den  yngste 
brödren  Karl  var  ännu  minderårig,  och  Erik  var  såluuda  nu 
ensam  herskare  i  riket. 

Sålunda  hade  nu  det  finska  hertigdömet,  otvifvelaktigt 
Finlands  mest  poetiska  minne  från  de  flydda  tiderna,  slutat 
sin  korta  tillvaro.  Det  lades  genast  under  den  allmänna  för- 
valtningen tillika  med  det  öfriga  Finland.  Till  all  lycka  hade 
det  inbördes  kriget  varit  ytterst  kort  och  qvarlemnade  derför 
inga  svårare  spår.  Då  den  första  hämndtörsten  blifvit  stillad, 
upphörde  snart  konungens  förföljelser  mot  Johans  vänner.  Ett 
par  kyrkoherdar  i  Töfsala  och  Wichtis  dömdes  till  döden, 
men  benådades.  Borgerskapet  i  Åbo,  som  svurit  trohetsed  åt 
hertigen,  köpte  sig  förlåtelse  för  en  summa  af  1,000  mark. 
Allmogen  ansågs  nästan  oskyldig.  Anmärkningsvärdt  är,  att 
finnarne  förstodo  begagna  just  detta  tillfälle  att  aflägsna  Peter 
Folling  från  Åbo  biskopsstol;  han  gjordes  misstänkt  hos  Erik 
och  afsattes  redan  i  Maj  1563.  Några  år  senare  utnämndes 
han  till  biskop  i  Reval,  men  dog  samtidigt.  I  hans  ställe 
hade  biskopsstolen  i  Åbo  blifvit  besatt  med  den  redan  förut 
nämnde  Paul  Juusten  (1563 — 1576),  som  flyttades  hit  från 
Wiborgs  stift.  Till  biskop  i  Wiborg  utnämndes  först  Knut 
Johansson  (1563 — 1564)  och  senare  Erik  HärMpää  1568 — 
1578),  hvilka  äfven  båda  i  sina  yngre  år  på  Skyttes  bekost- 
nad besökt  Wittenberg. 

Erik  XIV:s  senare  regering  har  öfverhufvud  föga  berört 
Finland.  Endast  kriget,  som  Sverige  fortfarande  förde  på 
flere  håll,  sträckte  sina  verkningar  äfven  till  Finland.  I  Est- 
land fortsattes  kriget  med  vexlande  lycka.  Svenskarne  för- 
lorade år  1565  Pernau,  och  förmådde  icke  återtaga  det.  Men 
Henrik  Klasson  Horn  slog  polska  rytteriet  utanför  Reval.  För- 
öfrigt  gjordes  från  båda  sidor  vidsträckta  plundringståg.  Med 
Ryssland  stod  Erik  i  mycket  vänskapligt  förhållande,  hvilket 
var  så  mycket  naturligare,  som  båda  voro  i  krig  med  Polen 
och  hade  ingått  den  öfverenskommelse,  att  de  hvardera  skulle 
få  behålla  de  områden,  de  eröfrat  i  Estland  och  Liffland.    Vid 


ERIK    XIV    OCH    IIKRTIG    JOIIAX,     1500 1568.  151 

finska  gränsen  förekommo  derför  vid  denna  tid  inga  orolig- 
heter. En  ganska  besynnerlig  fordran  framstäldes  från  czaren 
till  det  svenska  sändebudet  Hans  Larsson  Björnram,  som  år 
1564  besökte  Moskva.  Ivan  fordrade  nämligen,  att  hertig 
Johans  gemål  skulle  sändas  till  Ryssland;  ty  czaren  hade  sam- 
tidigt som  hertigen  friat  till  henne.  Erik  försökte  med  fagra 
ord  undslippa  denna  underliga  anhållan,  men  lofvade  slutligen 
äfven  med  detta  pris  köpa  czarens  vänskap.  Ännu  år  1568 
upprepade  de  ryska  sändebuden  i  Sverige  denna  fordran,  och  då 
den  förändrade  politiska  ställningen  då  gjorde  saken  omöjlig,  så 
upptändes  häraf  ett  nytt  krig,  såsom  vi  framdeles  få  tillfälle  att 
se.  Aldra  häftigast  flammade  för  tillfället  krigslågan  vid  danska 
gränsen  och  på  Östersjön.  Detta  krig  hade  begynt  år  1563  af 
obetydliga  orsaker  (danska  konungen  hade  enligt  unionstidernas 
sed  satt  Sveriges  tre  kronor  i  sitt  vapen);  men  det  fördes  med 
utomordentlig  grymhet  å  ömse  sidor  och  upptände  ånyo  det  gamla 
nationalhatet  emellan  svenskar  och  danskar.  I  Norge  intogo 
svenskarne  Trondhjems  län,  men  förlorade  det  åter.  I  söder 
bemägtigade  sig  danskarne  Elfsborg  och  försvarade  detsamma 
med  god  framgång.  Deremot  härjade  Erik  sjelf  på  ett  fasaväc- 
kande  sätt  i  Halland  och  Blekinge.  Då  Rottneby  intogs  med 
storm,  dödades  alla  dess  invånare,  så  att  vattnet  i  floden  var  rödt 
af  blod,  såsom  konungens  egna  ord  ljödo;  de  dödades  antal 
uppgick  till  tvåtusen,  förutom  qvinnor  och  barn,  "dem  finnarne, 
som  anlände  till  sist,  mördade."  Sådant  var  Eriks  sätt  att 
föra  krig,  hvaröfver  han  sjelf  skröt  i  sitt  bref  till  Sveriges 
invånare.  Till  sjös  fördes  kriget  med  större  ära  emot  Dan- 
marks och  Lybecks  förenade  flottor.  Då  den  gamle  amiralen 
Jakob  Bagge  blifvit  tillfångatagen  i  en  drabbning,  och  Klas 
Eriksson  Fleming  ingenting  betydande  förmådde  uträtta,  ut- 
nämndes den  12  Augusti  1564  Klas  Kristersson  Horn  till 
öfverbefälhafvare  öfver  flottan  och  tillkämpade  sig  redan  föl- 
jande dag  en  lysande  seger  vid  Öland.  Följande  sommar 
mötte  han  åter  fienderna  vid  Buchow  (emellan  Wismar  och 
Rostock)  och  slog  dem  i  en  ny  drabbning,  i  hvilken  danska 
amiralen  Herluf  Trolle  stupade.  Vid  detta  tillfälle  omnämnes 
med  synnerligt  beröm  ett  litet  svenskt  fartyg,  benämndt  Troilus, 
som  stred  mot  sjelfva  det  danska  amiralskeppet;  och  ibland 
besättningen  på  Troilus  nämnas  särskildt  sjuttio  finnar,  som 
med    sina    stålbågar   sköto   så  skarpt,  att  pilarne  nedföllo  som 


152  FINLANDS    HISTORIA. 

hagel.  Ännu  samma  sommar  varm  Horn  en  tredje  seger,  hvar- 
vid  danska  amiralen  Otto  Eud  togs  till  fånga.  Men  följande 
lr,  1566,  dog  den  finske  hjelten  i  pesten,  till  hvilken  kriget 
hade  gifvit  upphof. 

Krigets  bördor  tryckte  naturligtvis  äfven  Finland,  ehuru 
förstörelsen  icke  sträckte  sig  ända  dit.  Handeln  var  afbruten 
och  utskrifningen  af  krigsfolk  bortryckte  landets  bästa  arbets- 
krafter. På  estländska  sidan,  dit  de  från  Finland  utskrifna 
soldaterna  för  det  mesta  beordrades,  förgingos  de  ofta  genom 
dålig  omvårdnad,  och  motviljan  att  komma  dit  var  så  stor, 
att  man  stundom  nödgades  föra  dem  bundna  öfver  Finska 
viken.  Hemma  åter  hade  finnarne  mycket  att  utstå  från  de 
främmande  legosoldaternas  sida;  ty  redan  Gustaf  Vasa,  men 
isynnerhet  Erik  XIV  hade  värfvat  mycket  trupper  från  Tysk- 
land, Skottland  och  andra  orter,  och  Eriks  grymma  sinnelag 
snarare  uppmuntrade  än  stäfjade  deras  öfvermod.  Då  sockne- 
boarne  i  Sjundå  år  1562  voro  motvilliga  att  göra  dagsverken 
till  Reval,  hotade  Erik  att  inqvartera  en  afdelning  rytteri  hos 
dem,  förmenande,  att  man  då  skulle  se,  om  ej  deras  styfsint- 
het  gaf  med  sig.  En  sådan  inqvartering,  eller  s.  k.  slottsläger, 
synes  varit  bland  tidens  svåraste  plågoris  för  allmogen,  och 
Finland,  genom  hvilket  legotrupperna  vanligen  drogo  på  sin  väg 
emellan  Sverige  och  Estland,  fick  mer  än  tillräckligt  pröfva 
denna  tunga.  Redan  år  1564  säger  biskop  Juusten  att  "bon- 
dens egendom  är  gifven  till  byte  åt  öfvervåld  och  skamlös 
plundring"  och  att,  "om  de  försökte  försvara  densamma,  hotade 
genast  soldaternas  blodiga  svärd  deras  hufvuden".  Äfven  adelns 
och  embetsmännens  förfaringssätt  var  förmodligen  detsamma 
som  förr.  Likväl  försökte  Erik  göra  ett  slut  på  det  olagliga 
skjutsandet,  genom  att  inrätta  gästgifverier  (taverner),  på  hvilka 
de  resande,  äfven  om  de  färdades  i  konungens  ärender,  voro 
skyldiga  att  betala  både  för  skjuts  och  förtäring.  Denna  nyt- 
tiga inrättning  tyckes  dock  ej  kommit  i  fullt  anseende.  Öfver- 
hufvud  kunde  man  nog  märka,  att  Finland  åter  hade  blifvit 
ett  aflägset  landskap,  dit  regeringens  omsorger  sällan  sträckte 
sig.  Det  hade  kommit  likasom  ett  mörker  i  luften  efter  hertig 
Johans  förödmjukande. 

Mörkast  var  dock  kanske  konung  Erik  sjelf  och  hans 
slutliga  öde.  Erik  var  en  i  mångahanda  lärdom  förfaren  man, 
kunnig  i  vetenskaper,  musik  och  poesi ;  men  hans  obeständighet 


ERIK    XIV    OCH    HERTIG    JOHAN,     15*10 1568.  153 

och  missta nksamhet  förstörde  dessa  naturens  ädla  gåfvor.  Dåliga 
rädgifvare,  bland  hvilka  konungens  sekreterare  Göran  Persson 
var  den  mägtigaste,  uppeggade  hans  benägenhet  för  tyranni. 
Den  öfverdomstol,  eller  konungens  nämnd,  som  Erik  i  början 
af  sin  regering  inrättat,  erhöll  Göran  Persson  till  prokurator 
eller  officiel  åklagare,  och  förvandlades  snart  till  ett  verktyg 
för  tyranniet.  År  1563  fälde  redan  denna  domstol  57  döds- 
domar, hvaraf  32  träftäde  Johans  auhängare.  Efter  det  Johan 
blifvit  förödmjukad,  började  Erik  med  misstro  betrakta  landets 
adel,  som  på  mödernet  var  beslägtad  med  hertig  Johan  och 
af  många  skäl  var  missnöjd.  Sturenamnet  väckte  hos  honom 
den  mesta  fruktan;  fruktan  dref  honom  till  öfverilningar  och 
öfverilningarua  väckte  hos  honom  en  ännu  större  och  ängsligare 
fruktan.  Om  våren  1567  ernade  han  inför  ständerna  anklaga 
flere  af  landets  förnämste  män.  Dessa  sattes  i  fängelse  och 
ständerna  sammankallades  till  Upsala.  Men  innan  undersök- 
ningen var  afslutad,  rusade  konungen  en  dag  till  Sturarnes 
fängelse  med  mördarknifven  i  hand,  oah  hans  tjenare  fullbor- 
dade det  fasa  väckande  dådet:  Svante  Sture  jämte  tvenne  söner, 
samt  två  andra  adelsmän  mördades.  Erik  var  nu  fullkomligt 
vansinnig;  han  lopp  ut  i  en  skog  och  lät  döda  sin  forna 
lärare  Dionysius  Beurreus,  som  ville  hemta  honom  tillbaka. 
Många  månader  tillbragte  han  i  galenskap  och  delvis  äfven  uti 
samvetsförebråelser.  Hertig  Johan  och  hans  gemål  försattes  i 
frihet,  och  Göran  Persson  öfverlemnades  i  rättvisans  händer 
och  dömdes  till  döden.  Men  detta  svaghetstillstånd,  såsom 
Erik  sjelf  kallade  det,  räckte  endast  till  årets  slut.  Efter 
nyåret  begaf  han  sig  till  danska  kriget,  tog  åter  med  kraftig 
hand  regeringstyglarne  och  återkallade  Göran  Persson.  Konung 
Erik  var  vid  denna  tid  helt  och  hållet  upptagen  af  giftermåls- 
tankar. I  början  af  sin  regering  hade  han  bedrifvit  mång- 
faldiga underhandlingar  om  giftermål  i  utlandet,  men  åter 
afstått  derifrån.  Slutligen  hade  han  bestämt  sig  för  att  bland 
sina  mätresser  göra  den  mest  älskade  till  sin  lagliga  gemål; 
det  var  en  flicka  af  ringa  stånd,  Karin  Månsdotter,  som  genom 
sitt  milda,  väsen  ofta  hade  förstått  att  skänka  ro  åt  konungens 
dystra  själ.  Om  sommaren  1568  firades  bröllopet  med  mycken 
prakt  och  Karin  Månsdotter  kröntes  till  drottning. 

Men   strax  derpå  ankommo  underrättelser,    att  hertigarne 
Johan  och  Karl,  hvilka  icke  infunnit  sig  till  bröllopet,  samlade 


154  FINLANDS    HISTORIA. 

krigsfolk  i  södra  Sverige  och  tågade  emot  Stockholm.  Alla 
stånden  öfvergåfvo  Erik,  och  redan  i  slutet  af  September  var 
han  tvungen  att  öfverlemna  sig  i  brödernas  våld.  Görau 
Persson  afrättades  genast,  men  Erik  sjelf  blef  dömd  till  lifs- 
tidsfängelse.  I  Finland  genomfördes  regementsförändringen  med 
ringa  besvär.  Ivar  Magnusson  Stjernkors,  som  Erik  hade 
sändt  dit  för  att  samla  hjelptrupper,  öfvergick  tvertom  till 
hertigarne  och  intog  för  deras  räkning  Åbo  slott.  Äfven  de 
finska  befälhafvarne  i  Estland  följde  exemplet.  Väl  fruktade 
Johan  i  början,  att  Henrik  Klasson  Horn,  hvars  föregående 
handlingssätt  han  ännu  ej  förgätit,  skulle  göra  motstånd  i 
Reval,  och  befalde  derför,  att  man  skulle  hålla  hans  familj, 
som  vistades  i  Finland,  i  förvar  på  Åbo  slott.  Men  denna 
fruktan  synes  saknat  grund,  och  Henrik  Klasson  vann  ånyo 
hertig  Johans  förtroende.  Man  kan  knappast  tvifla  på,  att  i 
allmänhet  finnarne  med  nöje  sågo  Finlands  forne  hertig  upp- 
stiga på  Sveriges  tron.  Hvarje  ny  förändring  af  styrelsen 
framkallar  lätt  nya  förhoppningar  och  Johan  IILs  regering 
syntes  särskildt  hafva  begynt  under  goda  förebud  för  Finland. 
Men  konung  Eriks  slutliga  öde  har  till  en  del  försonat 
hans  stora  förvillelser  och  satt  en  skamfläck  på  Johans  minne. 
Johans  hjerta  var  fullt  af  fruktan,  likasom  Eriks,  och  i  samma 
mon  som  hemliga  stämplingar  till  den  fångne  konungens  be- 
frielse kommo  i  dagen,  tilltog  Johans  oro  och  hans  hårdhet 
emot  brödren.  I  Juli  1570  fördes  Erik  från  Stockholm  till 
Åbo  slott,  der  man  trodde  honom  vara  i  säkrare  förvar,  än 
på  svenska  sidan.  Han  hade  hos  sig  sin  maka  och  sina  barn, 
samt  några  tjenare,  och  synes  ej  hafva  lidit  brist.  Men  då 
krig  hade  utbrutit  med  Ryssland,  och  Johan  fruktade  att  czaren 
tänkte  befria  den  fångne,  flyttades  Erik  med  sin  familj  redan 
i  Augusti  1571  till  Kastelholm  och  derifrån  ännu  vid  slutet  af 
samma  år  till  Gripsholm.  Klas  Eriksson  Fleming  verkstälde 
bägge  dessa  flyttningar.  Eriks  fängelse  blef  allt  svårare;  han 
flyttades  till  Vesterås  hvarvid  hans  maka  och  barn  skildes 
ifrån  honom,  och  slutligen  fördes  han  till  Örby  slott  i  Upland. 
Här  nalkades  ändtligen  hans  slut  på  det  förfärligaste  sätt. 
Sveriges  biskopar  och  riksråd  hade  redan  år  1575  gifvit  sitt 
hemliga  samtycke  till,  att  om  man  märkte,  att  han  kunde 
blifva  befriad  ur  sitt  fängelse,  afdagataga  honom  med  tjenliga 
medel.     Två  år  senare,  då  nya  sammansvärjningar  framkallade 


JOHAN    III:S    KEGEKIKG,    1568 — 1592.  155 

fruktan  hos  konung  Johan,  blef  denna  grymma  dom  utförd. 
Erik  förgiftades  i  en  ärtsoppa  och  mot  morgonen  den  26 
Februari  1577  uppgaf  den  olycklige  konungen  sin  ande.  Döds- 
orsaken hölls  hemlig,  så  att  t.  ex.  hertig  Karl  aldrig  fick  någon 
säker  kunskap  derom.  Men  Karin  Månsdotter  fick  af  Johan 
till  sitt  underhåll  LiuJcsiala  gård  och  26  under  den  samma 
lydande  lägenheter  i  Satakunta,  och  lefde  derstädes  ännu  35 
år,  allmänt  älskad  och  ärad.  Eriks  son  Gustaf,  som  en  gång 
var  ämnad  till  tronarfvinge,  dog  i  landsflykt.  Dottren  Sigrid 
Vasa  blef  gift  i  Finland  med  Henrik  Klasson  Tott. 


5.    Johan  III:s  regering,  1568—1592. 

Vid  Eriks  förödmjukande  hade  isynnerhet  adeln  varit 
Johan  till  mycken  hjelp.  Redan  af  detta  skäl  var  detta  stånds 
inflytande  i  tillväxt,  och  den  nya  konungen  ansåg  nödvändigt 
att  genom  förökade  privilegier  fästa  landets  förnämsta  ätter 
vid  sig.  Slägten  Leijonhufvud  upphöjdes  till  greflig  värdighet 
och  erhöll  såsom  grefskap  större  delen  af  Buseborgs  län  i  Fin- 
land. Friherrevärdighet  gafs  åt  flere,  bland  dessa  äfven  den 
redan  nämnde  och  framdeles  så  ryktbare  finnen  Klas  Eriksson 
Fleming.  Riksrådens  antal  ökades  till  tjugufyra  och  de  er- 
höllo  rättighet  att  uppbära  alla  konungen  tillfallande  böter 
ibland  deras  underhafvande.  Äfven  åt  den  öfriga  adeln  gåfvos 
stora  förmoner,  såsom  lättnad  i  rusttjensten,  uteslutande  rätt 
till  alla  domareembeten,  utom  i  Öster-  och  Westerbotten,  rät- 
tighet att  fritt  försälja  produkterna  frän  sina  egendomar  m.  m., 
hvarjämte  deras  underhafvande  i  alla  hjelpgärder  skulle  räknas 
till  hälften  mindre  än  kronobönderna,  och  de,  som  bodde  inom 
en  mil  från  säterigården,  helt  och  hållet  befrias  från  krigstjenst. 
Äfven  åt  obesutna  adelsmän,  som  derför  ej  utgjorde  rusttjenst, 
tillerkändes  nu  för  första  gången  adelsprivilegium  såsom  ärftlig 
värdighet.  Allt  detta  var  en  belöning  derför,  att  kronans  ärft- 
lighet inom  Vasaätten  bekräftades  och  i  och  med  det  samma 
öfverflyttades  på  Johans  familj.  Johans  ende,  i  fängelset  födde 
son,  som  genom  sin  moders  arfsrätt  äfven  kunde  göra  anspråk 
på    polska    tronen   och  derför  hade  fått  det  utländska  namnet 


156  FINLANDS    HISTORIA. 

Sigismund,  utsågs  till  Sveriges  tronarfvinge.  Hertig  Karl,  som 
varit  den  förnämsta  ledaren  af  statshvälfningen,  fick  deremot 
låta  nöja  sig  med  det  af  fadren  åt  honom  bestämda  hertig- 
dömet,  till  hvilket  hörde  landskapen  Södermanland,  Vermland 
och  Nerike.  Han  var  likväl  den  dugligaste  af  alla  Gustaf 
Vasas  söner,  och  vid  behof  nog  beredd  att  taga  regerings- 
tyglarne  om  händer.  Några  årtionden  förgingo  väl  ännu, 
innan  hertig  Karl  på  något  kännbarare  sätt  ingrep  i  regerings- 
angelägenheterna. Men  äfven  under  denna  tid  var  han  än  en 
helsosam  motvigt  mot  Johans  planer,  än  ett  stöd  för  dennes 
tron;  ty  Johans  regering  behöfde,  såsom  vi  få  se,  ganska  väl 
så  det  ena,  som  det  andra. 

I  början  syntes  Johans  regering  lofva  godt  för  alla.  På 
det  förderliiga  kriget  med  Danmark  försökte  man  göra  slut 
genom  en  billig  fred,  och  ehuru  krigslågan  åter  uppflammade, 
fick  man  likväl  redan  år  1570  freden  till  stånd.  Äfven  i 
anseende  till  Polen  och  Ryssland  fick  Sveriges  politik  nu  en 
ny  och  otvifvelaktigt  naturligare  riktning.  Med  Polen  fortfor 
visserligen  oenigheten,  beträffande  såväl  Estlands  besittning, 
som  det  af  Johan  gifna  lånet;  men  det  nära  slägtskapsband, 
som  förenade  konungarne,  så  länge  Sigismund  August  lefde,  och 
ännu  mer  den  gemensamma  fiendskapen  mot  Ryssland  sköt 
tvisteämnena  åt  sidan.  Deremot  var  ett  krig  med  Ryssland 
väl  en  beklaglig,  men  oundviklig  sak.  Czarens  sändebud,  som 
af  Erik  skulle  få  Johans  gemål,  för  att  föra  henne  till  Ryss- 
land, voro  ännu  vid  statshvälfningen  i  Stockholm  och  undkommo 
då  med  knapp  nöd  folkets  raseri.  Då  de  återkommo  till 
Ryssland  medförde  de  till  Ivan  underrättelsen,  att  Erik  val- 
fången och  Johan  och  hans  gemål  uppstigna  på  tronen.  Likväl 
hade  man  ännu  hopp  om  fredens  bibehållande.  I  förlitande 
på  czarens  lejdbref  afgick  från  Finland  hösten  1569  en  hög- 
tidlig beskickning  till  Ryssland,  hvilken  beskickning  anfördes  af 
biskop  Junsten.  I  Novgorod  mottogos  sändebuden  först  med 
vänlighet;  men  då  de  ej  gingo  in  på  ryssarnes  öfvermodiga 
fordran,  att  Novgorods  guvernör  skulle  underhandla  med  dem, 
likasom  svenska  konungen  icke  skulle  varit  en  jämnlike  till 
czaren,  blefvo  de  utsatta  för  den  oförskämdaste  förföljelse  och 
oginhet.  I  det  bedröfligaste  tillstånd  fördes  de  till  Moskva 
och  derifrån  i  fångenskap  till  staden  Murom,  hvarest  deras 
elände  varade  öfver  ett  år.    Först  i  Februari  1572  fick  Juusten 


JOHAN    III:S    REGERING,     1  5  (5  8 15  0  2.  1  5  7 

återvända  till  Wiborg  med  Ivans  omöjliga  fredsvilkor.  Johan 
skulle  godtgöra  den  senaste  ryska  beskickningens  lidanden,  upp- 
ställa till  czarens  tjenst  300  ryttare,  öfverlemna  de  finska 
grufvorna  åt  Ryssland  och  tilldela  czaren  hederstiteln  "Herre 
öfver  Sverige".  Ivan  väntade  naturligtvis  ej  ens,  att  man 
skulle  ingå  på  dessa  vilkor,  utan  hade  redan  börjat  kriget  på 
hvardera  sidan  om  Finska  viken.  Men  Johan  hade  nu  gjort 
livad  han  kunnat  för  att  bibehålla  freden  och  satte  derför  på 
goda  skäl  sin  tillit,  till  sina  undersåtars  kraftiga  understöd. 
Fredens  vänner  i  Finland,  såsom  Paul  Juusten,  beklagade  väl 
sitt  fädernesland,  som  sålunda  hade  råkat  under  krigets  hofvar. 
Men  landets  adel  synes  med  större  tillförsigt  hafva  betraktat 
det  annalkande  stridsbullret,  hvaraf  de  väntade  sig  ära  och 
krigsbyte. 

Striden  började  på  estländska  sidan,  der  den  danska  her- 
tigen Magnus  (på  Ösel)  hade  förenat  sig  med  czaren  och  af 
czaren  begagnades,  under  namnet  af  "Konung  öfver  Liffland", 
såsom  verktyg  för  dennes  planer.  I  Augusti  1570  kom  han 
med  en  rysk  krigshär  utanför  Reval  och  Weissenstein,  men 
måste  efter  sju  månaders  förlopp  återvända  med  oförrättadt 
ärende.  Likväl  var  krigets  början  ej  synnerligen  lycklig  för 
de  svenska  vapnena.  Ar  1573  intogo  Ryssarne  på  nyårsdagen 
Weissenstein  och  stekte  befälhafvaren  på  slottet,  Hans  Boije, 
till  döds.  Men  Klas  Åkesson  Tott  vann  samma  år  en  lysande 
seger  på  öppna  fältet  vid  Lode.  På  finska  sidan  fördes  här- 
under endast  ett  plundringskrig,  d.  v.  s.  ryska  trupper  gingo 
förbi  Wiborgs  slott  och  utspridde  mord  och  brand  ända  till 
trakterna  kring  Helsingfors.  Landet  var  i  början  nog  oberedt 
till  försvar;  men  konungen  saknade  ej  god  vilja  att  försvara 
sitt  Finland,  hvars  vigt  för  svenska  kronan  han  kanhända  upp- 
fattade bättre,  än  någon  af  Sveriges  föregående  regenter.  Så- 
lunda påbegyntes  redan  1570  till  Österbottens  skyddande  upp- 
byggandet af  Uleåborgs  slott,  och  vid  södra  gränsen  samlades 
småningom  nödiga  stridskrafter,  med  hvilka  Herman  Fleming 
i  början  af  1573  gjorde  flere  förhärjande  plundringståg  såväl 
till  Kexholms  län,  som  Ingermanland.  Ivan  började  nu  blifva 
benägen  till  fred;  men  Johan  ville  ej  mera  skicka  sändebud 
till  ett  dylikt  land,  hvarest  de  bemöttes  tvertemot  all  folkrätt. 
Slutligen  sammankommo  dock  fredsunderhandlarne  vid  Syster- 
bäck   (å    Finlands    vägnar    Klas  Fleming,    Klas  Åkesson  Tott, 


158  FINLANDS    HISTORIA. 

Henrik  Klasson  Horn  och  Herman  Fleming)  och  ehuru  en  all- 
män fred  ej  kunde  åstadkommas,  så  utverkades  likväl  en  två- 
årig vapenhvila  särskildt  för  Finland,  den  13  Juli  1575. 
Krigsbullret  var  derefter  för  en  tid  begränsadt  till  Estland, 
der  svenskarne  slutligen  ej  egde  mera  qvar  än  Revals  stad 
och  slott. 

I  Januari  1577  utbredde  sig  framför  Re  val  en  omätlig 
rysk  krigshär  med  väldigt  artilleri  och  besköt  staden  häftigt  i 
sju  veckor.  Men  Henrik  Klasson  Horn  och  hans  son  Karl 
Horn,  hvilka  ledde  försvaret,  gjorde  genom  tapperhet  och  vak- 
samhet alla  fiendens  bemödanden  om  intet.  Denna  tilldragelse 
gjorde  äfven  ett  plötsligt  och  oförmodadt  slut  på  stilleståndet 
i  Finland;  ty  några  tusental  tatariska  ryttare  begåfvo  sig  de 
första  dagarne  af  Februari  öfver  isen  till  Nyland  och  för- 
härjade hela  kuststräckan  emellan  Borgå  och  Ingo.  Klas 
Åkesson  Tott,  Finlands  dåvarande  styresman,  och  Herman 
Fleming  i  Wiborg  samlade  i  hast  soldater  och  allmoge.  Men 
fienderna  återvände  samma  väg,  som  de  kommit,  och  ledo 
ingen  nämnvärd  förlust-  Sålunda  var  vapenhvilan  bruten  och 
t.  o.  m.  i  Österbottens  aflägsna  nejder  uppflammade  stridslågan. 
Men  försvarsanstalterna  voro  öfverhufvud  goda  och  krigslyckan 
begynte  vända  sig  till  Finlands  fördel.  Flere  ohyggliga  härj- 
ningståg gjordes  från  Wiborg  och  Nyslott  såväl  till  kusterna 
af  Ladoga,  som  djupt  in  i  Ingermanland;  befolkningen  vid 
gränsen  hade  gripit  till  vapen  och  partigängaren  Thomas  Tep- 
poinen  från  Äyräpää  gjorde  sitt  namn  fruktadt  på  det  fiendt- 
liga  området. 

År  1580  utnämndes  till  öfverbefälhafvare  Pontus  de  la 
Gardie,  en  fransk  adelsman,  som  under  Eriks  regering  ingått 
i  svensk  tjenst,  derefter  varit  hertigarnes  krigsöfverste  i  upp- 
roret emot  Erik  och  nyligen  blifvit  gift  med  konung  Johans 
naturliga  dotter.  Herr  Pontus  och  med  honom  Herman 
Fleming  och  Arvid  Henriksson  Tavast  tågade  i  slutet  af  Okto- 
ber från  Wiborg  mot  Kexholm  och  började  den  4  November 
beskjuta  staden  och  slottet  med  glödande  kulor.  Ryssarnes 
försvarsverk,  som  voro  uppförda  af  trävirke,  antändes  genast, 
och  ryska  Karelens  hufvudort  öfverlemnades  redan  följande 
dag  åt  de  belägrande.  Denna  eröfring  var  den  vigtigaste  till- 
dragelse i  hela  detta  krig;  ty  i  anseende  till  sitt  läge  var 
Kexholm  bland  de  fastaste  platser  i  verlden,  och  dess  betydelse 


JOHAN    iii:s    REGEKING,     15«8— -1592.  159 

blef  ännu  större,  då  man  oförtöfvadt  begynte  befästa  det  samma 
med  murar  af  sten.  Derjämte  hade  Kexholms  eröfring  äfven 
den  vigtiga  följd,  att  det  egentliga  hjertat  af  Karelen  derigenom 
kom  att  tillhöra  det  finska  området,  ehuru  naturligtvis  striden 
härom  ännu  fortgick.  Det  större  kriget  hade  för  öfrigt  åter 
dragit  sig  söder  om  Finska  viken,  och  under  loppet  af  år 
1581  eröfrade  De  la  Gardie  och  hans  finska  underfältherrar 
Wesenberg,  Lode,  Leal,  Hapsal  och  hela  Estland,  samt  i  samma 
följd  Narva,  Ivangorod,  Jaama  och  Koporie.  Det  var  till  minne 
af  dessa  segrar,  som  konungen  gaf  åt  Finland  titeln  af  stor- 
furstendöme,  1581.  Han  skrefsignu:  "med  Guds  nåde  Sveriges, 
Göthes  och  Vendes  konung,  storfurste  till  Finland,  Karelen, 
Ingermanland  och  Shelonski  Pjätin  i  Ryssland,  samt  hertig 
öfver  Estland  och  Liffland."  Detta  var  för  att  hämnas  på 
den  öfvermodige  Ivan,  men  i  och  med  detsamma  en  tillfreds- 
ställelse för  Johans  fåfänga,  som  gladde  sig  åt  titelns  bro- 
kiga glans. 

Äfven  i  Karelen  hade  striden  pågått  med  häftighet.  I 
Februari  hade  befälhafvaren  på  Nyslott,  Klas  Hermansson 
Fleming,  tågat  genom  Kides,  Pelkjärvi  och  Suistamo  till  Olonets, 
som  förhärjades  ända  till  St.  Alexanders  kloster  söder  om  sta- 
den Olonets.  Om  sommaren  åter  gjordes  från  Kexholm  ett  tåg 
sjöledes  till  sydöstra  kusten  af  Ladoga,  der  Sermaks  hamn 
samt  sju  socknar  härjades.  Sättet  att  föra  krig  var  på  dessa 
tider  särdeles  grymt;  ty  krigsbytet  och  det  främmande  landets 
förhärjande  var  vanligen  hufvudsaken.  Likväl  skonade  de 
finska  fältherrarne  vanligtvis  qvinnor,  barn  och  gubbar,  och 
dessutom  förbjöd  konungen  vid  dödsstraff  att  tillfoga  skada  åt 
kyrkor  eller  prester  och  munkar.  Helt  annorlunda  förforo 
Ryssarne,  ej  allenast  i  Estland  och  Finland,  utan  äfven  i  det 
nyss  förlorade  Kexholms  län,  som  de  likväl  ännu  ville  åter- 
eröfra.  Första  försöket  dertill  skedde  den  10  Augusti,  då  en 
ansenlig  fiendtlig  styrka  anlände  direkte  till  Kexholms  hamn. 
Den  blef  genast  tillbakaslagen  och  dess  anförare,  Michael 
Gorbow,  togs  till  fånga.  Denne,  likasom  äfven  de  senare  trupp- 
styrkornas anförare,  hade  befallning  af  czaren  att  ödelägga  hela 
länet  och  föra  innevånarne  med  qvinnor  och  barn  till  Ryss- 
land, samt  döda  en  hvar,  som  ej  godvilligt  följde  med.  Under 
loppet  af  sex  månader  gjorde  Ryssarne  17  dylika  härjningståg 
till  Kexholms  län,  och  slottets  fåtaliga  besättning  kunde  ej 
förhindra  detta.     Öfre  Karelen  åter,  på  andra  sidan  Pyhäjärvi, 


L60  FINLANDS    HISTORIA. 

eröfrades  af  en  partigängare  Roponitsa,  som  med  sin  röfvare- 
hop  egentligen  icke  erkände  något  rikes  öfverhöghet,  men  med 
sina  ströftåg  oroade  norra  delarne  af  Savolaks. 

Äfven  vid  Finska  vikens  kuster  drogo  ännu  stundom 
ryska  lodjor  från  trakterna  af  Nöteborg.  Emot  denna  Inger- 
manlands  hufvudort  beslöt  De  la  Gardie  om  hösten  1582  att 
företaga  en  stormning.  Hans  ärorika  bragder  skulle  nu  fått 
sin  slutliga  fulländning,  om  Nevafloden  nu  hade  blifvit  inför- 
lifvad  med  det  svenska  väldet,  såsom  Torkel  Knutsson  tre  år- 
hundraden tidigare  hade  haft  för  afsigt.  Men  denna  enda 
gång  ådagalade  ej  herr  Pontus  samma  snabbhet,  som  eljest 
var  hans  vana.  Den  11  September  anlände  dit  en  finsk  här 
under  Herman  Fleming,  Arvid  Tavast  och  Arvid  Stälarm; 
men  dessa  fingo  en  månads  tid  invänta  De  la  Gardies  ankomst. 
Soldaterna,  hvilka  ledo  brist,  yrkade  på  stormning,  och  den  8 
Oktober  begynte  en  häftig  strid,  hvarunder  de  stormande  i 
början  bemägtigade  sig  slottets  vestra  hörn,  men  likväl  slut- 
ligen blefvo  tillbakaslagna.  Strax  derpå  fick  slottet  undsätt- 
ning, och  när  De  la  Gardie  slutligen  hann  fram,  var  intet 
annat  att  göra,  än  att  tänka  på  återtåg.  A  hvardera  sidan 
var  behofvet  af  fred  ganska  känbart.  I  Augusti  1583  sam- 
inankommo  fredsunderhandlarne  vid  mynningen  af  Pliussa  nära 
Narva.  Men  då  konung  Johan  ej  ville  afstå  från  södra  Inger- 
manland  och  titeln  "Shelonski  Pjätin",  kunde  endast  en  treårig 
vaperihvila  åstadkommas,  hvilken  likväl  sedermera  förnyades  på 
fyra  år.  Under  dessa  fredsunderhandlingar  träffades  Sverige 
af  den  olycka,  att  Pontus  de  la  Gardie  vådligen  omkom  i 
floden  Narova,  1585. 

Låtom  oss  härunder  för  en  stund  betrakta  Finlands  inre 
tillstånd  midt  under  bullret  af  dessa  strider.  Men  då  vi  der- 
vid  komma  att  i  rikt  mått  erfara  de  mörka  sidorna  af  Johans 
regering,  så  böra  vi  dock  komma  ihog,  att  kriget,  från  hvilket 
de  flesta  lidandena  ledde  sitt  upphof,  varit  omöjligt  att  und- 
vika, och  att  öfriga  sociala  missförhållanden  voro  till  stor  del 
ett  arf  från  förgångna  tider.  Redan  år  1572  yttrar  Juusten 
i  sitt  cirkulär  till  presterskapet,  att  allt  sedan  Danskarne  för- 
jagades ur  landet,  hade  man  ej  haft  så  olyckliga  och  krigiska 
tider.  Han  påpekar  fiendernas  plundringståg,  pestens  och  epi- 
demiernas härjningar,  samt  ytterligare  allt  det  betryck,  som 
bönderna  hvarje  dag  fingo  lida  i  sina  egna  hem.    Under  krigets 


JOHA.N    Ill:s    REGERING,     1568 1592.  '         161 

fortgång  ökades  naturligtvis  lidandena  dag  från  dag.  Elfsborgs 
lösen,  som  i  freden  med  Danmark  blifvit  åtagen  till  betalning, 
samt  de  idkeliga  gärderna  och  utskrifningarna  för  ryska  kriget 
ökade  i  oroväckande  antal  mängden  af  de  öde  gårdarne,  och 
hårda  missväxtår  gjorde  det  allmänna  eländet  ännu  större. 
Fiendernas  härjningar  voro,  såsom  vi  i  det  föregående  hafva 
sett,  tidtals  och  på  många  orter  af  gräsligaste  art;  men  till 
ännu  större  tunga  var  det  egna  krigsfolket,  som  vanligen  i 
åratal  fick  vänta  på  sin  sold  och  med  öppen  plundring  gjorde 
sig  ersatt  af  bönderna.  Derjämte  fortfor  adeln  med  sitt  förra 
uppförande,  och  embetsmännens  girighet  och  öfvervåld  tyckas 
nått  sin  spets.  Ej  allenast  fogdarne  och  deras  skrifvare,  utan 
äfven  länsmännen,  som  ännu  på  denna  tid  utgjordes  af  bönder, 
dessutom  ännu  alla  rika  och  på  något  sätt  med  embetsmännen 
förbundna  bönder  utöfvade  det  fräckaste  godtycke  och  våld  emot 
Finlands  fattiga  allmoge.  Rättsskipningen  stod  på  högst  dålig 
fot;  ty  domare-embetena  utdelades  åt  adeln  såsom  belöningar 
för  krigiska  förtjenster  och  öfverlemnades  att  förvaltas  af  under- 
ordnade personer,  de  så  kallade  lagläsarne.  Öfver  alla  dessa 
lidanden  klagade  bönderna  oupphörligt  hos  konungen;  men 
Johan  var  alltför  svag  att  åstadkomma  någon  verklig  för- 
bättring. Hans  egen  praktlystnad  ökade  rikets  nöd,  och  hans 
öfriga  dåraktiga  sträfvanden,  hvarom  vi  framdeles  komma  att 
tala,  gåfvo  honom  ej  längre  tid  att  med  allvar  öfvervaka  rikets 
inre  förkofran,  dess  mindre  det  aflägsna  Finlands  välfärd. 

Likväl  var  det  mera  lättsinne  än  bristande  välvilja,  som 
var  orsak  till  denna  försummelse ;  ty  han  tyckes  ständigt  hafva 
bibehållit  en  viss  förkärlek  för  Finland.  Derom  vitnar  äfven 
på  sitt  sätt  den  nya  titel,  som  han  gaf  åt  Finland,  på  samma 
gång  den  visar,  genom  hvilka  medel  Johan  bäst  trodde  sig 
lyckliggöra  sina  undersåtar.  Såsom  betecknande  för  tiden  bör 
äfven  nämnas,  att  han  ofta  från  Finland  reqvirerade  "godt, 
skummande  öl",  som  han  och  hans  gemål  "synnerligen  tyckte 
om".  Han  lät  äfven  för  sitt  nöje  hemta  derifrån  björnar, 
likasom  från  Åland  hjortstekar  och  nötter  för  kökets  behof. 
Af  mera  vigt  var  likväl  den  omsorg,  han  egnade  åt  det  finska 
skolväsendets  upphjelpande  och  befordrande,  och  särskildt  bör 
ihogkommas,  att  han  äfven  gynnade  landets  språk  och  dess 
ännu  svaga  litteratur.  Sålunda  fick  skolmästaren  i  Åbo,  Jakob 
Pettersson    Finno  eller   Suomalainen  af  honom  flere  understöd 

Finlands  historia.  11 


162  FIKLANDS    HISTORIA. 

för  att  "till  finskan  öfversätta  några  nyttiga  böcker";  en  frukt 
häraf  var  bland  annat  den  första  finska  psalmboken.  Men 
dessa  enstaka  uttryck  af  konungens  välvilja  kunde  ej  synner- 
ligen förbättra  landets  allmänna  elände,  som  skulle  erfordrat 
en  husbondes  särskilda  faderliga  omvårdnad  och  personliga 
närvaro.  Och  dertill  fick  Johan,  sedan  han  blifvit  konung, 
aldrig  mera  tid  och  tillfälle.  Han,  som  en  gång  med  ung- 
domens hela  entusiasm  hade  tagit  landets  styrelse  om  händer, 
besökte  ej  mera  under  hela  sin  långa  regeringstid  en  enda 
gång  Finland,  för  att  med  egna  ögon  göra  sig  underrättad  om 
landets  tillstånd  och  behof. 

Sålunda    utsåddes    redan    det    förderfliga    fröet  till  kom- 
mande   strider.     Men    Johans    ovisa    trosnit   och   dermed   för- 
enade   politiska    planer    bragte    först    utsädet    riktigt  att  gro. 
Reformationen  hade  vid  denna  tid  i  det  öfriga  Europa  begynt 
mattas    och    den    katolska    kyrkan  försökte  med  förnyad  ifver 
leda    de    förlorade    fåren    åter    till    sin    hjord.     I  detta  syfte 
arbetade   isynnerhet  den  nyinstiftade  Jesuiterorden,    som  ansåg 
hvarje    medel  lofligt,    hvarigeuom  ändamålet  kunde  ernås.     På 
Johan  begynte  dessa  katolicismens  ränker  tidigt  utöfva  sin  in- 
verkan.    Katharina   Jagellonicas  omtanke  om  sin  gemåls  salig- 
het,  samt  kyrkofädrens  arbeten,  dem  Johan  under  sin  fången- 
skap  flitigt  hade  läst,    kommo  småningom  hans  sinne  att  luta 
åt    påfvedömet,    och    hans    fåfänga    smickrades    af  tanken  att 
kunna    förena    de   stridiga  kyrkorna  under  en  gemensam  tros- 
form.      Hufvudsaken    var    enligt   konungens    åsigt,    att    några 
katolska    bruk    och    ceremonier    åter  skulle  upprättas,  och  då 
den  gamle  reformatorn,  erkebiskop  Laurentius  Petri,  hade  dött, 
nödgades  den  nya  erkebiskopen  lofva  sitt  samtycke  till  konun- 
gens   planer.     Denne    invigdes   till    sitt  embete  år  1575  efter 
katolsk  ritus,  hvarvid  biskopen  i  Åbo  tvangs  ej  blott  att  vara 
närvarande,  utan  äfven  att  med  den  heliga  smörjeisen  märka  den 
invigdes  hjessa.     Följande  år  1576  utgafs  en  ny  messbok,  eller 
Liturgi,    den    s.    k.    "röda    boken".     Den    synes   äfven  blifvit 
öfversatt    till    finskan,    och    presterna  tvungos  öfverallt  att  be- 
gagna den  samma.     Endast  under  hertig  Karls  beskydd  vågade 
man    göra    motstånd    mot  Johans  religionsfunderingar;  ty  her- 
tigen   var   sjelf   bland   motståndarne  och  tog  i  sitt  skydd  alla 
motsträfvige    predikanter.     I  Finland  hade  redan  år  1576  den 
gamle    Juusten  med  bedröfvadt  hjerta  gått  i  grafven  och  Åbo 


JOHAN    III:S    KKGERING,     1568 15  92.  163 

biskopsstol  förblef  ledig  i  många  år,  till  dess  först  1583  Erik 
Eriksson  Sorolainen  utnämndes  till  biskop  i  Åbo.  Denne,  som 
var  en  saktlig,  välvillig  man,  hade  ingått  på  konungens  litur- 
giska planer  och  fick  i  belöning  äfven  Wiborgs  stift.  Kato- 
licismens förhoppningar  syntes  redan  gå  i  fullbordan.  Uppen- 
bara och  hemliga  jesuiter  hade  inträngt  i  riket  och  unga  män 
äfven  från  Finland  hade  begifvit  sig  till  jesuitskolorna  i  Olmiitz, 
Braunsberg  och  Wilna,  der  de  uppfostrades  i  och  för  deras 
folks  omvändelse.  Sålunda  hade  en  finsk  lärjunge  Olof  Son- 
dergelteus  i  Olmiitz  erhållit  i  uppdrag  att  skrifva  något  slags 
finsk  språklära  och  till  samma  språk  öfversätta  den  påfliga 
katekesen.  För  de  påfliges  planer  var  Finland  en  synnerligen 
vigtig  ort;  ty  härifrån  hoppades  de  lättast  kunna  utbreda  den 
romerska  läran  äfven  öfver  Kyssland. 

Men  de  katolska  sträfvandena  rönte  dock  icke  här  den 
framgång,  man  hade  väntat.  Reformationen  hade  redan  i  en 
viss  grad  hunnit  rotfasta  sig  och  katolicismens  forna  institu- 
tioner hade  kommit  för  mycket  på  förfall,  för  att  de  i  hast 
skulle  kunnat  upplifvas  till  sitt  förra  anseende.  Då  Johan 
t.  ex.  begynte  ifra  för  klostrens  återupprättande,  fans  i  Fin- 
land endast  Nådendals  kloster  qvar,  och  äfven  det  var  just  i 
begrepp  att  helt  och  hållet  upplösas ;  dess  sista  abbedissa,  Bri- 
gitta  Knutsdotter  Kurki,  dog  år  1577,  och  fyra  år  senare 
fans  endast  en  nunna  qvar.  Konungen  sjelf  började  småningom 
blifva  mätt  på  sina  förlikningsförsök  och  lät  sin  ifver  för  kato- 
licismen sjunka.  Han  hade  föreslagit  påfven  några  i  hans 
tycke  oundgängliga  förmedlingsvilkor :  att  gudptjensten  delvis 
skulle  försiggå  på  folkspråket,  att  kalken  vid  nattvarden  skulle 
utdelas  åt  lekmän,  att  presternas  giftermål  skulle  tillåtas  m.  m. 
Hofvet  i  Rom,  gick  ej  in  på  dessa  medgifvanden  och  Johan 
begynte  frukta  hierarkins  ånyo  tillväxande  magt.  Då  Katharina 
Jagellonica  dött  år  1583  och  Johan  derefter  förmälde  sig  med 
en  svensk  adlig  jungfru,  Gunilla  Bjelke,  hade  hans  ifver  för 
katolicismen  redan  för  det  mesta  fördunstat.  Hans  afsigt  var 
på  denna  tid  att  ingå  något  slags  förbund  med  den  grekiska 
kyrkan,  och  den  under  hans  spira  lydande  grekisk-katolska 
befolkningen  i  Kexholms  län  erhöll  af  denna  orsak  tillstånd 
att  söka  sig  prester  och  munkar  från  Ryssland.  Men  slutligen 
beslöt  dock  Johan  att  förblifva  vid  den  trosform,  han  sjelf 
uppfunnit,  och  förföljde  med  ohämmad  stränghet  alla  de  prester, 


164  FINLANDS     HISTORIA. 

som  ej  antogo  hans  liturgi.  Sålunda  fortgick  religionstumultet 
under  hela  hans  regeringstid.  I  förbigående  bör  nämnas,  att 
just  vid  samma  tid,  som  Johan  ifrade  för  katolicismens  åter- 
ställande i  riket,  hade  på  påfven  Gregorius  XIILs  befallning 
"nya  stilen"  blifvit  införd  i  alla  katolska  länder,  år  1582. 
Men  Johan  lemnade  denna  vigtiga  förändring  obegagnad,  så 
att  "gamla  stilen",  som  då  var  tio  dagar  efter  den  verkliga 
tiden,  ännu  följdes  i  Sverige  och  Finland  i   171  år. 

Till  Johans  religiösa  sträfvanden  anknöto  sig  äfven  hans 
planer  att  vinna  polska  kronan  åt  sin  familj.  Redan  år  1572, 
då  Sigismund  August  hade  dött  och  Jagellonernas  gamla  herskar- 
ätt  utslocknat  på  svärdssidan,  sträfvade  Johan  sjelf,  stödjande 
sig  på  sin  gemåls  rättigheter,  att  blifva  konung  i  Polen;  men 
då  valde  Polackarne  först  en  fransk  prins  och  derefter  Stefan 
Bathory,  som  var  gift  med  Sigismund  Augusts  andra  syster. 
Men  sedan  Bathory  dött  år  1586,  erbjöd  det  mägtigaste  partiet 
i  Polen  kronan  åt  Johans  son  Sigismund,  hvilken  ifrån  barn- 
domen var  uppfostrad  i  katolska  läran,  för  att  sålunda  kunna 
blifva  konung  i  begge  rikena.  Hertig  Karl  sökte  forgäfves 
varna  sin  broder  att  icke  inblanda  sig  i  dessa  Polens  ange- 
lägenheter. Men  svenska  riksrådet,  som  hoppades  tå  regerings- 
tömmarne  i  sina  händer,  då  Sigismund  en  gång  såsom  herskare 
öfver  tvenne  riken  ej  finge  tid  att  ofta  uppehålla  sig  i  Sverige, 
befordrade  på  allt  sätt  prinsens  afresa.  Tvenne  riksråd,  Erik 
Sparre  och  Erik  Brahe,  hvilka  såsom  Sveriges  ambassadörer 
besökte  Polen,  lofvade  att  Estland  skulle  öfverlemnas  åt  Polen, 
om  Polackarne  ville  taga  Sigismund  till  konung.  Detta  löfte 
ville  väl  Sigismund  sedermera  icke  bekräfta,  men  han  blef 
likväl  krönt  i  Krakau  jultiden  1587.  Sålunda  hade  nu  Sveriges 
tronarf vinge  erhållit  såväl  en  främmande  religion,  som  ett 
främmande  rike  —  två  omständigheter,  som  ej  kunde  medföra 
något  godt  åt  hans  fädernesland. 

Johan  sjelf  hade  redan  innan  Sigismunds  afresa  begynt 
ångra,  att  han  låtit  sin  enda  son  fara  till  det  oroliga  Polen, 
och  hans  misstro  mot  rådet  ökades  i  samma  mon  som  hans 
saknad.  Hans  sinnelag  hade  nu  på  gamla  dagar  blifvit  högst 
egensinnigt  och  otåligt;  lågättade  och  ofta  nog  usla  rådgifvare 
vunno  hans  ynnest  och  af  hela  adeln  åtnjöt  ingen  annan  hans 
förtroende  än  den  finske  amiralen  Klas  Eriksson  Fleming, 
hvars   rättframma,   opolerade  uppförande  och  ständiga  oenighet 


JOHAN    m:8    HEGEBING,    1568  — 1592.  165 

med  den  öfriga  adeln  af  konungen  betraktades  såsom  ett  känne- 
tecken på  hans  trohet.  Fleming  hade  genast  från  början  varit 
emot  Sigismunds  afresa;  han  var  till  sitt  sinnelag  lika  miss- 
tänksam som  Johan,  och  hade  alls  ingen  benägenhet  för  det 
af  de  öfriga  riksråden  eftersträfvade  adelsväldet,  hvilket  hade 
stält  den  finska  adeln  i  skuggan,  likasom  förut  under  unions- 
tiden. På  grund  af  alla  dessa  orsaker  steg  han  oupphörligt  i 
konungens  ynnest.  Ar  1589  beslöt  konungen  sammanträffa 
med  sin  son  i  Reval,  dit  Sigismund  samtidigt  infann  sig  ifrån 
Polen.  Då  nu  far  och  son  råkades,  kändes  skilsmessan  dem 
båda  så  svår,  att  de  redan  hade  beslutit  att  afstå  från  polska 
kronan.  Men  Sigismunds  polska  följe  hotade  med  krig,  om 
han  ej  återvände  med  dem,  och  de  svenska  herrarne,  såväl 
riksrådena  som  fältherrarne,  framlemnade  en  skarp  skrifvelse, 
i  hvilken  de,  jämte  det  de  tadlade  Johans  dåliga  styrelse,  bön- 
föllo  hos  Sigismund,  att  han  ej  genom  att  framkalla  ett  krig 
äfven  från  Polens  sida  skulle  öka  fäderneslandets  olyckor. 
Sigismund  återvände  slutligen  till  Polen,  och  Johan  seglade 
med  hjertat  uppfyldt  af  vrede  tillbaka  till  Sverige,  der  han 
började  förfölja  riksråden  med  anklagelser  och  fängelse.  Men 
Klas  Fleming,  som  ej  hade  tagit  del  i  de  öfrigas  uppträdande 
i  Reval,  kom  naturligtvis  i  åtnjutande  af  allt  det  förtroende, 
hans  embetsbröder  derigenom  hade  förlorat.  Han  var  redan 
förut  riksamiral,  men  erhöll  år  1591  öfverbefälet  i  det  ånyo 
utbrutna  kriget  med  Ryssland,  samt  blef  utnämnd  till  general- 
ståthållare i  Finland  och  Estland,  fick  slutligen  äfven  riksmarsks 
värdighet,  och  var  vid  Johans  död  rikets  mägtigaste  man. 
De  inre  förvaltningsärendena  hade  konungen  likväl  efter  till- 
dragelserna i  Reval  till  största  delen  öfverlemnat  åt  hertig 
Karl  och  berömde  sjelf  den  skicklighet  och  det  nit,  hvarmed 
denne  bedref  det  hela.  Men  ändock  var  Johans  förtroeude 
till  hertigen  på  långt  när  ej  så  stort,  som  den  ynnest  herr 
Klas  fick  åtnjuta. 

Tillståndet  i  riket  var  högeligen  beklagligt,  isynnerhet  i 
Finland,  hvarest  svåra  missväxtår  utarmade  befolkningen  och 
dessutom  oroligheterna  ånyo  hade  begynt  vid  Karelens  och 
norra  Österbottens  gränser.  Ivan  IV  hade  vid  sin  död  år 
1584  rådt  sin  son  Feodor  att  bibehålla  freden  med  Sverige; 
men  den  unge  czarens  svåger,  Boris  Godunow,  i  hvars  händer 
regeringstömmarne    kommo,    ville    genom   krigisk  ära  befordra 


166  FINLANDS    HISTORIA, 

sina  egna  hersklystna  planer.  Färdiga  tvistefrön  voro  såväl 
nejderna  kring  Uleåträsk,  hvarifrån  de  finska  nybyggarne  åter 
begynte  förjagas,  som  ock  öfre  Karelen,  från  hvilket  ryssarne 
för  intet  pris  ville  afstå.  Rörande  sistnämnda  landskap  på- 
stodo  ryssarne,  att  det  svenska  området  icke  sträckte  sig 
längre  än  100  verst  norrom  Kexholm  och  att  allt  land  på 
andra  sidan  Pyhäjärvi  hade  förblifvit  under  Ryssland.  Dit 
hade  år  1589  blifvit  skickad  till  styresman  en  "bojarson"; 
landets  egna  innevånare,  anförda  af  hukas  Räisänen,  stodo  på 
ryssarnes  sida,  och  de  svenska  uppbördsmännen,  som  kommo 
till  Ilomants,  dödades  eller  sattes  i  fängelse.  Äfven  i  Öster- 
botten uppflammade  samma  år  kriget  i  full  låga.  Från  Dvina- 
sidan  hade  man  nämligen  företagit  några  ohyggliga  plundrings- 
tåg till  Bottniska  vikens  kusttrakter,  och  å  andra  sidan  förforo 
ej  heller  Österbottens  bönder,  hvilkas  anförare  var  JoJian 
Wesainen  från  Ijå  socken,  med  större  mildhet  i  kusttrakterna 
af  Kantalahti,  der  de  plundrade  staden  Kantalahti,  samt  Umma, 
Kouta  och  Kieretti.  Dessa  gränsoroligheter  skulle  dock  icke 
varit  till  synnerlig  skada,  om  Johan  af  dem  hade  kunnat 
märka  annalkandet  af  ett  egentligt  krig  och  i  tid  vidtagit 
nödiga  försvarsanstalter.  Men  af  öfvermodig  stolthet  tillslöt  han 
sina  ögon  för  farans  storlek;  han  ville  ej  tillfredsställa  rys- 
sarne genom  billiga  fredsvilkor,  och  brydde  sig  ej  heller  om 
att  afhjelpa  sina  egna  soldaters  klagomål  genom  att  betala  den 
för  många  år  innestående  aflöningen.  Följderna  af  denna  hog- 
löshet  läto  snart  och  på  ganska  känbart  sätt  erfara  sig. 

Tidigt  på  vintern  1590  satte  sig  czaren  och  Boris  Godu- 
now  i  rörelse  med  en  ansenlig  krigsstyrka,  hvaraf  afdelningar 
sändes  ut  såväl  till  Estland,  som  Finland.  I  Finland  fram- 
ryckte fienderna  ända  till  trakterna  af  Åbo,  bortförande  men- 
niskor  och  boskap  såsom  byte.  Men  hufvudstyrkan  vände  sig 
emot  fästningarne  i  vesira  Ingermanland,  af  hvilka  den  ena 
efter  den  andra  intogs.  Endast  i  Narva  gjorde  den  manhaftige 
Karl  Horn  med  ringa  manskap  ett  tappert  motstånd  och  fräl- 
sade  sålunda  åtminstone  denna  stad;  men  Ivangorod  nödgades 
han  lemna  i  fiendernas  händer.  Af  denna  orsak  kallades  han 
till  Sverige  och  dömdes  till  döden,  men  blef  benådad  först  på 
sjelfva  af  rättsplatsen.  Följande  år,  1591,  fortsattes  kriget  med 
vexlande  lycka.  Krigsöfverstarne  Mauritz  Grip  och  Georg 
Boije   gjorde    i   början    af   året  från  Finland  och  Estland  ett 


JOHAN    IIi:S    REGERING,     1568 1592.  167 

stort  tåg  till  trakten  af  Koporie,  derifrån  de  framträngde  djupt 
in  i  Novgorods  län.  Men  djup  snö  i  förening  med  ovanligt 
sträng  köld  tvingade  dem  att  återvända,  och  på  återvägen 
fröso  många  till  döds.  Förbittrad  öfver  denna  motgång  af- 
satte  konungen  Grip  och  sände  Klas  Fleming  att  leda  kriget. 
Nu  rustade  man  sig  till  ett  nytt  tåg  emot  Novgorod.  I 
Augusti  satte  man  sig  i  rörelse  från  Wiborg  till  trakterna  af 
Neva  och  förenade  sig  der  med  Arvid  Stålarm,  som  hade 
hemtat  en  annan  afdelning  svenska  trupper  från  Estland  och 
under  vägen  slagit  en  ansenlig  rysk  här,  som  mötte  honom. 
Härifrån  stäldes  tåget  mot  söder,  och  Flemings  trupper  an- 
ryckte  ända  till  fyra  mil  från  Novgorod.  Men  stora  moras 
skyddade  Rysslands  gamla  moderstad,  och  dessutom  torde 
knapt  Flemings  fältherretalang  varit  så  stor,  att  han  mägtat  med 
ett  dylikt  företag.  Efter  att  hafva  förstört  czarens  saltsjuderier 
i  Nova-Rusa,  samt  härjat  stora  landsträckor  i  Pskowska  guver- 
nementet,  återvände  expeditionen  i  Oktober  tillbaka  till  Narva. 
Men  detta  beryktade  tåg  medförde  likväl  svåra  följder  för 
Finland.  En  stor  del  af  hären  qvarblef  öfver  vintern  på  est- 
ländska  sidan  och  äfven  de,  som  med  Fleming  återvände  till 
Finland,  spriddes  i  slottsläger  kring  hela  landet.  Då  inbröt 
plötsligen  i  slutet  af  Januari  1592  en  väldig  rysk  här  ifrån 
Ingermanland  i  Wiborgs  län  och  stod  äfven  tvenne  dygn  utan- 
för slottet.  Fiendernas  hufvudändamål  var  likväl  plundring 
och  ödeläggelse;  derför  flyttade  de  sitt  läger  till  Lappvesi  och 
utsände  derifrån  ryttarskaror  äfven  till  de  andra  landskapen. 
Innan  Klas  Fleming  fick  sin  krigshär  samlad  och  fienderna 
fördrifna,  hade  redan  en  omätlig  skada  hunnit  ske. 

Härunder  hade  äfven  skarpa  strider  pågått  i  Karelen  och 
Österbottens  nordliga  trakter.  På  Ladoga  hade  från  hvardera 
sidan  flere  tåg  blifvit  gjorda;  men  isynnerhet  i  Österbotten 
hade  kriget  rasat  häftigare  än  någonsin.  Peter  Bagge,  som 
vid  denna  tid  var  styresman  öfver  Österbotten,  lät  ånyo  upp- 
bygga Uleåborgs  slott  år  1590,  och  krigsfolk  samlades  såväl 
från  Österbotten,  som  från  svenska  sidan.  Österbottniska  all- 
mogen, som  på  dessa  tider  tillräckligt  hade  ådagalagt  sin  kri- 
giska duglighet,  erhöll  samma  år  af  konungen  full  frihet  från 
hästfolkets  slottsläger,  men  åtogo  sig  i  dess  ställe  att  uppsätta  och 
underhålla  två  fanor  eget  fotfolk  och  dessutom  vid  behof  man 
ur    huset    tåga  emot  fienden.     Krigsifvern  var  i  sjelfva  verket 


168  FINLANDS    HISTORIA. 

stor  hos  den  Österbottniska  allmogen;  ty  redan  förrän  de 
egentliga  trupperna  voro  färdiga  till  aktion,  tågade  Wesainen 
med  Ijåboerne  på  höstvintern  1590  öfver  lappska  fjällen  och  ut- 
bredde förstörelse  till  Ishafvets  aflägsna  kuster.  Ijåboerne  för- 
störde vid  detta  tillfälle  Petsingi-klostret  och  företogo  en  storm- 
löpning mot  staden  Kola,  som  de  likväl  ej  förmådde  intaga. 
Men  återfärden  blef  olycklig  för  dem,  ty  en  fånge,  vid  namn 
Ahma,  fick  i  Torneå  tillfälle  att  mörda  den  tappre  Wesainen, 
hvars  rykte  ända  till  våra  dagar  bibehållit  sig  i  folkets  minne. 
Följande  vår  gjorde  anföraren  för  fotfolket,  Hans  Larsson,  ett 
andra  tåg  emot  Kola,  som  dock  icke  rönte  bättre  framgång  än 
Wesainens.  Ryssarne,  hvilka  med  rätta  fruktade,  att  hela 
Lappland  samt  Hvitahafvets  kuster  skulle  komma  under  Sverige, 
hade  nu  sändt  till  dessa  trakter  en  ordnad  krigsstyrka  med 
kanoner  och  skjutförråd,  och  isynnerhet  hade  de  befästat 
Solowetska  klostret  och  dess  område  på  sydvestra  kusten  af 
Hvita  hafvet.  Till  dessa  trakter  företogs  om  hösten  1591  ett 
stort  härtåg  från  Uleåborg  under  anförande  af  Sven  Pettersson 
Bagge.  Färden  stäldes  öfver  Uleåträsk  och  Nuasjärvi,  samt 
längs  floderna  på  ryska  sidan  till  landskapet  Stor-Somen,  der 
man  utan  framgång  belägrade  en  rysk  förskansning.  Härifrån 
tågade  de  till  trakten  af  Kemi  stad,  brände  kyrkor,  byar  och 
fisklägen  och  återvände  sedan  hem.  Men  äfven  ryssarne  hade 
nu  sammandragit  en  väldig  här  till  denna  landsända.  I  medlet 
af  Januari  1592  —  eller  samtidigt  som  den  andra  armén 
härjade  i  de  södra  trakterna  —  anryckte  furst  Gregori  Wol- 
konski  öfver  Uleåträsk  till  Bottniska  vikens  kuster.  Här  upp- 
brände fienderna  på  Pauli  omvändelsedag  Limingo  och  Siika- 
joki  kyrkor  och  eröfrade  en  mindre  befästning,  som  bönderna 
hade  uppfört  i  Limingo.  Men  emot  Uleåborg  försökte  de  ej 
någon  stormning,  och  ej  heller  vågade  Bagge  möta  dem  på 
öppna  fältet.  Ryssarnes  antal  steg  åtminstone  till  4,000  man, 
allesammans  ryttare  och  till  största  delen  tatarer;  Bagge  åter 
hade  endast  fotfolk,  vidpass  1,500  man,  dem  han  ej  vågade 
låta  aflägsna  sig  långt  från  slottet.  Först  då  allmogens  upp- 
båd från  de  södra  socknarne  hade  samlat  sig  och  slagit  läger 
emellan  Salo  och  Siikajoki  elfvar,  uppbröt  fienden  plötsligt, 
lemnande  efter  sig  rykande  ruiner. 

Dessa    ryssarnes    samtidiga    härjningar  i  norr    och   söder 
bevekte    slutligen  Johan  till  fred.     Alla  hans  undersåtar,  isyn- 


JOHAN    m:S    REGERING,     1568 159  2.  169 

nerhet  soldaterna  sjelfva,  önskade  ett  slut  på  kriget,  och  i 
Augusti  sistnämnda  år  sammankommo  Klas  Fleming  och  Georg 
Boije  med  de  ryska  fullmägtige  vid  floden  Pliussa,  ej  långt 
från  Narva.  Fordringarne  voro  dock  å  ömse  sidor  så  öfver- 
drifna,  att  en  öfverenskommelse  knapt  skulle  kommit  till  stånd, 
om  ej  konung  Johan  under  tiden  dött  i  November  1592.  Detta 
dödsfall  underlättade  fredsverket,  så  att  en  två-årig  vapenhvila 
afslöts  i  Januari  1593,  hvilken  vapenhvila  sedan  i  Maj  1595 
förvandlades  till  ett  varaktigt  fredsslut,  i  Täyssinä  nära  Narva. 
I  denna  fred  afstod  czaren  från  Estland,  som  nu  tillerkändes 
Sverige;  men  deremot  skulle  åt  Ryssland  återlemnas  Kexholms 
slott  och  län,  eller  den  vid  Ladoga  belägna  delen  af  Karelen, 
så  snart  en  bestämd  gräns  blifvit  uppgången  från  Systerbäck 
till  Ishafvet  *.  Men  först  efter  Klas  Flemings  död  öfverlem- 
nades  slutligen  år  1597  Kexholms  län  åt  ryssarne,  såsom  vi 
framdeles  få  se.  Denna  vigtiga  eröfring,  Finlands  enda  vinst 
för  mångåriga  lidanden,  var  således  åter  för  en  tid  förlorad. 
Deremot  blef  nu  för  första  gången  Finlands  nordliga  gräns 
emot  Hvitahafssidan  närmare  bestämd,  och  drogs  från  norra 
hörnet  af  Savolaks  till  Warangerfjord  vid  Ishafvet. 

Om  Johan  IH:s  regering,  så  vidt  den  rör  Finland,  är 
intet  vidare  att  tillägga.  Såsom  vi  redan  tillräckligt  hafva 
sett,  efterlemnade  densamma  svåra  skador  och  oordningar  såväl 
på  det  religiösa,  som  politiska  och  sociala  området,  och  detta 
bedröfliga  arf  emottogs  nu  gemensamt  af  konung  Sigismund, 
samt  Sveriges  och  Finlands  folk.  I  följande  kapitel  skola  vi 
se,  hvad  detta  arf  medförde  åt  dem,  och  isynnerhet  hvilken 
andel  Finland  erhöll  deruti. 


6.    Klubbekrigets  tider,  1592—1600. 

Vid  Johans  död  vistades  hans  äldsta  son,  Sigismund,  i  ett 
främmande  rike,  och  den  yngre  sonen,  Johan,  åt  hvilken  fadren 
hade  bestämt  det  forna  hertigdömet  Finland,  var  endast  tre 
år  gammal.     Tills  vidare  måste  derför  hertig  Karl  taga  hand 

*  Grängen  uppgicks  sedan  samma  och  följande  år. 


170  FINLANDS    HISTOKIA. 

om  regeringen,  såsom  han  redan  ofta  förut  under  Johans  sista 
tider  hade  gjort.  Han  försatte  genast  de  fångne  riksråden  i 
frihet  och  återgaf  dem  deras  embeten  samt  vidtog  gemensamt 
med  dem  sådana  åtgärder,  som  kunde  befästa  rikets  sjelfstän- 
dighet  och  religion  såväl  mot  polackarnes  stämplingar,  som 
Sigismunds  katolska  sympatier.  Ståthållarne  på  slotten  såväl  i 
Finland  som  Estland  uppmanades  att  vara  på  sin  vakt  mot  Ryss- 
land och  Polen,  och  för  ordnandet  af  religionsangelägenheterna 
sammankallades  ständerna  till  Upsala.  Men  till  Sigismund  skref 
hertig  Karl  en  öppen  förklaring  om  allt  detta  och  erinrade,  att 
konungens  regering  då  endast  kunde  blifva  lycklig,  om  han 
med  välvilja  bekräftade  rikets  religion  och  friheter  samt  de 
beslut,  genom  hvilka  ständerna  ville  trygga  dem.  I  Mars  1593 
öppnades  riksmötet  i  Upsala.  Förutom  de  öfriga  ständerna 
hade  infunnit  sig  fyra  biskopar  och  öfver  trehundra  prester, 
bland  dem  Erik  Sorolainen  och  några  prester  ifrån  Åbo.  Johans 
liturgi  blef  nu  förkastad  och  Augsburgiska  bekännelsen,  jämte 
bibeln  och  de  trenne  gamla  symbola,  gjordes  till  grundval  för 
kyrkans  bekännelse.  Dessutom  beslöts,  att  inga  andra  än 
lutheraner  skulle  få  bekläda  embeten  i  riket,  och  ej  heller 
någon  annan  gudstjenst  tillåtas.  Detta  Upsala  mötes  beslut, 
som  ända  till  nu  varande  tider  varit  en  bland  Finlands  grund- 
lagar, undertecknades  den  20  Mars  1593,  och  äfven  de  från- 
varandes underskrifter  samlades  sedermera  ifrån  alla  landskap. 
Sålunda  tycktes  enigheten  åter  vara  befästad  i  riket; 
men  tvistefrön  funnos  ymnigare,  än  man  vid  första  ögonkastet 
kunde  märka.  Sveriges  råd  hade  väl  lofvat  stå  på  hertig- 
Karls  sida,  "en  för  alla  och  alla  för  en",  för  att  försvara  rikets 
frihet;  men  i  hemlighet  fruktade  desse  stormän  hertig  Karls 
kraftfulla  sinne  och  försökte  väcka  hos  Sigismund  misstankar 
emot  farbrodren.  Andra  funnos  äfven,  som  helt  Öppet  mot- 
satte sig  hertigens  regeringsåtgärder.  Den  stolta  och  vankel- 
modiga Axel  Stensson  Leijonhufvud,  grefve  af  Raseborg,  hade 
gjort  ett  upprorsförsök  i  Vestergötland  och  derefter  flytt  till 
konungen  i  Polen,  der  han  offentligen  skymfade  hertigen.  I 
Finland  åter  hade  riksmarsken  Klas  Fleming,  som  hade  sig 
anförtrodt,  utom  högsta  styrelsen  i  Finland  och  Estland,  äfven 
rikets  flotta  och  största  delen  af  krigshären,  låtit  besätta  alla 
hamnar  emot  Sverige  och  den  4  Mars  tagit  trohetsed  åt  konung 
Sigismund    såväl  i  Åbo,   som  Reval.     Å  andra  sidan  var  gäs- 


KLUBBEKKIGETS    TIDEK,     1592 1600.  171 

ningen  i  den  finska  allmogens  sinnen  på  denna  tid  ganska  stor. 
De  långvariga  lidandena  hade  upphetsat  bönderna  till  raseri, 
och  i  Rautalampi  skedde  ett  försök  till  uppror  mot  de  in- 
qvarterade  soldaterna,  hvilket  uppror  dock  genast  blef  qväfdt 
af  marsken.  Med  anledning  af  dessa  tilldragelser  i  Finland 
uppstod  nu  en  häftig  oenighet  emellan  hertig  Karl  och  Fleming, 
i  det  den  förstnämnde  fordrade,  att  den  svenska  regeringens  på- 
bud äfven  skulle  följas  i  Finland,  men  Fleming  åter  brydde 
sig  icke  om  några  andra  befallningar,  än  dem  Sigismund  sände 
honom  ifrån  Polen.  Konungen  sjelf  var  för  det  mesta  i  dåliga 
rådgifvares  och  isynnerhet  jesuiternas  händer.  Med  anledning 
af  Upsala  mötes  beslut  skref  han  till  Sverige,  att  han  ej  äm- 
nade älska  eller  hata  någon  för  religionens  skull,  men  att  han 
ej  heller  kunde  bekräfta  ständernas  beslut. 

På  denna  punkt  stodo  sakerna,  då  Sigismund  den  sista 
September  kom  från  Danzig  till  Stockholm.  I  hans  följe  var 
utom  jesuiter,  äfven  ett  påfligt  sändebud,  för  att  upprätthålla 
hans  katolska  nit.  Men  de  svenska  ständernas  endrägt  tvang 
honom  dock  att,  fastän  motvilligt,  gifva  efter.  Först  sedan 
han  gifvit  sin  bekräftelse  åt  Upsala  mötes  beslut,  skedde  krö- 
ningen i  Upsala,  Februari  1594.  Nu  syntes  en  allmän  för- 
likning komma  till  stånd.  Axel  Leijonhufvud  fick  hertigens 
förlåtelse  för  hvad  han  förbrutit  och  förblef  derefter  flere  år 
i  Karls  ynnest.  Äfven  mellan  hertigen  och  marsken  åväga- 
bragtes  något  slags  förlikning.  Allt  skulle  kunnat  taga  en 
lycklig  riktning,  om  man  blott  kunnat  lita  på  konungens  löften. 
Men  ganska  snart  märkte  man,  att  Sigismund  ej  ens  haft  för 
afsigt  att  hålla,  hvad  han  lofvat;  hans  vilseförda  samvete  an- 
klagade honom  för  de  eftergifter  han  gjort  åt  lutheranerna,  och 
i  hemlighet  aflade  han  inför  den  påfliga  legaten  en  alldeles 
motsatt  ed.  Följande  vår  seglade  han  tillbaka  till  Polen, 
lemnande  sitt  arfrike  i  ett  högst  betänkligt  tillstånd  af  oord- 
ning. Regeringen  var  öfverlemnad  åt  rådet  och  hertig  Karl 
hade  endast  fått  ordförandeplatsen  i  denna  styrelse,  men  ej 
riksföreståndarskapet,  såsom  han  sjelf  på  goda  skäl  hade  yrkat. 
Men  det  värsta  var,  att  åt  befallningshafvandena  i  landsorterna 
blifvit  gifven  nästan  sjelfständig  magt,  så  att  de  endast  voro 
skyldiga  att  lyda  konungens  egna,  från  Polen  gifna  befallningar, 
men  icke  svenska  regeringens  förordnanden.  Hertig  Karl,  som 
ansåg  såsom  sin  pligt  att  vaka  öfver  rikets  sjelfständighet  och 


172  FINLANDS    HISTORIA. 

enhet  och  derjämte  upprätthålla  Vasaättens  rätt  till  regeringen 
gentemot  adelns  ränker,  afsatte  Sigismunds  landshöfdingar  i 
Sverige  och  sammankallade  tvärtemot  konungens  förbud  stän- 
derna till  Söderköping  vid  Mikaelitiden  1595.  Här  bekräfta- 
des såväl  troheten  mot  Sigismund,  som  å  andra  sidan  Upsala 
mötes  beslut  rörande  religionen.  Men  dessutom  utnämndes 
hertig  Karl  till  riksföreståndare  under  konungens  frånvaro,  och 
faststäldes,  att  de  befallningar,  konungen  afsände  från  Polen, 
först  då  vore  att  anses  såsom  lagliga,  når  hertigen  och  rådet 
gifvit  sitt  samtycke  till  dem.  En  hvar,  som  ej  ville  rätta  sig 
efter  detta  beslut,  skulle  anses  såsom  en  rikets  orolige  och 
afsöndrade  ledamot. 

Den  man,  som  särskildt  åsyftades  i  detta  beslut,  var 
marsken  Klas  Eriksson  Fleming  i  Finland.  Redan  innan 
Sigismunds  besök  i  Sverige,  hade  oenighet  uppstått  mellan 
Karl  och  Fleming.  Vid  kröningen  hade  en  förlikning  kommit 
till  stånd,  såsom  redan  är  nämndt;  men  då  marsken  med  sin 
flotta  följt  konungen  tillbaka  till  Danzig  och  sedan  sjelf  åter- 
vände till  Finland,  der  han  begynte  regera  sjelfständigt  och 
utan  att  det  minsta  bry  sig  om  hertigen  och  rådet,  uppflam- 
made tvisten  åter  med  förnyad  häftighet.  Hertigen  och  rådet 
kallade  marsken  till  Sverige,  der  han  såsom  riksråd  finge  del- 
taga i  den  allmänna  förvaltningen.  Fleming  åter  svarade,  att 
han  fått  befallning  af  konungen  att  qvarstanna  i  Finland, 
hvarest  dessutom  hans  närvaro  för  ryssarnes  skull  vore  nöd- 
vändig. Om  våren  1595  ingicks  visserligen  en  slutlig  fred 
med  Ryssland  uti  Täyssinä;  men  marsken  qvarstannade  lika- 
fullt i  Finland  och  lät  icke  hären  upplösas.  De  få,  som  från 
Finland  infunnit  sig  vid  riksdagen  i  Söderköping,  bland  dem 
biskop  Erik  Sorolainen,  fingo  efter  sin  hemkomst  lida  ett  hårdt 
bemötande,  och  hertigens  utskickade,  hvilka  uppfordrade  de 
finska  ständerna  att  förena  sig  om  svenskarnes  beslut,  fingo  af 
finska  adeln,  enligt  Flemings  föreskrift,  blott  ett  undvikande 
svar,  i  det  den  hänsköt  saken  till  konungens  afgörande.  Det 
räckte  också  icke  länge,  innan  Sigismunds  tanke  blef  tydlig  föl- 
en hvar.  Konungen  ogillade  det  i  Söderköping  fattade  beslutet 
och  gaf  åt  Fleming  befallning  att  med  våld  undertrycka  hvarje 
försök  att  inskränka  konungens  öfverhöghet.  Härefter  var  en 
strid  med  hertig  Karl  oundviklig,  och  Fleming  begynte  i  kraft 
af    sin    nya    fullmagt    röra    sig  friare,  i  det  han  försökte  att 


KLTTBBEKKIGETS    TIDER,     1592 1600.  173 

äfven  i  trossaker  följa  Sigisraunds  åsigter.  Redan  vid  krönin- 
gen i  Sverige  hade  han  gjort  försök  att  uppvigla  folket  emot 
Upsala  mötes  beslut,  kallande  detta  "ett  kalfskinn",  som  ej 
hade  mycket  att  betyda,  Nu  ville  han  åter  vid  höstmarknaden 
i  Åbo  1596  tvinga  det  finska  presterskapet  att  åter  upptaga 
de  katolska  kyrkobruken.  Några  motsträfviga  prester  kastades 
vid  detta  tillfälle  öfver  muren  ut  från  kyrkogården,  och  då 
klagomål  öfver  denna  våldsbragd  framfördes  till  marsken,  sva- 
rade han  hånande,  att  han  ej  visste  något  annat  råd,  än  att 
de  skulle  kastas  samma  väg  tillbaka,  men  denna  gång  mycket 
kraftigare.  På  svenska  sidan  renades  just  samtidigt  försam- 
lingarna från  återstoden  af  katolicismen.  Men  för  öfrigt  begynte 
Karls  ställning  blifva  allt  svårare ;  ty  riksråden  lutade  allt  mer 
och  mer  till  Sigismunds  parti.  Då  hotade  hertigen  att  afgå 
från  riksföreståndarskapet  och  sammankallade  af  denna  anled- 
ning ständerna  till  Arboga  i  Februari  1597.  Hans  hufvud- 
ändamål  var  att  få  ständernas  hjelp  och  understöd  emot  Fle- 
ming. A  andra  sidan  rustade  sig  nu  herr  Klas  till  ett  ordent- 
ligt härtåg  emot  Sverige  förstinstundande  vår,  då  Sigismund 
åter  skulle  infinna  sig  i  sitt  rike.  Sålunda  mörknade  den 
politiska  himmeln  dag  från  dag.  Men  innan  åskmolnen  emel- 
lan Finland  och  Sverige  ännu  hunno  urladda  sig,  hade  i  .Fin- 
lands eget  sköte  ett  inhemskt  krig  uppflammat,  hvars  orsaker 
och  vexlingar  tarfva  ett  närmare  utläggande. 

Vi  hafva  redan  förut  omtalat  den  finska  allmogens  för- 
trampade belägenhet  under  det  långvariga  ryska  kriget.  Den 
största  tungan  utgjorde  inqvarteringen  och  underhållet  af  krigs- 
folket, som  under  namn  af  borgläger  var  folkets  fasa,  isynner- 
het derför  att  under  skygdet  deraf  för  det  mesta  utöfvades 
det  ohyggligaste  öfvervåld  och  de  sniknaste  utpressningar. 
Redan  vintern  1593  hade  detta  förhållande  framkallat  ett 
uppror  i  Rautalampi,  såsom  förut  är  nämndt.  Men  isynnerhet 
efter  det  freden  blifvit  afslutad,  uppstod  hos  Finlands  allmoge 
den  naturliga  fordran,  att  borgläger-tungan  ändtligen  skulle 
aflyftas,  och  man  vände  sig  i  denna  sak  såväl  till  Fleming 
som  till  hertig  Karl.  Den  förstnämnde  gaf  kort  besked  på 
dessa  fordringar  och  mången  folkets  man  fick  med  lidanden 
och  fängelse  bota  för  sin  djerfhet.  Endast  marskens  maka, 
Ebba  Stenbock,  kunde  någon  gång  beveka  honom  till  skon- 
samhet.    Hertigen    deremot    hade    genast  från  början  utfärdat 


174  FINLANDS    HISTORIA. 

en  ny  förordning  om  krigsfolkets  aflöning  och  försökte 
genom  skyddsbref  hjelpa  de  finska  bönder,  som  vände  sig  till 
honom  med  sina  klagomål.  Men  Fleming  och  hans  tjenare 
brydde  sig  icke  det  minsta  om  hertigens  skrifvelser.  Folkets 
förbittring  ökades  härigenom  dag  från  dag;  hatet  mot  Fleming 
tyckes  varit  allmänt  öfver  hela  Finland,  men  mera  än  annor- 
städes voro  bönderna  i  Österbotten  beredde  att  sätta  sig  till 
motvärn  emot  krigsfolkets  laglösa  framfart. 

I  sistnämnda  landskap  hade  befolkningens  sjelfständighet 
från  urminnes  tider  varit  synnerligen  stor;  någon  adel  hade 
aldrig  funnits  der  och  den  kommunala  andan  var  lifligare  hos 
Österbottens  befolkning,  än  hos  landets  öfriga  innevånare.  Men 
dertill  kom  ännu  den  omständigheten,  att  borglägret  i  Öster- 
botten, om  någorstädes,  var  en  lagvidrig  tunga.  Kedan  under 
konung  Johans  sista  regeringsår  hade  detta  landskap,  på  vilkor 
som  ofvan  blifvit  nämnda,  erhållit  fullständig  frihet  från  allt 
slags  borgläger,  synbarligen  såsom  en  välförtjent  belöning  för 
allmogens  visade  mandom  vid  gränsens  försvar.  Om  dessa 
privilegier  frågade  likväl  marsken  alls  icke;  rytteri  inqvartera- 
des  dit  i  mängd,  isynnerhet  i  södra  Österbotten,  och  i  skötet 
af  samma  landskap  hade  uppstått  ett  nytt  slag  af  borg- 
läger, som  hatades  nästan  mera  än  Flemingens  egna  ryttare. 
Det  hade  nämligen  under  de  föregående  krigsåren  på  många 
ställen  blifvit  sed,  att  embetsmän  och  rika  bönder  friköpte 
sina  lägenheter  från  de  vanliga  utskylderna  genom  rusttjenst; 
de  fingo  i  sådan  händelse  liksom  det  öfriga  hästfolket  hålla 
borgläger,  och  utgjorde  ett  slags  lägre  adel,  som  vanligen  kal- 
lades "knåpar".  Under  de  sista  krigsåren  hade  sålunda  några 
mägtige  män  äfven  i  södra  Österbotten,  nämligen  lagläsaren 
Erik  Olofsson,  fogden  Thomas  Göransson  samt  länsmannen  i 
Kyro  och  flere  andra  begynt  hålla  hästar  under  ryttarefanorna; 
men  bönderna,  som  fruktade  att  i  Österbotten  en  adel  skulle 
uppkomma,  intogos  af  än  större  förbittring  mot  dessa  "hem- 
ryttare", som  plågade  dem  på  en  gång  som  embetsmän  och 
krigsfolk.  Af  herr  Klas  i  Åbo  var  härutinnan  ingen  hjelp  att 
förvänta ;  ty  några  österbottningar,  som  vågat  klaga,  hade  redan 
i  tornen  på  Åbo  slott  fått  pröfva  oböjligheten  af  marskens 
vilja.  Desto  flitigare  framförde  österbottningarne,  och  isynner- 
het befolkningen  i  södra  Österbotten,  sina  klagomål  till  her- 
tigen.    Om  sommaren  1595  väckte  deras  ombud,  bland  hvilka 


KLUBBEKRIGETS    TIDEK,     15  9  2 — 1600.  175 

f.  d.  fogden  Hans  Fordeel  från  Pietarsaari  var  den  förnämsta, 
inför  hertigen  en  bitter  klagan  emot  fogden  och  lagläsaren. 
Dessa  blefvo  dömda  att  afsättas,  och  då  de  ej  godvilligt  af- 
gingo,  sände  hertigen  på  vårvintern  1596  till  Österbotten  en 
af  sina  hoftjenare,  som  förde  de  motsträfviga  fängslade  till 
Stockholm.  Men  härigenom  förbättrades  icke  österbottningarnes 
belägenhet.  Marsken  var  nu  i  fullt  raseri ;  en  hvar,  som  varit 
i  Sverige  med  klagomål,  ansågs  såsom  upprorsstiftare,  och  för- 
trycket tilltog  allt  mer  och  mer. 

Om  hösten  1596  afgick  slutligen  en  ny  beskickning  från 
Österbottens  allmoge  till  hertig  Karl.  Hufvudmannen  för  den- 
samma var  en  bonde  från  Kyro,  vid  namn  Bengt  Pouttu; 
men  i  Stockholm  förenade  sig  Hans  Fordeel,  som  redan 
förut  nödgats  fly  undan  Flemings  förföljelser,  med  beskicknin- 
gen. Samtidigt  hade  äfven  från  andra  orter,  isynnerhet  från 
Savolaks  och  Wiborgs  län,  sändebud  från  allmogen  i  hemlighet 
smugit  sig  till  Stockholm;  alla  hade  de  att  klaga  öfver  samma 
bekymmer,  och  i  en  gemensam  klagoskrift  bönföllo  de  hos 
hertigen  och  rådet  om  hjelp,  emedan  de  i  annat  fall  voro 
tvungna  att  söka  bistånd  hos  ryska  czaren  eller  sjelfve  gripa 
till  vapen  emot  Flemings  ryttare.  Hertigen  förmådde  likväl 
ej  för  tillfället  gifva  dem  någon  annan  tröst,  än  de  vanliga 
skyddsbrefven,  om  hvilka  de  mycket  väl  visste,  att  de  gagnade 
till  intet.  Då  de  ej  läto  sig  nöja  dermed,  svarade  slutligen 
hertigen  i  vredesmod:  "Jag  vet  ingen  annan  råd,  utan  skaifer 
eder  fred  med  eder  egen  hand,  om  ej  annars  så  med  gärds- 
gårdsstörar och  klubbor."  Följden  af  detta  öfverilade  råd  lät 
ej  länge  vänta  på  sig. 

Ombuden  från  södra  Österbotten  råkade  efter  sin  hem- 
komst redan  den  25  November  1596,  då  Sankt  Katharinas  hög- 
tid firades  i  Kyro  kyrka,  i  en  häftig  tvist  med  derboende  hem- 
ryttare. Desse  ville  gripa  böndernas  utskickade  och  föra  dem 
till  Fleming  på  Åbo  slott.  Men  de  öfrige  bönderna  befriade 
med  våld  sina  kamrater.  Härmed  slutade  likväl  icke  upproret. 
De  första  dagarne  i  December,  då  borglägret  åter  skulle  be- 
talas, grepo  Lappoboerne  till  vapen  och  begynte  plundra  hem- 
ryttarnes  gårdar.  Upproret  utbredde  sig  hastigt  till  Kyro  och 
derifrån  nedåt  Kyro-elf,  tilldess  Woitila  i  Mustasaari  uppnåddes 
och  lagläsarens  gård  derstädes  lades  i  aska.  Derefter  afstan- 
nade    upproret    för    en    tid.     Den    nyssutnämnde  fogden  öfver 


176  FINLANDS    HISTORIA. 

Österbotten,  Abraham  Melchiorsson,  en  svensk  man  af  katolska 
bekännelsen,  som  vid  ett  besök  i  Polen  fått  kunglig  fullmagt 
på  detta  embete,  försökte  lugna  folket  ined  goda  ord  och  löften 
och  trodde  sig  redan  hafva  stillat  hela  upproret.  Men  fin- 
narne  i  södra  Österbotten  hade  större  planer  i  sigte.  I  medlet 
af  December  samlade  de  sig  man  ur  huset  ifrån  Kyro,  Ilmola 
och  Lappo;  den  svenska  kustbefolkningen  synes  ej  förenat  sig 
med  dem,  men  enskilda  kämpar  skyndade  till  deras  här  allt 
från  Kokkola  (eller  Gamla  Karleby  socken)  och  Lochteå.  Af- 
sigten  var  ingen  mindre,  än  att  kalla  hela  Finlands  allmoge  i 
vapen  och  sedan  från  alla  landskap  med  förenade  krafter  tåga 
emot  Åbo  för  att  bemägtiga  sig  Klas  Fleming.  Fördenskull 
sändes  en  mindre  afdelning  från  Lappo  genom  Lappajärvi  till 
trakterna  af  Rautalampi,  derifrån  upproret  skulle  spridas  till 
Tavastland  och  Savolaks.  En  annan  styrka,  der  äfven  Bengt 
Pouttu  befann  sig,  tågade  strandvägen  mot  Ulfsby.  Men  huf- 
vudarmén,  i  spetsen  för  hvilken  stod  Jakob  llkka  från  Ilmola 
och  Göran  Kontsas  från  Kyrö,  tågade  öfver  landtryggen  genom 
Tavastkyrö  till  Birkkala  och  hade  redan  julaftonen  slagit  läger 
i  Ylöjärvi.  Här  förenade  sig  med  dem  Lappoboerna,  som 
redan  hjelpt  till  att  tända  upprorslågan  såväl  i  Tavastland, 
som  i  Ruovesi  och  Kangasala.  Från  Ylöjärvi  flyttades  lägret 
till  Nokia  gård  vid  Emäkoski  fors.  På  alla  orter  brändes 
och  plundrades  adelns  gårdar;  men  mordgerningar  synes  ej 
begåtts  i  någon  synnerlig  myckenhet,  emedan  de  af  folket 
hatade  herrarne  i  tid  tagit  till  flykten.  Sjelfva  Abraham 
Melchiorsson  hade  redan  i  god  tid  flytt  från  sitt  fögderi  och 
medbragt  åt  embetsmännen  i  Satakunta  den  första  underrät- 
telsen om  farans  annalkande. 

Det  bondeuppror,  som  på  detta  sätt  uppflammade,  är  i 
Finlands  historia  kändt  under  namnet  Klubbekriget  (Nuija  sota). 
Detta  namn  får  ej  förstås  sålunda,  att  de  upproriska  ej  skulle 
haft  andra  vapen  än  sina  tunga  långskaftade  klubbor;  ty  den 
finska  allmogen  hade  ofta  under  i  fråga  varande  tider  deltagit 
i  krigiska  företag  och  var  nog  försedd  såväl  med  spjut  och 
yxor,  som  bågar  och  någon  gång  äfven  bössor.  Men  "Nuija- 
päät",  "Nuijamiehet",  "Nuijakonnat"  (klubbhufvuden,  klubbmän, 
klubbskälmar)  synes  varit  ett  öknamn,  som  krigsfolket  gaf  åt 
denna  hallstarriga  finska  allmoge,  som  ej  godvilligt  böjde  sin 
nacke  under  oket.     Men  nu  gälde  det  att  tillgripa  andra  medel 


KLUBBEKRIGETS    TIDEK,     1592 1600.  177 

än  skymford.  I  största  hast  samlade  Fleming  sin  styrka  och 
uppbröt  från  Åbo  till  Satakunta.  Hans  första  afsigt  var  att 
tåga  emot  den  klubbhär,  som  strandvägen  anryckt  emot  Ulfsby; 
men  denna  hade  redan  innan  marskens  ankomst  hunnit  blifva 
skingrad  af  ryttmästaren  Axel  Kurki  till  Anola.  Då  vände 
sig  Fleming  till  Öfra  Satakunta  och  besatte  på  årets  sista  dag 
Birkkala  prestgård,  midt  emot  Ilkkas  läger  i  Nokia.  Här  på- 
gick nu  en  häftig  skärmytsling  från  morgonen  allt  till  qvällen, 
hvarefter  marsken  erbjöd  österbottningarne  förlikning,  med 
vilkor  att  de  skulle  utlemna  Ilkka  och  sina  öfriga  hufvudmän 
till  Fleming,  hvaremot  de  sjelfva  skulle  befrias  från  borgläger, 
till  dess  konungen  vid  sin  ankomst  till  Sverige  hunnit  slita 
tvisten.  Oenighet  i  böndernas  läger  synes  verkat  derhän,  att 
dessa  vilkor  antogos ;  men  i  och  med  det  samma  var  äfven  all 
ordning  i  klubbhären  upplöst.  Ilkka  bemägtigade  sig  en  häst 
och  begaf  sig  hasteligen  på  flykten,  och  de  öfriga  österbott- 
ningarne, hvilka  ej  mera  kunde  uppfylla  förlikningens  hufvud- 
vilkor,  begåfvo  sig  under  nattens  mörker  i  största  oordning  på 
hemvägen.  Då  Fleming  märkte  detta,  sände  han  sitt  rytteri 
att  förfölja  dem.  Till  följd  af  den  djupa  snön  undkom  dock 
största  delen  af  de  flyende,  i  det  de  togo  af  på  skogsvägar, 
der  rytteriet  ej  kunde  följa  dem.  Men  nu  begaf  sig  Abraham 
Melchiorsson  åter  till  Österbotten  för  att  gripa  hufvudmännen 
för  upproret.  Han  synes  ej  hafva  mött  något  motstånd  här- 
vid, och  sålunda  lät  han  halshugga  i  Ilmola  Ilkka,  Kontsas 
och  fyra  andra  medbrottsliga.  Poutta  hade  blifvit  förd  till 
Åbo  slott,  der  han  snart  dog  af  osnygghet  och  vanvård. 

Emellertid  hade  upproret  sprid  t  sig  till  Tavastland,  och 
innan  man  ens  anade  det,  var  äfven  Savolaks  i  fullt  uppror. 
De  första  dagarne  i  Januari  1597  vände  sig  derför  Fleming 
åt  detta  håll.  Men  innan  han  kom  fram,  var  redan  upproret 
i  Tavastland  undertryckt;  ryttmästaren  Ivar  Tavast  hade  näm- 
ligen slagit  klubbhären  på  Nyystölä  hemmans  åker,  nära 
Padasjoki  kyrka.  Ett  farligare  utseende  antog  upproret  i  Savo- 
laks. Redan  i  början  af  Januari  ankom  en  skara  från  Rauta- 
lampi  och  Sysmä  till  St.  Mickels  kyrka;  en  annan  skara,  som 
hade  anförare  från  Österbotten,  anryckte  från  Rautalampi  genom 
Pieksämäki  och  Jorois  emot  Nyslott,  till  hvars  ståthållare, 
Götrik  Fincke,  de  afsände  ett  på  svenska  skrifvet,  vänligt  bref, 
hvaruti    de    försäkrade,    att    de  kommit   på    kunglig  majestäts 

Finlands  historia.  12 


178  FINLANDS    HISTOEIA. 

befallning,  för  att  efterspana  och  straffa  borglägerfolket  och 
alla  dem,  som  varit  i  förbund  med  Klas  Fleming.  Hela  be- 
folkningen i  Savolaks  hade  anslutit  sig  till  upproret,  och  krigs- 
folkets samt  kronans  befallningshafvandes  gårdar  plundrades 
och  brändes.  Endast  närmast  sjelfva  slottet  fick  Fincke  bön- 
derna på  sin  sida  och  tänkte  till  en  början  försvara  slottet 
allenast  med  dem ;  ty  han  hade  endast  ett  ringa  antal  soldater 
på  borgen.  Men  snart  ankom  undsättning  från  Viborg  och 
Kexholm,  och  klubbehärens  kringspridda  skaror  blefvo  nu  slagna 
i  flere  skärmytslingar,  ehuru  de  ofta  nog  stredo  med  mycken 
tapperhet.  Den  sista  striden  egde  rum  den  23  Januari  på 
St  Mickels  eller  Stor-Savo  prestgård,  hvarest  soldaterna  genom 
bedrägliga  löften  lockade  bönderna  att  gifva  sig,  men  sedan 
utan  förbarmande  dödade  dem  till  sista  man.  I  hela  upproret 
i  Savolaks  hade  tillsammans  omkring  500  bönder  funnit  döden. 
Men  soldaternas  hämndtörst  åtnöjde  sig  ej  dermed.  De  be- 
segrades hem  och  egendom  utsattes  för  en  skoningslös  plundring, 
och  Götrik  Fincke  försökte  fåfängt  att  hejda  segrarnes  snikna 
våldsamhet. 

Sålunda  var  österbottningarnes  försök,  det  s.  k.  "Ilkkanens 
krig",  med  alla  dess  utgreningar  qväfdt  i  blod.  Men  just  vid 
samma  tid  höll  en  annan  upprorslåga  att  antändas  i  den  af- 
lägsna  norden.  Befolkningen  i  norra  Österbotten,  hvilken  i 
allmänhet  lidit  mindre  af  borglägret,  kunde  likväl  icke  med 
lugnt  sinne  åse,  huru  dess  landsmän  i  södra  Österbotten  för- 
följdes och  afrättades.  Samtidigt  inträffade  hos  dem  den  af 
hertig  Karl  tillsatte  nya  fogden,  Israel  Larsson,  hvilken  upp- 
manade dem  att  försvara  sitt  område  mot  Flemings  tjenares 
öfvervåld.  I  Pietarsaari  hölls  i  anledning  häraf  ett  offentligt 
landsting,  på  hvilket  beslöts,  att  landskapets  södra  gräns  skulle 
manstarkt  bevakas,  men  intet  anfall  företagas  till  de  andra 
landskapen,  till  dess  kunglig  majestät  vid  sin  ankomst  till 
riket  sjelf  fick  slita  den  uppkomna  tvisten.  Då  beslöt  konun- 
gens fogde,  Abraham  Melchiorsson,  att  med  en  liten  styrka 
fotfolk  begifva  sig  till  de  norra  socknarne,  för  att  stilla  folkets 
oro,  och  kom  i  slutet  af  Januari  till  Kokkola.  Men  der  var 
allmogens  förtrupp  posterad  i  bakhåll  på  Tarharanta-mgen, 
tillfångatog  fogden  och  sände  honom  till  Stockholm  för  att  undergå 
ransakning.  Abraham  blef  året  derpå  dömd  till  döden  och 
halshöggs.     Israel    Larsson,    som    nu    blifvit   ensam  styresman 


KLTTBBEKBIGETS   TIDEB,     1592 1600.  179 

öfver  hela  landskapet,  kallade  hela  Österbottens  befolkning  i 
vapen,  tvang  äfven  de  svenska  inbyggarne  att  förena  sig  till 
den  öfriga  skaran  och  slog  upp  sitt  läger  nära  Stor-Kyrö 
kyrka,  samt  befäste  skogen  mot  Ilmola  med  förhuggning. 
Bondehärens  antal  torde  uppgått  till  omkring  4,000  man.  Men 
marsken,  som  så  snart  han  fått  underrättelse  om  dessa  till- 
dragelser återvändt  från  Tavastland  till  Tammerfors  by,  tågade 
nu  med  hela  sitt  rytteri  (omkring  1,500  man)  öfver  landt- 
ryggen  till  Ilmola.  Vid  farans  annalkande  lemnade  Israel 
Larsson  bönderna  åt  sitt  öde;  dessa  åter  utryckte  oförsigtigt 
nog  ur  sina  förhuggningar  emot  marskens  läger  i  Kurikka, 
förande  med  sig  några  från  Uleåborgs  slott  tagna  fältstycken. 
Sålunda  kom  det  den  24  Februari  1597  till  en  häftig  drabb- 
ning, i  hvilken  den  svenska  kustbefolkningen  öfvergick  till 
Fleming,  och  de  finska  bönderna  ledo  ett  fruktansvärdt  neder- 
lag vid  Santavuori.  Landskapets  modigaste  män  stupade 
eller  togos  till  fånga,  och  Fleming  kunde  redan  efter  en  vecka 
draga  sig  tillbaka  åt  Åbo,  fullt  förvissad  om  att  klubbekriget 
nu  var  slutadt.  Efter  ungefärlig  beräkning  hade  i  detta  rykt- 
bara uppror  omkring  3,000  bönder  i  skilda  delar  af  landet 
förlorat  lifvet,  och  af  dem  nära  hälften  vid  detta  österbottnin- 
garnes  sista  försök. 

Efter  upproret  följde  en  förskräcklig  hungersnöd  nästan 
öfver  hela  landet;  men  förgäfves  bönföllo  äfven  de  förnämsta 
bland  de  styrande  i  landet  hos  Fleming,  att  han  skulle  mildra 
folkets  lidanden.  Med  jernhand  höll  han  sin  krigshär  tillhopa, 
för  att  på  våren  göra  slut  på  hertig  Karls  regering  i  Sverige. 
Derstädes  hade  nämligen  ständerna  i  Arboga  i  början  af  Mars 
förnyat  beslutet  i  Söderköping  och  isynnerhet  beslutit  sätta  en 
gräns  föl  Flemings  stränga  regering  i  Finland.  De  lägre 
stånden  voro  härvid  på  hertigens  sida;  men  riksråden  öfver- 
gåfvo  honom  redan  och  flydde  det  ena  efter  det  andra  till 
Polen  till  konungen.  Från  detta  land  skulle  nu  Sigismund 
med  en  krigshär  komma  genom  Estland  och  Finland  till  Sverige, 
och  fördenskull  bedref  Fleming  med  all  ifver  sina  krigiska 
rustningar.  Men  midt  under  dessa  bestyr  nåddes  han  af  döden 
på  hemvägen  från  Nyland  till  Åbo,  på  Pojo  kyrkbacke  emellan 
den  12  och  13  April.  Han  hade  fått  en  häftig  feber,  som 
blef  obotlig,  då  den  60 — 70  årige  gubben  ej  unnade  sig  någon 
hvila.     Men  det  allmänna  hatet,  som  hans  skoningslösa  regering 


180  FINLANDS     HISTORIA. 

uppväckt,  bragte  folket  mångenstädes  på  den  tron,  att  han 
dött  af  gift  eller  genom  trollskott.  Den  fasta  och  envisa  trohet, 
hvarmed  han  i  de  uppkomna  stridigheterna  stod  på  Sigis- 
munds  sida,  den  kraft,  hvarmed  han  förstod  att  upprätt  hälla 
konungens  sak  och  sitt  eget  herravälde  i  Finland,  slutligen 
hans  våldsamma  sinnelag  och  brutala  uppträdande  hafva  till- 
försäkrat honom  ett  anmärkningsvärdt  rum  i  detta  lands  historia. 
"Svidje-Klas"  (såsom  han  kallades  efter  en  af  sina  gårdar)  är 
kanske  den  ryktbaraste  finske  man,  som  uppträdt  på  historiens 
område.  Men  i  sitt  eget  land  efterlemnade  han  ett  blodigt 
minne,  och  om  också  Sigismunds  anhängare  af  politiska  skäl 
sörjde  öfver  hans  bortgång,  så  kände  i  allmänhet  finnarne,  och 
deribland  äfven  mången  adelsman,  sina  hjertan  betydligt  lättade, 
då  man  ändtligen  hade  blifvit  af  med  "denne  orolige  man". 
På  finska  adelns  begäran  utnämndes  nu  Arvid  Eriksson 
Stålarm  till  högsta  styresman.  Han  var  en  man  af  ädelt  och 
mildt  sinnelag  och  hade  förut  varit  ståthållare  i  Narva.  Genast 
försökte  han  mildra  folkets  bördor;  men  emot  hertig  Karls 
fordringar  hade  han  Sigismunds  stränga  befallning,  som  ej  med- 
gaf  någon  jämnkning.  Till  ytterligare  olycka  uppsköt  Sigis- 
mund med  vanlig  långsamhet  sin  hemkomst,  hvaremot  hertig 
Karl  med  all  ifver  förberedde  sitt  påtänkta  krigståg  till  Fin- 
land. Kedan  under  våren  hade  Hans  Hansson  till  Monikkala 
såsom  hertigens  befallningshafvande  kommit  till  Österbotten, 
fördrifvit  Flemings  tjenare  derifrån  och  samlat  krigsfolk  för  att 
från  denna  sida  anrycka  emot  Åbo.  Samtidigt  hade  hertigen 
besatt  Kastelholm  och  Åland  och  ankom  slutligen  med  hela 
sin  krigshär  i  början  af  September  till  Åbo.  Stålarms  talrika 
och  öfvade  här  skulle  likväl  med  lätthet  kunnat  motstå  her- 
tigens anfall,  om  den  blott  icke  hade  varit  lika  opålitlig  i  sin 
trohet,  som  den  var  våldsam  i  sitt  uppförande.  Då  Karl  hade 
landstigit  vid  Buskiakallio  (söder  om  Åbo)  och  strax  derpå  vid 
Kuppis  mötte  det  finska  rytteriet,  begaf  sig  detta  genast  på 
flykt  till  Tavastland  och  förde  Stålarm  med  sig  emot  hans 
vilja.  Denna  skärmytsling  egde  rum  den  9  September,  hvar- 
efter  hertigen  uppslog  sitt  läger  i  staden  och  begynte  från 
Kakola-  eller  Mylly-(qvarn)backen  beskjuta  slottet.  Befälhaf- 
varne  på  slottet,  Hans  Eriksson  till  Brinkkala  (Stålarms  svå- 
ger) och  amiral  Bengt  Severinsson  Juusten,  samt  några  andra 
finska  adelsmän,  gjorde  ett  i  sanning  manligt  motstånd.    Äfven 


KLUBBEKRIGETS    TIDEB,     159  2 1600.  181 

i  slottet  befintliga  adelsdamer,  deribland  Stålarms  och  Axel 
Kurkis  husfruar  samt  i  främsta  rummet  den  aflidne  marskens 
enka,  Ebba  Stenbock  och  hennes  döttrar,  visade  ett  modigt 
och  fast  sinnelag  och  brydde  sig  icke  om  att  i  enlighet  med 
hertigens  anbud  fritt  aflägsna  sig  från  slottet.  Men  det  lägre 
krigsfolket  var  i  hög  grad  opålitligt  och  öfvergick  hvarje  natt 
hoptals  till  hertigen,  så  att  slutligen .  af  80  artillerister  endast 
tvenne  voro  qvar.  Deras  hemlige  uppviglare  var  en  i  den 
aflidne  marskens  familj  vistande  student  från  Sverige  vid  namn 
Daniel  Hjort  Under  sådana  omständigheter  nödgades  slottets 
besättning  slutligen  skrida  till  uppgifning,  den  30  September. 
Soldaterna  ingingo  i  hertigens  tjenst;  men  befälet  och  qvin- 
norna  sändes  alla  fängslade  till  Sverige.  Klas  Flemings  lik, 
som  hittills  hade  stått  i  slottskapellet,  fördes  till  Pargas  kyrka 
för  att  begrafvas. 

Efter  Åbo  slotts  kapitulation  utfärdade  hertigen  ett  långt 
öppet  bref  till  Finlands  allmoge.  Detta  bref,  som  är  dateradt 
"Suomen  Turusta"  (det  finska  Åbo)  den  2  Oktober,  är  den 
första  regeringspublikation,  som  blifvit  utfärdad  på  finska 
språket.  Det  uttalar  hertigens  försäkran,  att  då  konungen 
finge  riktig  kännedom  om  de  affälliga  finska  befälhafvarnes 
uppförande,  skulle  äfven  han,  som  till  sitt  sinnelag  var  "en 
mild  och  dygderik  konung",  otvifvelaktigt  näpsa  och  lagligen 
bestraffa  dem.  Att  hertigen  likväl  ej  längre  hyste  så  goda 
tankar  om  Sigismund,  som  han  för  den  finska  allmogen  låtit 
påskina,  framgår  ur  de  oförtäckta  ord,  han  samtidigt  skreftill 
konungen  sjelf,  i  det  han  förkunnade  honom,  att  "om  ej  Ers 
kunglig  majestät  ställer  detta  rikes  förvaltning  på  en  bättre 
fot,  så  vilja  vi  ej  vara  en  slik  styrelses  underdånige".  Äfven 
Arvid  Stålarm  och  många  andra  finska  herrar  begynte  nu 
misstro  Sigismunds  afsigter  rörande  religionen.  De  flesta  af 
dem  undveko  dock  en  förlikning  med  hertigen.  Endast  Kankas- 
Hornarne  och  Wilnäs-Flemingarne  (Hermanssönerne),  hvilka  sedan 
gammalt  varit  i  osämja  med  den  aflidne  marsken  och  ej  heller 
for  det  närvarande  innehade  något  embete,  kommo  på  Karls 
befallning  till  Åbo  för  att  tillhandagå  med  sina  råd.  Klas 
Hermansson,  eller  den  s.  k.  "unge  Klas  Flemingu,  utnämndes 
till  ståthållare  öfver  Åbo  slott,  och  derefter  seglade  hertigen  i 
slutet  af  Oktober  tillbaka  till  Sverige,  medförande  såsom  byte 
alla    i    Åbo    befintliga    krigsskepp  och  slottets  kanoner.     Han 


18  "2  FINLANDS    HISTORIA. 

tyckes  hyst  den  förhoppning,  att  de  öfriga  finska  herrarne,  då 
de  nu  fått  pröfva  hertigens  magt,  ändtligen  skulle  lugna  sig 
och  ansluta  sig  till  riket.  Men  häruti  misstog  han  sig;  ty 
tvertom  fick  Stålarm  redan  före  jul  godvilligt  Åbo  slott  i  sitt 
våld  och  begynte  på  Sigismuds  befallning  utrusta  en  här  emot 
Sverige. 

Ryktet  om  Sigismunds  krigiska  planer  hade  påskyndat 
hertig  Karls  afresa  från  Finland.  Det  afgörande  ögonblicket 
nalkades  och  äfven  i  Sverige  begynte  man  hoptals  öfvergifva 
hertigens  sak.  Redan  i  slutet  af  samma  är  kom  Sigismunds 
sändebud,  Samuel  Laski,  till  Sverige,  för  att  inför  ständerna 
klaga  öfver  Karls  egenmägtiga  handlingar.  Klagopunkterna  voro 
uppsatta  af  de  flyktade  riksråden  och  försökte  ådagalägga,  att 
rådet  ensamt  mycket  bättre  skulle  förvaltat  regeringen  under 
konungens  frånvaro.  Klubbekriget  i  Finland  räknades  hertigen 
till  last,  emedan  han  hade  uppeggat  finnarne  till  öfverdiifna 
fordringar  och  klagomål ;  och  var  ju,  så  menade  de,  finska  folket 
eljes  också  nog  benäget  till  större  klagovisor,  än  orsak  och  rätt- 
visa skulle  vara.  Slutligen  förkunnades  konungens  snart  inträffande 
hemkomst,  då  han  skulle  "hämnas  det  outsägliga  öfvervåld",  som 
mot  honom  föröfväts.  I  enlighet  med  denna  hotelse  samlade 
Sigismund  krigsfolk  till  Danzig  och  befalte  Estlands  och  Finlands 
adel  att  i  full  krigsrustning  möta  honom  i  Sverige.  Hela  den 
katolska  verlden  var  öfvertygad  om  Sigismunds  seger,  och  i 
hemlighet  uppgjorde  man  redan  planer,  på  hvad  sätt  påfve- 
läran  åter  skulle  införas  i  Sveriges  rike,  visserligen  icke  med 
öppet  våld,  utan  genom  att  anförtro  embeten  och  förmoner 
endast  åt  dem,  som  voro  af  samma  religion  som  konungen. 
För  andra  gången  sändes  nu  Laski  till  Sverige  för  att  begära, 
att  rikets  flotta  skulle  ställas  till  konungens  förfogande.  Härtill 
svarade  hertigen,  att  han  ej  kunde  lemna  densamma  i  hän- 
derna på  en  främmande  kommendör,  men  tillkännagaf  att  han 
ville  emottaga  konungen  med  all  skyldig  underdånighet,  om 
han  aflägsnade  sin  krigshär  och  gåfve  försäkran  att  ej  bemöta 
någon  emot  lag.  Häruti,  likasom  ock  i  sitt  uppträdande  för 
öfrigt,  hade  hertig  Karl  stält  sig  på  laglighetens  fasta  grund. 
Men  i  mångas  tycke  innebar  namnet  arfkonung  en  obegränsad 
regeringsmagt,  och  dessa  sågo  i  hertig  Karl  endast  en  ränk- 
full  upprorsmakare. 


KLUBBEKEIGETS    TIDEB,     1592 1(500.  183 

Samma  uppfattning  tyckes  äfven  Sigismund  haft.  Efter 
att  hafva  emottagit  hertigens  svar,  afseglade  han  i  slutet  af 
1598  från  Danzig  till  Kalmar,  medförande  5,000  krigare,  öfver 
hvilka  liftländaren  Georg  Farensbach  förde  befälet.  Några 
dagar  tidigare  hade  den  estniska  och  finska  hären  under  Stål- 
arms anförande  anländt  till  upländska  kusten  och  landstigit  i 
Gröneborgs  hamn.  Men  då  innevånarne  i  Upland  kallades  i 
vapen  och  ingenting  ännu  hördes  om  konungens  ankomst,  af- 
seglade finnarne  åter,  för  att  invänta  bestämdare  order.  Det 
tumult,  som  genom  finnarnes  ankomst  väcktes  i  Upland,  kallas 
vanligen  "korftåget",  emedan  upländska  landtuppbådet  hade 
fylt  sina  matsäckar  med  korfvar.  Hertig  Karl  hade  äfven  i 
största  hast  ilat  dit;  men  snart  måste  han  begifva  sig  derifrån 
till  de  södra  landskapen,  der  tillståndet  hade  begynt  blifva 
farligt.  Strax  vid  Sigismunds  landstigning  hade  Kalmar  stad 
och  slott  öppnat  sina  portar  för  honom;  en  myckenhet  adel 
och  rytteri  från  de  angränsande  landskapen  slöto  sig  till  konun- 
gen, och  då  hertigen  slutligen  med  samlad  härsmagt  mötte 
honom  vid  Stegeborg  i  Östergötland,  syntes  krigslyckan  vända 
sig  till  Sigismunds  fördel.  Under  tiden  hade  Laski  med  en 
liten  truppstyrka  sjövägen  anländt  till  Stockholm  och  förmått 
äfven  denna  stad  att  ansluta  sig  till  Sigismund.  Härifrån  be- 
gynte  konungens  parti  utbreda  sig  åt  alla  håll;  endast  allmo- 
gen förblef  nästan  på  alla  orter  hertigen  trogen,  och  befolk- 
ningen i  Dalarne  slogo  ihjäl  en  viss  Jakob  Näf,  som  var  ut- 
skickad för  att  uppegga  dem  mot  Karl.  Bättre  lycka  hade 
ej  heller  Laski  i  sitt  försök  att  förleda  Karls  flotta,  som  låg 
i  Åländska  skärgården  för  att  bevaka  finnarne.  En  skepps- 
kapten, WilJwlm  van  Wyk,  säges  varit  förälskad  i  den  aflidne 
Klas  Flemings  dotter,  som  hölls  i  förvar  i  hans  faders  hus  i 
Stockholm,  och  åtagit  sig  att  öfvertala  besättningen  på  flottan. 
Men  saken  uppdagades  och  den  unge  kaptenen  blef  enligt 
krigslagarne  skjuten  pä  en  åländsk  holme.  Strax  derpå  seg- 
lade flottan  söderut  för  att  bistå  hertigen.  Men  då  kom  finska 
hären  för  andra  gången  öfver  hafvet;  den  blef  väl  emottagen 
i  Stockholm,  och  derifrån  skulle  den  genom  Södermanland  förena 
sig  med  konungen. 

Några  tilldragelser  i  Finland  fördröjde  likväl  för  en  tid 
de  finska  herrarnes  aftåg.  Hans  Hansson  till  Monikkala  hade 
ernat    begagna    sig   af  deras  frånvaro  för  att  från  Österbotten 


1  8  t  FINLANDS    HISTORIA. 

tåga  emot  Åbo  slott.  För  hans  skull  hade  Stålarm  varit 
tvungen  att  qvarstanna  i  Finland  med  en  del  af  hären.  Denne 
sände  nu  en  särskild  expedition  till  Österbotten,  hvilken  den 
7  September  helt  oförmodadt  öfverraskade  Hans  Hansson  på 
Korsholm,  och  förde  honom  fängslad  till  Åbo.  Först  härefter 
begaf  sig  Stålarm  till  Stockholm  för  att  ansluta  sig  till  de 
öfriga  finnarne,  och  nu  skulle  uppbrott  ske  till  södra  Sverige. 
Men  i  detsamma  kom  derifrån  underrättelse  att  kriget  var 
slutadt.  Sigismund  hade  dragit  sig  från  Stegeborg  till  Lin- 
köping, och  här  utkämpades  en  blodig  drabbning  vid  Stånge- 
bro, den  25  September  1598  som  slutade  med  hertigens  seger. 
Konungen  måste  utlemna  de  flyktade  riksråden,  för  att  stå  till 
svars  inför  ständerna;  dessutom  lofvade  han  bortskicka  det 
främmande  krigsfolket  och  sjelf  infinna  sig  i  Stockholm  för  att 
gemensamt  med  ständerna  besluta  om  rikets  styrelse.  För  en 
stund  syntes  det  således,  som  skulle  fred  och  endrägt  åter 
hafva  inträdt  i  riket..  Men  Sigismund  hade  endast  af  nöd- 
tvång gått  in  på  hertigens  fordringar;  han  seglade  från  Stege- 
borg tillbaka  till  Kalmar  och  derifrån  i  slutet  af  Oktober  bort 
från  riket,  under  hotelse  att  en  gång  återkomma  med  en  större 
krigsstyrka.  Samtidigt  återvände  de  finska  herrarne  med  ned- 
slagna sinnen  till  sitt  land  igen.  De  hade  ej  haft  någon  annan 
vinst  af  hela  företaget,  än  att  de  på  en  herrgård  i  Söderman- 
land funnit  sina  fångna  husfruar,  dem  de  nu  förde  med  sig 
tillbaka  till  Finland. 

Den  slutliga  striden  var  att  förvänta  i  Finland.  Sigis- 
mund uppeggade  de  finska  herrarne  med  tomma  löften  om 
undsättning,  afsatte  från  deras  embeten  alla,  dem  han  miss- 
tänkte, och  fördelade  landets  styrelse  sålunda,  att  Stålarm  fort- 
farande qvarstod  som  högsta  styresmannen,  men  öfverbefälet 
öfver  hären  gafs  åt  Axel  Kurhi.  Dessa  båda  försökte  nu 
gemensamt  rusta  sig  till  den  förestående  kampen.  De  började 
väl  redan  ana,  att  konungen  skulle  lemna  dem  i  sticket,  och 
derjämte  begynte  de  frukta  Sigismunds  katolska  afsigter.  Men 
den  orubbliga  troheten  mot  deras  lagliga  konung  besegrade 
hos  dem  dessa  dunkla  tvifvel.  I  sitt  förhållande  till  hertig 
Karl  hade  de  hittills  så  vidt  möjligt  undvikit  hvarje  öppen 
fiendtlighet.  Nu  var  detta  ej  längre  möjligt.  Hertigen  hade 
begynt  med  sträng  hand  bestraffa  alla  Sigismands  anhängare 
och  derjämte  förelagt  konungen  de  strängaste  vilkor.    Slutligen 


KLTJBBEKRIGETS    TIDER,     159  2--1600.  185 

sammankom  nio  Sveriges  ständer  i  Stockholm  i  Juli  1599  och 
afsatte  helt  och  hållet  Sigismund,  lofvande  likväl  antaga  hans 
äldste  son  Wladislaw  till  konung,  om  denne  skulle  sändas  till 
Sverige  för  att  uppfostras  i  lutherska  läran.  Vid  samma  till- 
fälle beslöts  äfven,  att  de  finska  herrarnes  separatistiska  regering 
skulle  kufvas  med  härsmagt.  Hertig  Karls  förbittring  emot 
dessa  hade  i  bredd  med  händelsernas  gång  stigit  allt  högre, 
och  det  var  att  förmoda,  att  hans  andra  tåg  till  Finland  skulle 
blifva  vida  blodigare  än  det  första.  Men  äfven  Stålarm  och 
hans  kamrater  hade  nu  begynt  visa  öppen  fiendtlighet.  I 
Januari  1599  hade  de  plötsligen  kommit  till  Åland  och  intagit 
Kastelholm,  hvarifrån  de  sedan  under  hela  våren  oroade  de 
svenska  kusterna.  Och  då  hertigens  nya  befallningshafvande  i 
Österbotten,  Augustinus  Larsson,  samlade  fartyg  och  kanoner 
till  Mustasaari,  seglade  Axel  Kurki  dit  pingsttiden  och  bort- 
förde alltsammans  som  byte.  Vid  denna  tid  var  i  Finland  ett 
rykte  i  omlopp,  att  hertigen  var  död.  Men  ständernas  nyss- 
nämnda beslut  och  annalkandet  af  hertigens  trupper  skingrade 
snart  dessa  torna  förhoppningar. 

Första  dagarne  i  Augusti  1599  visade  sig  hertigens  flotta 
under  anförande  af  Joachim  Scheel  utanför  Kastelholm,  hvars 
kommendant,  Salomon  Me,  genast  tvangs  att  gifva  sig.  Här- 
ifrån sändes  ständernas  ombud  till  Finland  för  att  erbjuda  de 
sista  förlikningsvilkoren.  Stålarm,  hvars  samvete  redan  begynt 
fasa  för  de  påfviska  stämplingarna,  skulle  varit  benägen  till 
försoning;  men  hans  förslag  förkastades.  Lotten  var  sålunda 
kastad.  Den  17  Augusti  landsteg  hertigen  sjelf  vid  Kärk- 
niemi  i  Sagu  och  förskingrade  dagen  derpå  en  liten  afdelning 
finskt  rytteri  i  Halikko..  Men  sedan  han  fått  kunskap  om,  att 
den  finska  hufvudstyrkan  befann  sig  i  Åbo,  steg  han  åter  om- 
bord och  landsteg  för  andra  gången  på  samma  ställe,  hvarifrån 
han  två  år  tidigare  hade  anryckt  mot  Åbo.  Då  brände  Axel 
Kurki  sitt  läger  och  drog  sig  tillbaka  till  St.  Mårtens  socken, 
lemnande  Stålarm  med  några  hundra  mans  besättning  på  Åbo 
slott.  Hertigen  gaf  Scheel  i  uppdrag  att  belägra  slottet  och 
gick  sjelf  att  med  hufvudstyrkan  förfölja  Kurki.  Den  29 
Augusti  stod  i  St.  Mårten  en  het  strid,  som  aflopp  sålunda, 
att  finnarne  slutligen  förskingrades,  ehuru  manfallet  var  lika 
stort  på  hertigens  sida.  Axel  Kurki  och  största  delen  af  hans 
här    flydde    till  Viborg;  men  en  allmän  förskräckelse  utbredde 


186  FIKLANDS    HISTOKIA. 

sig  bland  Sigismunds  anhängare,  och  å  andra  sidan  åter  be- 
gynte  den  finska  allmogen,  som  så  länge  varit  förtrampad,  att 
åter  gripa  till  vapen.  Karl  hade  tågat  till  Helsingfors,  der 
han  qvarstannade  någon  vecka  i  afvaktan  på  händelsernas  ut- 
gång i  Åbo.  På  hans  befallning  afrättades  emellertid  på  torget 
i  Åbo  Salomon  Ule  och  sex  andra  fångar  från  Kastelholm,  och 
deras  hufvuden  uppsattes  på  Korpolaisberget  till  skräck  för 
besättningen  på  slottet.  Likaså  afrättades  i  Helsingfors  några 
män.  Slutligen  uppgaf  besättningen,  som  ej  mera  såg  någon 
annan  utväg,  i  slutet  af  September  slottet  åt  de  belägrande. 
Nästan  samtidigt  blef  äfven  Viborgs  öde  afgjordt.  Till  denna 
starka  gränsfästning  hade  i  sista  stunden  ankommit  en  liten 
undsättningshär  från  Sigismund;  men  borgerskapet  i  sjelfva 
staden  lutade  åt  hertigens  parti.  Då  nu  Karl,  som  ankom 
sjövägen  från  Helsingfors,  hade  landstigit  utanför  Viborg,  intog 
han  med  ringa  möda  både  staden  och  slottet,  den  22  och  23 
September.  Äfven  på  denna  ort  kräfde  hertigens  blodiga  hämnd 
sina  offer.  Befälhafvaren  på  slottet,  Arvid  Henriksson  Tavast 
till  Wesunda,  hans  son,  Ivar  Tavast,  kufvaren  af  tavastländska 
klubbekriget,  samt  Lars  Martinsson  Creutz  till  Sarflaks  och 
flere  andra  halshöggos  vid  Munkkällan  bakom  Pantsarlaks.  De 
öfriga  fästningarna  försökte  ej  ens  göra  motstånd,  och  her- 
tigen återvände  nu  till  Åbo  för  att  der  anställa  ordentlig  rätte- 
gång med  de  fångar,  som  ännu  voro  vid  lif. 

I  kapitulationsvilkoren  hade  besättningen  på  Åbo  slott 
erhållit  det  löfte,  att  deras  sak  skulle  afgöras  endast  inför  riksens 
ständer.  Men  tvertemot  detta  löfte  tillät  hertigen  intet  upp- 
skof.  Redan  den  7  November  satt  på  rådstugan  i  Åbo  en 
särskild  domstol  för  att  hålla  dom  ©fver  Arvid  Stålarm  och 
alla  med  honom,  hvilka  beskyldes  för  att  hafva  burit  afvog 
sköld  mot  fosterlandet.  De  dömdes  samtligen  förlustige  lif  och 
egendom.  En  dylik  dom  var  väl  öfverensstäm mande  med  den 
strängaste  lags  fordringar;  men  man  måste  medge,  att  seger- 
vinnaren härvid  hade  bort  öfva  en  ädel  barmhertighet  och 
erinra  sig,  hvilken  hård  inre  strid  desse  män  äfven  haft  att 
bestå  emellan  stridiga  pligter.  Dessa  förmildrande  omständig- 
heter tog  hertig  Karl  likväl  allsicke  i  betraktande,  ty  i  hans 
bröst  herskade  för  tillfället  ett  osläckligt  begär  att  hämnas. 
Endast  Stålarm  och  Axel  Kurki,  af  hvilka  man  hoppades  er- 
hålla   närmare   upplysningar  om  Sigismunds  planer,  skonades  i 


KLUBBEKRIGETS    TIDER,    1592 1600.  187 

och  för  närmare  undersökningar  och  skickades  såsom  fångar 
till  Sverige.  De  öfrige  afrättades  på  torget  i  Åbo  lördagen 
den  10  November.  Största  medlidandet  väckte  den  aflidne 
marskens  ende  äkta  son,  friherre  Johan  Fleming,  såväl  för 
sin  ungdom  som  för  sin  skuldlöshet.  Han  hade  strax  efter 
fadrens  död  begifvit  sig  till  Polen  och  sedan  åtföljt  Sigismund 
till  Sverige,  men  nu  i  enskilda  angelägenheter  besökt  Finland 
och  på  de  finska  herrarnes  böner  qvarstannat  för  att  dela 
deras  öde.  Bland  de  öfriga  afrättade  voro  de  förnämsta: 
marskens  naturlige  son  Olof  Klasson,  ståthållaren  på  Tavastehus 
Sten  Fincke  till  Peipot,  Hartvik  Henriksson  till  Wuolle,  Michel 
Paulsson  Munck  till  Nuhiala,  att  ej  nämna  andra.  Man  bör 
likväl  komma  ihog,  att  flere  herrar,  som  dels  varit  mindre 
hårdnackade  i  striden,  dels  i  tid  förstått  mildra  hertigens 
vrede,  fingo  röna  nåd  och  vänligt  bemötande.  Sålunda  und- 
slapp  den  gamle  Götrik  Fincke,  likasom  Boije,  Wildeman  och 
Hornarne  till  Kånkas,  för  billigt  pris  den  hotande  faran.  Flere 
af  dem  voro  för  tillfället  på  estländska  sidan  och  öfverlemnade 
i  början  af  följande  år  detta  landskap  åt  hertigen.  Dessa 
exempel  förtjena  omnämnas  derför,  att  partihatet  har  försökt 
utmåla  hertigen  som  en  hårdhjertad  bödel,  som  endast  af  blod- 
törst rasade  mot  Sveriges  och  Finlands  adel.  Men  dervidlag 
vitnar  historien,  att  Karl  ofta  förlåtit,  ehuru  han  visserligen 
sällan  gjorde  någon  åtskilnad  emellan  de  förbrytelser,  som 
blifvit  begångna  emot  honom  och  staten.  Med  tiden  lade  sig 
äfven  hans  vrede  mot  mången  annan  finsk  herre,  hvars  öde 
ännu  ej  var  afgjordt.  Sålunda  försattes  efter  ett  par  år  flere  af 
de  finska  fångarne  på  fri  fot,  nämligen  alla  de,  som  gifvit  sig 
vid  Åbo  slotts  första  kapitulation,  samt  Axel  Kurki  och  Arvid 
Stålarm,  hvilka  sistnämnde  redan  många  gånger  stått  på  af- 
rättsplatsen.  Men  ett  oblidt  öde  förföljde  allt  fortfarande 
Stålarm.  Han  blef  år  1605  ånyo  föremål  för  Karls  misstankar, 
dömdes  ånyo  till  döden  och  fick  för  femte  gången  beträda 
afrättsplatsen.  Men  då  benådades  han  med  lifstidsfängelse  på 
Gripsholms  slott,  hvarest  han  dog  först  i  Maj  1620. 

Ett  par  veckor  efter  blodsdomen  i  Åbo  återvände  hertig  Karl 
till  Sverige,  der  mångens  öde  ännu  väntade  det  slutliga  af- 
görandet.  Ständerna  sammankommo  i  Linköping  och  bland 
dessa  utsågs  här  en  vidlyftig  domstol  för  att  undersöka  alla 
Sigismunds  anhängares,  och  isynnerhet  de  fängslade  riksrådens 


188  ,  FINLANDS    HISTORIA. 

sak.  Domen  fäldes  med  lagens  största  stränghet ;  många  blefvo 
likväl  benådade.  Men  riksråden.  Gustaf  Baner,  Erik  Sparre, 
Sten  Baner  och  Thure  Bjelke  blefvo  afrättade  den  20  Mars 
1600.  Vid  samma  tillfälle  bekräftades  de  i  Finland  verkstälda 
blodsdomarne,  och  det  finska  presterskapet,  hvars  förhållande 
såväl  till  Karl  som  Sigismund  varit  lika  misstänkligt,  dömdes 
till  höga  böter.  Biskop  Erik  Sorolainen,  som  blifvit  hemtad 
fängslad  till  Linköping,  blef  väl  helt  och  hållet  frikänd,  men 
skildes  i  början  från  sitt  embete;  han  återfick  det  dock  innan 
kort  och  verkade  ännu  under  ett  fjerdedels  sekel  såsom  öfver- 
herde  i  sitt  biskopsstift  och  trägen  arbetare  på  den  finska 
litteraturens  fält.  I  allmänhet  hade  riksdagen  i  Linköping- 
gjort  ett  slut  på  den  inre  striden  i  Sveriges  rike.  Karl  emot- 
tog  väl  icke  ännu  den  kungliga  kronan,  som  erbjöds  honom 
af  ständerna;  ty  Sigismunds  minderåriga  halfbror,  Johan,  var 
närmast  i  arfsrätt,  och  Karl  har  emot  detta  barn  bevisat  en 
berömvärd  samvetsgrannhet.  Men  såsom  fäderneslandets  be- 
friare från  religiös,  social  och  politisk  fara,  var  Karl  allena 
möjlig  att  emottaga  regeringen ;  han  sjelf  och  rikets  innevånare 
voro  häruti  af  samma  tanke.  Otvifvelaktigt  funnos  äfven  sådana, 
som  voro  missnöjda  med  den  skedda  regementsförändringen. 
Den  oroliga  Axel  Leijonhufvud,  som  hittills  stått  på  Karls 
sida,  flydde  ur  riket;  flere  andra  begåfvo  sig  till  Sigismund  i 
Polen,  och  stämplingarna  mot  Sverige  fortsattes  från  detta  håll 
med  all  ifver.  Men  på  detta  sätt  förbyttes  i  sjelfva  verket 
striden  till  ett  utländskt  krig,  hvars  vexlingar  vi  framdeles 
skola  komma  att  betrakta.  Inom  sjelfva  riket  var  saken  af- 
gjord.  Gustaf  Vasas  tvenne  förnämsta  verk:  Sveriges  sjelf- 
ständighet  som  konungarike  och  dess  lutherska  religion,  voro 
fullständigt  befästade,  och  sålunda  hade  i  Sverige  den  egentliga 
reformationsperioden  nu  gått  till  ända. 

Men  i  Finland  var  den  politiska  och  sociala  ställningen 
ännu  icke  betryggad,  och  derför  sträcka  sig  denna  periods 
gränser  här  något  längre.  Först  under  loppet  af  de  närmast 
följande  åren  mognade  inbördeskrigets  både  goda  och  dåliga  frukter 
fullständigt,  hvarjämte  ett  nytt  krig  med  Ryssland  förorsakade 
vigtiga  förändringar  i  anseende  till  landets  östra  gräns.  Dessa 
omständigheter  skola  närmare  framhållas  i  nästföljande  kapitel. 
På  detta  ställe  vilja  vi  dock  tillägga  några  ord  om  klubbe- 
krigets inflytande  på  Finlands  nationella  ställning. 


KARL    IXIS    REGERING    OCH    JAKOB    DE    LA    GARDIE's    KRIG.      189 

I  det  föregående  hafva  vi  sett,  huru  allt  från  begynnel- 
sen af  Gustaf  Vasas  regering  den  inhemska  adeln  och  em  bets- 
mannaklassen  höjt  sig  till  allt  större  betydelse.  Plundringen 
af  kyrkans  egendom  och  konung  Johans  långvariga  krig,  dessa 
båda  omständigheter  hade  i  främsta  rummet  gifvit  upphof  åt 
en  finsk  högadel,  hvars  magt  slutligen  hade  stigit  till  en  sådan 
höjd,  att  Finlands  styrelse  genom  densamma  för  en  tid  af  flere 
år  blef  undanryckt  den  svenska  öfverhögheten.  Men  olyckligt- 
vis medförde  denna  sträfvan  efter  nationel  sjelfständighet  en 
talrik  mängd  sociala  missförhållanden,  hvilka  drefvo  den  finska 
allmogen  att  taga  sin  tillflykt  till  svenska  regeringens  hjelp. 
Huru  odräglig  den  inhemska  förvaltningen  i  sjelfva  verket 
kändes  för  Finlands  inbyggare,  kunna  vi  bäst  fatta  af  den 
petition,  som  österbottningarne  framstälde  på  riksdagen  i  Lin- 
köping, i  det  de  begärde  att  till  fogdar  och  lagläsare  skulle 
gifvas  dem  svenske  män,  och  ej  sådana,  som  voro  vana  vid 
finska  embetsmannaseder.  En  dylik  åtgärd  kunde  man  likvisst 
icke  och  försökte  ej  ens  att  allmännare  sätta  i  verket;  likaså 
synes  hertig  Karls  hotelse  att  sända  till  Finland  ett  hälft 
hundrade  svenska  prestmän,  emedan  de  finska  presterna  vore 
"begifna  på  den  påfviska  surdegen",  endast  varit  ett  tomt 
skrämskott.  Men  en  följd  af  Karls  seger  var  likväl,  att  på 
samma  gång  bondeklassens  frihet  åter  betryggades,  Finlands 
undantagsställning  till  det  öfriga  riket  nu  var  kullstörtad  ända 
från  grundvalarne.  Det  tidehvarf,  som  härefter  begynner  gry, 
är  i  sjelfva  verket  Sveriges  magtperiod,  och  denna  dess  magt 
visar  sig  icke  allenast  på  den  utländska  politikens  område,  utan 
äfven    i    dess    inflytande    på  Finlands    nationella   förhållanden. 


7.    Karl  IX:s  regering  och  Jakob  De  la  Gardie's  krig,  1600—1617. 

Efter  det  långvariga  krigsbullret  hade  freden  otvifvelaktigt 
varit  det  hårdt  pröfvade  finska  folkets  största  behof.  Men 
Karl  ville  genom  ett  utländskt  krig  förskingra  de  sista  qvar- 
lefvorna  af  den  inre  spliten.  Fördenskull  seglade  han  i  början 
af  Augusti  1600  genom  finska  skärgården  till  Reval  och  be- 
gynte    i    Liffland    krig  med  Polen.     För  polackarne  var  detta 


190  FINLANDS    HISTOKIA. 

anfall  något  oväntadt,  ty  de  hade  hittills  från  sitt  lands  sida 
ej  tagit  någon  del  i  konungens  förvecklingar  med  Sverige. 
Men  det  var  tydligt  för  en  hvar,  att  den  gamla  striden  om 
Estlands  besittning,  som  hvilat  så  länge  de  båda  rikena  lydde 
under  ett  gemensamt  öfverhufvud,  nu  åter  skulle  uppflamma, 
och  Karl  ville  ej  invänta  Polens  anfall.  Början  af  kriget  var 
för  honom  särdeles  lycklig,  och  innan  årets  slut  hade  sven- 
skarne redan  intagit  Pernau,  Fellin  och  Dorpat.  För  den 
linska  adeln,  som  nu  följde  hertigens  fanor,  var  detta  krigståg 
likasom  en  pröfning;  de  fingo  i  sjelfva  verket  som  belöning- 
för  sitt  goda  uppförande  hans  förlåtelse  för  det  förflutna,  samt 
erhöllo  sina  förverkade  gårdar  tillbaka.  Följande  år  framträngde 
de  svenska  vapnen  ända  till  Dynafloden,  och  mången  lysande 
bragd  förherligade  äfven  finnarnes  namn.  Men  om  hösten 
1601  hade  polackarne  hunnit  samla  en  ansenlig  krigsstyrka, 
öfver  hvilken  den  gamle,  skicklige  Zamoiski  förde  befälet. 
Svenskarne  måste  ånyo  draga  sig  tillbaka  från  Dyna,  och  den 
ena  fästningen  efter  den  andra  togs  ifrån  dem.  Sålunda  tvangs 
Wolmar  efter  ett  manligt  försvar  att  kapitulera,  vid  hvilket 
tillfälle  fästningens  unga  kommendanter,  Karl  Gyllenhielm  (her- 
tigens naturlige  son)  och  Jakob  Pontusson  De  la  Gardie,  för- 
des såsom  fångar  till  Polen,  der  den  förstnämnde  måste  för- 
smäkta  i  12  år,  ett  oskyldigt  offer  för  Sigismunds  hämnd. 
Från  Wolmar  vände  sig  Zamoiski  till  Fellin,  hvarest  finnen 
Arvid  Tönnesson  Wildeman  i  tre  månader  gjorde  ett  manligt 
motstånd,  till  dess  polackarne  med  storm  intogo  staden.  Kriget 
hade  nu  ånyo  dragit  sig  till  gränsen  af  sjelfva  Estland  och 
fortsattes  med  omvexlande  lycka.  Men  i  Finlands  inre  för- 
hållanden hade  under  tiden  vigtiga  förbättringar  påbegynts, 
och  skola  dessa  nu  för  en  stund  blifva  föremål  för  vår  upp- 
märksamhet. 

I  slutet  af  November  1601  hade  Karl  från  Reval  kommit 
öfver  till  Finland,  först  till  Ekenäs  och  sedan  till  Åbo.  Med 
honom  var  hela  den  hertigliga  familjen,  nämligen  Karls  senare 
gemål  Kristina,  deras  båda  söner,  den  sexårige  Gustaf  Adolf 
och  den  samma  år  i  Reval  födde  Karl  Filip,  samt  deras  båda 
döttrar.  Två  år  hade  nu  förflutit  sedan  hertigens  sista  besök 
i  Finland,  hvarvid  hans  egenskap  af  sträng  hämnare  hade 
lemnat  honom  föga  tid  att  afhjelpa  de  särskilda  missförhål- 
landena.    Karl    insåg    ganska    väl,  att  "i  detta  land  herskade 


CARL    I.\:s    REGERING    OCH    JAKOB    DE    LA    GARDIE's    KRIG.        191 

fast  mera  och  större  oordning  än  någorstädes  i  riket,  hvartill 
skälet  var,  att  regenten  ej  haft  lägligt  att  komina  dit  så  ofta, 
som  behofvet  skulle  påkallat,  för  att  sjelf  se  till,  huru  der  hus 
är  hållet  vordet."  Han  beslöt  nu  använda  några  månader  för 
att  undersöka  alla  missförhållanden  och  derjämte  med  kraftig 
hand  begynna  undanrödja  dem.  Det  som  han  härvid  fick  se 
och  höra  om  landets  och  folkets  tillstånd,  var  ingalunda  gläd- 
jande. Till  de  förra  lidandena  hade  kommit  de  af  kriget  på- 
kallade ökade  skatterna  och  utskrifningen  af  manskap,  hvar- 
jämte  som  bäst  ett  hårdt  missväxtår  hade  beröfvat  folket 
medlen  till  sitt  lifsuppehälle  *.  Men  det  värsta  plågoriset  var 
likväl  det  gamla  missbruket  i  förvaltningssystemet,  d.  v.  s. 
fogdarnes  och  embetsmännens  snikenhet,  som  i  sjelfva  verket 
var  så  rotfästadt  och  hejdlöst,  att  utpressningarna  fortsattes 
nästan  under  hertigens  egna  ögon.  Ej  heller  hade  krigsfolket 
och  adeln  ännu  öfvergifvit  sina  gamla  vanor.  Sistnämnde  stånd 
var  visserligen  förödmjukadt  genom  de  senaste  tilldragelserna; 
men  det  uppfattade  fortfarande  sin  ställning  till  sina  underhaf- 
vande  och  de  öfriga  stånden  nästan  på  samma  sätt,  som  rid- 
derskapet  i  Estland.  Och  allmogen  trodde  alla  sig  ega  rätt 
att  beskatta  och  pressa ;  i  detta  afseende  voro  adeln  och  krigs- 
folket, fogdarne  och  lagläsarne,  presterne  och  djeknarne  helt 
och  hållet  af  samma  tanke.  Vid  utskrifningen  af  soldater 
rådde  partiskhet  och  mutning,  vid  hållskjutsningens  och  hjelpe- 
gärdernas  utgörande  ville  adeln  befria  sina  egna  underhafvande, 
vid  uppbörden  af  utskylderna  åter  utpressade  fogdarne  och 
deras  tjenare  *  större  belopp,  än  som  var  faststäldt,  men  upp- 
skrefvo  i  sina  böcker  stora  rester,  som  alls  icke  existerade. 
Dessa  missförhållanden,  hvaröfver  på  alla  håll  bittra  klagomål 
anfördes,  beslöt  hertigen  såvidt  möjligt  afhjelpa,  och  i  denna 
afsigt  utfärdade  han  under  sin  vistelse  i  landet  ett  oräkneligt 
antal  förträffliga  förordningar  och  påbud.  Hans  utskickade 
foro  landet  omkring  för  att  taga  reda  på  undersåtarnes  behof 
och  klagomål,  och  så  snart  nödiga  underrättelser  erhållits, 
följde  vanligen  snar  hjelp.    På  några  ställen  efterskänktes  skat- 

*  I  företalet  till  Ljungs  Thomassons  öfversättning  af  landslagen  läses:  »1601; 
hvilket  år  intet  slags  säd  växte  i  hela  Österbotten,  utan  allt  förstördes  af  som- 
marfrosterna, så  att  en  dylik  hungersnöd  aldrig  förut  i  mannaminne  varit,  och 
Gud  förbjude  att  en  sådan  framdeles  under  någon  menniskas  lifstid  må  inträffa.» 
—  I  Tavastland  och  på  andra  orter  rådde  samma  elände. 


192  FINLANDS    HISTORIA. 

terna  antingen  helt  och  hållet  eller  åtminstone  delvis,  åt  de 
nödstälde  anskaffades  säd  från  utlandet,  och  man  bemödade  sig 
om  att  förskaffa  bebyggare  till  ödegårdarne  och  utmarkerna. 
Men  ännu  vigtigare  voro  de  allmänna  stadganden,  hvarigenom 
landets  sociala  förhållanden  stäldes  på  en  fast  och  ordnad  fot. 
I  början  af  Januari  1602  hölls  i  Åbo  en  öfverläggning  angå- 
ende dessa  ärender  med  landets  adel,  som  först  nu  fick  full- 
ständig tillgift  för  sina  forna  förseelser,  men  på  samma  gång 
förpligtade  sig  till  ny  trohet  och  förlorade  sin  forna  sjelfstän- 
dighet.  Finska  adelns  begäran,  att  få  befria  sina  egna  under- 
hafvande  från  hållskjutsningen,  förebärande  att  adelns  bönder 
här  i  Finland  ej  besatt  någon  egendom,  utan  hästar,  boskaps- 
djur och  utsäde  gåfvos  åt  dem  af  deras  herrar,  blef  af  Karl 
afslagen,  i  det  han  förklarade  att  finska  adeln  ej  hade  några 
större  rättigheter  än  den  svenska.  Vid  samma  tid  utfärdade 
Karl  en  noggrann  föreskrift,  enligt  hvilken  krigsfolket  skulle 
underhållas  utan  att  betunga  allmänheten.  Äfven  fogdarne  och 
deras  skrifvare  voro  kallade  till  Åbo;  flertalet  af  dem  skildes 
från  sina  embeten  och  fördes  fängslade  till  Sverige  för  att  stå 
till  räkenskap.  I  början  af  Februari  for  hertigen  från  Åbo 
till  Björneborg,  hvarest  han  utfärdade  sin  ryktbara  " Ordning 
huruledes  fogdarne  här  i  Finland  sig  rätta  skola",  hvilken 
förordning  innehåller  noggranna  bestämningar  rörande  skatte- 
uppbörden. Adelns  bönder  (med  undantag  af  dem,  som  bodde 
inom  den  förut  faststälda  milen)  voro  enligt  densamma  skyl- 
diga att  med  hälften  emot  kronobönderna  deltaga  i  alla  hjelpe- 
gärder  och  allmänna  utskylder  samt  utskrifningeu  af  krigsfolk. 
Tiondet  skulle  beräknas  efter  utsädet,  nämligen  9  kappar  för 
hvarje  tunna  utsäde  (då  tredje  kornet  ansågs  såsom  medelaf- 
kastningen);  detta  borde  alla  på  samma  sätt  betala  till  hvarje 
sockens  kyrkostuga,  derifrån  sedan  presten  fick  taga  en  tredje- 
del och  två  tredjedelar  tillföllo  kronan.  Domaren  skulle  få  af 
hvarje  bonde  6  öre  och  lagmannen  4  öre,  men  deras  öfriga 
uppbörder  skulle  upphäfvas  (förutom  sakören,  hvaraf  hälften 
tillföll  domaren  och  andra  hälften  häradets  kassa);  de  borde 
äfven  hvarje  år  inlemna  sina  domböcker  till  konungens  kansli. 
Adeln  förbjöds  att  genom  köp  eller  på  annat  sätt  slå  under  sig 
kronans  skattelägenheter,  och  äfven  bönderna  förbjödos  att  på 
en  gång  innehafva  flere  gårdar.  Slutligen  faststäldes  noggrant 
mått  och  vigt,  samt  sättet  för  fogdarnes  uppbörd,  likasom  ock 


KARL    IXIS    REGERING    OCH    JAKOB    DE    LA    GARDIE's  KRIG.      193 

deras  aflöning  och  åligganden.  Många  af  dessa  bestämningar 
förefunnos  väl  redan  af  gammalt,  men  erhöllo  nu  genom  Karl 
ny  och  verksammare  kraft;  ty  med  "kronotjufvar"  var  det 
hans  vana  att  göra  processen  kort  —  och  det  aflopp  sällan 
med  mindre  än  galgen. 

Från  Björneborg  fortsatte  hertigen  jämte  sin  familj  färden 
norrut.  Det  var  först  hans  afsigt  att  äfven  besöka  Tavastland 
och  Savolaks,  för  att  särskildt  undersöka  förhållandena  i  dessa 
landskap.  Men  rikets  allmänna  angelägenheter  återkallade 
honom  redan  till  Sverige.  Han  beslöt  då  att  fara  rundt  om- 
kring Bottniska  viken,  en  väg,  som  ännu  ingen  svensk  regent 
före  honom  hade  färdats.  Färden  skedde  med  all  skyndsam- 
het genom  Korsholm  längs  kusten  af  Österbotten,  så  att  her- 
tigen redan  innan  Februari  månads  slut  hade  lemnat  finska 
gränsen  bakom  sig.  Men  äfven  under  denna  påskyndade  färd 
fick  han  tid  att  underrätta  sig  om  dessa  trakters  tillstånd  och 
behof.  Många  åtgärder  från  de  nästföljande  tiderna  bevisa 
tillräckligt,  huru  mångsidigt  Karl  hade  satt  sig  in  i  Finlands 
egendomliga  förhållanden,  och  lämpligast  torde  vara  att  redan 
på  detta  ställe  framhålla  de  förnämsta  exemplen,  i  sammanhang 
med  Karls  resa.  Sålunda  grundlades  på  Karls  befallning  Öster- 
bottens första  städer,  nämligen  Uleåborg  (Oulu)  1605  och  Musta- 
saari  eller  Vasa  1606  (privilegierna  och  Vasanamnet  1611).  Dessa 
båda  förlades  på  sådana  orter,  som  redan  af  gammalt  voro  vigtiga 
genom  sin  handel  eller  sina  befästningar.  Men  samtidigt  begynte 
man  uppföra  ett  nytt  slott  till  detta  landskaps  försvar  emot  rys- 
sarne; det  var  Kajana  fäste,  i  hvars  skydd  trakterna  kring 
Uleåträsk  åter  befolkades.  Ortens  namn  var  förut  Wuokenkoski ; 
men  af  det  forna  "kven-"  (kainu-)  namnet  gjordes  nu  den  officiella 
formen  "Kajana".  Vid  samma  tid  begyntes  vid  Finlands  södra 
gräns  ett  annat,  ännu  vigtigare  företag,  hvars  verkställande 
var  påtänkt  redan  hundra  år  tidigare.  Vi  hafva  i  det  före- 
gående nämnt,  att  den  ryktbare  Erik  Thuresson  Bjelke  vid 
slutet  af  medeltiden  tänkte  förena  Saimas  fjärdar  med  Viborg- 
ska  viken.  Äfven  Pontus  de  la  Gardie  säges  en  gång  upp- 
tagit denna  plan,  hvarför  äfven  de  ännu  synliga  spåren  efter 
gräfningarna  i  allmogens  mun  bära  namnet  "Pontuksen  kai- 
vannot"  ("Pontus'  kanaler").  Nu  fick  år  1607  den  gamle 
amiralen  Bengt  Sörensson  Juusten  befallning  att  låta  gräfva 
en    kanal    från    Juustila  till  Lappvesi,  så  att  man  med  fartyg 

Finlands  historia.  13 


194  FINLANDS    HISTORIA. 

kunde  färdas  emellan  Viborg  och  Nyslott.  Men  äfven  denna 
gång  blef  detta  vigtiga  företag  ofullbordadt.  Arbetet  fortsattes 
inemot  två  år,  men  upphörde  sedan,  antingen  af  brist  på 
medel,  eller  till  följd  af  Juustens  död.  Karls  omsorg  om  all- 
mogens förkofran  uppfordrade  honom  att  tänka  på  noggrannare 
jordskifte  och  skatteläggning;  detta  utlofvades  redan  i  före- 
nämnda  i  Björneborg  utfärdade  förordning,  och  man  vet  äfven, 
att  kamreraren  Johan  Ottensson  utförde  dessa  åligganden  öfver 
hela  Österbotten.  Äfven  till  det  aflägsna  Lappland  sträckte 
sig  Karls  omsorger.  Under  sin  vistelse  i  Åbo  skickade  han 
dit  tvenne  män  för  att  undersöka  detta  landskaps  gränser, 
samt  dess  geografiska  och  ekonomiska  förhållanden ;  dessa  män 
voro:  Hieronymus  Birkholtz,  en  tysk  som  länge  varit  i  her- 
tigens tjenst  och  var  gift  med  Klas  Flemings  brorsdotter,  samt 
sålunda  hemmastadd  i  de  finska  förhållandena;  en  annan  i 
Finland  förut  bekant  man,  den  från  belägringen  af  Åbo  slott 
1597  ryktbare  Daniel  Hjort;  samt  den  tredje  Finlands  förste 
astronom,  Sigfrid  Aroni  Forsius  (bördig  från  Helsingfors  och 
död  1627  såsom  kyrkoherde  i  Ekenäs).  Under  följande  år 
vidtogos  flere  åtgärder  såväl  rörande  Lapplands  styrelse,  som 
lapparnes  omvändelse  och  undervisning.  Hvad  beträffar  Fin- 
lands andliga  behof,  så  förtjenar  det  särskildt  omnämnas,  att 
redan  1602,  straxt  efter  Karls  ankomst  till  Finland,  nedsattes 
en  komité  för  bibelns  öfversättning  till  finskan,  ehuru  af  okända 
orsaker  saken  sedermera  tyckes  hafva  stannat  dervid.  Vid 
samma  tid  erbjöd  kyrkoherden  i  Kalajoki,  Ljungo  Thomasson, 
åt  hertigen  sin  öfversättning  af  konung  Kristoffers  landslag. 
Denna  öfversättning  började  sedan  att  tryckas  år  1610,  men 
efter  Karls  död  afstannade  äfven  detta  verk.  Äfven  den  af 
samma  man  gjorda  öfversättningen  af  stadslagen  förblef  otryckt 
ända  till  våra  dagar. 

Det  finnes  i  allmänhet  bland  Karls  regeringsåtgärder 
månget  nytt  verk,  som  han  ej  hunnit  fullända.  Orsaken  der- 
till  var  naturligtvis  den,  att  han  så  sent  hade  tillträdt  den 
egentliga  regeringen.  Han  antog  ej  kunglig  värdighet  förrän 
år  1604  vid  riksdagen  i  Norrköping,  då  ständerna  ånyo  erbjödo 
honom  kronan  och  brorsonen  Johan  högtidligt  afsade  sig  sina 
rättigheter.  Kröningen  försiggick  först  år  1607;  vid  detta 
tillfälle  bar  kronprinsen  Gustaf  Adolf  Finlands  fana  och  erhöll 
titel  af  "Finlands  storfurste".     Det  var  af  denne  son,  som  Karl 


KARL    IX:S    REGERING    OCH    JAKOB   DE    LA    GARDlE's   KRIG.      195 

väntade  att  hans  verk  skulle  fullbordas;  "han  skall  göra  det" 
(lite  faciet)  plägade  den  gamle  konungen  säga.  Men  den  finska 
bonden  såg  i  Karl  en  vän  och  välgörare,  hvars  like  man  aldrig 
haft,  och  det  vackra  tillnamnet  "hyva  kuningas"  (den  gode 
konungen)  har  han  fått  behålla  såsom  ett  everldeligt  minne  af 
folkets  kärlek.  Adeln  har  uttryckt  samma  tanke,  ehuru  med 
andra  ord  och  från  en  annan  ståndpunkt;  den  kallade  honom 
"bondekonung".  Man  behöfver  knapt  nämna,  att  sistnämnda 
stånd  för  sin  egen  del  ej  var  rätt  tillfreds  med  Karls  regering. 
Den  ömsesidiga  misstron  skingrades  aldrig,  och  Karl  faststälde 
aldrig  de  adliga  privilegierna  till  detta  stånds  fulla  belåtenhet. 
Äfven  i  fråga  om  förläningar  gjorde  Karl  inskränkningar,  hvilka 
ej  kunde  vara  angenäma  för  adeln.  Vid  riksdagen  i  Norr- 
köping bestämdes,  att  framtida  förläningar  af  jordegendom  skulle 
förlora  sin  kraft  vid  gifvarens  död,  om  ej  den  nye  konungen 
ville  ånyo  bekräfta  dem.  Deremot  synes  Karl  afvika  från  sina 
demokratiska  grundsatser,  då  han  begynte  tillskapa  en  ny  hnap- 
adel,  grundad  på  rusttjenst.  Kedan  1602  fingo  92  bönder  i 
Jääskis  sina  lägenheter  befriade  från  alla  utskylder,  emedan  de 
på  egen  bekostnad  tjenstgjorde  vid  rytterifanan,  och  år  1606 
måste  Karl  lofva  såväl  skattefrihet,  som  adlig  sköld  och  vapen 
åt  en  hvar,  som  åtog  sig  att  till  fot  eller  häst  tjenstgöra  emot 
landets  fiender.  På  detta  sätt  begynte  förgångna  tiders  olägen- 
heter åter  inställa  sig.  I  detta  likasom  i  många  andra  fall 
voro  missförhållandena  alltför  djupt  rotade,  att  ens  Karls  kraft- 
fulla hand  skulle  förmått  fullständigt  utplåna  dem,  och  dess- 
utom förderfvade  det  beständiga  krigsoväsendet  äfven  de  bästa 
afsigter.  Det  vore  derför  en  villfarelse,  om  vi  skulle  anse 
Karl  IX:s  regering  såsom  en  för  Finland  eller  ens  för  detta 
lands  allmoge  utomordentligt  lycklig  tid;  ty  sakförhållandena 
bekräfta  på  intet  sätt  en  sådan  uppfattning.  De  tunga  skat- 
terna och  mångahanda  lidanden  drefvo  vid  denna  tid  en  stor 
mängd  finnar  i  landsflykt  till  främmande  länder;  många  begåfvo 
sig  till  Ryssland,  andra  till  Sverige  eller  annorstädes.  I  sist- 
nämnda land  hade  kanske  redan  på  klubbekrigets  tider  ny- 
byggare begynt  nedsätta  sig  i  Vermlands  skogar;  deras  antal 
ökades  nu  beständigt,  och  andra  åter  flyttade  dels  till  Gestrik- 
land,  dels  till  öfriga  angränsande  landskap,  dels  åter  till  Norge. 
Kriget  mot  Polen  hade  under  tiden  gått  ganska  olyckligt. 
Om  sommaren  1605  förde  Karl  sin  krigshär  sjövägen  till  Lift- 


196  FINLANDS    HISTORIA. 

land,  eröfrade  Dunamunde  och  böljade  belägra  Riga.  Äfven 
från  Estland  och  Finland  kommo  hjelptrupper  landvägen  och 
slogo  på  vägen  polackarne  vid  Pernau.  Men  då  svenska  hären 
(12,000  man,  hvaraf  1,000  finnar)  försökte  vid  KerTcliolm  slå 
5,000  polackar,  hvilka  under  Kodkie\vitz's  befäl  hade  intagit 
Dunas  norra  strand,  ledo  de  svenska  vapnen  ett  svårt  nederlag 
genom  det  polska  rytteriet,  den  17  September.  Konung  Karl, 
hvars  häst  blef  skjuten,  skulle  sjelf  råkat  i  fångenskap,  om  ej 
en  liflländsk  adelsman,  Henrik  Wrede,  gifvit  honom  sin  häst, 
hvarigenom  han  sjelf  föll  ett  offer  för  fienden.  Till  belöning 
för  denna  ädla  handling  fingo  Wredes  efterkommande  egen- 
domar i  Elimä  (i  Finland)  till  everldelig  ego.  Kriget  fortsattes 
derefter  med  vexlande  lycka.  Karl  skulle  varit  benägen  till 
fred,  men  Polen  gick  ej  mera  in  derpå.  Äfven  i  sjelfva  Sverige 
kommo  ännu  gång  efter  annan  i  dagen  stämplingar  till  förmon 
för  Sigismund.  Sålunda  blef  Hans  Hansson  till  Monikkala, 
hvilken  i  tiden  hade  bedrifvit  hertigens  angelägenheter  i  Öster- 
botten, öfverbevisad  om  hemliga  ränker  och  halshöggs  årl605. 
Andra  dylika  stämplingar  uppdagades  fortfarande.  Anmärk- 
ningsvärdast var  Petrus  Petrosas  mordförsök  år  1606.  Denne 
säges  hafva  varit  hemma  från  Österbotten  och  på  konung 
Johans  bekostnad  bevistat  en  jesuiterskola  i  utlandet,  till  dess 
han  vid  denna  tid  återvände  till  Sverige  och  antogs  i  den  nye 
konungens  tjenst.  En  gång  då  han  var  allena  med  Karl,  drog 
han  sitt  svärd  för  att  mörda  denne,  men  blef  genast  gripen 
och  afrättad.  Sådana  tilldragelser  väckte  naturligtvis  Karls 
misstankar  äfven  mot  fullkomligt  oskyldiga  personer,  men  för- 
minskade på  intet  sätt  den  kraft,  hvarmed  han  förde  regerin- 
gen. Tvertom  begynte  han  inom  kort  ett  nytt  krigsföretag, 
som  i  anseende  till  sina  följder  är  en  af  de  vigtigaste  tilldra- 
gelserna i  Finlands  historia. 

Det  var  Rysslands  inre  tillstånd,  som  nu  öppnade  för 
Karl  nya  utsigter.  År  1598  hade  czar  Feodor  Ivanovitsch 
dött  och  med  honom  Ruriks  gamla  ätt  utslocknat.  Den  af- 
lidnes  svåger,  Boris  Godunow,  valdes  då  till  czar  och  begynte 
åter  tänka  på  Estlands  och  Liftlands  eröfring,  b  varför  han 
äfven  kallade  till  sig  Erik  XIV:s  son,  prins  Gustaf,  som  för 
närvarande  lefde  i  landsflykt.  Men  snart  fick  Godunow  annat 
att  göra.  En  från  Moskva  flyktad  munk,  vid  namn  Otrepiev, 
utgaf  sig  för  Feodors  bror  Dimitri,  ehuru  denne  blifvit  mördad 


KARL    IXIS    REGERING    OCH    JAKOB    DE    LA    GAKDIe's    KKIG.       197 

redan  år  1591.  Under  detta  namn  värfvade  han  trupper  i 
Lithauen  och  Polen  och  tågade  år  1604  öfver  gränsen.  Redan 
följande  år  dog  Boris  Godunow,  och  den  falske  Dimitri  blef 
vald  till  czar.  Men  hans  katolska  stämplingar  och  den  för- 
kärlek han  visade  polackarne,  sårade  ryssarnes  nationalkänsla, 
så  att  moskoviterna  år  1606  mördade  honom  och  insatte  Wa- 
sili  Shuiski  till  czar.  Det  polska  partiet  var  dock  ej  här- 
igenom tillintetgjordt;  en  annan  falsk  Dimitri  frambragtes,  och 
sjelfva  Polen  ville  begagna  tillfället  att  vidga  sitt  herravälde 
på  det  ryska  området.  Då  ansåg  Karl  IX  nödigt  att  äfven 
på  detta  håll  träda  i  Sigismunds  väg.  Han  erbjöd  ädelmodigt 
sin  hjelp  åt  czaren ;  men  hans  biafsigt  härvid  var  att  få  Inger- 
manland  och  Kexholms  län  införlifvade  med  svenska  väldet. 
Ben  28  Februari  1609  undertecknades  i  Viborg  en  överens- 
kommelse, i  hvilken  åt  Ryssland  lofvades  en  hjelptrupp  af  500 
man;  czaren  skulle  gifva  dem  faststäld  sold  och  underhåll, och 
i  en  hemlig  öfverenskommelse  lofvades  derjämte  att  inom  lop- 
pet af  tre  månader  öfverlemna  Kexholms  slott  och  län  åt 
Sverige.  I  början  af  nästföljande  Mars  tågade  den  svenska 
krigsstyrkan  öfver  gränsen;  den  synes  varit  dubbelt  så  stor 
som  utlofvadt  var,  —  till  större  delen  sammansatt  af  utländingar, 
skottar,  fransmän,  tyskar  och  engländare,  hvilkas  krigsskick- 
lighet visserligen  var  stor,  men  tillförlitlighet  desto  mindre. 
Äfven  det  inhemska  krigsfolket  var  vid  denna  tid  nog  vandt 
vid  oordningar,  så  att  befälet  öfver  en  dylik  trupp  ej  var  det 
lättaste.  Detta  uppdrag  anförtroddes  åt  den  unge  Jakob  de 
la  Gardie,  hvilken  just  nyss  hade  återvändt  från  utlandet, 
hvarest  han  i  Nederländernas  frihetskrig  hade  lärt  sig  tidens 
nya  krigskonst.  Han  var  en  man,  som  vi  med  någon  rätt 
kunna  nämna  bland  de  finska  hjeltarne ;  ty  den  berömde  Pontus' 
son,  född  i  Reval  1583,  synes  tillbragt  en  betydlig  del  af  sin 
ungdomstid  i  Finland,  der  hans  mormoder  då  ännu  lefde  på 
Wääksy  gård  i  Kangasala.  Herr  Jakobs  underbefälhafvare 
voro  till  största  delen  finnar,  nämligen  Axel  Kurki,  Anders 
Boije  samt  den  unge  och  tappre  Evert  Karlsson  Horn,  att  ej 
nämna  andra. 

Början  af  kriget  var  synbarligen  lysande.  I  medlet  af 
April  kom  De  la  Gardie  till  Novgorod,  hvars  ståthållare,  furst 
Michael  Skopin- Shuiski,  en  slägting  till  czaren,  mottog  honom 
med  mycken  ärebetygelse.     Nu  skulle  man  med  förenad  styrka 


198  FINLANDS    HISTORIA. 

anrycka  emot  Moskva.  Evert  Horn  sändes  med  förtruppen 
att  fördrifva  polackarne  från  de  kringliggande  orterna  och  slog 
fienderna  i  flere  drabbningar.  Slutligen  anlände  hela  hären  till 
Tver,  som  innehades  af  polackarne.  Den  12  Augusti  stod  här 
ett  slag,  som  i  början  hotade  att  blifva  förderfligt  för  de  för- 
bundne. Polackarnes  fruktansvärda  rytteri  sprängde  fransmän- 
nen på  De  la  Gardies  venstra  flygel  och  förjagade  äfven  de 
ryska  hjelptrupperna,  hvilka  åter  under  flykten  bragte  förvir- 
ring i  den  svenska  slagtordningen.  Många  af  tyskarne  och 
finnarne  begynte  redan  gripa  till  flykten.  Men  den  finska 
hufvudstyrkan,  som  under  De  la  Gardies  eget  befäl  var  upp- 
stäld  på  högra  flygeln,  gjorde  ett  djerft  anfall  mot  sjelfva  den 
fiendtliga  hufvudstyrkan,  och  segern  vände  sig  till  deras  sida. 
Två  dagar  senare  förnyades  striden,  hvarvid  polackarne  genast 
återkastades  till  staden.  En  stormlöpning  mot  murarne  blef 
dock  utan  framgång,  och  De  la  Gardie  beslöt  derför  rycka 
framåt  till  Moskvas  undsättning.  För  att  undvika  det  af  fien- 
derna härjade  området  stälde  han  vägen  åt  Koliasin,  följande 
längs  med  floden  Wolga.  Men  han  hade  icke  hunnit  långt, 
innan  finnarne,  så  rytteriet,  som  fotfolket,  gjorde  öppet  myteri 
och  sade  sig  icke  vilja  tåga  längre  in  i  det  främmande  landet, 
der  en  oundviklig  undergång  väntade  dem.  Förgäfves  befalte 
och  bad  herr  Jakob  dem;  förgäfves  försökte  Boije  och  Horn 
öfvertala  dem.  På  eget  bevåg  och  utan  anförare  beslöto  fin- 
narne vända  om  till  hemmet.  Myteriet  spred  sig  äfven  till  de 
utländska  trupperna,  af  hvilka  en  stor  del  slöt  sig  till  finnarne. 
Då  ilade  De  la  Gardie  efter  dem,  ryckte  fanorna  ur  de  upp- 
roriskes händer  och  nödgade  dem  åtminstone  att  stanna.  Han 
ville  nu  utanför  Tver  invänta  nya  förstärkningar  från  Finland. 
Men  den  5  Augusti  utbröt  ånyo  myteriet,  och  krigsfolket  sade 
honom  öppet,  att  han  finge  allena  qvarstanna  der  med  ryssarne, 
om  han  ej  ville  följa  dem  på  hemvägen.  Sålunda  nödgades 
han  mot  sin  vilja  begynna  återtåget;  först  på  halfva  vägen 
emellan  Tver  och  Novgorod  fick  han  åter  sitt  folk  att  stanna. 
Den  gamle  Anders  Boije  fick  i  uppdrag  att  återföra  de  hals- 
starrigaste  till  Finland,  och  med  de  öfrige  fortsattes  ånyo  den 
genom  myteriet  afbrutna  färden.  Föröfrigt  blef  ej  de  tred- 
skandes  olydnad  utan  straff;  så  snart  konungen  fick  underrättelse 
om  hvad  som  förefallit,  skref  han  till  ståthållaren  på  Viborg, 
Arvid  Wildeman,  med  sträng  befallning  att  återsända  dem  dit, 


KARL    IX:S    REGERING    OCH    JAKOB    BE    LA    GARDIe's    KRIG.       199 

derifrån  de  bortlupit,  eller  ock  hänga  de  motsträfvige  i  när- 
maste träd. 

Under  tiden  hade  De  la  Gardie  åter  stält  sin  marsch 
emot  Koliasin,  inväntade  der  förstärkningarnes  ankomst  från 
Finland,  och  närmade  sig  derpå  i  början  af  1610  det  af 
polackarne  belägrade  Moskva.  På  vägen  dit  utstod  han  mängen 
het  strid,  hvarunder  de  flinka  finska  ekidlöparne  tillfogade 
fienden  mycken  skada.  På  alla  håll  drefvos  polackarne  på 
flykten  och  den  12  Mars  emottogs  De  la  Gardie  i  czarernas 
hufvudstad  såsom  en  efterlängtad  befriare.  Wasili  Shuiski 
förnyade  då  löftet  om  Kexholms  afträdande ;  men  dermed  upp- 
sköts allt  fortfarande  och  dessutom  fick  De  la  Gardie  ännu  en 
annan  orsak  till  bekymmer,  då  hans  krigskamrat  och  vän,  furst 
Michael,  mördades  genom  förgiftning.  Samtidigt  begynte  kriget 
från  polska  sidan  med  förnyad  styrka;  konung  Sigismund  hade 
sjelf  satt  sig  i  rörelse  och  belägrade  som  bäst  Smolensk.  De 
la  Gardie  och  czarens  broder  blefvo  nu  afsända  dit  med 
förenade  styrkor  och  från  Finland  ankom  en  ny  förstärkning 
under  Evert  Horn.  Men  vid  Klushino  gjorde  polska  generalen 
Sholkowski  den  24  Juli  ett  oförmodadt  anfall  och  lockade 
svenskarnes  utländska  legotrupper  på  sin  sida.  Genom  dessas 
trolöshet  kom  De  la  Gardie  i  svårt  trångmål  och  fick  endast 
på  det  vilkor  fritt  aftåg,  att  han  öfvergaf  czarens  sak  och 
förde  sin  krigshär  tillbaka  till  Finland.  Slutet  af  detta  beryk- 
tade företag  var  sålunda  icke  synnerligen  lyckligt,  ehuru  herr 
Jakob  hade  gjort  allt,  som  man  kan  fordra  af  en  skicklig 
fältherre.  Efter  segern  tågade  polackarne  åter  emot  Moskva, 
och  denna  hufvudstad  tvangs  att  begära  Sigismunds  son  Wla- 
dislaw  till  sin  czar.  Wasili  Shuiski,  som  ej  mera  hade  något 
stöd,  skildes  från  regeringen  och  fick  tillbringa  återstoden  af 
sitt  lif  i  ett  kloster. 

Dessa  händelser  förändrade  naturligtvis  det  politiska  för- 
hållandet emellan  Sverige  och  Ryssland.  Kexholm  hade  ännu 
ej  blifvit  öfverlemnadt,  och  Karl  nödgades  derför  med  strängare 
medel  göra  sitt  rikes  rättigheter  gällande.  Redan  föregående 
höst  hade  han  låtit  ryssarne  veta,  att  om  de  fortfarande  hop- 
pades på  hjelp  af  honom,  så  skulle  ej  blott  Kexholm,  utan 
dertill  ännu  Ivangorod,  Nöteborg  och  Kola  vid  Ishafvet  öfver- 
lemnas  åt  honom.  För  den  skull  förbereddes  nu  expeditioner 
såväl    till    Lappland,    som    till  trakterna  af  Dvina;  Ivangorod. 


200  FINLANDS    HISTOKIA. 

som  var  i  polackarnes  händer,  skulle  belägras  och  vid  Nevans 
mynning,  der  det  forna  Landskrona  hade  stått,  beslöt  man 
uppföra  en  ny  fästning,  Nyenschantz  (Nevanlinna).  Äfven 
från  Kexliolms-siåan.  hade  redan  öppna  fiendtligheter  begynt. 
Så  snart  De  la  Gardie  derför  hunnit  återkomma  till  finska 
gränsen,    begaf  han  sig  genast  att  belägra  denna  stad,  i  Auy. 

1610.  Men  platsen  var  nu  bättre  befästad  än  för  30  år  sedan, 
då  gamle  herr  Pontus  så  plötsligt  intog  den  samma,  ty  sven- 
skarne hade  sjelfva,  under  den  tid  de  innehade  slottet,  betyd- 
ligt förbättrat  dess  försvarsverk.  Kexholmsborna  gjorde  ett  hård- 
nackadt  motstånd  och  tillfångatogo  vid  ett  utfall  den  tappre 
Klas  Georgsson  Boije.  Först  efter  en  sex  månaders  belägring 
öfverlemnades  den  gamla  karelska  staden  åt  Arvid  Wildeman, 
den  2  Mars  1611.  Mindre  lycklig  utgång  hade  de  expedi- 
tioner, som  samma  vinter  gjordes  från  Österbotten  till  Hvita- 
hafskusten  och  Kola.  På  det  senare  stället  tillbakaslogs  storm- 
ningen och  vinterfälttåget  öfver  fjällen  synes  varit  högst  för- 
derfligt  isynnerhet  för  rytteriet.  Det  är  att  märka,  att  Karls 
planer  ej  gingo  ut  på  någonting  mindre,  än  att  utvidga  Fin- 
lands gränser  till  Onega  och  Hvita  hafvet,  och  i  norr  lägga 
äfven  Ishafvets  fiskrika  kuster  under  sitt  välde.  Men  till  dessa 
vidlyftiga  planers  förverkligande  saknade  riket  medel  och  krafter. 
Just  vid  samma  tid  råkade  Sverige  i  öppet  krig  äfven  med 
Danmark,  emedan  Karl  ville  bringa  under  svenska  kronan 
Birkkarlarnes  gamla  rättigheter  i  norska  finnmarken  och  tog 
sig  titel  af  "Lapparnes  konung".  Danmarks  unge  konung, 
Kristian  IV,  tågade  då  med  en  väldig  krigshär  till  Sveriges 
sydliga  landskap,  och  Karls  sista  dagar  förmörkades  af  detta 
nya  krigs  motgångar. 

Desto  mera  lysande  voro  De  la  Gardies  krigsbedrifter  på 
ryska  sidan.  I  Maj  1611  tågade  han  med  finska  trupper 
ifrån  Viborg  genom  Ingermanland  till  floden  Wolchow  och 
uppfordrade  Novgorod  till  ett  gemensamt  förbund  till  polac- 
karnes fördrifvande.  Men  ryssarne  ville  på  intet  sätt  gå  in 
på  de  svenskes  stora  ersättningsanspråk.  Då  intogo  De  la 
Gardie    och    Evert    Horn    "det    stora"   Novgorod  den  16  Juli 

1611.  Härefter  förklarade  sig  väl  stadens  mägtige  villiga  att 
antaga  en  svensk  prins  till  czar,  antingen  Gustaf  Adolf  eller 
hans  yngre  broder  Karl  Filip,  och  sände  i  denna  afsigt  en 
högtidlig  inbjudning  till  Sverige.     Men  sändebuden  hade  knapt 


KARL    IX:S    REGERING    OCH    JAKOB    BE    LA    GARBIE*S   KRIG.       20l 

kommit  till  Stockholm,  förrän  Karl  IX  slutade  sitt  verksamma 
lif  den  30   Oktober  1611. 

Den  unge  17-årige  Gustaf  II  Adolf  besteg  nu  sina  fäders 
tron,  sedan  hans  kusin  Johan  förnyat  sin  förra  afsägelse.  Det 
är  naturligt,  att  ryssarne,  af  omtanke  för  sin  egen  nationella 
sjolfständighet,  ej  mera  önskade  se  sjelfva  svenske  konungen 
på  czarernas  tron;  i  dess  ställe  begärde  de  nu  att  få  den 
yngre  brödren  Karl  Filip.  Gustaf  Adolf  gaf  efter  någon  tvekan 
sitt  samtycke  dertill,  och  nu  erkände  hela  norra  Kyssland  samt 
till  och  med  hufvudstaden  Moskva  den  svenska  prinsens  öfver- 
höghet.  Men  ehuru  De  la  Gardie  uppmanade  till  skyndsamhet, 
fördröjdes  Karl  Filips  afresa  alltför  länge;  då  han  slutligen 
inträffade  i  Viborg  på  väg  till  Ryssland,  hade  förhållandena 
redan  hunnit  förändra  sig.  Ryssarne  hade  nämligen  kort  förut 
i  Moskva  valt  åt  sig  en  inhemsk  czar,  Michael  Romanow, 
från  hvilken  den  nu  varande  regerande  ätten  i  Ryssland  och 
Finland  härstammar.  Under  tiden  hade  likväl  herr  Jakob 
med  utomordentlig  skicklighet  och  ihärdighet  upprätthållit 
Sveriges  öfvervälde  i  Novgorod,  ehuru  hans  ställning  var  den 
allra  svåraste  såväl  för  ryssarnes,  som  hans  eget  folks  skull. 
Krigsfolkets  oregerlighet  var  fortfarande  så  stor,  att  en  gång 
till  och  med  Westergöthlands  rytteri  gjorde  myteri  och  på  eget 
bevåg  lemnade  Novgorod.  Föröfrigt  började  krigets  långvarighet 
äfven  uttrötta  Finlands  innevånare,  hvilka  oupphörligt  fingo 
sända  krigsfolk  och  proviant  åt  De  la  Gardie  till  Novgorod; 
de  trodde  att  skälet  till  hans  dröjsmål  derstädes  ej  var  annat 
än  bristande  företagsamhet  och  gjorde  derför  om  den  ryktbara 
fältherren  det  spefulla  epigrammet:  Lähtee  suvi,  lähtee  talvi, 
vaan  ei  lände  Laiska  Jaakko  (bort  går  sommarn,  bort  går 
vintern,  aldrig  går  dock  late  Jakob).  Men  i  sjelfva  verket 
var  dock  De  la  Gardie  icke  sysslolös,  utan  forvärfvade  åt 
Sverige  den  ena  fästningen  och  staden  efter  den  andra,  Nöte- 
borg, som  Klas  Slang  till  Mälkkilä  en  längre  tid  hade  be- 
lägrat, gaf  sig  om  våren  1612,  oeh  innan  samma  års  utgång 
hade  Evert  Horn  intagit  Koporie,  Jaama  och  Ivangorod.  Dessa 
hjeltebragder  utfördes  med  ganska  ringa  medel,  så  att  befäl- 
hafvarne  ofta  nödgades  uppoffra  sina  egna  dyrbarheter  till  krigs- 
folkets aflöning.  Nästan  endast  Finlands  förråder  och  krigs- 
manskap stodo  De  la  Gardie  till  buds;  ty  Sveriges  krigshär 
och    tillgångar  behöfdes  för  ögonblicket  helt  och  hållet  till  de 


202  FINLANDS    HISTORIA. 

södra  landskapens  försvar.  På  detta  håll  gick  kriget  ganska 
olyckligt.  Danskarne  hade  intagit  Kalmar  och  Elfsborg  och 
då  slutligen  freden  slöts  i  Knäröd  på  nyåret  1613,  måste 
Sverige  afstå  från  hela  Ishafskusten  i  Xorge,  samt  till  lösen 
för  Elfsborg  utfästa  sig  att  betala  en  hel  million  silfverriks- 
dalrar  inom  loppet  af  sex  år.  Detta  var  den  ofördelaktigaste 
fred,  som  Sverige  någonsin  slutit  med  sin  södra  granne.  Efter 
den  sammas  afslutande  satte  sig  väl  en  afdelning  af  svenska 
hären  i  rörelse  till  De  la  Gardies  undsättning ;  men  dessa  lösa 
skaror  voro  alls  icke  benägna  att  begifva  sig  till  Ryssland, 
utan  uppehöllo  sig  långa  tider  i  Finland,  der  de  hårdt  betun- 
gade allmogen,  till  dess  en  stor  del  af  dem  slutligen  på  eget 
bevåg  återvände  till  Sverige. 

Ställningen  i  Ryssland  hade  vid  denna  tid  betydligt  för- 
ändrats. Alla  partier  började  nu  förena  sig  omkring  den  ny- 
valde nationelle  czaren,  för  att  fördrifva  såväl  polackarne,  som 
svenskarne  ur  landet.  Af  denna  orsak  började  äfven  inne- 
vånarne  i  Novgorod  visa  motsträfvighet  mot  herr  Jakob ;  endast 
denna  utmärkte  mans  utomordentliga  skicklighet  och  mildhet 
förmådde  ännu  qvarhålla  dem  i  lydnad,  samtidigt  som  han 
var  tvungen  att  med  vapenmagt  strida  mot  moskoviterna,  hvilka 
framträngde  till  floden  Msta,  ej  långt  från  Novgorod.  De  la 
Gardies  belägenhet  syntes  redan  så  betänklig,  att  konungen 
befalde  honom  draga  sig  derifrån;  ty  för  honom  var,  såsom 
Gustaf  Adolf  skref,  De  la  Gardies  och  Horns  lif  dyrbarare  än 
hela  det  stora  Novgorod.  Men  De  la  Gardie  slog  ryssarne 
vid  Brunnits,  och  det  finska  rytteriet  förjagade  fienden  från 
Novgorods  omgifningar  och  framryckte  ånyo  djupt  in  i  Tverska 
guvernementet.  Den  unge  konungen,  som  öfver  Finland  anländt 
till  Narva,  för  att  lära  sig  krigskonsten  under  sina  stora  fält- 
herrars ledning,  intog  om  hösten  1614  med  Horns  bistånd 
Andowa,  vid  östra  stranden  af  sjön  Peipus.  Följande  sommar 
begynte  han  likaså  belägra  Pskow,  hvilket  han  likväl  ej  lyc- 
kades intaga.  Vid  början  af  denna  belägring  (sista  dagarne 
af  Juli  1615)  inträffade  den  olyckan,  att  hjelten  Evert  Horn, 
Finlands  ryktbaraste  man  på  denna  tid,  blef  dödad  af  en 
kanonkula.  Han  begrofs  följande  år  under  de  af  honom  sjelf 
eröfrade  fanorna  på  Kånkas  gård,  hvarvid  hans  store  lärjunge 
Gustaf  Adolf  sjelf  var  närvarande.  Hans  lik  fördes  sedan  till 
Åbo  domkyrka. 


-   KARL    IX:S    REGERING    OCH    JAKOB    DE   LA    GARDIe's    KRIG.      203 

Äfven  vid  de  finska  gränserna  hade  härunder  striden  på- 
gått, ehuru  med  mindre  krigsstyrka.  Om  sommaren  1614 
slog  Hans  Munk  till  Fulkkila  ryssarne  vid  Uukuniemi,  efter 
hvilken  seger  innevånarne  i  Olonetz  lofvade  underdånighet. 
Likaså  egde  mindre  skärmytslingar  rum  i  Kajana  län  och 
Lappland,  hvilka  slutades  dermed,  att  en  särskild  gränsfred 
ingicks  emellan  Kajana  fäste  och  Solovetska  klostret  (1614). 
Mellan  sjelfva  rikena  fortsattes  kriget  ännu  ett  par  år;  det 
aftog  blott  småningom  och  afslöts  ändtligen  med  ett  högtidligt 
fredsslut  i  Stolbova  (en  by  emellan  Ladoga  och  Tichvin)  den 
27  Februari  1617.  Denna  fred  har  varaktigt  förändrat  Fin- 
lands nationella  gränser,  och  förtjenar  på  grund  deraf  att  vara 
utgångspunkten  för  ett  nytt  tidehvarf.  Åt  Eyssland  återgåfvos 
Novgorods  stad  och  län,  samt  städerna  Audova  och  Ladoga; 
men  Ingermanland  ända  till  Lava-ån,  hela  Karelen  eller  Kex- 
holms län  till  Wariskivi,  samt  fästningarne  Ivangorod,  Jaama, 
Koporie,  Nöteborg  och  Kexholm  kommo  under  Sverige.  Fin- 
lands vinst  af  denna  fred  är  ögonskenlig.  Det  som  Nöte- 
borgska  freden  tre  sekler  tidigare  lemnat  halfgjordt,  var  nu 
slutligen  fullbordadt,  och  åt  Finland  var  en  stark  förmur  för- 
värfvad,  hvilken  sedan  under  loppet  af  ett  århundrade  någor- 
lunda skyddade  det  mot  fiendernas  härjningar.  Men  denna 
vinst  hade  i  sjelfva  verket  Finlands  tappre  söner  dyrt  köpt 
med  sitt  blod  och  sin  egendom.  Vid  gränsens  uppgående 
mötte  ännu  många  svårigheter,  emedan  Sverige  ville  hafva 
äfven  Repolatrakterna  till  sitt  område,  hvarpå  ryssarne  dock 
icke  gingo  in.  Först  1621  förliktes  man  äfven  rörande  dessa 
ställen  om  den  gräns,  som  ännu  i  dag  skiljer  Finlands  och 
Rysslands  områden. 

Gustaf  Adolfs  inre  regeringsåtgärder,  äfven  från  de  första 
åren  af  hans  regering,  föra  vi  till  följande  period,  dit  de  i 
anseende  till  sin  beskaffenhet  närmast  höra.  I  Sveriges  för- 
valtning hade  på  denna  tid  en  ny  ordning  småningom  stadgat 
sig,  hvilken  närmare  förenade  styrelsens  alla  grenar  kring  en 
medelpunkt  och  på  detta  sätt  gjorde  slut  på  de  skilda  land- 
skapens förra  sär-ställning.  Denna  förändring  medförde  otvif- 
velaktigt  en  förbättring  äfven  i  Finlands  förvaltning,  och  näst- 
följande  tidehvarf  är  derför  i  många  afseenden  ett  glädjande 
tidskifte  i  detta  lands  historia.  Men  den  omständigheten,  att 
den  sig  allt  mera  stadgande  centrala  styrelsen  befann  sig  i  ett 


204  FINLANDS    HISTOKIA. 

annat  land  och  ibland  en  annan  större  nation,  minskade  be- 
tydligt de  goda  följderna  af  denna  förändring  och  medförde 
dessutom  direkt  skada  åt  Finlands  egen  nationalitet.  Sveriges 
magtperiod  har  derför  väl  till  en  stör  del  grundlagt  Finlands 
nuvarande  kultur,  men  den  har  äfven  lagt  grunden  till  Fin- 
lands nuvarande  nationela  svaghet.  Och  i  hvardera  afseendet 
har  Gustaf  Adolfs  regering  bestämt  följande  tiders  hela  rikt- 
ning och  karakter.  Dessa  allmänna  erinringar  hafva  vi  velat 
förutskicka,  då  vi  nu  öfvergå  till  den  finska  historiens  femte 
period. 


V.    Den  svenska  magtperioden. 

1617—1721. 
.Föi*sta  afdel  ningen. 

Början  och  utvecklingen  af  Sveriges  magt. 
1617-1660. 


1.    Finlands  inre  förvaltning  nuder  Gustaf  II  Adolfs  regering-, 
1611—1632. 

Vi  hafva  redan  nämnt,  hurusom  efter  Karl  IX:s  död  hans 
äldste  son,  Gustaf  Adolf,  mottog  regeringen.  I  sitt  testamente 
hade  den  aflidne  konungen  ännu  en  gång  öfverlemnat  till  stän- 
dernas fria  val,  om  de  ville  taga  till  konung  hertig  Johan 
(Sigismunds  halfbror),  hvars  större  rätt  till  kronan  städse 
blifvit  erkänd.  Men  på  riksdagen  i  Nyköping  i  December 
1611  hade  såväl  Johan  sjelf  förnyat  sin  afsägelse,  som  ock 
nationen  vidblifvit  sina  till  Gustaf  Adolfs  förmon  afgifna  löften. 
Den  unge  fursten  hade  då  först  fylt  sitt  sjuttonde  år,  och 
rikets  farliga  ställning  syntes  påkalla  en  mogen  mans  hela 
kraftfulla  förmåga.  Men  förtroendet  till  hans  duglighet  var 
redan  så  stort,  att  de  i  testamentet  tillförordnade  förmyndarne 
genast  öfverlemnade  hela  regeringen  i  hans  händer.  Härigenom 
ville  man  på  förhand  visa  Sigismund,  att  för  honom  och  hans 
efterkommande  ej  längre  fans  någon  ledig  plats  på  den  svenska 
tronen.  Men  tillika  var  det  en  uppmuntran  för  den  unge 
konungen,  att  i  verk  och  gerning  visa  sig  såsom  en  värdig 
arftagare  af  Vasanamnet.  Detta  sitt  värf  har  Gustaf  II  Adolf 
såväl  i  sin  inre  förvaltning,  som  i  sin  yttre  politik  uppfylt  på 
ett   sätt,    som    otvifvelaktigt    gör    honom    till    Sveriges  störste 


•206  FINLANDS    HISTORIA. 

konung  och  en  af  historiens  utmärktaste  personligheter.  Vid 
hans  sida  stod  allt  ifrån  början  såsom  vän  och  rådgifvare  den 
fäste  och  upplyste  Axel  Oxenstjerna,  hvilken,  sjelf  ännu  ganska 
ung,  varit  utsedd  till  en  bland  Gustaf  Adolfs  förmyndare  och 
nu  blef  hans  rikskansler.  Dessa  bägge  män  hafva  gemensamt 
lagt  grunden  till  Sveriges  magtperiod  och  särskildt  hvad  den 
inre  förvaltningens  ordnande  beträffar,  bör  kanslerns  förtjenst 
skattas  högt.  Denna  del  af  Gustaf  Adolfs  regering  skall  nu 
blifva  föremål  för  vår  undersökning  och  gå  vi  sålunda  att  kasta 
en  blick  på  Finlands  sociala  ställning  vid  tiden  för  freden  i 
Stolbova  samt  de  förbättringar,  konungen  och  hans  minister 
satte  i  verket. 

Det  är  klart,  att  de  missförhållanden  i  landets  inre  för- 
valtning, dem  Karl  IX  med  så  kraftig  hand  försökt  afhjelpa, 
ännu  ej  voro  i  grund  utrotade.  Tvertom  hade  det  långvariga 
krigstillståndet  vid  östra  gränsen  medfört  nya  lidanden,  om 
också  de  finska  vapnens  segertåg  i  Ryssland  befriade  Finland 
från  de  härjningar,  som  det  under  de  förra  krigstiderna  så 
ofta  fått  utstå.  Det  största  plågoriset  var  landets  eget  krigs- 
folk, som  på  sina  marscher  genom  landet  vanligen  plundrade 
på  det  fräckaste  sätt,  så  att  den  vid  de  allmänna  stråkvägarne 
bosatta  allmogen  ofta  var  i  största  nöd.  Konungens  eget  lif- 
regementé,  h vilket  efter  danska  krigets  slut  sändes  genom  Fin- 
land till  Ryssland,  betedde  sig  under  vägen  nästan  såsom  om 
det  tågat  genom  ett  fiendtligt  land.  I  allmänhet  var  solda- 
ternas* sjelfsvåld  så  stort,  att  på  många  orter  så  i  Sverige, 
som  Finland  allmogen  tvangs  att  med  våld  och  i  samlad  styrka 
försvara  sin  egendom.  Då  Evert  Horns  ryttare  en  gång  drogo 
genom  Tavastland,  uppstod  i  Tuulos  emellan  dem  och  allmogen 
en  blodig  strid,  och  ännu  efter  ryska  krigets  slut  hördes  någon 
gång  hotelser  om  ett  nytt  klubbekrig.  År  1620,  då  en  trupp 
Savolaks'  infanteri  ankommit  till  Rautulampi  för  att  efterspana 
förrymda  soldater,  under  hvilken  förevändning  många  oskyldiga 
blifvit  grymt  plågade  och  deras  egendom  plundrad,  infunno  sig 
utskickade  från  bönderna  med  länsmannen  i  spetsen  hos  lands- 
höfdingen  öfver  Tavastland  och  sade  honom  rent  ut,  att  "här 
i  landet  för  mindre  orsakers  skull  uppresning  skett,  och  kunde 
det  också  nu  sammaledes  tillgå,  om  ej  sakerna  stäldes  på  en 
annan  fot".  En  ännu  farligare  följd  af  det  långa  krigstill- 
ståndet var  embetsmännens  och  adelns  ånyo  tilltagande  godtycke. 


FINLANDS    INRE   FÖRVALTNING   UNDER    GUSTAF    II    ADOLF.      207 

Det  inträffade  äfven  nu  ganska  ofta,  att  embetsmännen  och 
innehafvarne  af  förläningar  med  fängelse  och  pinande  hemsökte 
kronans  undersåter,  och  öfverhufvud  taget  var  hvarje  i  egna 
eller  kronans  ärender  resande  herreman  en  småtyrann  för  folket 
och  fordrade  med  våld  fri  skjuts  och  förtäring.  Det  är  att 
märka,  att  just  genom  kriget  förläningarnas  antal  åter  hade 
ökats;  de  gåfvos  dels  såsom  belöning  för  krigiska  förtjenster, 
dels  under  namn  af  arrende  mot  betalning,  emedan  man  ej 
genom  andra  medel  kunde  upphjelpa  de  dåliga  finanserna.  På 
detta  sätt  gafs  åt  en  mängd  utländingar,  ej  blott  svenska 
adelsmän,  utan  äfven  liffländska  herrar  och  till  och  med  några 
bojarer,  husbondevälde  öfver  fria  finska  bönder.  Det  rykt- 
baraste exemplet  på  sådana  herrars  framfart  voro  på  denna 
tid  förra  ståthållaren  på  Viborgs  slott,  Joachim  Berendt,  och 
hans  fru,  Gertrud  von  Ungern-Sternberg,  som  efter  liffländsk 
sed  i  trakten  af  Borgå  rasade  emot  sina  underhafvande  och 
grannar.  Men  största  klagan  hördes  från  grefskapet  Raseborg, 
der  slägten  Leijonhufvud  lade  i  dagen  sitt  af  gammalt  kända, 
grymma  sinnelag.  Grefve  Sten  Axelsson,  som  under  Karls 
sista  regeringsår  fått  återvända  från  sin  landsflykt,  litade  syn- 
barligen på  sin  frändskap  med  det  kungliga  huset  och  aktade 
derför  icke  på  varningar  och  tillrättavisningar,  så  att  Gustaf 
Adolf  klagade,  att  han  hade  mera  bekymmer  af  grefve  Sten 
ensam,  än  af  hela  det  öfriga  Finland.  Följande  ord  ur  ett  af 
konungens  bref  kunna  bättre  än  enskilda  exempel  ådagalägga 
den  under  förläningarna  lydande  allmogens  betryck:  "Oss  är  i 
sanning  förekommet,  huruledes  mest  alle  utaf  adeln  i  Finland, 
såväl  Lifländare  som  de  andre  der  boendes  äro,  fast  otillbör- 
ligen  handla  med  de  bönder,  som  de  bekomma  i  förläning,  att 
de  så  utsuga,  uttvinga  och  utarma  dem,  att  många  nödgas 
öfvergifva  hemmanen  och  draga  derifrån,  derigenom  de  aldeles 
öde  blifva;  och  när  adelsmannen  sålunda  gjort  hemmanet  öde, 
kommer  han  återigen  och  beklagar  sig  ingen  nytta  hafva  af 
förläningen,  och  begärer  så  att  bekomma  andra  i  stället;  och 
när  han  då  några  bekommer,  gör  han  med  dem  lika  som  med 
de  förra.  En  part  som  förläningar  hafva,  lägga  ock  hemmanen 
öde  derföre,  att  de  sjelfve  skola  få  bruka  egorna,  ja  de  tvinga 
de  öfriga  förläningsbönderna  att  häfda  och  bruka  samma  egor 
husbonden  till  bästa,  och  blifva  sålunda  de  bönder,  som  något 
behållne  äro,  dubbelt  betungade."     Till   skydd  emot  dessa  och 


20^  FINLANDS    HISTOBIA. 

andra  missbruk  utfärdade  den  unge  konungen  redan  om  våren 
1613  ett  allmänt  "Försparelsebref  för  alla  förlänte  bönder  i 
Finland".  Men  han  behandlade  i  allmänhet  ej  adeln  och  de 
store  med  samma  skoningslösa  stränghet,  som  hans  fader,  utan 
han  ansåg  det  vara  nödvändigt  att  med  mildhet  utplåna  minnet 
af  de  inre  striderna,  ehuru  naturligtvis  på  detta  sätt  de  sår, 
af  hvilka  samhället  led,  först  långsammare  gingo  till  läkning. 
Rikets  utblottade  tillstånd  och  folkets  fattigdom  var  på 
dessa  tider  i  sanning  bekymrande.  Då  kronans  ordinarie  in- 
komster till  stor  del  voro  bortförlänade,  nödgades  följaktligen 
kronan  för  sina  behof  upptaga  nya  skatter  och  afgifter,  till 
hvilka  man  ej  ens  hvarje  gång  hade  tid  att  begära  de  skatt- 
dragandes lagliga  samtycke.  Sålunda  fördes  ryska  kriget  till 
större  delen  med  finska  medel  och  finskt  krigsfolk.  Men  äfven 
till  Elfsborgs  lösen,  för  hvilket  pris  freden  med  Danmark 
blifvit  köpt,  fick  Finland  betala  sin  andel,  utgörande  300,000 
nu  gällande  finska  mark  årligen  i  sex  års  tid.  Huru  tung 
denna  utgift  skulle  kännas  är  lätt  att  inse,  då  man  hör,  att 
af  hvarje  hemmansegare  skulle  årligen  utgå  2  silfverriksdalrar, 
af  hvarje  dräng,  arbetskarl  eller  inhysing  1  riksdaler,  af  hvarje 
ordinarie  prest  16  riksdaler  o.  s.  v.,  och  då  vi  derjämte  veta, 
att  silfverriksdalern  (o  m.  60  p.)  på  denna  tid  gälde  lika 
mycket  som  en  tunna  råg  eller  tre  lispund  smör.  Det  är 
sant,  att  rikets  stora  nöd  fordrade  dylika  uppoffringar  såväl  af 
undersåtarne  som  styrelsens  egna  medlemmar.  Vi  hafva  också 
svårt  att  ens  fatta  ett  sådant  riksskattkammarens  tillstånd,  att 
konungen  var  tvungen  att  till  de  löpande  behofven  låna  än 
från  den  ena,  än  från  den  andra  enskilta  personen  några 
hundra  daler.  Men  ännu  svårare  är  att  riktigt  beräkna  den 
skattebörda,  som  den  finska  allmogen  på  dessa  tider  burit, 
utan  att  sedan  ens  alltid  få  njuta  detta  lagens  skydd,  som 
förmår  lätta  äfven  den  tyngsta  börda.  Betrycket  var  så  stort 
att  mången  öfvergaf  hem  och  fosterland  och  flyttade  bort  till 
främmande,  ofta  nog  långt  aflägsna  nejder.  Regeringens  strän- 
gaste förbud  mägtade  ej  förhindra  denna  "förrymning",  och  en 
förordning  från  år  1620  klagar,  att  "från  riket,  och  isynnerhet 
från  Finland,  årligen  utdrager  en  stor  myckenhet  folk,  såväl 
gifta  som  ogifta,  bönder,  drängar  och  pigor,  för  att  nedsätta 
sig  i  polska  Liffland,  Preussen,  Kurland,  Pommern,  Mecklen- 
burg" o.  s.  v.     Vid  samma  tid  inflyttade  en  stor  mängd  finnar 


ll.NT.AMis    INKK    KÖKVAI.TNI.Vfi     rNDKU    fiCSTAF    II    ADOLF.        209 

till  Ingennanland  och  Kexholms  län,  hvilka  nyss  eröfrade  trakter 
auvo  skulle  befolkas.  Finlands  folkmängd  på  denna  tid  kan 
ej  med  säkerhet  uppgifvas,  men  antagligen  steg  den  samma  ej 
till  3' '0,000  personer.  Axel  Oxenstjerna,  som  på  dessa  tider 
en  gång  besökte  landets  äldsta  kulturorter,  omtalade  många 
är  senare,  hvilket  intryck  de  då  gjorde  på  den  resande.  "Wemo 
och  Masku  härader"  —  så  lyda  hans  ord  —  "hafva  vi  sett 
sommartiden;  der  var  ingen  kultur,  utan  der  bo  bestier". 

Likväl  är  denna  tid,  sa  rik  på  bekymmer,  anmärknings- 
värd i  det  afseende,  att  under  den  samma  grunden  blef  lagd 
till  ett  nytt  och  förmonligare  förvaltningssystem.  Mycket  godt 
medförde  till  en  början  den  omständighet,  att  den  unge  konun- 
gen under  ryska  kriget  upprepade  gånger  fick  tillfälle  att  på 
nära  håll  skåda  ställningen  i  landet  och  sjelf  på  ort  och  ställe 
afhjelpa  otaliga  missförhållanden  af  enskild  och  allmän  art, 
Gustaf  II  Adolf  är  nämligen  en  af  de  få  svenska  regenter. 
som  någon  längre  tid  uppehållit  sig  i  Finland,  och  ingen  har 
med  större  ifver  lagt  hand  vid  detta  lands  förvaltning.  På 
vårvintern  1614  kom  han  såsom  konung  första  gången  till 
Finland,  kringgående  Bottniska  viken  samma  väg,  som  han 
förut  som  barn  en  gång  färdats  med  sia  fader  på  återresan 
till  Sverige.  Sedan  han  några  dagar  uppehållit  sig  i  Tavaste- 
hus  (19 — 24  Mars),  stälde  han  färden  till  Åbo,  der  han  dröjde 
inemot  sex  veckor.  På  våren  seglade  han  längs  finska  kusten 
åt  Narva  till,  uppehållande  sig  under  vägen  i  Helsingfors, 
Borgå,  Tiusterkvlä  (hos  Arvid  Wildeman)  samt  i  Viborg  och 
utanför  Björkö.  Under  hela  denna  färd  drogs  en  hel  mängd 
klagomål  under  konungens  eget  bepröfvande,  och  under  sin 
vistelse  i  Åbo  utgaf  han  ett  särskildt  påbud,  huru  fogdarne 
och  skrifvarne  rätteligen  skulle  uppföra  sig  gentemot  befolk- 
ningen i  Finland,  hvilket  är  den  första  förordningen  om  införandet 
af  qvittenser  eller  debetsedlar.  En  annan  förordning,  som 
först  nästföljande  vinter  utfärdades  i  Stockholm,  afsåg  väl  icke 
Finland  allenast,  men  hade  otvifvelaktigt  blifvit  ansedd  särskildt 
af  behofvet  påkallad  i  detta  land;  denna  förordning  hade  till 
ändamål  att  förhindra  allmogens  betungande  genom  olaglig 
skjutsning  och  gästande,  och  är  den  första  öfverhetliga  stadga, 
af    hvilken  veterligen  en  finsk  öfversättning  utkommit  i  tryck. 

Konungen  hade  om  hösten  seglat  tillbaka  till  Sverige 
och  under  vägen  dröjt  någon  tid  på  Åland,  för  att  jaga  elirar 

Finlande   histovia.  14 


•^1»)  FINLANDS     IIISTOKIA. 

och  rådjur.  Följande  sommar  begaf  han  sig  åter  till  krigs- 
skådeplatsen, der  den  förut  omtalade  belägringen  af  Pskow 
företogs.  Men  derpå  följande  vinter  ville  han  åter  egna  åt 
omsorger  om  Finland,  och  i  denna  afsigt  sammankallade  han 
genom  öppet  bref,  dateradt  i  Narva  den  1  November  1615, 
Finlands  ständer  att  sammanträda  i  Helsingfors  första  dagarne 
af  Januari.  I  kallelsen  uppräknas :  alla  adelsmän,  som  uppnått 
myndig  ålder;  biskopen  samt  tvenne  medlemmar  af  domkapitlet 
och  en  prest  från  hvarje  härad;  ryttmästarne  och  befälhafvarne 
öfver  fotfolket,  samt  en  af  underbefälet  och  två  man  af  man- 
skapet; en  borgmästare,  en  rådman  och  en  borgare  från  hvarje 
stad;  slutligen  två  bönder  från  hvarje  härad.  Man  ser  häraf, 
att  representationen  ännu  på  denna  tid  ej  var  närmare  bestämd. 
Sålunda  borde  t.  ex.  adeln  infinna  sig  mangrant,  nämligen  alla, 
som  ej  af  krigstjenst  voro  hindrade  att  närvara.  Dessutom 
skulle  äfven  från  det  öfriga  krigsfolket  sändas  representanter; 
men  dessa  bägge  klasser  räknades  i  sjelfva  verket  till  ett  och 
samma  stånd,  såsom  sedermera  äfven  närmare  faststäldes  i 
Sveriges  första  Biksdagsordning,  som  utkom  följande  år  (1617). 
Anmärkningsvärd  är  för  öfrigt  den  korta  tid,  riksdagarne  på 
dessa  tider  voro  samlade.  Sedan  konungen  från  Narva  som 
utgångspunkt  hade  besigtigat  fästningarne  i  Ingermanland  och 
småningom  öfver  Viborg  ankommit  till  Helsingsfors,  öppnade 
han  ständerförsamlingen  med  ett  långt  tal,  uti  hvilket  han 
berörde  den  då  varande  politiska  ställningen  i  förhållande  till 
Ryssland  och  Polen.  Med  anledning  häraf  fordrade  man  stän- 
dernas utlåtande  om  medlen  till  att  betrygga  riket  mot  Sigis- 
munds  stämplingar  och  ryssarnes  fiendtligheter  och  begärde 
deras  samtycke  till  en  ny  gärd  för  soldaternas  underhåll,  samt 
stadfästelse  på  den  nya  hållskjutsstadga,  som  under,  föregående 
år  blifvit  utfärdad.  Om  ständernas  öfverläggningar  hafva  vi 
inga  underrättelser;  men  redan  den  2  Februari  underskrefs 
deras  beslut,  deri  de  säga  sig  noggrant  hafva  öfvervägt  konun- 
gens framställningar,  till  hvilka  de  nu  gåfvo  sitt  bifall.  Nyss- 
nämnde "Landttågsgärd"  beviljades  blott  för  det  löpande  året, 
men  har  sedermera  blifvit  en  stadigvarande  post  uti  upp- 
börden, ej  blott  i  Finland,  utan  äfven  i  hela  Sveriges  rike. 
Men  de  svenska  ständernas  bifall  söktes  dock  äfven  genom 
skilda  landskapsförsamlingar  och  Finlands  representanter  i 
Helsingfors  skrefvo  nu  till  svenskarne  ett  långt  uppmaningsbref. 


FINLANDS    INKK    FÖRVALTNING    UNDER    GUSTAF    II    ADOLF.      211 

I  detta  bref  erinra  de  om,  hurusom  de  här  vid  den  östra 
gränsen  i  mannaminne  varit  betungade  med  mångahanda  besvär; 
likväl  hade  de  nu,  ehuru  årets  afkastning  varit  mycket  svag, 
gifvit  detta  bidrag  till  krigsverket,  och  de  hyste  intet  tvifvel, 
att  ju  ständerna  i  Sverige  skulle  bifalla  till  samma  skatt  och 
på  detta  sätt  bidraga  till  hindrandet  af  iinnarnes  betryck, 
"alltid  ihågkommandes"  —  såsom  orden  lyda  —  "ej  allenast 
den  gemensamma  fara,  som  hotar  eder  lika  så  väl  som  oss, 
om  det  skulle  gå  oss  illa,  utan  äfven  det  trogna  och  godvilliga 
bistånd,  som  vi  alltid  eder,  när  så  hafver  omträngt,  gjordt 
hafve  och  äfven  framdeles  för  kungl.  maj:ts  och  fäderneslan- 
dets väl  gerna  göra  vele,  efter  vår  yttersta  förmåga,  utan  att 
spara  lif  eller  egendom."  På  detta  bref  ankommo  sedan  vän- 
liga svar  från  Sveriges  flesta  landskap;  det  var  likasom  ett 
förnyande  af  förbundet  emellan  Svenskar  och  Finnar.  För 
öfrigt  är  landtdagen  i  Helsingfors  anmärkningsvärd  derför,  att 
det  är  den  enda  gång  Finlands  ständer  under  konungens  pre- 
sidium trädt  i  spetsen  för  hela  riket.  Sjelfva  rikskanslern, 
Axel  Oxenstjerna,  var  äfven  närvarande  vid  detta  tillfälle,  på 
samma  gång  i  egenskap  af  konungens  minister  och  finsk  adels- 
man ;  ty  han  hade  år  1614  erhållit  Kimito  socken  till  friherre- 
skap.  Bland  de  öfriga  närvarande  märkas  flere  gamla  bekanta, 
såsom  Finlands  ärevördige  biskop,  Erik  Sorolainen,  den  •  gamle 
fältherren  Georg  Boije,  hvars  långa  lefnadserfarenhet  gaf  honom 
ett  högt  värde  i  den  unge  konungens  ögon,  samt  de  ifrån 
klubbekrigets  tider  ryktbare  Axel  Kurck  och  Götrik  Fincke. 
Bland  adelns  yngre  ledamöter  påträffades  vidare  namnen:  Fle- 
ming, Horn,  Stålarm,  Munk,  Carpelan  (Karpalainen)  och  Stjern- 
kors.  Men  äfven  ett  ganska  stort  antal  obekanta  namn  och 
män  börja  redan  förekomma,  ett  bevis  på  att  Finlands  adels- 
stånd åter  hade  fått  emottaga  en  mängd  främmande  element. 
Likväl  voro  några  af  dessa  otvifvelaktigt  redan  någorlunda 
naturaliserade  i  landet,  t.  ex.  Johan  Pontusson  de  la  Gardie, 
som  var  äldre  broder  till  den  ryktbare  herr  Jakob,  och  för 
närvarande  var  landshöfding  öfver  Åbo  län. 

Förutom  de  egentliga  landl  dagsfrågorna  förekom  ännu  en 
mängd  klagomål  och  petitioner  från  enskilda  orter,  som  togos 
i  öfvervägande  af  konungen  och  ständerna.  Derefter  begaf 
sig  Gustaf  Adolf  till  Åbo,  der  han  dröjde  hela  tre  månader 
och  under  tiden  som  hastigast  äfven  besökte  Björneborgs-trakten. 


212  FINLANDS    nisTORlA. 

Oräkneliga  klagomål  och  missförhållanden  togo  äfven  nu  hans 
uppmärksamhet  i  anspråk;  ty  den  finska  allmogen  begagnade 
sig  flitigt  af  sin  gamla  häfdvunna  rätt,  att  få  komma  till  tals 
med  konungen  sjelf.  Det  är  ganska  sannolikt,  att  Gustaf 
Adolf  förstod  finska,  som  ännu  på  denna  tid  var  det  allmänna 
samtalsspråket  äfven  i  de  bildade  familjekretsarne  i  Finland. 
Men  i  alla  fall  fans  vid  det  kungliga  kansliet  en  särskild 
sekreterare  för  de  finska  angelägenheterna,  och  de  inlenmade 
klagomålen  blefvo  sålunda  ingalunda  förbisedda.  De  flesta  af- 
hjelptes  på  ögonblicket ;  för  andra  åter  sändes  särskilda  per- 
soner till  ort  och  ställe  för  att  närmare  undersöka  förhållandet. 
Då  konungen  slutligen  den  18  Maj  återseglade  från  Åbo  till 
Sverige  hade  han  blifvit  temmeligen  hemmastadd  vid  de  finska 
förhållandena  och  kunde  nu  framdeles  på  grund  af  egen  er- 
farenhet vidtaga  sina  åtgärder  till  Finlands  bästa.  Vi  skola 
längre  fram  återkomma  till  detta  ämne;  nu  vilja  vi  blott  om- 
nämna, att  år  1619  grundlades  på  konungens  befallning  Själö 
hospital  för  spetelska.  För  öfrigt  vilja  vi  erinra  om,  att  Gustaf 
Adolfs  besök  i  Finland  år  1616  äfven  är  serskildt  anmärknings- 
värdt  i  det  afseende,  att  det  för  lång  tid  var  sista  gången 
Finland  fick  njuta  af  regentens  personliga  närvaro.  Hvad 
Gustaf  Adolf  sjelf  beträffar,  så  fördes  han  snart  till  aflägsna 
krigsskådeplatser  och  fick  ej  mera  tid  att  besöka  Finland  annat 
än  någongång  på  geuomresa.  Sålunda  reste  han  t.  ex.  om 
vintern  1622  i  största  hast,  på  återvägen  från  kriget  i  Liff- 
land,  genom  Viborg,  Kuopio,  Säresniemi  och  Uleåborg  till 
Sverige,  och  fyra  år  senare  reste  han  af  samma  orsak  ännu 
hastigare  genom  Finland.  Men  härefter  förflöt  ett  och  ett 
fjerdedels  sekel,  förrän  någon  svensk  konung  åter  satte  sin  fot 
på  den  finska  jorden. 

Ett  år  efter  ständerförsamlingen  i  Helsingfors  afslöts 
freden  med  Ryssland,  hvarvid  rikets  område  betydligt  utvid- 
gades. Härigenom  uppstod  helt  naturligt  den  frågan,  hvilken 
ställning  i  förhållande  till  hela  riket  det  nyförvärfvade  om- 
rådet skulle  komma  att  intaga,  och  öfver  hufvud  taget  begynte 
man  nu  närmare  bestämma  gränserna  för  de  politiska  rättig- 
heterna. De  sociala  förhållandenas  egendomliga  gestaltning 
såväl  i  Kexholms  län  och  Ingermanland,  som  ock  i  den  del  af 
Estland,  som  redan  hörde  under  Sverige,  tillät  icke  dessa 
länders   sammansmältning  med  det  öfriga  riket.     De  qvarstodo 


FINLANDS     INRK     I«W:V  \I.TM.\f.     r.VDKK     GISTAJ      II    ADOLF.      213 

sålunda  i  sin  egenskap  af  eröfrade  länder  och  fingo  icke  sända 
ombud  till  de  allmänna  riksdagarne ;  men  deras  befolkning  fick 
likväl  särskildt  hvar  på  sin  ort  afgifva  utlåtande  i  skattefrågor. 
Deremot  betraktades  Sverige  och  Finland  såsom  statskroppens 
fullt  berättigade  medlemmar,  och  föreningsbandet  emellan  dem 
befästades  ytterligare.  Vid  Gustaf  Adolfs  kröning  i  Upsala 
hösten  1617,  gjorde  finska  adeln  ännu  ett  försök  att  återfå  de 
undantagsrättigheter  öfver  sina  underlydanden,  Karl  IX  hade 
fråntagit  dem;  men  denna  obilliga  fordran  blef  naturligtvis 
äfven  nu  afslagen.  Följande  år  sändes  riksskattmästaren  och 
krigsmarskalken  Jesper  Matsson  Krus  till  Harviala  for  att  an- 
ställa undersökning  om  finska  adelns  gods  och  förläningar. 
Afsigten  härmed  var  synbarligen  att  utröna,  hvilka  som  voro 
verkliga  adels-  och  frälsemän;  ty  härutinnan  rådde  ännu  myc- 
ken osäkerhet.  Men  vid  detta  tillfälle  grundades  äfven  den 
svenska  ri<Mw7&w.9-institutibnen,  som  år  1625  tog  sin  början 
och  äfven  i  yttre  måtto  förenade  Sveriges  och  Finlands  adel. 
Gustaf  Adolfs  riddarhusordning  från  år  1626,  som  i  Finland 
varit  gällande  ända  till  våra  tider,  förordnade  att  ätterna  skulle 
indelas  i  tre  klasser:  herreklassen  innefattade  grefvar  och  fri- 
herrar, riddareklassen  de  slägter,  af  hvilkas  förfäder  någon 
hade  beklädt  riksrådsembete ,  och  svenneklassen  alla  öfriga 
adelsmän.  Dessa  klasser  röstade  särskildt  och  i  hvarje  klass 
hade  hvar  och  en  slägt  en  röst.  Men  äfven  härvid  hade  man 
strängt  följt  den  begränsning,  som  gafs  af  de  olika  politiska 
rättigheterna;  endast  "Ridderskapet  i  Sverige  och  Finland" 
fick  inskrifvas  på  riddarhuset  och  en  särskild  paragraf  bestämde, 
hvilka  skulle  få  räkna  sig  som  svenska  medborgare.  "Hvilken 
adelsman"  —  heter  det  —  "som  är  född  af  svensk  eller  finsk 
fader  och  moder,  eller  svensk  eller  finsk  fader  allena,  fast 
modren  är  främmande  moder,  han  är  en  svensk  adelsman  och 
njuter  svenske  mannarätt  och  privilegium,  antingen  han  födes 
innanrikes  eller  utanrikes;  men  kommer  någon  främmande  af 
adel  hit  in  i  riket  och  gifter  sig  frälse  inrikes,  han  må  njuta 
frälse  för  sina  gods,  men  ej  säte  och  stämma  ibland  ridder- 
skapet."  —  Dessa  ord  ådagalägga,  huru  i  allmänhet  Finlands 
ställning  betraktades  i  förhållande  till  hela  riket.  Såväl  Sverige, 
som  Finland  benämnas  med  det  gemensamma  namnet  "fäder- 
nesland"; men  samtidigt  ställas  de  i  bredd  med  hvarandra 
såsom  tvenne  delar  af  rikskroppen,   hvilkas  värde  och  betydelse 


214  FIXLA>'DS    HISTORIA. 

var  nästan  lika  stor.  "Alltid  hafva  vi  förnummit"  —  sade  en 
gång  Axel  Oxenstjerna  —  "att  om  Finland  vore  väl  dirigeradt 
och  kunde  engång  komma  i  lag,  så  att  hufvud,  händer  och 
lotter  motsvarade  hvarandra,  så  skulle  det  i  kraft,  folk  och 
medel  svara  emot  Sverige",  t  sjelfva  verket  var  likväl  Fin- 
land rikets  svagare  del,  och  dess  förhållanden  måste  naturligt- 
vis förbättras  efter  Sveriges  mönster. 

Bland  de  vigtigaste  förbättringsåtgärder,  som  vid  denna 
tid  vidtogos,  var  rättegångsväsendets  bringande  i  ett  fullstän- 
digare skick.  Redan  under  de  första  åren  af  sin  regering 
(1614)  hade  Gustaf  Adolf  i  Stockholm  inrättat  den  första 
Hofrätten,  hvars  ändamål  i  början  var  att  motsvara  de  forna 
"räfst-  och  rättaretingen"  eller,  såsom  man  sade,  "döma  kungs- 
dom", ehuru  institutionens  lagliga  magt  sedermera  inskränktes 
sålunda,  att  dess  domslut  kunde  underställas  konungens  och 
riksrådets  revision.  Snart  fann  man,  att  denna  "Svea  hofrätt" 
var  alltför  aflägsen,  för  att  kunna  leda  och  öfvervaka  rättstill- 
ståndet i  Finland;  till  följd  deraf  inrättades  nu  år  1623  en 
särskild  hofrätt  i  Åbo  stad,  hvarest  den  samma  redan  samma 
år  den  31  Oktober  höll  sitt  första  sammanträde.  Presidenten, 
som  alltid  borde  vara  något  riksråd,  samt  vice  presidenten  och 
flere  af  assessorerna  voro  till  en  början  svenskar;  men  några 
finska  ledamöter  funnos  äfven,  t.  ex.  Herman  Klasson  Fleming 
och  Lars  Carpelan,  förutom  några  lagläsare  från  de  finska 
landsorterna.  Den  nya  institutionens  verksamhetsfält  utvidgades 
betydligt  derigenom,  att  dess  första  president,  friherre  Nils 
Bjelke,  samtidigt  utnämdes  till  hela  landets  gubernator,  eller 
generalguvernör.  Denne  synes  med  kraft  hafva  vinnlagt  sig 
om  förbättringen  af  rättstillståndet  i  landet,  ty  ännu  efter 
hundra  år  fick  han  det  vackra  vitnesbörd,  att  han  i  detta 
land  stäfjat  allt  öfvervåld.  Detta  uttryck  bör  naturligtvis  för- 
stås sålunda,  att  i  allmänhet  inrättandet  af  Åbo  hofrätt  små- 
ningom åstadkom  en  bättre  lagskipning  i  landet,  isynnerhet 
derigenom,  att  underrätterna  kommo  under  en  noggrannare  till- 
syn. Sådant  kunde  dock  ej  uträttas  med  ett  enda  slag,  och 
Bjelke  begynte  alltför  snart  blifva  trött  vid  sitt  embete.  Redan 
efter  ett  år  begärde  han  att  slippa  "från  denna  onda  och 
barbariska  landsort,  hvars  egensinniga,  onda  befolkning  allt 
fortfarande  vill  hålla  sig  vid  sina  gamla  oseder."  Han  inne- 
hade såsom  baroni  Korpo  socken  i  närheten  af  Åbo,  men  för- 


FINLANDS    IXUK    FÖRVALTNING    UN  DKK    6IT8TAF    II    ADOLF.       215 

öfrigt  var  han  alldeles  obekant  med  förhållandena  i  landet, 
och  det  är  intet  tvifvel  att  han  äfven  betraktade  dem  med 
främmande  ögon.  Isynnerhet  synes  den  omständigheten,  att 
han  ej  kunde  finska,  varit  hindrande  för  hans  verksamhet,  och 
enligt  hans  egen  tanke  borde  äfven  konungen  insätta  i  hans 
ställe  någon  "af  detta  tungomål".  Men  regeringen  biföll  icke 
i  början  hans  ofta  förnyade  afskedsansökan ;  först  år  1630  blef 
han  entledigad  från  presidentembetet,  och  följande  år  lät  slut- 
ligen konungen  honom  komma  tillbaka  till  Sverige,  emedan  han 
nu  —  såsom  konungens  ord  föllo  —  "var  gammal,  tung  och 
endels  ledse  vid  Finland".  Efter  honom  utnämndes  till  guber- 
nator  Gabriel  Bengtsson  Ozenstjerna,  rikskanslerns  kusin. 
Äfven  presidentplatsen  besattes  ånyo  med  en  svensk  man,  Bror 
Rålamb,  hvilken  dock  snart  entledigades.  Först  efter  honom 
kom  ett  finskt  riksråd,  Johan  Kurck  till  Laukko  och  Anola, 
på  presidentstolen.  Det  är  här  på  sin  plats  att  omnämna, 
att  på  denna  tid  ännu  en  tredje  hofrätt  inrättades  i  Dorpat 
(1629),  och  under  denna  lades  ej  allenast  Östersjöprovinserna, 
utan  äfven  Ingermanland.  Men  Kexholms  län  räknades  under 
Åbo  hofrätt  och  utgjorde  en  del  af  Karelska  lagsagan. 

Samtidigt  som  Åbo  hofrätt  instiftades,  begynte  äfven  pä 
det  kyrkliga  området  ett  ifrigt  reformationsarbete.  Ty  om 
den  svenska  regeringen  på  denna  tid  i  allmänhet  betraktade 
förhållandena  i  Finland  med  mörka  blickar,  så  hyste  den  isyn- 
nerhet rörande  den  kyrkliga  förvaltningen  en  ganska  stor  miss- 
tro mot  finnarne.  Orsakerna  härtill  voro  mångahanda:  främst 
den  finska  biskopens  forna  undfallenhet  för  konung  Johans 
liturgi,  vidare  anklagelsen  mot  det  finska  presterskapet  på 
riksdagen  i  Linköping,  och  slutligen  den  omständighet,  att 
biskop  Eriks  enda  son  synes  varit  i  Rom  för  att  studera  vid 
något  påfligt  kollegium.  Det  är  sålunda  antagligt,  att  man  ej 
hyste  stort  förtroende  till  den  finska  kyrkans  protestantism, 
och  dessutom  herskade  otvifvelaktigt  ännu  här,  likasom  äfven 
i  många  af  Sveriges  stift,  ganska  mycken  oreda.  De  oroliga 
tiderna  hade  nämligen  äfven  sträckt  sina  verkningar  till  det 
presterliga  området:  mången  andlig,  som  tjenstgjort  i  fält, 
fordrade  i  stöd  af  kunglig  fullmagt  ett  prestembete  inom  den 
finska  kyrkan,  utan  att  hans  lära  och  presterliga  kompetens 
på  något  sätt  pröfvades;  likaså  försökte  adeln  med  våld  in- 
blanda sig  i  prestembetenas  besättande,  och  biskopens  myndighet 


'216  FINLAM»      HISTOBIA. 

bemöttes  ofta  med  offentligt  förakt.  Men  man  kan  dock  ej 
påstå,  att  biskop  Erik  skulle  varit  skulden  till  detta  virrvarr. 
Tvertom  finner  man,  att  då  biskopen  ville  något  strängare  yrka 
på  ordningens  upprätthällande,  han  ingalunda  hade  att  påräkna 
regeringens  medhåll ;  sjelfva  den  nya  hofrätten  i  Åbo  var  honom 
mera  till  hinder  än  till  hjelp.  Denna  regeringens  brist  pä 
tillmötesgående  förbittrade  den  gamles  sista  lefnadsdagar  och 
hämmade  hans  verksamhet.  Och  likväl  hade  Erik  Sorolainen 
hela  sin  tid  varit  en  trägen,  frisinnad  och  verksam  herde  i 
sin  församling,  och  ännu  på  gamla  dagar  ådagalade  han  sin 
kraftfulla  energi  såväl  genom  täta  biskopsvisitationer,  som 
isynnerhet  genom  sin  stora  finska  postilla,  hvilken  trycktes  i 
Stockholm  åren  1621  och  1625.  På  hans  föranstaltande  synas 
äfven  Hemmings  från  Masku  nya  psalmbok  samt  de  af  samma 
hand  till  linskan  öfversatta  skolsångerna  hafva  utkommit,  och 
just  på  denna  tid  begynte  i  sjelfva  verket  såväl  läskunnigheten 
utbredas  bland  folket  som  ock  kyrkosången  frigöra  sig  från 
latinets  bojor.  Det  bör  nämnas,  att  Erik  Sorolainen  ej  längre 
var  biskop  öfver  hela  Finland;  år  1618  hade  nämligen  Viborgs 
stift  åter  blifvit  skildt  från  Åbo  biskopsstol,  och  en  man  vid 
namn  Olof  Elimäeus  blifvit  förordnad  till  biskop  derstädes.  , 
Han  hade  förut  varit  kyrkoherde  vid  storkyrkan  i  Stockholm, 
men  var  finne  till  börden.  Orsaken  till  denna  delning  var 
likväl  att  söka  annorstädes,  än  i  regeringens  afvoghet  mot 
Sorolainen;  det  hade  nämligen  efter  freden  i  Stolbova  blifvit 
alldeles  oundgängligt,  att  de  östra  delarne  af  landet  fingo  sin 
skilda  vårdare,  hvilken  på  samma  gång  kunde  öfvervaka  de 
nyss  eröfrade  landskapens  andliga  angelägenheter.  Men  långt 
bittrare  kändes  det  för  den  gamle  biskopen,  då  man  begynte 
tänka  på  en  medhjelpare  och  efterträdare  åt  honom.  Biskop 
Erik  skulle  till  detta  em  bete  önskat  skolrektorn  i  Åbo,  Gabriel 
Melartopaeus.  "Magister  Gabriel"  —  skref  han  till  rikskanslern 
—  "är  en  skicklig  och  lärd  man,  som  kan  väl  båda  målen, 
och  i  den  landsorten  behöfves  i  sjelfva  verket  en,  som  kan 
finska  tungomålet."  Men  Melartopaeus  stod  ej  heller  i  synner- 
lig gunst,  och  det  var  regeringens  afsigt  att  få  någon  svensk 
man  till  ledare  af  den  finska  kyrkans  angelägenheter.  Midt 
under  dessa  planer  inträffade  år  1625  Erik  Sorolainens  död, 
hvarefter  den  finska  biskopsstolen  förblef  ledig  i  några  år, 
innan    styrelsen    fattade   ett   afgörande  beslut.     Sveriges  öfrige 


FINLANDS     INKK     loKVALTNINi;    r.NDKU    GUSTAF     II    ADOLF.       217 

biskopar,  hvilkas  tankar  i  saken  under  tiden  inhemtades,  före- 
slogo  en  sådan  medelväg,  att  val  en  finsk  man  skulle  förordnas 
till  biskop  öfver  Åbo  stift,  men  att  åt  honom  skulle  gifvas  till 
medhjelpare  en  svensk,  "på  det  att  i  församlingarna  och  sko- 
lorna allt  skulle  blifva  inrättadt  på  samma  sätt,  som  här  i 
Sverige  är  sed."  Men  slutligen  afgjordes  likväl  saken  sålunda, 
att  kyrkoherden  i  Nyköping,  svensken  Isak  Rothovius,  en 
väldig  predikant  och  ordningsman,  samt  rikskanslerns  goda 
vän,  erhöll  fullmagt  på  biskopsembetet  i  Åbo  år  1627. 
Denna  utgång  är  nog  anmärkningsvärd,  då  man  drager  sig  till 
minnes,  att  utom  biskop  Folling  under  tvenne  sekel  ingen 
främling  burit  den  finska  biskopsstafven.  Det  synes  äfven 
ganska  tydligt,  att  finnarne  ej  voro  tillfredstälda.  Men  Gustaf 
Adolf  och  Oxenstjerna,  hvilka  sträfvade  att  ordna  de  kyrkliga 
angelägenheterna  efter  samma  mönster  och  till  befordrande 
häraf  just  på  denna  tid  hade  för  afsigt  att  inrätta  ett  högsta 
konsistorium  (consistorium  generale)  för  hela  riket,  trodde  sig 
icke  med  mindre  förmå  inverka  på  den  finska  kyrkans  ange- 
lägenheter. 

Man  bör  erinra  sig,  att  protestantismen  vid  denna  tid 
hade  stigit  fram  på  den  verldsliga  krigsskådeplatsen,  och  innan 
kort  trädde  Sverige  sjelf  i  spetsen  för  denna  strid.  Sålunda 
blef  det  äfven  nödigt  att  ordna  de  egna  kyrkliga  angelägen- 
heterna på  militäriskt  sätt.  För  att  sätta  i  verket  en  sådan 
krigstukt  var  biskop  Kothovius  just  rätta  mannen.  Hans  tjugu- 
feinåriga  verksamhet  i  Finland  (1627 — 1652)  är  i  många  af- 
seenden  förtjenstfull,  och  mången  nyttig  inrättning,  t.  ex.  den 
kyrkliga  bokföringen,  har  honom  att  tacka  för  sitt  upphof. 
Synnerligen  anmärkningsvärda  äro  hans  sträfvanden  för  under- 
visningsväsendet i  landet.  På  hans  framställning  utvidgades 
t.  ex.  Åbo  skola  år  1630  till  ett  gymnasium,  och  dermed  var 
första  början  gifven  till  inrättandet  af  ett  universitet.  Men 
medveten  om  det  stora  understöd  han  kunde  påräkna  hos 
rikskanslern,  iakttog  han  icke  alltid  måtta  och  billighet.  Sä 
t.  ex.  föreslog  han  en  gång,  att  den  ofvan  omtalade  Melarto- 
paeus  (som  förut  varit  medhjelpare  åt  biskop  Erik  och  seder- 
mera sjelf  biskop  i  Vi  borg)  genom  en  kunglig  befallning  skulle 
afsättas  från  sitt  innehafvande  rektorsembete  och  "en  duglig 
man  från  Upsala  akademi  sättas  i  hans  ställe."  Äfven  i 
kyrkliga    angelägenheter    förfor    Rothovius    understundom    med 


218  FINLANDS    HI6T0BIA. 

våldsamhet  och  hans  befallningar  skärptes  med  hård  hänsyns- 
löshet. Om  en  andlig  uteblef  från  de  årliga  synoderna,  skulle 
han  mista  sitt  embete;  om  en  församlingsmedlem  tre  söndagar 
å  rad  försummade  gudstjensten,  skulle  han  utstå  kyrkoplikt 
och  bota  3  daler;  om  han  före  kyrkogången  åt  eller  drack, 
skulle  han  bota  1  daler,  o.  s.  v.  Att  Rothovii  hänsynslösa 
förfarande  framkallade  mycket  missnöje,  framgår  bland  annat 
deraf,  att  Nils  Bjelke  måste  utgifva  en  särskild  förordning 
såsom  rättesnöre  för  kapitlet,  emedan  flere  andliga  hade  klagat, 
att  de  blifvit  dömda  utan  laglig  undersökning.  Deremot  var 
biskopen  å  sin  sida  högeligen  förbittrad  på  finnarne  och  tad- 
lade  dem  strängt  i  sina  privatbref,  likasom  äfven  i  sina  offent- 
liga predikningar.  Huruvida  han  under  sin  tjenstetid  småningom 
lärde  sig  finska  språket,  känna  vi  ej  med  säkerhet;  men  att 
han  till  sitt  sinne  förblef  stocksvensk,  har  man  af  många 
exempel  anledning  att  förmoda.  Ännu  under  hans  sista  lef- 
nadsår  klagade  skolungdomen  i  Åbo,  att  han  ständigt  mera 
gynnade  de  svenska  eleverna  än  de  finska.  Denna  partiskhet, 
som  genomlyser  öfver  allt  i  biskop  Rothovii  handlingssätt,  för- 
ringade i  väsentlig  mon  den  välsignelse,  hans  verk  eljes  skulle 
medfört.  Det  erkännande  måste  man  likväl  gifva  åt  honom, 
att  han  oaktadt  all  sin  stela  protestantism  var  en  ifrig  vän 
och  befordrare  af  upplysningen. 

I  det  östliga  biskopsstiftet  voro  förhållandena  i  många 
afseenden  olika,  men  förvaltningen  bedrefs  afgjordt  mildare. 
Då  biskop  Elimaeus  dött  i  Viborg  år  1629,  begärde  Rothovius, 
att  äfven  detta  stift  skulle  anförtros  åt  hans  förvaltning,  för- 
menande, att  han  "på  ett  enda  år  der  skulle  uträtta  mera, 
än  som  förut  på  flere  år  kommit  till  stånd."  Denna  begäran 
blef  dock  lemnad  utan  afseende,  och  biskopsstolen  i  Viborg 
besattes  en  -tid  bortåt  med  finske  män  (Carelius  och  Melarto- 
paeus).  Det  svåraste  uti  deras  uppgift  var  missionsverket, 
som  anförtroddes  dem  uti  de  kort  förut  eröfrade  landskapen 
Kexholms  län  och  Ingermanland,  hvilkas  innevånare  från  äldsta 
tider  tillhört  grekiska  kyrkan  och  för  öfrigt  voro  föga  fram- 
skridna i  civilisation.  De  reformatoriska  bemödanden  regeringen 
gjorde  i  och  för  dessa  trakter,  voro  dels  af  andlig,  dels  af 
verldslig  natur,  men  stodo  i  nära  gemenskap  med  hvarandra 
och  påkallade  lika  uppmärksamhet.  Efter  fredsslutet  öfver- 
lemnades  till  en  början  båda  landskapen  såsom  län  på  sex  år 


FINLANDS    INKE    FÖRVALTNING     UNDER    (HSTAF    II    ADOLF.       219 

åt  Jakob  de  la  Gardie,  som  hade  användt  stora  kostnader  på 
deras  eröfring  och  otvifvelaktigt  bäst  kände  dessa  länders 
egendomliga  förhållanden.  Samtidigt  (1618)  skickades  enkom 
en  undersökningskomission  till  Kexholms  län,  der  de  skilda 
kommunerna  (t.  ex.  pogosterna  Ilomants  och  Kides)  lågo  i 
öppen  fejd  med  hvarandra  och  öfver  hufvud  alla  kulturförhål- 
landen voro  sönderslitna.  I  Ingermanland  voro  förhållandena 
så  tillvida  något  olika,  att  en  stor  del  af  befolkningen  öfver- 
flyttat  till  ryska  sidan,  och  man  måste  derför  sörja  för,  att 
landet  åter  skulle  blifva  befolkadt.  I  denna  afsigt  bortgaf 
man  derstädes  en  mängd  förläningar  med  vilkor,  att  de  öde 
gårdarne  åter  skulle  upptagas  till  odling.  Flere  bojarslägter 
(deribland  Aminoff,  Apolloff,  Peresvetoff-Morath  och  andra) 
blefvo  på  detta  sätt  fastade  vid  det  svenska  riket;  men  der- 
jämte  nedsatte  sig  i  dessa  trakter  en  mängd  främmande  kolo- 
nister, såväl  från  Finland,  som  från  andra  orter.  Öfver  hufvud 
var  Ingermanland  vid  denna  tid  Sveriges  Sibirien,  d.  ä.  den 
trakt,  dit  uppviglare  och  grofva  förbrytare  blefvo  deporterade; 
t.  o.  m.  de  högre  embetsmännen  i  Ingermanland  ansågos  af 
den  svenska  aristokratien  på  sätt  och  vis  såsom  förvista,  ehuru 
man  å  andra  sidan  fordrade  af  dem  stor  erfarenhet  och  mycken 
insigt.  Största  bekymren  åstadkommo  de  religiösa  förhållandena, 
ty  befolkningen  var  just  genom  sin  tro  fästad  vid  Ryssland, 
och  man  ansåg  de  grekiska  andlige,  som  erhöllo  sin  ordination 
af  metropoliten  i  Novgorod,  för  högst  farliga.  Flere  gånger 
hade  regeringen  haft  för  afsigt,  att  bland  dess  egna  undersåtar 
af  grekiska  bekännelsen  utvälja  en  lämplig  man  och  sända 
honom  till  Konstantinopel,  för  att  af  patriarken  derstädes  beredas 
och  invigas  till  grekisk  biskop  för  dessa  länder.  Denna  plan 
blef  dock  aldrig  fullföljd;  hufvudändamålet  var  nämligen  att 
omvända  befolkningen  till  lutherdomen.  För  detta  ändamål 
skulle  biskoparne  i  Viborg  tillförordna  dertill  lämpliga  lutherska 
prester,  hvilka  med  mildhet  och  saktmod  skulle  undervisa  folket 
i  den  lutherska  läran,  och  åt  de  grekiska  presterna  utlofvades 
belöningar,  om  de  ville  lära  sig  den  lutherska  katekesen,  och 
för  deras  skull  trycktes  i  Stockholm  lutherska  böcker  på  finska 
språket  med  ryska  typer.  Å  andra  sidan  lemnades  de  grekiska 
institutionerna  i  det  tillstånd  af  förfall,  hvari  kriget  hade  för- 
satt dem.  Alla  kloster  t.  ex.  voro  förstörda  och  år  1625 
öfverlemnade    regeringen    ön    Walamo  åt  en  privat  man  i  för- 


220  FINLANDS     HISTORIA. 

lärling.  Allt  detta  hade  likväl  ej  den  framgång,  man  beräknat. 
De  lutherska  omvändelseförsöken  fortskredo  ytterst  långsamt; 
man  hörde  till  och  med  klagas,  att  många  af  de  från  Finland 
inflyttade  nybyggarne  läto  locka  sig  att  öfvergå  till  grekiska 
bekännelsen,  ehuru  ett  dylikt  affall  var  belagdt  med  dödsstraff. 
Ar  1630  räknades  i  Kexholms  län  17  grekiska  och  endast  G 
lutherska  andliga.  Lutherska  kyrkor  funnos  8  (af  hyilka  stads- 
kyrkan i  Kexholm  och  Sakkula  kyrkan  i  Kiviniemi  voro  de 
äldsta);  antalet  grekiska  kyrkor  åter  uppgick  till  48.  Nyss- 
nämnde år  skref  Gustaf  Adolf  till  sin  forne  lärare  Johan  Skytte, 
hvilken  nu  var  landshöfding  öfver  Kexholms  län  och  Inger- 
manland,  en  närmare  anvisning,  huru  omvändelseverket  borde 
bedrifvas.  I  hvarje  pogost  skulle  småningom  en  luthersk  prest 
tillsättas  och  den  grekisk-kristna  befolkningen  borde,  jämte  det 
de.  fingo  hålla  sin  egen  gudstjenst,  förpligtas  att  hvarje  söndag 
åhöra  åtminstone  en  finsk  predikan,  "på  det  de  således"  — 
såsom  orden  lyda  —  "vänja  sig  till  de  våra  och  efter  de 
ryska  andliges  frånfälle,  de  finska  må  kunna  träda  i  deras 
ställe."  Men  detta  egendomliga  förfarande  rönte  från  den 
grekiska  befolkningens  sida  det  bestämdaste  motstånd,  och 
regeringen  nödgades  tre  år  senare  afgifva  en  försäkran,  att 
det  ej  varit  hennes  afsigt  att  på  något  sätt  öfva  tvångsmål 
emot  invånarne  i  deras  religiösa  angelägenheter.  I  sjelfva 
verket  blefvo  dock  dessa  bemödanden  äfven  framdeles  med 
föga  förändring  fortsatta,  och  de  grekisk-kristna  kunde  med 
allt  skäl  klaga,  att  under  det  man  vägrade  dem  den  tröst, 
som  de  hittills  voro  vana  att  emottaga  af  sina  andliga  förmän, 
man  likväl  icke  gaf  dem  någon  ny  kyrkoförvaltning  af  deras 
egen  religion. 

Vi  hafva  gjort  denna  tids  kyrkliga  sträfvanden  till  före- 
mål för  en  utförligare  behandling  och  detta  hufvudsakligast 
på  grund  deraf,  att  de  stodo  i  nära  gemenskap  med  de  poli- 
tiska förhållandena.  Det  långvariga  kriget  emot  Sigismund, 
hvilket  slutligen  upplöste  sig  i  ett  allmänt  europeiskt  religions- 
krig, hade  gjort  Sverige  till  reformationens  hufvudstöd,  och  alla 
detta  lands  inre  förhållanden  hade  fått  en  afgjordt  protestantisk 
anstrykning.  I  hurudane  tider  man  lefde  framgår  deraf,  att  man  ännu 
år  1630  fruktade,  att  förklädda  jesuiter  skulle  intränga  i  riket ; 
bland  dessa  namnes  äfven  särskildt  en  ifrån  Viborg  bördig 
man.     I    allmänhet    hade  konungens  milda  karakter  gjort  slut 


FINLANDS    INKK    FÖEVALTHIN6     IMiKK    8U8TAF    II    ADOLF.     221 

på  det  politiska  hatet  och  många  af  de  landsförvista  hade 
fått  återvända  till  fäderneslandet.  Understundom  visades  likval 
mindre  mildhet,  än  man  kunnat  vänta,  t.  ex.  beträffande  Arvid 
Stålann.  Denne  ädle  och  olycklige  man  fick  förblifva  i  fängelse 
på  Gripsholm  ända  till  sin  död  (1620).  Ett  annat  offer  för 
misstanken,  svensken  Johan  Messenius,  förtjenar  att  här  om- 
nämnas, emedan  hans  skriftställareverksamhet  i  dubbelt  afseende 
anknyter  sig  till  Finland.  Denne  märkvärdige  man  hade  er- 
hållit sin  uppfostran  i  ett  jesuiterkollegium,  hade  sedermera 
återvändt  till  sitt  fädernesland  och  der  för  sin  stora  lärdom 
förvärfvat  sig  regeringens  förtroende.  Men  år  1616  blef  han 
beskyld  för  hemlig  brefvexling  med  katolikerna  och  till  följd 
deraf  tillika  med  sin  familj  insatt  på  den  aflägsna  fästningen 
Kajana.  Under  denna  sin  fångenskap  författade  han  det  stora 
och  i  sitt  slag  första  verket  uti  Sveriges  historia  (Scondia 
illustrata)  på  latinska  språket  och  derjemte  ett  mindre  verk 
på  svenska  språket,  benämndt  "Finlands  rimkrönika".  Ehuru 
de  mot  honom  gjorda  beskyllningarne  på  intet  sätt  kunde  be- 
visas, hölls  han  likväl  hela  sin  lifstid  fången  och  blef  först 
1635  från  ödemarkens  djup  förd  till  staden  Uleåborg,  der  han 
följande  år  dog.  Äfven  hans  son,  Arnold  Johan  Messenius, 
som  någon  tid  fått  behålla  friheten,  insattes  år  1625  i  strängt 
fängelse  på  Kexholm.  En  ädel  rättskänsla  hörde  eljest  till 
hufvudd rågen  i  Gustaf  Adolfs  karakter  och  sällan  förekomma 
handlingar,  som  man  kunde  stämpla  såsom  orättvisa.  Otvif- 
velaktigt  hade  han  dock  ett  mycket  högt  begrepp  om  sin 
konungsliga  magt  och  var  mycket  ömtålig  i  frågor,  som  rörde 
det  kungliga  majestätets  värdighet.  Under  hans  regering  var 
t.  ex.  ständernas  deltagande  i  statsangelägenheterna  ganska  obe- 
tydligt, dessutom  ej  att  förtiga,  att  vederbörande  fingo  vänja 
sig  vid  sträng  lydnad.  Den  goda  ordning,  som  småningom 
gjorde  sig  gällande  inom  förvaltningen,  var  äfven  för  under- 
såtarne  en  sann  vedcrqvickclse  efter  krigets  långvariga  oro. 
Likväl  höllos  äfven  desse  i  sträng  tukt.  Ett  talande  exempel 
häruppå  är  den  hårda  förordning,  som  utfärdades  år  1620, 
rörande  jagten  på  Åland.  Innevånarne  förbjödos  under  hotelse 
af  dödsstraff  att  skjuta  eller  ofreda  elgarne,  ehuru  vildbrådet 
tillfogade  skada  å  deras  åkrar  och  betesmarker;  och  om  också 
förbrytarens  lif  af  kunglig  nåd  blef  skonadt,  så  blef  han  dock 


222  FINLANDS     HISTORIA. 

sin    egendom    förlustig    och  måste  för  lifstiden  flytta  öfver  till 
Ingermanland. 

Äfven  beträffande  handel  och  industri  var  regeringens 
förmyndaremagt  på  dessa  tider  lika  sträng.  Landthandeln 
förbjöds  allt  eftertryckligare  och  gränserna  för  hvarje  enskild 
stads  verksamhetskrets  bestämdes  omsorgsfullt.  Endast  inne- 
vånarne  i  Kexholms  län  skulle  få  bibehålla  sin  forna  handels- 
rätt, emedan  åkerbruket  derstädes  ej  förslog  till  lefnadsbehofvens 
fyllande.  För  att  upplifva  handeln  grundlades  några  nya  städer, 
nämligen  Nystad  (1614),  Gamla  Karleby  (Kokkola)  och  Ny 
Karleby  (1620),  samt  staden  Torneå  i  dåvarande  Vesterbotten. 
Men  den  nya  Handelsstadgan,  som  utfärdades  1617  och  seder- 
mera i  ett  och  ett  hälft  sekel  förblef  gällande,  lade  onaturliga 
band  på  handelsrörelsen.  Endast  de  så  kallade  Stapelstäderna 
skulle  få  bedrifva  handel  på  utrikes  ort;  Åbo  och  Viborg, 
äfvensom  tidtals  Helsingfors  och  Borgå,  voro  i  Finland  de 
enda  orter,  hvarest  främmande  fartyg  fingo  lägga  till ;  städerna 
i  Österbotten  fingo  endast  föra  sina  varor  till  Stockholm  eller 
Åbo.  Dylika  inskränkningar  äfvensom  den  allmänna  medellös- 
heten förlamade  all  företagsamhet,  så  att  de  många  storartade 
handelsplanerna,  som  regeringen  hade  uttänkt,  t.  ex.  Atlantiska 
kompaniet,  ryska  handelsvägen  genom  Nevan,  o.  s.  v.,  ej  kunde 
komma  till  utförande.  För  den  inre  rörelsen  var  silfvermyntets 
försvinnande  till  mycken  olägenhet;  lösepenningen  för  Elfsborg 
hade  nämligen  till  största  delen  uttömt  rikets  silfverförråd. 
Kopparmyntet  deremot,  som  nu  begynte  präglas,  kunde  ej  af- 
hjelpa  detta  behof,  utan  föll  genast  från  början  under  kurs. 
Det  är  äfven  naturligt,  att  det  fortgående  kriget  och  de  af 
kriget  uppdfifna  nya  skatterna  hade  ett  högst  förderfligt  in- 
flytande på  förmögenhetsförhållandena  i  landet.  Bland  dessa 
nya  skatter  må  i  främsta  rummet  nämnas  "lilla  tullen"  (för 
landtmannavaror,  som  infördes  i  städerna)  år  1622,  och  qvarn- 
tullen  år  1625  (som  sedermera  förvandlades  till  mantalspen- 
ningar). I  och  för  lilla  tullen  försågos  alla  städer  med  tull- 
portar och  tillika  gjordes  alla  handtverk  till  stadsnäringar  i 
regelmässiga  skrån.  För  öfrigt  synes  näringsfliten  i  Finland 
hafva  gjort  ganska  långsamma  framsteg.  Af  regeringens  in- 
dustriella företag  vilja  vi  nämna  Svarta  jernbruk  i  Lojo,  en 
på  Porkkala  udde  öppnad  silfvergrufva,  här  och  der  ett  såg- 
verk, o.  s.  v.     Folkets  näringsflit  stod  på  en  ganska  låg  stånd- 


FINLANDS    INRE     FÖRYAXTMNG    UN  DKK    GUSTAF    II    ADOLF.        223 

punkt.  Plankor  och  bräder  tillverkades  med  yxe  och  säden 
förmäldes  vanligen  på  handqvarn.  Då  qvarntullen  skulle  in- 
föras, rapporterades  från  Finland,  att  på  de  flesta  orter,  isyn- 
nerhet i  Tavastland  och  Viborgs  län,  ej  funnos  några  vatten- 
qvarnar  och  att  handqvarnarne  för  det  mesta  doldes  i  sko- 
garne. Det  finska  ölet  omtalas  gång  efter  annan.  Till  Gustaf 
Adolfs  kröningsfest  införskrefvos  200  fat  och  tillika  en  mängd 
ölkannor,  dryckeskärl .  af  enträd,  trätallrikar  och  fat.  Natur- 
ligtvis måste  under  de  stora  krigsrustningarna  sådana  indu- 
strier, som  hade  afseende  på  krigsförnödenheterna,  vara  i 
blomstring.  Äfven  i  Finland  funnos  på  denna  tid  "rörsmeder", 
hvilka  förfärdigade  bösspipor  för  soldaternas  räkning,  och  år 
1624  omtalas,  att  mer  än  halfva  salpeterbehofvet  levererades 
från  de  elfva  salpetersjuderierna  i  Finland.  Den  enda  krut- 
qvarnen  fans  i  Vi  borg;  för  öfrigt  fördes  salpetern*1  till  Sverige, 
der  den  sedan  bereddes  till  krut. 

Om  vi  betrakta  de  mångsidiga  bemödanden,  som  under 
denna  regeringstid  gjordes  i  och  för  befästandet  af  den  inre 
ordningen,  så  finna  vi  det  knapt  troligt,  att  de  skulle  kunna 
komma  till  stånd  under  pågående  krigsbuller.  Och  likväl 
tnåste  man  betänka,  att  Gustaf  Adolf  ej  hade  ett  enda  fredsår 
och  att  Sveriges  rike  under  hans  regering  blef  inveckladt  uti 
ett  stort  europeiskt  krig,  hvilket  fortfor  ännu  länge  efter 
hjeltekonungens  död.  Detta  utländska  krig,  i  hvilket  Finland 
deltog  uti  en  ingalunda  ringa  mon,  förtjenar  derför  äfven  sin 
plats  i  det  finska  folkets  historia  och  skall  i  följande  kapitel 
särskildt  och  i  en  fortsättning  behandlas. 


2.    Det  stora  tyska  kriget  (1630—1648). 

Efter  afslutandet  af  kriget  med  Danmark,  hade  Sverige 
fått  alla  sina  stridigheter  afgjorda,  med  undantag  af  den  lång- 
variga fejden  med  Sigismund,  hvilken  likväl  äfven  hade  hvilat 
en  tid,  alldenstund  de  båda  partierna  hade  fullt  upp  att  göra 
med  de  ryska  angelägenheterna.  Efter  freden  i  Stolbova  sam- 
manstötte de  svenska  och  polska  vapnen  åter  i  Östersjöprovin- 
serna; detta  krig  fördes  likväl  i  början  med  ringa  stridskrafter, 


224  FINLANDS     HISTORIA. 

emedan  Sverige  befann  sig  i  ett  tillstånd  af  utmattning.  Endast 
Reval,  Xarva  och  Weissenstein  innehades  ännu  af  svenskarne. 
under  det  att  polackarne  höllo  hela  Liffland  och  vestra  delen 
af  Estland  besatta.  År  1617  kommo  Diinamiinde,  Pernau  och 
Saletsa  i  svenskarnes  händer;  men  den  förstnämnda  staden 
gick  snart  ånyo  förlorad,  hvarefter  krigslågan  åter  slocknade 
för  någon  tid.  Men  då  Sigismund  fortfarande  uppstälde  åter- 
lemnandet  af  svenska  kronan  såsom  första  vilkoret  för  freden, 
seglade  Gustaf  Adolf  år  1621  in  i  Dunaflodens  mynning  och 
begynte  belägra  Riga.  Finska  armén  (4,400  man)  hade  in- 
funnit sig  öfver  Estland,  och  hela  hären  uppgick  nu  till  16,000 
man.  Öfverbefäfet  innehades,  utom  af  konungen  och  hans 
broder,  äfven  af  Jakob  de  la  Gardie,  Herman  Vrangel  och 
grefven  af  Mansfeld;  till  det  lägre  befälet  hörde  Gustaf  Karls- 
son Horn,  Henrik  Klasson  Fleming  m.  fl.  Amiral  öfver  flottan 
var  den  gamle  Karl  Gyllenhjelm  och  contreamiral  Klas  Lars- 
son Fleming.  I  fem  veckors  tid  gjorde  innevånarne  ett  tap- 
pert motstånd,  men  nödgades  slutligen  öfverlemna  staden,  den 
15  September.  Under  de  följande  åren  fortsattes  eröfringen 
af  Liffland  och  då  De  la  Gardie  och  Horn  år  1625  med  fin- 
narne  intogo  äfven  Dorpat,  var  polackarnes  öfvervälde  i  detta 
land  tillintetgjordt.  En  glänsande  seger  vid  Wallhof  i  Kur- 
land Januari  1626,  hvarvid  finska  rytteriet  under  konungens 
och  Horns  befäl  så  hastigt  dref  polackarne  på  flykten,  att  de 
öfriga  svenska  trupperna  ej  hunno  fram  för  att  deltaga  i 
drabbningen,  befästade  svenskarnes  välde  vid  stränderna  af  Duna. 
Derefter  beslöt  Gustaf  Adolf  att  förflytta  kriget  närmare 
till  det  polska  området  och  landsteg  sommaren  1626  vid  kusten 
af  Preussen.  Ost-Preussen,  hvars  hertig  var  vasall  under 
Polen,  men  för  öfrigt  såsom  kurfurste  af  Brandenburg  och 
svåger  till  Gustaf  Adolf  var  främmande  för  detta  krig,  bl  ef 
någorlunda  lemnadt  i  fred;  men  i  polska  Vest-Preussen  eröfrades 
hastigt  flere  städer,  så  att  Polen,  hvars  utländska  handel  sålunda 
blef  afbruten,  ensamt  fick  röna  olägenheterna  af  kriget.  Då 
satte  sig  Sigismund  sjelf  i  rörelse,  men  blef  slagen  vid  Mewe 
vid  Weichsel.  Under  de  följande  åren  fortsattes  kriget  med 
häftiga  skärmytslingar,  i  hvilka  Gustaf  Adolf  och  hans  män 
lade  grunden  till  sitt  krigiska  rykte.  Konungen,  som  städse 
framstod  såsom  en  förebild  af  hjeltemod,  råkade  flere  gånger  i 
lifsfara,    t.    ex.    vid    Dirschau    år  1627,    då  han  blef  sårad  i 


DET    STORA    TYSKA    KRIGET,     1630 1648.  225 

skuldran.  Samtidigt  utförde  Åke  Tott,  herre  till  Liuksiala, 
som  konungen  kallade  sin  "snöplog",  emedan  lian  användes  att 
åt  de  öfriga  rensa  vägen  från  fiender,  med  sina  finska  ryttare 
underverk  af  tapperhet.  Största  delen  af  finska  hären  var  nu 
förlagd  i  Lilfland,  der  De  la  Gardie  och  Gustaf  Horn  förde 
befälet.  Konungen  var  ej  riktigt  belåten  med  herr  Jakobs 
långsamma  sätt.  Horn  deremot,  hvilken  år  1626  slog  polac- 
karne vid  Wolmar  och  äfven  de  följande  åren  ådagalade  en 
utomordentlig  duglighet  och  vaksamhet,  steg  derigenom  allt 
mer  och  mer  i  konungens  gunst.  En  vidsträckt  krigsskåde- 
plats började  emellertid  öppna  sig  för  de  svenska  vapnen,  och 
polska  kriget  nalkades  sitt  slut.  Om  hösten  1629  afslöts 
genom  Frankrikes  och  Englands  bemedling  ett  sexårigt  vapen- 
stillestånd i  Altmark  i  Preussen,  hvarvid  Liffland  och  en  del 
af  preussiska  kusten  tillföll  Sverige.  Följande  år  begynte 
Gustaf  Adolf  sitt  segertåg  i  Tyskland,  hvarom  vi  snart  utför- 
ligare skola  tala. 

Kriget  i  Liffland  och  Preussen  var  både  för  befäl  och 
manskap  en  förträfflig  skola  och  förtjenar  derför  en  närmare 
uppmärksamhet.  Taktik  och  ordning,  beväpning  och  manstukt, 
hvarigenom  sedermera  den  svenska  hären  blef  berömd  i  Europa, 
hade  här  utvecklat  sig  under  den  snillrike  och  företagsamme 
unge  hjeltekonungens  ledning.  Sveriges  krigsmagt  hade  på 
dessa  tider  varit  i  ständigt  tilltagande  och  uppgick  under 
preussiska  kriget  till  omkring  50,000  man,  af  hvilka  nära  en 
fjerdedel  utgjordes  af  legotrupper,  en  annan  fjerdedel  af  finnar 
och  hälften  af  svenskar.  Fotfolket  var  indeladt  i  regementen 
(1,200  man)  och  kompanier  (150  man)  och  redan  fullständigt 
försedt  med  musköter;  endast  bland  det  finska  manskapet  om- 
nämnes  ännu  år  1627  äfven  bågskyttar.  Det  är  anmärknings- 
värdt,  att  finnarne  tyckas  hafva  haft  en  synnerlig  fallenhet  för 
rytteritjenst;  ty  Finlands  24  ryttarekompanier  (3,000  man)  voro 
i  förhållande  till  fotfolket  vida  starkare  än  det  svenska  rytteriet. 
De  årliga  soldatutskrifningarna  begynte  dock  redan  blifva  ganska 
tryckande,  och  en  klagan  öfver  befolkningens  aftagande  för- 
spordes allmänt.  Öfver  hufvud  taget  gåfvo  sig  finnarne  högst 
ogerna  till  den  aflägsna  krigstjensten,  der  ofta  nog  brist  och 
umbäranden  samt  sjukdomar  voro  tapperhetens  enda  belöning, 
och  derför  sökte  männen  ofta  nog  sin  tillflykt  i  skogarne,  nål- 
en   rekrytutskrifning    skulle    försiggå.     Men    då    de    en    gång 

Finlands  historia.  15 


"2  "2  6  FINLANDS    HISTORIA. 

kommit  i  fält,  gjorde  de  manligt  sin  skyldighet  och  i  sina 
enkla  kläder,  som  hade  föga  uniformsmässigt  i  sig,  slogo  de 
uti  oräkneliga  drabbningar  sina  ståtligt  utrustade  fiender  på 
flykten.  Krigstukten  var  i  Gustaf  Adolfs  armé  bragt  till  ■ 
höjden  af  fulländning.  Konungen  tålde  ej  ens  i  fiendeland 
några  våldsbragder,  likaså  litet  som  han  i  sitt  eget  läger  tillät 
ett  tygellöst  lif.  Det  var  en  gudfruktig  armé  under  en  gud- 
fruktig  fältherres  fana,  enkom  skapad  till  protestantismens  för- 
kämpe i  Europa. 

Det  stora  religionskriget  emellan  påfveväldet  och  prote- 
stantismen hade  redan  under  flere  årtionden  blifvit  förberedt; 
nu  hade  det  slutligen  blifvit  en  europeisk  angelägenhet,  som 
drog  alla  vestra  Europas  stater  och  samhällsförhållanden  med 
i  sin  hvirfvel.  I  spetsen  för  katolicismen  stod  huset  Habs- 
burg  i  Spanien  och  Österrike,  hvilket  hade  gjort  till  sin  upp- 
gift att  under  katolicismens  skydd  grundlägga  en  universal- 
monarki. Men  från  den  sociala  och  religiösa  frihetens  sida 
hade  redan  tidigt  ett  häftigt  motstånd  gjorts  mot  Habsburgarnes 
planer.  Redan  mer  än  ett  hälft  sekel  hade  de  protestantiska 
Nederländerna  fört  krig  emot  Spanien,  och  äfven  flere  af  Fin- 
lands mest  framstående  krigare,  såsom  Jakob  de  la  Gardie, 
Gustaf  Horn  och  andra,  hade  under  detta  krig  gjort  sina  första 
lärospån  under  den  berömde  prinsen  af  Oranien.  I  början 
hade  det  protestantiska  England  varit  Nederländernas  bästa 
bundsförvandt ;  men  då  i  detta  land  det  borgerliga  kriget  ut- 
bröt, blef  det  förhindradt  att  vidare  befatta  sig  med  konti- 
nentens angelägenheter.  Frankrike  deremot,  som  bragt  religions- 
partierna i  eget  land  till  stillhet,  var  af  politiska  skäl  benäget 
att  träda  i  vägen  för  Habsburgarnes  hersklystnad,  och,  ehuru 
sjelft  katolskt,  likväl  understöda  protestanterna  i  deras  strid 
för  friheten.  I  Ungern  hade  Gabriel  Bethlen  och  senare 
Rakoczy  höjt  frihetens  baner  emot  Österrike,  och  samma  fri- 
hetsanda hade  i  Böhmen  år  1618  framkallat  det  ryktbara 
uppror,  med  hvilket  det  trettioåriga  kriget  i  Tyskland  tog  sin 
början.  I  sistnämnda  land  stodo  i  detta  ögonblick  de  båda 
religionspartierna  beredda  till  en  afgörande  kamp :  i  söder  den 
heliga  ligan  under  Baijerns  beskydd  och  Österrikes  regenter, 
som  ville  förnya  kejsarnes  forna  magt;  i  norr  deremot  de 
protestantiska  furstarne  och  städerne,  hvilka  voro  beslutna  att 
försvara   sin    frihet,    men  genom  ömsesidig  afund  skadade  den 


DET    STORA    TYSKA    KRIGET,     1630  — 164  8.  227 

gemensamma  saken.  Under  sådana  förhållanden  syntes  katoli- 
cismens seger  vara  viss.  Upproret  i  Böhmen  var  dämpadt, 
ligans  general,  Tilly,  fördref  protestanterna  från  Pfalz,  och 
kejsarens  vilda  härskaror,  anförda  af  Wallenstein,  förbredde 
sig  ända  till  Östersjöns  kuster.  Den  hjelp  konungen  af  Dan- 
mark, Kristian  IV,  ville  bringa  sina  trosförvandter  i  Tyskland, 
hade  blott  bidragit  att  göra  katolicismens  seger  så  mycket 
mera  glänsande.  Endast  Sverige  och  dess  hjeltekonung,  Gustaf 
Adolf,  återstod  nu  mera  såsom  protestanternas  enda  hopp. 
Redan  före  krigets  utbrott  hade  Gustaf  Adolf  med  be- 
kymmer iakttagit  förebuden  till  den  storm,  som  snart  skulle 
begynna  rasa  öfver  Tyskland.  De  kejserliges  framträngande 
till  kusterna  af  Östersjön  öfvertygade  honom  slutligen  om,  att 
Sveriges  egen  säkerhet  fordrade  hans  inblandning  i  Tysklands 
angelägenheter.  De  fördrifne  hertigarne  af  Mecklenburg  erhöllo 
derför  en  tillflyktsort  i  Sverige,  och  då  hansestaden  Stralsund 
hade  beslutat  göra  motstånd  mot  Wallensteins  magt,  skickades 
amiral  Fleming  dit  år  1628,  för  att  afsluta  ett  förbund  till 
ömsesidigt  bistånd.  Vapenstilleståndet  med  Polen  gjorde  det 
ändtligen  möjligt  för  konungen  att  uppträda  som  protestan- 
tismens förkämpe  och  Johannedagen  1630  landsteg  han  med 
13,000  man  i  Usedom  vid  Oders  mynning.  Hertigen  af  Pom- 
mern tvangs  snart  att  sluta  sig  till  förbundet  och  hans  residens 
Stettin  besattes  af  svenskarne.  Kort  derpå  inträffade  äfven 
Gustaf  Horn  med  de  finska  och  estniska  trupperna,  hvilka 
tågat  landvägen  öfver  Liffland  och  Preussen.  Dertill  förstärkte 
konungen  ännu  sin  armé  med  skottska  och  tyska  legotrupper 
och  utsträckte  sina  eröfringar  längs  hafskusten  och  Oders 
stränder.  Hans  första  steg  voro  i  sjelfva  verket  ganska  farliga, 
ej  allenast  i  anseende  till  fiendernas  större  antal,  utan  äfven 
till  följd  af  jesuiters  och  förrädares  intriger.  Sålunda  skulle 
han  en  gång  vid  Demmin  (i  Vor-Pommern)  fallit  i  fiendernas 
våld,  om  ej  70  finska  ryttare  offrat  sina  lif  för  honom,  till 
dess  hjelp  hann  anlända.  Inom  kort  begynte  dock  de  kejserliga 
inse,  att  "snökonungen"  från  den  höga  norden  ej  skulle  förgås 
för  söderns  glödande  hetta,  såsom  de  i  början  hånfullt  hade 
menat.  Man  måste  äfven  medgifva,  att  tidsförhållandena  voro 
särdeles  gynsamma  för  honom.  Kejsarens  misstro  och  de  tyska 
furstarnes  klagomål  hade  aflägsnat  Wallenstein  från  öfverbefälet, 
och    underbefälhafvarne,   i   hvilkas  händer  befälet  anförtroddes, 


228  FINLANDS    HISTORIA. 

kunde  ej  sammanhålla  den  kejserliga  arméns  tygellösa  horder. 
Först  då  Tilly  i  början  af  det  följande  året  (1631)  ankom  till 
krigsskådeplatsen,  begynte  kriget  antaga  ett  mera  storartad! 
utseende.  Gustaf  Adolf  afslöt  nu  en  traktat  med  Frankrike 
om  subsidier;  men  Brandenburgs  och  Sachsens  vankelmodiga 
hållning  hindrade  honom  från  att  skynda  till  Magdeburgs  und- 
sättning, hvilken  stad  Tilly  nu  eröfrade  och  på  det  ohyggligaste 
lät  ödelägga.  Konungen  gick  derefter  öfver  Elbe  och  uppslog 
vid  Werben,  midt  emot  Hawels  mynning,  ett  befästadt  läger, 
mot  hvilket  alla  Tillys  anfall  strandade.  Om  hösten  hade  den 
kejserlige  armén  blifvit  ökad  till  40,000  man  och  inföll  nu  i 
Chur-Sachsen,  hvars  regering  hittills  bemödat  sig  om  att  för- 
blifva  neutral,  men  nu  blef  tvungen  att  bedja  svenskarne  om 
hjelp.  Gustaf  Adolf  tågade  till  Wittenberg  med  13,000  man 
infanteri  och  9,000  man  kavalleri,  tog  äfven  den  sachsiska 
hären  (11,000  man)  under  sitt  befäl  och  anryckte  med  dessa 
stridskrafter  emot  Tilly.  Denne  hade  uppstält  sina  trupper 
vid  Breitenfeld,  icke  långt  från  Leipzig,  och  den  7  September 
1631  uppstod  här  en  blodig  sammandrabbning.  Svenska  konun- 
gen, hvars  härskri  var:  Gud  med  oss!  hade  uppstält  sitt  fot- 
folk i  centern  och  rytteriet  på  begge  flyglarne;  högra  flygeln 
anfördes  af  Gustaf  Adolf  sjelf  och  på  den  yttersta  ändan  hade 
han  posterat  Torsten  Stålhandske  med  700  finska  ryttare. 
Venstra  flygeln  var  anförtrodd  åt  Gustaf  Horn;  ännu  längre 
till  venster  stod  den  sachsiska  hären  skildt  för  sig.  Katoli- 
kernas fältherrar  voro  den  sjuttioårige  Tilly,  samt  Pappenheim 
och  Furstenberg;  deras  fältrop  var:  Jesus  Maria!  Kl.  2  e.  m. 
gjorde  Pappenheim  med  rytteriet  ett  anfall  på  flanken  af  högra 
flygeln,  men  stötte  pä  ett  så  kraftigt  motstånd,  att  hela  hans 
trupp  sprängdes  och  Tillys  hela  artilleri  råkade  i  finnarnes 
händer.  Under  tiden  hade  Tillys  hufvudstyrka  anfallit  sach- 
sarne  och  slagit  dem  på  flykten;  men  Horns  flygel  uthärdade 
med  ståndaktighet  den  öfvermägtiga  fiendens  anfall,  till  dess 
konungen  bragte  honom  undsättning  och  segern  fullständigt  af- 
gjordes  till  svenskarnes  fördel.  Om  aftonen  lågo  6,'000  katoliker 
på  slagfältet  och  vägen  till  södra  Tyskland  var  öppen. 

Enligt  fleres  åsigt,  borde  Gustaf  Adolf  nu  hafva  tågat 
direkte  på  Wien;  men  konungen  ville  ila  till  sina  betryckta 
trosförvandters  i  Schwaben  bistånd  och  förde  derför  sin  här 
öfver    Thtiringerwald    till    stranden    af    Main,    hvarest  de  rika 


DET    STÖKA    TYSKA    KRIGET,    163  0 164  8.  229 

frankiska  biskopsdömena  Wurtzburg,  Bamberg  och  Mainz  jämte 
omätligt  byte  redan  innan  årets  slut  råkade  i  hans  våld.  Här  stod 
allt  slags  öfverflöd  till  buds  för  den  segerrika  hären.  "Våra  Finne- 
pojkar", hette  det  vid  denna  tid,  "vänja  sig  i  Vinlandet  deruppe, 
och  lära  icke  så  gerna  vilja  komma  till  Savolaks  igen;  då  de  i 
liffländska  kriget  ofta  måste  hålla  till  godo  med  vatten  och 
mögladt  bröd  till  ölsoppa,  göra  de  nu  kallskål  i  stormhatten 
med  vin  och  semla".  Sålunda  tillbragte  man  vintern  efter 
sina  öfverståndna  mödor.  Gustaf  Adolf  hade  förlagt  sitt  vinter- 
qvarter  till  Frankfurt,  och  Axel  Oxenstjerna,  som  hittills  uppe- 
hållit sig  i  Preussen,  för  att  gifva  akt  på  polackarne,  ilade  till 
sin  konung  för  att  rådslå  om  de  stundande  företagen.  Kriget 
hade  redan  tagit  en  ganska  vidsträckt  utbredning.  Sachsiska 
armén  hade  vändt  sig  emot  Böhmen  och  Schlesien;  Gustaf 
Horn  stod  vid  öfra  Main;  Tott  befalte  i  Mecklenburg  och  vid 
nedra  Elbe;  slutligen  hade  hertig  Bernhard  af  Weimar  begynt 
plantera  de  svenska  fanorna  på  andra  sidan  Bhen  i  Elsass. 
Hela  krigsmagten  hemma  och  i  fält  öfversteg  på  denna  tid 
100,000  man,  af  hvilka  dock  minsta  delen  bestod  af  eget  folk. 

Tidigt  om  våren  1632  måste  konungen  skynda  till  bistånd 
åt  Horn,  som  ansattes  af  Tilly,  och  drog  derefter  i  dennes 
spår  till  Baijern.  Tilly  hade  intagit  en  fast  position  vid  Lechs 
inflöde  i  Donau.  Men  den  5  April  trängde  Gustaf  Adolfs  här 
med  finnarne  i  spetsen  öfver  Lech,  och  Tilly  blef  dödligt  sårad. 
Augsburg,  Landshut  och  Mimenen  föllo  i  segrarnes  händer  och 
faran  syntes  närma  sig  kejsarens  egna  arfländer.  Men  äfven 
på  andra  orter  voro  de  svenska  vapnen  lyckliga.  Horn,  som 
hade  blifvit  skickad  till  Rhentrakten,  utdref  under  årets  lopp 
fienderna  från  Baden  och  Elsass. 

Men  kejsaren  hade  under  denna  sin  nöd  åter  anförtrott 
öfverbefälet  åt  Wallenstein,  hvilken  snart  samlade  en  ansenlig 
krigshär.  Med  föga  möda  fördref  han  sachsarne  från  Böhmen 
och  vände  sig  derpå  emot  Nurnberg.  Gustaf  Adolf  skyndade 
till  denna  protestantiska  stads  undsättning  och  inväntade  uti 
ett  befäst  läger  sin  ryktbare  fiende.  Men  denne  uppslog  äfven 
ett  befäst  läger  på  ett  angränsande  berg,  i  förhoppning  att 
genom  hunger  utmatta  svenska  hären.  Under  hetaste  sommar- 
tiden låg  man  nu  här  i  nio  veckor  midt  emot  hvarandra; 
endast  mindre  ströfkorpser,  isynnerhet  finnar  och  kroater, 
drabbade    understundom    tillsammans  på  sina  provianteringsut- 


230  HM, ANDS    HISTORIA. 

flygter.  Slutligen  företog  svenska  konungen,  som  blef  trött  vid 
detta  utmattningskrig,  en  stormning  emot  Wallensteins  läger; 
men  sedan  han  förlorat  mycket  folk,  och  då  ej  ens  finnarnes 
stormlöpning,  som  var  konungens  sista  försök,  hade  någon 
framgång,  nödgades  han  uppgifva  anfallet.  Kort  derefter  bröt 
han  upp  till  Baijern,  qvarlemnande  nödig  besättning  i  Nurnberg. 
Wallenstein  åter  vände  sig  emot  norr  och  inföll  slutligen  grymt 
härjande  i  Chur-Sachsen.  Då  kallade  detta  lands  nödrop  konun- 
gen för  andra  gången  till  hjelp.  Han  skyndade  från  Donau 
genom  Franken  och  Thiir ingen  och  stod  i  början  af  November 
framför  Wallenstein  med  en  liten,  men  utvald  här  (12,000  man 
fotfolk  och  6,000  man  rytteri).  Hans  första  plan  var  att  pas- 
sera söder  om  fienden  emot  öster,  för  att  förena  sig  med  den 
andra  afdelningen  af  hären,  som  kom  från  Elbe-sidan.  Men 
då  han  på  vägen  fick  höra,  att  Wallenstein,  som  icke  väntade 
något  anfall,  hade  skickat  bort  Pappenheim,  så  beslöt  han  att 
plötsligt  leverera  en  afgörande  drabbning  och  ankom  sent  om 
höstaftonen  till  IMzen,  hvarest  Wallenstein  nu  i  största  hast 
befästade  sin  slagtordning  och  återkallade  Pappenheim.  De 
kejserligas  armé  var  vid  pass  hälften  större  än  den  svenska, 
och  efter  Pappenheims  ankomst  var  den  dubbelt  så  stor.  Men 
den  svenska  armén,  som  tillbragt  natten  på  öppna  fältet,  gjorde 
det  oaktadt  följande  dag,  den  6  November  (gamla  stilen),  ett 
modigt  anfall  på  den  fiendtliga  slagtordningen.  Svenskarne 
voro  uppstälda  på  samma  sätt,  som  året  förut  vid  Leipzig: 
Stålhandskes  finska  rytteri  (nu  mera  endast  500  man)  på  dess 
gamla  hedersplats  vid  yttersta  ändan  af  högra  flygeln.  Konun- 
gen anförde  sjelf  högra  flygeln  och  hertig  Bernhard  den  venstra ; 
lösen  var  på  båda  sidor  den  samma,  som  i  slaget  vid  Breiten- 
feld.  Gustaf  Adolf  visade  för  Stålhandske  de  kejserliga  kyras- 
siererna,  sägande :  "grip  an  de  der  svarta  bussarne ;  de  komma 
att  göra  oss  ondt!"  Derpå  ilade  han  med  småländska  rytteriet 
till  centerns  undsättning,  men  förvillade  sig  ifrån  de  sina  och 
stupade  för  flere  sår.  Då  hertig  Bernhard  erhöll  kunskap 
härom,  uppmanade  han  armén  att  hämnas  sin  store  konungs 
död.  Med  oemotståndligt  raseri  stormade  den  svenska  hären 
fram,  och  finnarne  återtogo  härunder  konungens  lik.  Men  nu 
hade  äfven  Pappenheim  hunnit  fram  till  stridsplatsen  och  för- 
sökte modigt  förnya  anfallet;  men  han  blef  sjelf  dödligt  sårad, 
såsom  det  säges,  af  Stålhandskes  hand,  och  en  allmän  fruktan 


DET    STOEA    TYSKA    KRIGET,    1630 — 1G48.  231 

bemägtigade  sig  de  kejserliga.  Efter  nio  timmars  kamp  för- 
blef  stridsfältet  och  det  fiendtliga  artilleriet  i  svenskarnes  våld. 
Men  äfven  de  hade  förlorat  mycket  folk,  och  främst  sin  ädle 
anförare  och  konung.  Denna  tilldragelse  firade  katolikerne  med 
jubelfester,  men  Sveriges  rike  och  alla  protestantismens  vänner 
uppfyldes  af  den  bittraste  sorg. 

Med  Gustaf  Adolfs  död  hade  Vasaättens  protestantiska 
gren  utslocknat  på  svärdsidan;  ty  hertig  Johan  hade  aflidit 
redan  1618  och  konungens  broder,  Karl  Filip,  dog  1622  i 
Reval.  Endast  tvenne  af  qvinnolinien:  Gustaf  Adolfs  syster 
Katharina,  gift  med  rhenska  pfalzgrefven  Johan  Casimir,  som 
för  tillfället  uppehöll  sig  i  Sverige,  samt  konungens  sexåriga 
dotter  Kristina,  uppburo  ännu  Vasanamnet.  Den  sistnämnda 
bestämdes  nu  till  efterträdare;  men  regeringen  förblef  under 
hennes  omyndighetsår  i  rådets  händer,  hvars  förnämsta  medlem, 
Axel  Oxenstjerna,  till  en  början  qvarstannade  i  Tyskland,  i  och 
för  ledningen  af  kriget  och  bevakandet  af  Sveriges  utländska 
politik.  På  hans  föranstaltande  ingingo  de  protestantiska  fur- 
starne ett  ömsesidigt  förbund  i  Heilbronn  ooh  de  svenska  vapnen 
fortsatte  någon  tid  sitt  segertåg.  Men  Sachsens  och  Branden- 
burgs  afund,  samt  de  tyska  truppernas  egennyttiga  fordringar 
förderfvade  snart  den  gemensamma  saken.  Hertig  Bernhard 
af  Weimar,  som  fordrade  för  sig  öfverbefälet  och  genom  sitt 
öfvermod  förderfvade  Horns  planer  vid  Donau,  levererade  slut- 
ligen i  Augusti  1634  en  olycklig  drabbning  vid  Nördlingen, 
hvaraf  följden  blef  Horns  fångenskap  och  förlusten  af  södra 
Tyskland.  Hertig  Bernhard  tågade  till  Elsass,  hvilket  land 
han  eröfrade  för  Frankrikes  räkning.  Sachsen  och  de  flesta 
öfriga  af  de  förbundne  försonade  sig  med  kejsaren,  i  afsigt  att 
helt  och  hållet  fördrifva  svenskarne  från  Tyskland.  Nu  skulle 
Oxenstjerna  varit  benägen  för  fred,  om  han  kunnat  erhålla 
antagliga  vilkor;  men  då  detta  ej  skedde,  var  krigets  fortsät- 
tande oundvikligt,  och  innan  kort  bar  hans  ståndaktighet  goda 
frukter.  Med  Frankrike  ingicks  ett  starkt  förbund,  enligt 
hvilket  detta  lands  krigshärar  begynte  röra  sig  vid  stränderna 
af  Rhen,  och  i  norra  Tyskland  förde  Jolmn  Baner  åter  sven- 
skarne till  segrar  och  eröfringar.  Samtidigt  utgingo  de  med 
Polen  öfverenskomna  fredsåren,  och  Sigismunds  son,  Wladislaw, 
som  efter  fadrens  död  1632  blifvit  vald  till  konung  af  Polen, 
hotade  att  med  ett  nytt  krig  göra  sin  påstådda  rätt  till  svenska 


232  FINLANDS    HISTOBIÅ. 

kronan  gällande.  Men  en  stark  krigshär,  som  under  anförande 
af  Jakob  de  la  Gardie  sändes  till  Preussen,  bragte  honom  att 
ingå  en  ny  förlikning  år  1635,  hvarvid  Polen  återfick  de  land- 
sträckor i  Preussen,  som  svenskarne  hade  eröfrat,  men  Liffland 
förblef  fortfarande  Sveriges  besittning. 

Följande  tilldragelser  under  det  tyska  kriget  kunna  vi 
endast  i  korthet  beröra.  De  svenska  vapnen  voro  trängda  till- 
baka ända  till  gränsen  af  Mecklenburg,  då  Baner  1636  vid 
Wittstock  förskingrade  den  sachsiska  armén.  Det  var  Stål- 
handske, som  afgjorde  denna  seger.  En  ännu  mera  lysande 
seger  vid  Chemnitz  i  Sachsen  år  1639  öppnade  för  Baner 
vägen  öfver  Böhmiska  bergen;  men  de  kejserligas  öfvermagt 
tvang  honom  snart  att  åter  draga  sig  tillbaka  till  kurfursten- 
dömet  Sachsen.  Härifrån  inbröt  han  i  början  af  år  1641 
helt  oförmodadt  i  Baijern,  i  afsigt  att  eröfra  Regensburg,  der 
kejsaren  och  de  tyska  furstarne  som  bäst  voro  samlade  till 
riksdag.  Detta  djerfva  företag  lyckades  likväl  icke;  Baner 
nödgades  i  största  hast  draga  sig  tillbaka  och  hans  här  räd- 
dades endast  derigenom,  att  den  finska  ryttmästaren  Erik 
Slang  i  flere  dagars  tid  uppehöll  fienderna  vid  det  lilla  fästet 
Neuburg,  der  han  slutligen  blef  tillfångatagen.  Efter  detta 
tåg  insjuknade  och  dog  Baner,  som  genom  sin  skicklighet  åter 
hade  upphjelpt  den  svenska  krigslyckan,  men  å  andra  sidan 
genom  ohyggliga  härjningar  förspilt  den  svenska  disciplinens 
goda  anseende.  Krigets  ledning  öfverlemnades  nu  åt  Lennart 
Torstenson,  Gustaf  Adolfs  ryktbare  artilleriöfverste ;  men  denne 
låg  sjuk  i  Sverige,  och  de  tre  generaler,  åt  hvilka  befälet  under 
tiden  anförtroddes,  nämligen  tysken  Adam  Pfuel,  svensken  Karl 
Gustaf  Wrangel  och  finnen  Arvid  Wittenberg,  förmådde  med 
knapp  nöd  kufva  legotruppernas  motsträfvighet  och  missnöje.  Den 
kejserlige  generalen  ville  då  begagna  sig  af  tillfället  och  anföll 
svenskarne  vid  Wolfenbuttel ;  men  Wittenberg,  som  för  denna 
dag  genom  lottning  blifvit  utsedd  till  öfverbefälhafvare,  för- 
skingrade hela  den  fiendtliga  armén.  Då  slutligen  Torstenson, 
ehuru  ännu  sjuk,  hann  fram  till  hären,  fick  kriget  ny  fart. 
Sedan  han  förenat  sig  med  Stålhandske,  som  kämpat  i  Schle- 
sien,  ryckte  Torstenson  emot  de  kejserliga  och  vann  vid  Leipzig 
en  lysande  segar  år  1642.  Erik  Slang,  som  anförde  venstra 
flygeln,  föll  vid  första  anloppet;  men  på  högra  flygeln  slogo 
Wittenberg  och  Stålhandske  fienderna  på  flykten,   och  hela  det 


DET    STORA    TYSKA    KRIGET,     1680 lt>4  8.  233 

fiendtliga  artilleriet  biel'  segervinnarnes  byte.  Följande  år 
framträngde  Torstenson  genom  Böhmen  till  Mähren  och  hotade 
sjelfva  den  kejserliga  hufvudstaden.  Men  då  blef  han  plötsligen 
kallad  bort  till  ett  annat  magtpåliggande  värf. 

Danmark  såg  nämligen  med  missundsamma  blickar  Sveriges 
nyförvärfvade  magt  i  Europa;  i  hemlighet  bedref  det  underhand- 
lingar med  Österrike  och  Polen,  och  det  var  att  befara,  att 
Danmark,  om  någon  olycka  skulle  hända  de  svenska  »vapnen  i 
Tyskland,  genast  skulle  begagna  sig  af  tillfället  att  förklara 
krig.  Derför  beslöt  svenska  regeringen  att,  så  länge  ännu  val- 
tid, undanrödja  denna  fara  och  beordrade  Torstenson  att  med 
sin  krigshär  plötsligt  infalla  i  Jutland.  Denna  plan  verkstäldes 
med  sådan  snabbhet,  att  i  början  af  år  1644  nästan  hela  det 
danska  fastlandet  var  i  svenskarnes  våld;  ty  samtidigt  som 
Torstensons  härar,  anryckande  söderifrån,  eröfrade  Holstein  och 
Jutland,  hade  ifrån  norr  Gustaf  Horn,  som  nyss  återkommit 
från  sin  åttaåriga  fångenskap,  infallit  i  Skåne  och  der  intagit 
Helsingborg.  Den  gamle  Kristian  IV  stred  hjeltemodigt  och 
lyckades  åtminstone  rädda  danska  öarne.  Om  sommaren  mötte 
han  med  sin  flotta  Klas  Fleming  vid  Femern,  der  segern  blef 
oafgjord.  Kort  derpå  erhöll  Fleming  banesåret  genom  en 
kanonkula.  Men  längre  fram  mot  hösten  förstörde  hans  efter- 
trädare i  befälet,  Karl  Gustaf  Wrangel,  den  danska  flottan  i 
ett  nytt  sjöslag  vid  Femern.  Under  sådana  omständigheter 
nödgades  danskarne  uti  freden  i  Brömsebro  1645  göra  betyd- 
liga uppoffringar.  Åt  Sverige  afträddes  för  alltid  landskapen 
Jämtland  och  Herjedalen,  som  af  ålder  tillhört  Norge,  samt 
Gotland,  hvilket  från  unionstiden  lydt  under  Danmark,  och 
Ösel,  som  danskarne  bemägtigat  sig  samtidigt,  som  Sverige 
underlade  sig  Estland.  Dessutom  öfverlemnades  Halland,  som 
hörde  till  Danmarks  gamla  område,  på  30  år  åt  Sverige,  men 
äfven  detta  landskap  återficks  aldrig.  Danmarks  lycka  var  nu 
i  sin    nedgång,    och  Sveriges  magt  tillväxte  allt  mer  och  mer. 

Samtidigt  begynte  äfven  det  tyska  kriget  lida  mot  slutet, 
hvartill  Tysklands  förhärjade  tillstånd  och  de  krigförandes  ut- 
mattning var  förnämsta  orsaken.  Sedan  drottning  Kristina  i 
Sverige  år  1644  sjelf  omhändertagit  regeringen,  erhöllo  sträf- 
vandena  efter  fred  äfven  på  detta  håll  större  eftertryck,  och 
magternas  sändebud,  hvilka  sammanträdt  i  Osnabruck  och 
Miinster    i    Westfalen,    begynte    småningom  sitt  förlikningsvärf. 


234  FINLANDS    HISTORIA. 

Men  härunder  fortsattes  kriget  på  det  häftigaste.  Redan  i 
slutet  af  år  1644  hade  Torstenson  återvändt  från  Jutland  och 
i  närheten  af  Magdeburg  förskingrat  en  kejserlig  armé.  Föl- 
jande vinter  inföll  han  i  Böhmen,  slog  en  annan  armé  vid 
Jankowitz  och  framryckte  emot  Wien,  utanför  hvilken  stad  han 
för  en  tid  förenade  sig  med  den  ifrån  Ungern  kommande 
Råkoczy.  Men  då  denne  åter  skilde  sig  ifrån  honom  och  en 
pest  begynte  rasa,  återtågade  hufvudhären  till  Böhmen  och 
derifrån  till  Thuringen.  Torstenson  nödgades  för  sin  sjuklig- 
hets skull  återvända  till  Sverige,  och  öfverbefälet  uppdrogs  åt 
Karl  Gustaf  Wrangel  Denne  framträngde  år  1646  genom 
Franken  och  Schwaben  till  stränderna  af  Bodensjön  och  tvang- 
hertigen  af  Baijern  till  vapenhvila.  Följande  år  nödgades  han 
draga  sig  tillbaka  till  Elbetrakten;  men  år  1648  framträngde 
han  åter  i  förening  med  franska  generalen  Turenne  djupt  in 
i  Baijern,  samtidigt  som  en  annan  svensk  armé  under  Königs- 
mark  plötsligt  intog  en  del  af  Prag  i  Böhmen.  Dessa  till- 
dragelser tvungo  slutligen  de  katolska  magterna  att  afsluta 
Westfaliska  freden,  som  ingicks  samma  år,  1648.  Sverige 
erhöll  största  delen  af  Pommern,  samt  några  mindre  områden 
i  Tyskland  och  ett  ord  med  i  laget  i  Tysklands  invecklade 
politiska  angelägenheter.  Denna  vinst  var  nog  ringa  för  så 
långvariga  och  i  allmänhet  så  lyckliga  strider.  .  Men  ett  mål 
var  åtminstone  uppnådt:  katolicismens  öfvermagt  var  bruten 
och  det  lilla  Sverige  hade  i  anseende  svingat  sig  upp  till  en 
europeisk  stormagt.  Att  det  nu  och  sedermera,  likasom  i  en 
fortsättning,  frånvann  danskarne  de  landskap  vid  Öresund,  dem 
naturen  sjelf  tyckes  afsett  att  lyda  under  Sverige,  var  likväl, 
såsom  vi  längre  fram  skola  se,  för  sjelfva  svenska  folket  den 
vigtigas  te  följden  af  det  tyska  kriget. 

Man  måste  i  sanning  förvåna  sig  öfver,  att  det  lilla 
svenska  riket,  hvars  hela  folkmängd  på  denna  tid  synes  varit 
omkring  1£  milion,  eller  mindre  än  för  närvarande  Finlands, 
kunde  i  19  år  uthärda  ansträngningen  af  ett  så  stort  krig. 
Saken  vore  omöjlig  att  förklara,  om  vi  ej  visste,  att  största 
delen  af  den  i  kriget  använda  styrkan  utgjordes  af  främmande 
legotrupper,  och  att,  isynnerhet  efter  Gustaf  Adolfs  död,  kriget 
för  det  mesta  sjelft  fick  bekosta  sina  utgifter,  nämligen  genom 
taget  byte,  brandskatter  och  de  franska  subsidierna.  Rikets 
eget  krigsfolk  uppgick  vid  denna  tid  till  omkring  40,000  man, 


DET    STORA    TYSKA    KRIGET,    1630 1648.  235 

af  hvilka  dock  sällan  mer  än  18,000  voro  ute  i  kriget.  Men 
denna  lilla  hop  var  i  sjelfva  verket  kiigshärens  egentliga 
kärna,  genom  hvilken  fältherrarne  kunde  hålla  det  lösa  ut- 
ländska legofolket  i  tygel.  Det  är  att  märka,  att  bland 
rikets  eget  krigsfolk  finnarne  intogo  ett  större  rum,  än  man 
af  Finlands  folkmängd  på  denna  tid  skulle  kunna  förmoda. 
Äfven  efter  den  högsta  beräkning  uppgick  antalet  af  innevånarne 
i  Finland  endast  till  hälften  emot  Sveriges  folkmängd  *.  Men 
förhållandet  inom  hären  var  sådant,  att  (utan  att  tala  om 
flottan  och  legotrupperna)  Finland  uppstälde  12  regementen  och 
Sverige  18.  Det  finska  rytteriet  var  nu  såsom  äfven  förr 
framstående  så  till  antal  som  duglighet;  det  bestod  af  tre 
regementen,  nämligen  Åbo  läns,  Tavast-Nylands  läns  och  Kare- 
lens, hvaremot  Sverige  uppstälde  endast  fyra.  Fotfolkets  för- 
delning var  följande:  1  regemente  från  Österbotten,  2  från 
Åbo  län,  3  från  Tavast-Nylands  län  och  3  från  Karelen  (med 
Savolaks  och  Kexholms  län).  Mot  slutet  af  kriget  bestod  den 
finska  styrkan  i  medeltal  af  17,000  man,  hvaraf  vanligen  10,000 
voro  utom  landet,  nämligen  omkring  4,000  såsom  besättningar 
i  de  östra  och  liffländska  fästningarna  och  6,000  i  tyska 
kriget.  Men  den  svenska  truppstyrka,  som  deltog  i  kriget,  ut- 
gjorde sällan  mer  än  10,000  man.  Vi  hafva  på  grund  deraf 
icke  utan  skäl  införlifvat  detta  krigs  vexlingar  med  det  finska 
folkets  historia.  Det  är  naturligt,  att  den  del  af  äran,  som 
bort  falla  på  finnarnes  lott,  till  största  delen  gömdes  under 
det  svenska  namnet;  men  äfven  finnarnes  namn  begynte  nu 
blifva  kändt  och  ryktbart.  Utländingarne  prisade  på  samma 
gång  Gustaf  Adolf  och  "hans  finnar",  beundrande  desses  orubb- 
liga tapperhet,  såsom  någon  oemotståndlig  naturkraft.  Fien- 
derna, som  mänga  gånger  med  rysning  hört  deras  stridsrop: 
"hakkaa  päälle!"  (hugg  på!),  gåfvo  dem  namnet  uhakka- 
pääliter".  Leipzig,  Lech,  Liitzen  och  otaliga  andra  slagfält 
hafva  varit  vitnen  till  deras  tapperhet,  och  äfven  bland  befälet 
stå  sådana  namn,  som  Horn,  Stålhandske,  Wittenberg,  andra 
att  förtiga,  i  jämn  bredd  med  de  förnämsta.  Ett  så  ärofullt 
anseende,  ett  så  ryktbart  namn  höjde  otvifvelaktigt  det  finska 
folkets  sjelfkänsla  och  skulle  gjort  det  i  ännu  högre  grad,  om 

*   approximativt:    Sveriges    folkmängd    8—900,000,    Finlands    400,000  och 
Östersjöprovinserna  med  Ingermanland  2 — 300,000. 


•„>;;»;  finlaxds  historia. 

ej    svenskheten    redan   hade    begynt  inkränkta  ett  så  ansenligt 
rum  i  Finlands  inre  förhållanden. 

Krigets  inflytande  på  Finlands  inre  tillstånd  var  naturligt- 
vis ej  på  långt  när  så  förderfligt,  som  i  forna  tider,  då  för- 
ödelsen ofta  nådde  landets  egna  bygder.  Den  största  tungan 
var  utskrifningen  af  krigsfolk.  Huru  denna  nästan  årligen 
återkommande  rekrytering  fruktades,  framgår  mer  än  nog  ur 
denna  tids  aktstycken.  År  1635  skref  rådet  till  kanslern,  som 
då  ännu  vistades  i  Tyskland,  att  till  följd  af  utskrifningarna  och 
de  dyra  tiderna  befolkningen  i  Viborgs  län  och  Ingermanland 
i  tusental  hade  flytt  öfver  gränsen.  I  allmänhet  var  det  äfven 
vanligt,  att  folket  helt  och  hållet  försvann  vid  tiden  för  ut- 
skrifningen, och  att  de  utskrifne  männen  måste  sättas  bakom 
lås  och  bom,  till  dess  de  kunde  transporteras  öfver  hafvet. 
Alen  äfven  det  oaktadt  voro  stora  hopar  på  rymmarefot,  så 
att  understundom  jämte  den  egentliga  krigsstyrkan  räknades 
5,000  man  "ovissa".  Det  var  ej  fruktan  för  död  och  faror, 
som  var  orsaken  härtill,  utan  hemmets  och  fosterlandets 
mägtiga  band.  Det  fans  exempel  uppå,  att  de  ifrån  det  af- 
lägsna  Tyskland  rymde  tillbaka  till  sitt  hem,  en  färd,  under 
hvilken  naturligtvis  vida  flere  besvär  och  faror  väntade  flyk- 
tingen än  i  sjelfva  kriget.  För  att  undvika  de  olägenheter, 
som  åtföljde  utskrifningen,  försökte  regeringen  förmå  folket  att 
uppställa  ett  bestämdt  antal  soldater,  och  år  1639  kom  en 
dylik  öfverenskommelse  till  stånd  i  Viborgs  län  och  Savolaks. 
Men  de  öfriga  landskapen  gingo  ännu  icke  in  på  en  dylik 
ordnad  värnepligt. 

Krigets  politiska  och  sociala  följder  for  Finland  kunna 
först  längre  fram  tagas  i  betraktande.  Det  är  naturligt,  att 
fredens  värf  icke  riktigt  kunde  förkofras  under  sådana  tider, 
då  kriget  var  den  vigtigaste  uppgiften.  Men  å  andra  sidan 
medförde  otvifvelaktigt  de  segerrika  krigsbragderna  ökad  kraft 
och  energi  äfven  i  öfriga  företag.  Af  krigsbytet  åter  tyckes 
ej  någon  betydlig  del  kommit  Finland  till  godo.  Dessa  ståt- 
liga palats,  som  vid  denna  tid  uppfördes  i  Sverige  med  de 
från  Tyskland  röfvade  skatterna,  fick  Finland  aldrig  skåda, 
och  på  samma  sätt  gingo  äfven  de  vetenskapliga  och  konst- 
skatterna för  det  mesta  till  Sverige.  Kyrkornas  prydnader 
ökades    kanhända,    och    Åbo    nya    universitet    fick    sitt  första 


PEHK  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.        237 

bibliotek  af  det  från  Jutland  tagna  krigsbytet.  Men  i  all- 
mänhet förblef  Finland  fattigt  som  förut,  isynnerhet  af  det 
skäl,  att  dess  förnämsta  adelsätter  vid  denna  tid  öfverflyttade 
till  Sverige. 


3.    Pehr  Brahes  styrelse  i  Finland  och  drottning  Kristinas  tid, 
1632—1654. 

Vi  skola  nu  ifrån  krigsbullret  vända  tillbaka  för  att  be- 
trakta rikets  inre  förvaltningsangelägenheter,  börjande  från  den 
tid,  då  Gustaf  Adolf  stupade  på  slagfältet  vid  Liitzen  och 
hans  minderåriga  dotter  Kristina  upphöjdes  på  Sveriges  tron. 
Det  är  att  märka,  att  Gustaf  Adolfs  regering  redan  ansenligt 
hade  ökat  adelns  magt  i  riket,  och  att  äfven  för  öfrigt  hela 
tidsriktningen  visade  en  dylik  benägenhet.  De  stora  krigs- 
bedrifterna, genom  hvilka  riket  höjdes  till  jämn  bredd  med 
Europas  stormagter,  erfordrade  naturligtvis  stora  belöningar  åt 
enskilde,  samt  öfver  hufvud  en  ökad  yttre  glans  i  allt  som 
rörde  regeringen.  Samtidigt  framkallade  ordnandet  af  den 
inre  förvaltningen,  som  påbegynts  af  Gustaf  Adolf  och  nu 
fortsattes  af  Axel  Oxenstjerna,  äfven  en  embetsaristokrati , 
hvilken  i  främsta  rummet  just  intogs  af  den  högre  adeln,  på 
grund  af  den  företrädesrätt  den  samma  besatt  i  sin  större 
skicklighet  och  bepröfvade  kraft.  Till  allt  detta  kom  nu 
under  Kristinas  minderårighet  (1632 — 1644)  en  långvarig  för- 
myndareregering, då  aristokratien  var  allena  herskande  och 
kunde  bevaka  sin  egen  fördel  i  de  politiska,  likasom  de  sociala 
angelägenheterna.  Dessa  allmänna  omständigheter  tillkänna- 
gifva  redan  skaplynnet  hos  det  tidskifte,  som  vi  nu  skola  gå 
att  betrakta. 

Under  sina  sista  lefnadsår  hade  Gustaf  Adolf  låtit  sin 
kansler  utarbeta  en  interims  regeringsform,  som  skulle  följas  i 
händelse  af  regentens  bortavaro,  eller  sjukdom  eller  minder- 
årighet. Oxenstjerna  sände  den  samma  nu  till  hemlandet  såsom 
den  aflidne  konungens  enda  testamente,  och  om  sommaren 
1634  gåfvo  riksens  ständer,  som  hade  samlat  sig  till  firandet 
af  konungens  begrafning,  dertill  sin  stadfästelse.     Enligt  denna 


238  FINLANDS    HISTORIA. 

regeringsform  stäldes  i  spetsen  för  styrelsen  fem  högsta  embets- 
män :  drotset,  marsken,  amiralen,  kanslern  och  riksskattmästaren, 
en  hvar  såsom  hufvudman  för  ett  eget  kollegium ;  dessa  skulle 
"efter  rådets  anvisning",  hålla  vård  om  de  ärender,  som  föllo 
inom  deras  särskilda  verkningskrets,  som  ock  om  rikets  all- 
männa angelägenheter,  och  deras  val  skedde  genom  rådet. 
Valet  utföll  så,  att  trenne  af  slägten  Oxenstjerna  fingo  säte 
vid  regeringen:  Gabriel  Gustafsson,  kanslerns  broder,  blefdrots 
och  president  vid  Svea  hofrätt ;  Axel  förblef  kansler,  och  bådas 
kusin,  Gabriel  Bengtsson  Oxenstjerna,  som  kort  förut  varit 
generalguvernör  öfver  Finland,  men  på  eget  bevåg  hade  lemnat 
detta  embete,  erhöll  vården  om  finanserna,  då  den  duglige 
Klas  Larsson  Fleming,  som  hittills  varit  president  för  skatt- 
kammaren, frivilligt  afträdde.  Marsk-  och  amiralsembetena 
ombetroddes  åt  de  gamle  Jakob  de  la  Gardie  och  Karl  Gyl- 
lenhjelm.  Enkedrottningen,  hvars  svaga  andliga  förmögenheter 
voro  allmänt  bekanta,  skildes  helt  och  hållet  såväl  från  regerin- 
gen, som  ifrån  sin  dotters  uppfostran;  sådan  var  den  hädan- 
gångne  konungens  egen  vilja.  Deremot  var  det  antagligen 
en  afvikelse  från  Gustaf  Adolfs  önskningar,  att  hans  svåger, 
pfalzgrefven  Johan  Kasimir,  som  under  de  sista  tiderna  i 
förening  med  Fleming  vårdat  riksskattkammaren,  nu  helt  och 
hållet  utestängdes  såväl  ifrån  regeringen  som  ifrån  rådet. 
Detta  framkallade  naturligtvis  mycken  bitterhet  hos  pfalzgrefven 
och  hans  familj,  der  den  unga  drottningen  uppfostrades  hos 
sin  moster,  och  man  började  redan  uppgöra  planer  att  öfver- 
föra  regeringen  till  pfalziska  ätten.  Och  då  pfalzgrefvens  son, 
Karl  Gustaf,  var  endast  litet  äldre  än  Kristina,  hoppades  för- 
äldrarne  att  genom  äktenskap  förena  de  båda  unga  kusinerna. 
Men  rikets  store,  hvilka  sträfvade  att  så  mycket  som  möjligt 
bibehålla  Sverige  såsom  ett  valrike,  synas  redan  från  början 
anat  till  dessa  planer  och  just  af  denna  orsak  med  misstro 
betraktat  det  pfalzgrefliga  huset. 

För  öfrigt  var  regeringsformen  från  1634  en  fullkomligt 
byråkratisk  och  aristokratisk  institution,  i  hvilken  konungens 
plats  syntes  nästan  öfverflödig  och  ständernas  verksamhetsfält 
var  ansenligt  inskränkt.  De  högsta  embetsmännens  möjliga 
förseelser  skulle  visserligen  undersökas  af  en  särskild  "riksrätt" ; 
men  alla  medlemmarne  af  denna  domstol  voro  sjelfva  embets- 
män.     Om  åter  rörande  de  frågor,  hvilka  rätteligen  hörde  till 


PEHR  BRAHES  STYHELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.       239 

ständernas  afgörande,  tidsförhållandena  icke  ansågos  tillåta  riks- 
dagens sammankallande,  kunde  man  i  dess  ställe  pålysa  ett  "riks- 
utskott", till  hvilket  hörde  alla  lagmän,  landshöfdingar,  lands- 
öfverstar  och  biskopar,  samt  tvenne  adelsmän  från  hvarje  lagsaga 
och  en  borgmästare  från  hvarje  af  städerna  Stockholm,  Upsala, 
Göteborg,  Norrköping,  Åbo  och  Viborg.  Dä  vi  veta,  att  tillsät- 
tandet af  biskopar  och  borgmästare  tillkom  regeringen  och  att  äfven 
den  lägre  adeln  för  det  mesta  genom  embeten  och  förläningar  var 
fästad  vid  styrelsen,  så  är  det  lätt  att  inse,  huru  kraftlös  en 
sådan  representation  skulle  vara  emot  den  mägtiga  aristokratien. 
Deremot  egde  den  nya  regeringsformen  särdeles  vigtiga  för- 
tjenster  i  ordnandet  af  landskapens  förvaltning.  Kättegångs- 
väsendet,  förvaltningen  och  militärbefälet  skildes  nu  för  första 
gången  noga  från  hvarandra :  ingen  skulle  få  vara  landshöfding 
der,  hvarest  han  innehade  ett  lagmansembete ;  landshöfdingen 
skulle  ej  få  inneha  befälet  öfver  trupperna  eller  ha  något  att 
skaffa  med  fästningarna;  krigsbefälet  åter  skulle  ej  vid  hotelse 
af  dödsstraff  röra  vid  skatteuppbörden.  Dessutom  var  detför- 
ordnadt,  att  tjenstemännen  vid  förvaltningen  en  gång  om  året 
skulle  infinna  sig  i  Stockholm,  för  att  göra  reda  för  sin  verk- 
samhet. Dessa  och  andra  förordningar  gåfvo  åt  rikets  för- 
valtningssystem en  sådan  ordning  och  fasthet,  att  de  öfriga 
europeiska  staterna  kunde  taga  det  samma  till  sin  förebild. 
Och  då  rikskanslern  slutligen  år  1636  från  Tyskland  återvändt 
till  hemlandet,  saknades  ej  heller  den  verksamma  anda,  som 
förmår  gifva  formerna  lif. 

En  annan  följd  af  kanslerns  hemkomst  var  äfven,  att 
Finland  åter  kom  under  en  omsorgsfullare  vård.  För  sitt  af- 
lägsna  läge  oah  sin  skilda  nationalitet  kunde  ej  detta  land 
omedelbart  draga  nytta  af  de  förbättringar,  som  blifvit  gjorda 
i  rikets  förvaltning;  behofvet  af  en  högsta  styresman,  hvilken  på 
ort  och  ställe  sjelf  kunde  alhjelpa  alla  svårigheter  och  förveck- 
lingar, var  så  mycket  kännbarare,  som  just  på  denna  tid  miss- 
växt i  förening  med  krigets  dagligen  ökade  tunga  hårdt  be- 
tryckte landet.  Till  dessa  allmänna  omständigheter  kommo 
ännu  enskilda  missförhållanden  inom  adeln  sjelf.  Grefve  Pehr 
Abrahamsson  Brahe  —  vanligen  kallad  "Pehr  Brahe  den 
yngre",  till  åtskilnad  från  hans  farfader,  som  var  samtidig  med 
Gustaf  Vasa  —  hade  redan  under  Gustaf  Adolfs  lifstid  genom 


240  FINLANDS     HISTORIA. 

sin  insigt  och  duglighet  varit  kanslerns  medtäflare  om  konun- 
gens gunst  och  stod  nu,  ehuru  endast  35  år  gammal,  såsom 
Oxenstjernornas  förnämsta  motståndare  i  riksrådet.  Hans  höga 
ätt  och  stora  förtjenster  tycktes  i  sjelfva  verket  fordra  ett 
sjelfständigt  verksamhetsfält,  och  å  ömse  sidor  ansåg  man  det 
vara  klokast  att  på  detta  sätt  undvika  en  förderflig  oenighet. 
Sålunda  utnämndes  nu  år  1637  genom  rådets  enstämmiga 
beslut  grefve  Brahe  till  Finlands  generalguvernör  för  tre  års 
tid.  Han  har  äfven  motsvarat  detta  förtroende  på  ett  sätt, 
som  gör  hans  styrelse  till  det  skönaste  fredsbladet  i  Finlands 
historia. 

Vi  hafva  i  det  föregående  ofta  sett,  huru  Finland  alltid 
hemtade  nya  krafter  och  åter  repade  sig  efter  sina  sociala 
missförhållanden,  då  konungarne  någon  gång  besökte  dess  bygder 
och  med  egna  ögon  fingo  på  nära  håll  skärskåda  dess  behof. 
Men  samma  välsignelse,  som  följde  Gustaf  Vasas,  Carl  IX:s 
och  Gustaf  Adolfs  vistelse  derstädes  i  spåren,  krönte  äfven 
Pehr  Brahes  verksamhet  i  detta  land;  ty  den  magt,  hvarmed 
han  var  utrustad,  var  mera  en  vicekonuugs,  än  en  general- 
guvernörs, och  sjelf  grep  han  genast  från  början  verket  an 
med  en  god  husfaders  hela  ifver  och  omsorg.  Ben  21  Nov. 
1637  landsteg  han  i  Åbo  och  begynte  genast  ordna  landets 
centralförvaltning.  Området  för  hans  verksamhet  utgjordes  af 
hela  det  nuvarande  Finland,  förutom  Österbotten,  som 
förut  varit  förenadt  med  Vesterbotten  och  äfven  nu,  ehuru 
försedt  med  egen  landshöfding,  räknades  till  Sverige.  I  det 
öfriga  Finland  funnos  för  närvarande  fyra  landshöfdingar,  näm- 
ligen öfver  Åbo  län  (med  Satakunta  och  Åland),  Tavast-Nylands 
län,  Viborgs  län  och  Kexholms  län.  Till  en  gemensam  central- 
punkt för  dessa  hade  Finland  nu  erhållit  en  högsta  förvaltning 
i  Åbo,  med  någorlunda  fullständiga  embetsverk.  En  kamrer 
och  en  sekreterare  med  sina  skrifvare,  en  kommissarie  och  en 
bokhållare  samt  flere  andra  tjenstemän  gingo  den  nya  general- 
guvernören tillhanda  och  tolf  drabanter  omgåfvo  honom,  såsom 
fordom  de  romerska  liktorerna  sina  konsuler.  Sedan  han  uppe- 
hållit sig  två  månader  i  Åbo,  för  att  organisera  sitt  embets- 
verk, företog  Pehr  Brahe  i  slutet  af  följande  Januari  månad 
jämte  sin  husfru,  Kristina  Stenbock,  en  vidsträckt  besigtnings- 
resa  genom  Tavastland  och  Savolaks  ända  till  Kexholm,  der- 
ifrån  han  sedan  genom  Viborg  och  Nyland  återvände  till  Åbo, 


PEHR  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.       241 

der  han  intränade  första  dagarne  af  Maj.  Den  berättelse,  han 
nu  afgaf  till  svenska  regeringen  om  Finlands  tillstånd  och  be- 
hof,  var  det  första  utkastet  till  de  förbättringar,  som  borde 
åvägabringas,  och  är  äfven  eljes  förtjent  af  vår  synnerliga 
uppmärksamhet. 

"Landet  i  gemen"  —  yttrar  Pehr  Brahe  —  "är  så  stort 
och  i  somliga  orter  så  ymnigt  och  mest  med  fiskeri  såväl  ut 
med  hafskusterna  som  in  i  landet,  i  dess  många  stora  och 
vidtbegripna  insjöar,  att  det  häri  öfvergår  nästan  alla  andra 
länder  vi  känna;  af  nyttiga  skogar  öfverflödar  det  med  myc- 
kenhet af  fogel  och  foderverk;  bergverk  begynna  ock  låta  se 
sig,  så  att  der  Gud  behagade  att  det  skulle  komma  i  den  flor 
och  vilkor,  som  efter  menskligt  förnuft  vore  att  tillvägabringa, 
hölle  jag  före  att  det  kunde  liknas  (oberäknadt  dess  stora  vid- 
sträckthet) vid  ett  icke  af  de  mindre  konungarikena  i  Europa." 

Efter  dessa  allmänna  betraktelser  talar  grefven  om  hvarje 
skildt  moment  för  sig.  Rörande  den  kyrkliga  förvaltningen 
klagar  han  öfver  vantrons  stora  magt,  sägande  att  kyrkorna 
likväl  på  alla  orter  äro  väl  försedda  med  prester,  ehun  flere 
af  dessa  hvarken  i  lära  eller  lefverne  äro  till  en  förebild  för 
sina  församlingar,  utan  till  styggelse.  I  Åbo  stift,  hvarest  den 
kraftfulla  Rothovius  redan  i  tio  års  tid  hade  verkat,  var  ord- 
ningen likväl  bättre,  än  i  det  östra  biskopsstiftet,  hvars  öfver- 
herde,  Melartopaeus,  nu  var  gammal  och  bräcklig,  och  konsi- 
storieledamöterna till  största  delen  mindre  dugliga  för  sitt  kall. 
Största  oredan  förorsakade  i  dessa  trakter  den  s.  k.  "ryska 
surdegen",  d.  v.  s.  den  i  Kexholms  län  herskande  grekiska 
läran,  hvilken  var  mera  i  till-  än  aftagande;  ty  äfven  flertalet 
af  dit  inflyttade  finnar  (från  det  öfriga  Finland)  voro  benägna 
för  den  samma.  Brahe  hoppades  dock  att  lutherska  läran 
småningom  skulle  vinna  terräng,  och  tadlade  högeligen,  att 
man  till  detta  missionsfält  hade  förordnat  de  sämsta  lutherska 
prester,  hvilka  nog  på  ölkrogarne  med  pipan  i  munnen  skym- 
fade ryska  religionen,  men  på  sådant  sätt  endast  framkallade 
förolämpning  och  skymf  äfven  från  den  andra  sidan.  För  det 
kristliga  lifvets  förkofran  öfver  hufvud  ansåg  Brahe  vara  nöd- 
vändigt, att  de  alltför  stora  socknarne  skulle  delas  och  att 
råheten  och  okunnigheten  hos  folket  skulle  utrotas  genom  öpp- 
nandet af  flere  skolor,  ej  blott  i  städerna,  utan  äfven  på  lands- 
bygden.    Men  i  främsta   rummet  önskade  han  att  en  akademi 

Finlands  historia.  16 


242  FINLANDS    HISTORIA. 

eller  högskola  för  Finland  skulle  grundläggas  i  Åbo  stad.  Han 
hade  angående  denna  sak,  hvilken  redan  en  gång  förut  varit 
föremål  för  regeringens  öfverläggning,  genast  efter  sin  ankomst 
till  Finland  skrifvit  till  de  magtegande  i  Sverige  och  påminte 
nu  på  nytt  om  det  trängande  behofvet  af  en  sådan  institution. 
Endast  på  detta  sätt  kunde  landets  stora  brist  på  dugliga 
lagläsare  och  andra  embetsmän  blifva  afhjelpt. 

I  allmänhet  herskade  ännu  mycken  oordning  i  landets 
embetsverk,  synnerligast  genom  de  lägre  tjenstemännens  odug- 
lighet. Uti  rättegångsväsendet  hade  visserligen  inrättandet  af 
hofrätten  varit  en  början  till  bättre  skick,  men  vid  underrät- 
terna var  i  sjelfva  verket  hvarje  förbättringsförsök  kraftlöst, 
så  länge  man  bortgaf  domareembeten  såsom  förläning  åt  rikets 
stormän,  hvilka  njöto  de  embetet  åtföljande  stora  inkomsterna, 
men  öfverlemnade  det  samma  att  skötas  af  illa  aflönade  vikarier 
eller  lagläsare.  Detta  missförhållande  var  på  denna  tid  i 
beständigt  tilltagande  och  framkallade  hos  allmogen  ett  så  all- 
mänt missnöje,  att  flere  härader  nyligen  hade  hos  svenska 
regeringen  anhållit  att  blifva  befriade  från  utskylderna  till 
lagmännen  och  domarne,  emedan  de  embetsmän,  som  buro 
dessa  namn,  i  alla  fall  ej  gjorde  någon  motsvarande  nytta. 
Denna  begäran  blef  naturligtvis  afslagen,  och  äfven  Pehr  Brahe 
var  så  mycket  aristokrat,  att  han  ej  skulle  velat  röra  vid  den 
egentliga  roten  till  det  öfverklagade  onda.  Men  såsom  en  för- 
medlande åtgärd  hade  han  redan  i  början  af  året  föreslagit, 
att  lagläsarne  skulle  erhålla  antingen  sjettedelen  af  embetets 
inkomster,  eller  också  10  daler  från  hvarje  tingslag,  såsom 
det  var  bestämdt  under  Gustaf  Adolfs  tid;  regeringen  gaf 
äfven  sitt  bifall  till  det  senare  förslaget,  Derjämte  föreslog 
Brahe  vigtiga  förbättringar  i  uppbörden.  Han  ansåg  det  stora 
antalet  uppbördsmän  och  mångfalden  af  skattepersedlarne  vara 
den  förnämsta  orsaken  till  de  bedrägerier,  genom  hvilka  såväl 
kronans,  som  folkets  rätt  förnärmades;  fördenskull  borde  alla 
skattepersedlar  förbytas  till  fyra  slag:  spannmål,  fisk,  smör 
och  tjära,  men  en  uppbördsman  tillsättas  för  uppbörden  af 
alla  utskylder  från  samma  ort.  Ofvannämnda  persedelförvand- 
ling har  först  i  våra  dagar  kunnat  verkställas ;  men  detta  tvenne 
sekler  tidigare  gjorda  förslag  bär  vitne  om  denne  mans  klara 
och  praktiska  förvaltningsgeni.  Dessutom  ansåg  Brahe  det 
yara  nödvändigt  att  afskilja  Nylands  län  från  Tavastland,    och 


PEHR  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.       243 

Savolaks  från  Viborgs  län,  emedan  befolkningen  från  de  aflägs- 
nare  trakterna  hade  svårt  och  besvärligt  att  komma  till  läne- 
styrelsen och  det  dessutom  var  omöjligt  för  landshöfdingarne 
att  styra  alltför  vidsträckta  områden.  Af  samma  orsak  ansåg 
han  äfven  det  vara  nödvändigt  att  fastställa  ett  antal  mark- 
nader i  de  inre  delarne  af  landet,  hvarest  städer  ännu  helt 
och  hållet  saknades,  och  till  sådana  handelsplatser  föreslogos 
något  ställe  i  öfre  Satakunta,  samt  Tavastehus'  och  Nyslotts 
fästningsområden. 

I  anseende  å  handeln  ansåg  grefve  Brahe  Finlands  natur- 
liga förmoner  vara  synnerligen  stora.  Han  trodde  det  vara 
möjligt  att  med  ringa  möda  öppna  en  båtled  ifrån  Björneborg 
till  Päijäne,  derifrån  till  Saima-vattnen  och  vidare  såväl  till 
Uleåträsk  i  norr,  som  Viborgska  viken  i  söder.  På  det  sist- 
nämnda stället  hade  han  tagit  de  forna  kanalförsöken  i  betrak- 
tande och  ansåg  deras  fortsättande  vara  fördelaktigt.  "Och 
då  landet  gifver  mera  varor  ifrån  sig"  —  så  lyda  Brahes 
ord  —  "än  det  någonsin  behöfver  att  igen  emottaga,  så  ser 
jag  intet  kunna  fattas  till  städernas  märkeliga  uppkomst." 
Om  Åbo  och  Viborg  hyste  man  de  bästa  förhoppningarna; 
derefter  kom  Helsingfors,  som  likväl  skulle  flyttas  från  Wanda- 
åns  utlopp  till  ett  nytt  ställe.  Denna  flyttning  verkstäldes 
äfven  utan  uppskof.  Brahe  hade  först  föreslagit  Sandhamn 
(som  redan  på  Gustaf  Vasas  tid  var  i  fråga  satt)  och  sedan 
Sörnäs  udde;  men  hvardera  stället  ansågs  vara  för  trångt, 
och  regeringen  bestämde  sig  slutligen  (1640)  för  Estnäsudden, 
hvarest  äfven  Finlands  nuvarande  hufvudstad  står. 

Brahe  slutar  sin  berättelse  med  några  betraktelser  öfver 
finnarnes  natur  och  seder.  Han  tadlar  dem,  att  de  ej  bry 
sig  om  att  förvärfva  mera,  än  de  för  sitt  uppehälle  behöfva, 
samt  att  lätja  och  dryckenskap  dag  ifrån  dag  tilltaga.  Såsom 
en  hufvudorsak  till  dryckenskapen  anser  han  tobakens  bruk, 
som  synbarligen  genom  tyska  kriget  hade  utbredt  sig  hit  och 
genast  kommit  till  sådant  välde,  att  män  och  qvinnor,  gamla 
och  unga  hade  tagit  till  vana  både  att  snusa  och  "dricka" 
(d.  ä.  röka)  tobak.  Enligt  Brahes  åsigt  borde  införseln  af 
denna  vara  helt  och  hållet  förbjudas,  så  att  endast  apotekarne 
i  städerna  skulle  få  sälja  densamma  för  sjukas  räkning.  Be- 
träffande finnarnes  arbetsförmåga  tillägger  Brahe :  "det  är  till  att 
förundra,  att  när  någon  af  denna  nationen  kommer  till  Sverige 


244  FINLANDS    HISTORIA. 

eller  annorstädes,  gör  en  enda  lika  mycket  som  tre  andra,  och 
äro  de  snälle  om  sig  i  ett  och  annat  bruk,  men  här  hemma 
hafva  de  fast  en  annan  natur."  Han  tadlar  isynnerhet  deras 
sysslolöshet  vintertiden,  likväl  med  tillägg,  att  kustboerna  äro 
rörligare  än  upplandsboerna.  Dessa  nationalfel,  som  han  tyckte 
sig  hafva  iakttagit  såväl  hos  de  högre,  som  lägre  klasserna, 
kunde  enligt  grefvens  åsigt  genom  intet  annat  medel  afhjelpas, 
än  genom  akademiens  snara  inrättande;  "ty  hon  föder"  — 
menade  han  —  "först  ett  gudeligt  lefverne,  drager  sina  be- 
qvämaste  subjecta  utaf  åtskilliga  orter  hem  i  landet  igen,  och 
uppeggar  mången  till  bokliga  konster  och  annat  ärligt  lefverne." 
Denna  tanke,  grundläggandet  af  ett  Universitet  i  Finland,  var 
medelpunkten  för  alla  grefvens  reformsträfvanden.  Huru  den- 
samma äfven  några  år  senare  blef  en  verklighet,  skola  vi 
strax  förtälja. 

Vi  hafva  gjort  dessa  vidlyftiga  utdrag  ur  Brahes  första 
embetsberättelse,  för  att  gifva  en  framställning  såväl  af  landets 
dåvarande  tillstånd,  som  ock  af  den  nye  ståthållarens  out- 
tröttliga omsorger.  Regeringen  i  Sverige  biföll  i  dessa  och 
andra  afseenden  till  hans  framställningar,  och  ett  ansenligt 
antal  nyttiga  förbättringar  sattes  med  största  ifver  i  verket. 
Redan  tre  år  före  Brahes  ankomst  hade  de  första  landtmätarne 
(Olof  Gangius  och  andra)  ankommit  hit.  Nu,  år  1638,  till- 
sattes en  skild  jägmästare  och  bergmästare  i  Finland;  till  den 
senare  tjensten  utnämndes  assessorn  vid  Åbo  hofrätt  Henrik 
Teit,  och  samtidigt  utsändes  af  Bergskollegiet  en  annan  finne, 
Lorentz  Creuts,  för  att  undersöka  malmbergen  i  Finland. 
Derjämte  försökte  man  införa  bättre  metoder  för  tjärubrän- 
ningen.  Äfven  postverket,  hvilket  först  år  1636  blifvit  inrät- 
tadt  i  Sverige,  infördes  nu  år  1638  i  Finland,  likväl  endast  i 
landets  sydliga  delar  *.  Dessa  och  många  andra  företag  voro 
till  största  delen  frukter  af  Pehr  Brahes  första  besigtningsresa. 
Men  grefve  Brahe  ansåg  sig  ännu  ej  vara  tillräckligt  förtrogen 
med  tillståndet  i  landet;  han  ville  sjelf  vara  närvarande  öfver 
allt  och  gjorde  fördenskull  oupphörligt  nya  resor  till  olika 
delar  af  landet.  Om  sommaren  1638  reste  han  längs  kusten 
emellan  Åbo  och  Björneborg;  följande  vinter  begaf  han  sig 
ånyo    till    Savolaks,    Kexholms  län  och  Viborg;    och  om  som- 

Postportot  var  för  hälft  lod  från  Åbo  till  Helsingfors  2  öre  ( =  22  p.), 
Abo — Viborg  4  öre,  Stockholm — Abo  4  öre,  o.  s.  v. 


PEHK  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.        245 

maren  1639  gjorde  han  sin  fjerde  resa,  hvilken  är  den  anmärk- 
ningsvärdaste af  dem  alla,  emedan  det  var  första  gången  någon 
högre  embetsman  sommartiden  så  fullständigt  undersökt  landet. 
Grefven  for  nämligen  först  från  Åbo  sjövägen  till  Helsingfors, 
derifrån  landvägen  till  Tavastehus  och  Nyslott,  derifrån  färden 
fortsattes  längs  öfra  Karelens  vattendrag  ända  till  ryska 
området.  Från  Karelen  for  Brahe  till  Kajana,  passerade  i  båt 
öfver  Uleåträsk  samt  nedför  elfven  till  Uleåborg  och  återvände 
slutligen  genom  södra  Österbotten  och  Satakunta  till  Åbo. 
Sedan  han  om  hösten  uppehållit  sig  någon  tid  på  Åland,  be- 
sökte han,  åtföljd  af  sin  husfru,  Ingermanland  (hvarest  Brahes 
svåger,  Bengt  Bengtsson  Oxenstjerna,  var  generalguvernör),  och 
härifrån  stäldes  återfärden  öfver  Kexholm,  Nyslott,  Idensalmi, 
Rautalampi  och  Ruovesi.  I  hela  landet  fans  det  sålunda  ej 
någon  trakt,  som  grefve  Brahe  ej  hade  besökt,  och  på  några 
ställen  hade  han  varit  flere  gånger.  Huru  många  missförhål- 
landen under  dessa  resor  på  ort  och  ställe  afhjelptes,  är  lättare 
att  föreställa  sig,  än  att  uppräkna.  Då  de  faststälda  tre  åren 
nu  voro  tilländalupna  och  grefven  återvände  från  Åbo  till 
Stockholm  den  7  Augusti  1640,  kunde  han  med  fullt  skäl  ut- 
tala sin  mening,  att  likasom  han  sjelf  fattat  behag  för  Finland, 
var  äfven  Finland  till  fullo  tillfredsstäldt  med  honom.  Följande 
år  blef  han  riksdrots,  och  kunde  nu  som  medlem  af  regerin- 
gen fortsätta  sina  omsorger  om  Finlands  väl. 

Det  betydelsefullaste  resultatet  af  Pehr  Brahes  verksam- 
het i  Finland  var  utan  tvifvel  grundläggandet  af  Åbo  akademi. 
Redan  Gustaf  Adolf  hade  umgåtts  med  tanken  att  förse  Fin- 
land med  en  egen  högskola,  och  då  hans  tidiga  död  hindrade 
planens  verkställande,  hade  kanslern  Oxenstjerna  ett  par  gånger 
föreslagit  i  rådet,  att  det  Universitet,  som  år  1632  blifvit 
grundlagt  i  Dorpat,  men  der  ej  syntes  motsvara  sin  bestäm- 
melse, borde  flyttas  till  Åbo.  Men  man  ville  ogerna  rubba 
något  af  den  store  konungens  verk,  och  Finland  skulle  kanske 
länge  nog  fått  sakna  ett  högsta  lärdomssäte,  om  ej  Brahes 
utomordentliga  intresse  och  ihärdighet  hade  påskyndat  frågans 
afgörande.  Dorpats  universitet  fick  väl  förblifva  i  fred,  men 
en  likadan  institution  grundlades  nu  i  Åbo  genom  förmyndare- 
regeringens bref  af  den  26  Mars  1640.  Professorernas  antal 
var  likasom  i  Dorpat  endast  11,  nämligen  3  i  teologiska,  6  i 
filosofiska,    1    i    medicinska  och  1  i  juridiska  fakulteten.     De 


246  FINLANDS    HISTORIA. 

voro  i  början  nästan  alla  svenskar,  men  till  största  delen  syn- 
nerligen framstående  män,  t.  ex.  teologerne  Eskil  Petrceus 
(universitetets  första  rektor)  och  Johannes  Terserus,  juristen 
Johan  Olofsson  (Stiemhöök)  och  professorn  i  historia  Michael 
Wexionius.  Biskop  Rothovius  förordnades  till  vice  kansler; 
men  någon  ordinarie  kansler  utnämndes  ej  under  de  första 
åren.  Den  15  Juli  1640  firades  i  Pehr  Brahes  närvaro 
denna  "kungliga  akademis"  invigning  med  stor  högtidlighet  i 
Åbo  stad,  och  samma  dag  hölls  gudstjenst  öfver  hela  landet, 
hvarvid  predikades  öfver  texten:  "lofvad  vare  Herren,  Israels 
Gud,  från  evighet  till  evighet  och  allt  folket  säge  Amen. 
Halleluja!" 

Redan  från  första  början  stod  Åbo  högskola  i  godt  rykte 
och  antalet  af  studerande  uppgick  redan  följande  år  till  300. 
Men  dessa  voro  äfven  då  till  största  delen  svenskar;  när 
studentkåren  år  1643  delades  i  unationeru  eller  afdelningar, 
voro  sex  af  dessa  svenska  och  endast  tre  finska,  nämligen 
Åboiter,  Egentliga  finnar  (Fenni)  och  såsom  en  afdelning 
Åländingar,  Nyländingar  och  Österbottningar.  Men  under 
tidernas  lopp  förändrades  detta  förhållande  till  den  grad,  att 
det  redan  vid  seklets  slut  fans  åtta  finska  och  två  svenska 
afdelningar.  Föreläsningarna  nollos  på  latinska  språket,  som 
ännu  var  den  högsta  bildningens  allmänna  förmedlare.  Uni- 
versitetets yttre  utrustning  var  i  början  torftig  och  bristfällig: 
två  oeldade  läsesalar  i  det  förra,  nu  indragna  gymnasiets 
lokal;  intet  bibliotek,  förutom  några  böcker,  som  tillhört  gym- 
nasiet; ingen  bokhandel  och  intet  boktryckeri  i  hela  landet. 
Men  småningom  fick  man  dessa  brister  i  någon  mon  afhjelpta. 
År  1642  bestyrde  universitetets  konsistorium  om,  att  den  första 
boktryckaren  inflyttade  till  landet  (hans  namn  var  Peter  Wald 
och  han  var  bördig  från  Vesterås).  Samtidigt  anskaffades  på 
Brahes  föranstaltande  äfven  en  bokhandlare  till  Åbo;  men  åt- 
gången på  böcker  var  så  ringa,  att  bokhandeln  efter  något 
år  åter  gick  under.  Under  tiden  hade  universitetet  fått  emot- 
taga  en  värdefull  gåfva,  som  undanröjde  det  svåraste  behofvet 
af  bokliga  hjelpmedel;  det  var  biskopens  i  Aarhus  bibliotek 
(omkring  900  band),  •  hvilket  Torsten  Stålhandske  bortfört  från 
Jutland  som  krigsbyte  och  som  hans  enka,  Kristina  Horn,  år 
1646  öfverlemnade  till  universitetet.  År  1643  anstäldes  den 
första    raagisterpromotionen,    då    10    kandidater    kreerades  till 


PEHR  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.       247 

magistrar.  Sålunda  hade  Åbo  akademi  småningom  begynt 
komma  i  full  verksamhet.  Åbo  gymnasium  hade  upphört; 
men  år  1641  inrättades  i  Viborg  ett  nytt  gymnasium  med  sex 
lärare.  Likaså  hade  på  Pehr  Brahes  föranstaltande  år  1639 
"trivialskolor"  blifvit  öppnade  i  Helsingfors,  Björneborg,  Ny- 
karleby  och  Uleåborg,  samt  barnskolor  i  Tavastehus  och  Ny- 
slott,  hvarjämte  skolan  i  Kexholm  blifvit  förbättrad.  Äfven  i 
skolorna  var  latinet  på  denna  tid  såväl  läse-  som  talspråk; 
endast  på  de  lägsta  klasserna  fingo  eleverna  tala  sitt  moders- 
mål, som  var  finska.  För  öfrigt  var  äfven  inlärandet  af 
svenska  språket  ett  af  skolornas  hufvudändamål.  För  den 
första  undervisningen  begagnades  läroböcker,  i  hvilka  latinet, 
svenskan  och  finskan  voro  tryckta  jämte  hvarandra,  och  de 
vigtigaste  undervisningsämnena  i  barnskolorna  voro  katekes  och 
svenska  språket. 

Men  på  denna  tid  fullbordades  äfven  ett  annat  vigtigt 
arbete  inom  den  nationella  bildningens  område,  då  slutligen 
hela  den  heliga  skrift  blef  öfversatt  till  finskan  och  tryckt. 
På  riksdagarne  år  1635  och  1638  hade  presteståndet  påmint 
regeringen  om  detta  arbetes  stora  vigt  och  nödvändighet,  och 
vid  det  senare  tillfället  öfverlemnades  dess  utförande  åt  fyra 
män:  domprosten  (sedermera  professoren)  Eskil  Petrceus,  gym- 
nasii  rektor  Martin  Stodius  (äfven  han  en  af  universitetets 
förste  professorer),  samt  kyrkoherdarne  Henrik  Hoffman  i 
Masku  och  Gregorius  Mathice  Favorinus  i  Piikkis.  Den  för- 
nämsta af  dessa,  Petrseus,  var  till  börden  svensk,  men  hade 
under  sin  tioåriga  tjensteverksamhet  i  Finland  redan  blifvit 
fullkomligt  förtrogen  med  finska  språket,  för  hvilket  han  senare 
(år  1649)  skref  dess  första  grammatik.  Han  bedref  den  heliga 
skrifts  öfversättning  med  sådan  ifver,  att  den  redan  år  1642 
utgafs  från  trycket  i  Stockholm.  Sålunda  hade  nu,  sedan 
nästan  hundra  år  förflutit  från  Agricolas  tider,  hela  bibeln 
utkommit  på  finska.  Vi  behöfva  ej  nämna,  att  Pehr  Brahe 
äfven  vid  detta  värf  hade  ådagalagt  sitt  ädla  intresse;  på 
hans  framställning  skänkte  regeringen  det  nödiga  papperet,  till 
ett  värde  af  1,000  daler. 

Öfver  hufvud  bör  åt  förmyndareregeringen  gifvas  det  beröm, 
att  densamma  midt  under  det  långvariga  krigets  bekymmer 
höll  en  upplyst  omsorg  om  rikets  andliga  och  materiella  för- 
kofran.     Hvad  som  åvägabragtes  utom  Finland,  hör  i  allmänhet 


248  FINLANDS    HISTORIA. 

icke  till  denna  historia;  likväl  bör  det  nämnas,  att  svenska, 
regeringen  år  1637  skickade  sin  första  koloni  till  stränderna 
af  Delawarefloden  i  Nord- Amerika,  grundläggande  derstädes  ett 
nybygge,  som  fick  namn  af  Nya  Sverige.  Ar  1642  sändes 
nya  kolonister  och  ibland  dessa  synes  varit  ett  ansenligt  antal 
finnar,  hvilkct  under  de  följande  åren  ytterligare  förökades,  sa 
att  ett  ställe  inom  kolonien  erhöll  namnet  Finland.  Detta 
bortom  verldshafvet  belägna  land  kom  visserligen  redan  under 
följande  årtiondet  i  Holländarnes  och  sedan  i  Englands  besitt- 
ning, och  nybyggarnes  efterkommande  hafva  slutligen  uppgått 
uti  Förenta  Staternas  befolkning;  men  minnet  af  svenskarne 
och  finnarne  fortlefver  allt  ännu  vid  Delawareflodens  stränder. 
I  allmänhet  ville  icke  denna  tids  sträfvanden  att  ställa  rikets 
handel  på  en  sjelfständigare  fot  lyckas,  och  varu-utbytet  emellan 
Finland  och  utlandet  förmedlades  för  det  mesta  genom  hol- 
ländska skepp.  Det  är  att  märka,  att  Finland  på  denna  tid 
alstrade  spannmål  utöfver  behofvet,  hvartill  orsaken  förmodligen 
var  ett  allmännare  svedjebruk.  Den  vigtigaste  importvaran 
var  salt,  icke  så  mycket  i  anseende  till  mängden  af  det  im- 
porterade, som  i  anseende  till  det  höga  priset;  en  tunna  salt 
kostade  då  för  tiden  4 — 5  daler,  eller  lika  mycket  som  två 
tunnor  råg.  Pehr  Brahe  hade  föreslagit,  att  finnarne  i  landets- 
nordliga  delar  skulle  tillåtas  köpa  sitt  salt  från  sjuderierna  vid 
Hvita  hafvet.  Men  regeringen  som  hade  stora  inkomster  af 
salthandeln,  svarade,  att  hon  tänkte  låta  inrätta  egna  saltsju- 
derier  i  Sverige.  Bristen  på  denna  förnödenhet  var  så  stor, 
att  kustboerna  begynte  sjelfva  tillverka  salt  af  hafsvattnet,  som 
dock  på  dessa  trakter  är  endast  obetydligt  salthaltigt.  Af 
nutidens  importartiklar  begagnades  sockret  mycket  litet  och 
kaffet  var  ännu  alldeles  okändt.  Bland  exportartiklarne  begynte 
redan  tjäran  tillvinna  sig  stor  betydelse  och  skulle  otvifvel- 
aktigt  uppgått  än  högre,  om  ej  kort  derpå  (år  1648)  handeln 
dermed  blifvit  öfverlemnad  åt  ett  enskildt  "kompani".  All- 
männa tanken  synes  denna  tid  varit,  att  Finlands  naturliga 
tillgångar  voro  ofantligt  stora;  men  dessa  rikedomar  blefvo 
ganska  bristfälligt  begagnade.  Statsinkomsterna  från  Finland, 
sjötullen  oräknad,  gjorde  under  den  tid  Brahe  var  general- 
guvernör (år  1638)  åtminstone  75,000  daler  mera,  än  beloppet 
af  alla  till  Finlands  egna  behof  använda  statsmedel  (aflönin- 
garna,  omkostnaderna  för  hären  och  flottan  samt  till  och  med 


PEHR  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.       249 

förläningarna  sammanräknade) ;  d.  v.  s.  Finlands  årliga  budget 
gaf  nämnda  öfverskott,  som  utgjorde  niondedelen  af  inkomsterna. 
Sålunda  utgick  från  Finland  ansenliga  summor  till  fyllande  af 
Estlands  och  Lifflands  behof.  Om  vi  dertill  påminna  oss  det 
jämförelsevis  större  antal  krigsfolk,  Finland  fick  uppställa,  så 
finner  man  att  Finland  äfven  i  ekonomiskt  afseende  dyrt  fick 
betala  sin  andel  i  Sveriges  storhet.  Men  man  bör  äfven 
komma  ihog,  att  nu  under  loppet  af  några  år  från  regeringens 
sida  gjordes  ansenliga  förbättringar  och  omkostnader  för  Fin- 
lands bästa,  och  att  detta  försiggick  samtidigt,  som  ett  stort 
europeiskt  krig  syntes  taga  i  anspråk  alla  rikets  tillgångar 
och  krafter. 

Men  alla  regeringsåtgärder  från  denna  tid  äro  ej  af  den 
tacknämliga  beskaffenhet,  att  de  skulle  befordrat  Finlands  väl- 
färd och  bildning.  Särskildt  är  deribland  en  omständighet  att 
tadlas,  nämligen  adelns  höjande  till  obegränsadt  anseende  och 
magt,  på  bekostnad  af  de  öfriga  stånden  och  i  främsta  rum- 
met bönderna.  Kedan  de  förgångna  tidernas  förläningar  hade 
ofta  bragt  allmogen  i  svårt  trångmål  och  på  samma  sätt  hade 
de  kronoarrenden  och  jordförpantningar,  genom  hvilka  Gustaf 
Adolf  ofta  nödgats  athjelpa  sina  penningebehof,  visat  högst 
förderfliga  sidor.  Men  adeln,  som  nu  innehade  regeringen, 
vidtog  ännu  förderfligare  åtgärder,  i  det  den  begynte  (från  år 
1638)  sälja  under  frälserätt  ej  allenast  sådana  jordlägenheter, 
som  kronan  sjelf  låtit  bebruka,  samt  adeln  tillhörande  skatte- 
hemman, utan  äfven  ordinarie  och  extraordinarie  räntan  från 
af  bönderna  bebrukade  krono-  och  skattehemman.  Såsom  pris 
faststäldes  det  kapital,  af  hvilket  efter  4  h  procent  utskylderna 
beräknades  utgöra  räntan,  hvarjämte  köparen  ännu  såsom  på- 
köp  erhöll  några  fri-  och  rättigheter.  Men  som  ett  dylikt 
frälseköp  ej  var  tillåtet  för  andra  än  adelsmän,  och  å  andra 
sidan  äfven  vanligt  skatteköp  nu  var  bönderna  förmenadt,  så 
var  afsigten  härmed  synbarligen  att  bringa  all  jordegendom  i 
adelns  händer.  Den  föregifna  anledningen  till  denna  åtgärd 
var  naturligtvis  rikets  penningebehof;  men  för  öfrigt  sågo  i 
sjelfva  verket  de  män,  som  vid  denna  tid  sutto  vid  regeringen, 
saken  från  en  nog  aristokratisk  synpunkt.  "Svenska  bönderna" 
—  yttrade  en  gång  rikskanslern  —  "äro  visserligen  ett  fritt 
folk,  och  hafva  votum  i  riket ;  men  det  är  endast  en  contractus 
emellan    dem    och    deras    husbonde."     Denna  "husbonde"  var 


250  FINLANDS    HISTORIA. 

naturligtvis  kronan,  men  kunde  lika  väl  vara  en  adelsman. 
Sålunda  säger  Pehr  Brahe,  hos  hvilken  de  aristokratiska  tänke- 
sätten voro  än  mer  utpräglade,  rent  ut,  "alla  äro  vi  rikets 
undersåtar,  bönderna  medelbart,  vi  (adeln)  omedelbart."  Men 
å  andra  sidan  började  redan  de  öfriga  stånden  rusta  sig  till 
motvärn,  och  vid  1644  års  riksdag,  då  den  unga  drottningen 
sjelf  emottog  regeringen,  väcktes  i  bondeståndet  för  första 
gången  frågan  om  reduktion,  det  är  kronolägenheternas  åter- 
bringande under  kronan.  Kristinas  egen  regering  gaf  sedan 
nya  och  ännu  större  orsaker  till  de  ofrälse  ståndens  missnöje. 
Vid  aderton  års  ålder  emottog  Gustaf  Adolfs  dotter  sjelf 
sin  faders  rike.  Förmyndareregeringens  åtgärder  bekräftades 
och  sjelfva  regeringsformen  förblef  till  sina  hufvuddrag  oför- 
ändrad, ehuru  den  unga  drottningen  snart  nog  begynte  känna 
sin  ställning  synnerligen  besvärlig  i  bredd  med  den  mägtiga  och 
ansedda  aristokratien.  Kristina  hade  erhållit  en  lärd,  nästan  manlig 
uppfostran,  och  utländska  vetenskapsmän,  dem  hon  kallade  till  sitt 
hof,  utbredde  hennes  rykte  öfver  hela  Europa.  Men  i  och  med 
det  samma  började  hon  ledsna  vid  sitt  eget  fäderneslands  i  hennes 
tycke  råare  kulturförhållanden  och  till  förmon  för  sina  gunst- 
lingar förslösa  rikets  tillgångar.  Slutligen  synes  Kristinas  mot- 
vilja mot  äktenskapet  framkallat  hos  henne  beslutet  att  afstå 
från  regeringen,  för  hvilken  hon  likväl  mera  saknade  lust  än 
förmåga.  Hennes  kusin,  den  unge  pfalzgrefven  Karl  Gustaf, 
hvilken  under  Torstenson  redan  varit  i  tillfälle  att  ådagalägga 
sina  fältherretalanger,  hoppades  att  såsom  Kristinas  make  få 
uppstiga  på  Gustaf  Adolfs  tron,  och  befolkningen  gynnade 
dessa  hans  planer  och  förhoppningar.  Men  Kristina  gaf  und- 
vikande svar  och  utverkade  i  dess  ställe,  tvertemot  adelns 
önskningar,  att  prinsen  år  1649  förklarades  för  tronföljare. 
Hvad  hennes  afsigt  härmed  var,  blef  först  några  år  senare  uppen- 
bart. Under  tiden  firades  Kristinas  kröning  i  Upsala  år  1650. 
Inom  ständerna,  som  i  och  för  kröningen  sammanträdt,  upp- 
stod vid  detta  tillfälle  en  mycket  häftigare  strid  än  förra 
gången,  rörande  frälseköpens  och  förläningarnas  reduktion.  De 
tre  ofrälse  stånden,  hvilka  i  främsta  rummet  anfördes  af  den 
från  Åbo  till  Upsala  öfverflyttade  teologieprofessorn  Johan 
Terserus,  afgåfvo  en  offentlig  protest  emot  adelns  annekteringar. 
Deras  fordringar  voro:  att  allt  bortskänkande  af  frälserätt  och 
försäljande  af  kronohemman  skulle  upphöra ;  att  ej  adeln  skulle 


PEHK  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.       251 

få  tillvälla  sig  rikets  embeten  för  sig  allena;  att  ingen  skulle 
få  uppbära  lagmans-  eller  domareinkomsterna,  om  han  ej  till- 
lika sjelf  förvaltade  embetet;  att  alla  extra  judiciella  häktningar 
och  anfäktelser,  hvarmed  några  af  adeln  pinade  sina  under- 
hafvande  likasom  slafvar,  på  det  strängaste  skulle  förbjudas; 
slutligen  att  ständerna  fritt  och  utan  att  någon  vågade  hota 
dem  skulle  få  rådslå  om  hvad  rikets  nöd  och  rätt  kräfde. 
Af  dessa  punkter  kunna  vi  redan  tydligt  sluta  till,  till  hvilket 
högt  inflytande  adeln  hade  uppsvingat  sig.  Kristina,  som  i 
grunden  höll  med  de  klagande,  kände  sig  vara  allttör  svag 
att  afhjelpa  samhällets  brister  och  tillkännagaf  redan  följande 
år  sin  afsigt  att  afstå  från  svenska  kronan.  Hennes  oroliga 
ande  hade  ledsnat,  ej  allenast  vid  fosterlandet,  utan  äfven  vid 
den  religion,  för  hvilken  hennes  fader  så  storsinnadt  hade 
offrat  sitt  lif.  År  1654  den  6  Juni  afsade  sig  Kristina  hög- 
tidligt regeringen  och  begaf  sig  genast  derpå  utomlands.  Innan 
årets  slut  öfvergick  hon  i  Brussel  till  katolska  läran  och  för- 
nyade följande  år  i  Inspruck  under  stora  högtidligheter  sin 
öfvergång.  Detta  var  en  gerning,  som  slog  hela  det  prote- 
stantiska Europa  med  öfverraskning  och  fasa.  Den  gamle 
Oxenstjerna  hade  kort  efter  Kristinas  afresa  med  sorg  nedgått 
i  grafven,  och  en  ny  regeringsperiod,  Karl  X  Gustafs,  hade 
begynt  med  nya  män  och  nya  sträfvanden.  Men  för  Kristina 
hade  hennes  religionsbyte  afskurit  hvarje  möjlighet  att  återfå 
svenska  tronen,  och  hon  afled  slutligen  efter  många  vexlande 
öden  i  Rom  år  1689. 

Kristinas  regering  hade  i  sjelfva  verket  ej  varit  af  den 
beskaffenhet  att  man  mera  skulle  synnerligen  grämt  sig  öfver 
hennes  afsägelse,  ty  under  de  senaste  åren,  som  förflöto 
emellan  hennes  kröning  och  tronafsägelsen,  hade  hon  visat  ett 
förvånansvärdt  lättsinne  i  vården  om  sitt  rike,  likasom  om  det 
just  varit  hennes  afsigt  att  förekomma  hvarje  saknad  vid  hennes 
bortgång.  Det  värsta  var,  att  hon  utan  uppehåll  hade  för- 
slösat rikets  tillgångar  till  gåfvor  och  förläningar,  och  sålunda 
gjort  den  allmänna  förvecklingen  ännu  svårare.  Redan  under 
de  föregående  åren  hade  stora  skänker  blifvit  utdelade;  men 
ifrån  år  1651  utdelades  hoptals  nya  grefve-  och  friherrevär- 
digheter,  och  med  dessa  följde  alltid  någon  förläning  såsom 
gref-  eller  friherreskap.  Tillsammans  har  Kristina  utnämnt 
18  grefvar  och  42  friherrar  samt  öfver  fyrahundra  nya  adliga 


25"2  FINLANDS    HISTORIA. 

ätter.  Huru  stor  del  af  denna  förökade  ståt  det  var,  som  föll 
på  Finlands  andel,  skola  vi  strax  visa. 

Att  drottning  Kristina  för  sin  egen  del  föga  tänkte  på 
vårt  aflägsna  land,  behöfver  knapt  nämnas.  Men  till  all  lycka 
lät  hon  Pehr  Brahe  åter  taga  hand  om  detta  lands  angelägen- 
heter, ehuru  denne  för  sitt  embete  som  drots  ej  kunde  så  ute- 
slutande egna  sina  krafter  deråt,  som  förra  gången.  Ar  1646 
utsågs  Brahe  till  Åbo  akademis  första  kansler  och  två  år 
senare  skickades  han  i  egenskap  af  generalguvernör  åter  till 
Finland.  Hans  verkningskrets  omfattade  ej  denna  gång  Kex- 
holms län  (hvilket  från  år  1641  åter  varit  förenadt  med  Inger- 
manland)  men  deremot  hela  Österbotten.  Kort  före  midsommar 
1648  kom  Brahe  med  sin  husfru  till  Åbo,  der  han  vid  slottet 
emottogs  af  länets  landshöfding,  biskopen  och  presterskapet, 
hela  akademien,  stadens  borgmästare  och  råd,  samt  fyra  fanor 
af  borgerskapet  i  fulla  vapen.  I  början  af  följande  år  begaf 
sig  Brahe  på  en  vidsträckt  besigtningsresa  genom  Nyland, 
Viborg  och  Savolaks  till  Kajana  och  Uleåborg,  derifrån  han 
strandvägen    återvände    till    Åbo.     Likaså  företogs  om  vintern 

1650  en  annan  kortare  färd.  Denna  tid  var  derför  fröjdefull 
för  Finland,  att  en  allmän  fred,  hvars  välsignelser  detta  land 
nu  saknat  ända  från  1561,  nu  herskade  i  riket.  Denna  lycko- 
samma omständighet  firades  äfven  i  Åbo  domkyrka  med  en 
särskild  tacksägelsefest.  Men  för  öfrigt  rådde  hunger  och  dyr 
tid,  hvartill  kom  ett  allmänt  missnöje  med  de  sociala  missför- 
hållandena. Brahe  sjelf  träffades  af  en  svår  familjesorg,  i  det 
hans  första  fru  om  sommaren  1650  afled  på  Åbo  slott.  Grefven 
förde  hennes  lik  öfver  till  Sverige,  der  han  dröjde  öfver  krö- 
ningshögtidligheterna, och  återvände  derpå  följande  vinter  öfver 
Torneå  åter  till  Finland,  besökande  på  vägen  Uleåborg  och 
Gamla  Karleby,  samt  tagande  derefter  en  omväg  genom  Kajana, 
Idesalmi,  St.  Mickel  och  Helsingfors  till  Åbo.    Men  om  hösten 

1651  for  han  tillbaka  till  Sverige  och  besökte  derefter  icke 
mera  Finland,  ehuru  hans  generalguvernörsbefattning  i  Finland 
först  i  början  af  1654  upphörde. 

Denne  Pehr  Brahes  senare  period  i  Finland  har  icke 
efterlemnat  så  anmärkningsvärda  spår  i  detta  lands  inre  för- 
hållanden, isynnerhet  af  den  orsak,  att  den  ekonomiska  och 
sociala  förvirring,  som  blifvit  grundlagd  af  förmyndareregeringen 
och    som    Kristinas    slöseri    allt   vidare  ökade,    redan  begynte 


PEIIR  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.       253 

bära  bittra  frukter.  Pehr  Brahe  sjelf  hörde  till  de  män,  som 
gynnade  adelns  omättliga  fordringar;  ty  enligt  hans  åsigt  borde 
i  riket  finnas  en  nödig  ståndsåtskilnad,  så  att  icke  alla  vore 
"jämnlika  såsom  svinfötter".  Men  dessa  aristokratiska  före- 
ställningar hade  i  sjelfva  verket  nu  blifvit  förverkligade  efter 
en  så  obegränsad  måttstock,  att  största  delen  af  Finlands  jord- 
egendom genom  förläning,  skänk  och  frälseköp  hade  kommit 
bort  undan  kronan.  Och  vid  grefve  Brahes  ankomst  till  Fin- 
land år  1648,  voro  landets  finanser  i  högst  betänkligt  tillstånd; 
budgeten,  som  tio  år  tidigare  hade  visat  ett  ansenligt  öfver- 
skott,  gaf  nu  lika  stor  brist.  Men  dag  från  dag  blef  det  allt 
svårare  att  fylla  de  ordinarie  statsutgifterna,  då  från  kungliga 
kansliet  oupphörligt  kommo  nya  immissioner  uti  till  frälse 
bortskänkta  hemman.  Oredan  blef  slutligen  så  stor,  att  man 
ej  mera  visste,  hvad  som  var  bortförlänadt  och  hvad  ej.  Men 
ännu  betänkligare  var  den  allmänna  bitterhet,  som  begynte 
träda  i  dagen  bland  de  ofrälse  stånden.  Vid  riksdagen  1650 
var  jäsningen  i  sinnena  så  stark,  att  man  fruktade  allmänt 
uppror  och  revolution.  Brahe,  som  vid  detta  tillfälle  hade 
varit  i  Upsala  och  tagit  illa  vid  sig  af  "en  dels  galenskap"  i 
denna  sak,  fick  följande  vinter  i  Finland  sjelf  erfara,  hvilket 
allmänt  gensvar  dessa  vid  riksdagen  höjda  röster  hade  fram- 
kallat. Det  blef  nu  hans  svåra  uppgift  att  utfinna  medel  till 
förlikning  emellan  bönderna  och  deras  herrar,  och  i  ett  bref 
till  rikskanslern  klagar  han,  att  "somliga  lagläsare,  fogdar  och 
vanartige  prester"  uppegga  folket,  i  det  de  på  det  värsta  sätt 
uttyda  riksdagsbeslutet.  "Bonden  har  varit  förr  lat  nog," 
säger  Brahe,  "och  nu  tillkommer  tredskheten  och  motvillig- 
heten, och  stundom  fällas  månge  upproriska  ord."  Han  till- 
lägger att  man  likväl  ej  behöfver  fästa  mycket  afseende  der- 
vid.  Och  till  all  olycka  fäste  man  ej  heller  under  de  sista 
åren  af  Kristinas  regering  afseende  vid  någonting,  hvarken  vid 
finansernas  ruinerade  ställning  eller  folkets  växande  missnöje. 
Isynnerhet  synes  Finland  i  regeringens  ögon  varit  förläningarnas 
förlofvade  land,  likasom  ett  öfverflödigt  område,  som  ej  på 
annat  sätt  kunde  göras  till  godo.  Då  slutligen  drottning  Kri- 
stina öfvergaf  riket,  hade  nära  §  af  landets  lägenheter  och  ^ 
af  alla  dess  statsinkomster  råkat  i  händerna  på  adliga  för- 
läningstagare,  och  hela  Finland  tyckes  hafva  sönderfallit  i  små 
furstendömen,  hvilkas  herrar  för  det  mesta  voro  svenskar  eller 


254  FINLANDS    HISTOKIA. 

i  Sverige  bosatte  stormän.  Det  är  nödvändigt  att  vi  på  detta 
ställe  egna  ett  ögonblicks  närmare  uppmärksamhet  åt  dessa 
förläningar. 

Före  Kristinas  tider  hade  Finland  haft  endast  ett  enda 
grefskap  (Raseborgs  från  1569)  och  tvenne  friherreskap  (Bjelkes 
i  Korpo  från  år  1608  och  Oxenstjernas  Kimitto  från  år  1618),  utan 
att  räkna  Hornarnes  till  Aminne  friherrliga  frälsegods.  Utöfver 
dessa  skapade  nu  Kristina  i  Finland  (med  Kexholms  län)  8  grefskap 
och  21  friherreskap.  Då  det  jämte  dessa  ännu  fans  inemot 
trettio  andra  herreskap,  som  voro  jämngoda  med  dem,  så 
kunna  vi  föreställa  oss  till  hvilken  ofantlig  magt  herreväldet 
hade  vuxit  i  Finland.  Hela  Kexholms  län  och  nästan  hela 
Österbotten  hade  kommit  bort  undan  kronan,  samt  två  tredje- 
delar af  Åbo  län  och  mer  än  halfva  området  af  de  öfriga 
länen;  —  och  dock  voro  de  herrar,  som  på  detta  sätt  upp- 
slukade Finlands  inkomster,  till  större  delen  alldeles  främmande 
för  landet.  Det  största  och  tidigast  upprättade  af  Kristinas 
grefskap  var  det,  som  hon  år  1646  gaf  åt  sin  half broder, 
Gustaf  Adolfs  naturlige  son,  Gustaf  Gustafsson.  Det  omfattade 
under  namnet  "Vasaborg"  878  gårdar  i  Nykyrka,  Letala  och 
Wirmo  och  gaf  i  inkomster  enligt  jordeböckerna  mera  än 
16,000  daler.  Hälften  mindre  i  anseende  till  inkomsterna  var 
Gustaf  Karlson  Horns  så  kallade  Björneborgs  grefskap  (år 
1651)  och  ännu  mindre  Arvid  Wittenbergs  (Parikkala  och 
Uukuniemi),  Gabriel  Bengtsson  Oxenstjernas  (Korsholm,  Musta- 
saari  och  Stor-  och  Lill-Kyrö),  Klas  Åkesson  Totts  (Ny-Karleby, 
Wörå,  Lappo  och  Ilmola),  Gabriel  Gustafsson  Oxenstjernas 
arfvingars  (Kronoborg),  Gustaf  Baners  (Sordavala)  och  Karl 
Gustaf  Wrangels  (Salmis  och  Suistamo).  Men  man  bör  ihog- 
komma,  att  mången  derjämte  äfven  hade  andra  förläningar 
antingen  i  Sverige  eller  Liffland  eller  till  och  med  i  Finland. 
Sålunda  innehade  Wittenberg,  förutom  nyss  nämnda  grefskap, 
äfven  friherreskapet  Loimijoki  (med  Eura  och  Kjulo)  samt  78 
mantal  i  Rimitto.  Bland  de  nya  friherreskapen  var  störst  och 
vidsträcktast  Friherreskapet  Kajana,  som  grefve  Pehr  Brahe 
hade  fått  år  1650;  det  omfattade  ursprungligen  Paldamo  och 
Sotkamo  samt  Idesalmi  och  Kuopio,  eller  det  nordostliga  Öster- 
botten och  norra  Savolaks,  hvartill  sedermera  genom  köp  kommo 
Salo  socken  i  Österbotten  och  Pielis  pogost  i  Karelen.  Men  dess- 


PEHB  BRAHES  STYRELSE  I  FINLAND  O.  DROTTNING  KRISTINAS  TID.        255 

utom  hade  Brahe  i  södra  Savolaks  "Brahelinna  län"  (Sant 
Mickels  och  Kristina  socknar),  samt  en  mängd  lägenheter  i 
St.  Mårtens  och  Pargas  socknar,  så  att  hans  inkomster  från 
Finland  utgjorde  24,000  daler.  Af  de  öfriga  friherreskapen 
hade  några  tillfallit  finske  män;  sålunda  hade  t.  ex.  Klas 
Larsson  Flemings  barn  erhållit  friherrskapet  Libelits  (1651), 
Johan  Kurck  Lempälä  (med  Wesilaks  och  Tyrvis),  Forbus 
Kunio  och  Wrede  Elimä.  Men  för  öfrigt  voro  äfven  de  nya 
finska  friherrarne  främlingar,  såsom  t.  ex.  Gyllenstjerna  (Uleå- 
borg),  Soop  (Limingo),  Paikul  (Wörå),  Adler-Salvius  (Rautus), 
o.  s.  v.  Öfriga  adliga  förläningar  kunna  ej  här  uppräknas; 
de  skulle  snart  fylla  en  hel  bok.  Men  flere  af  dem  voro  lik- 
väl äldre  än  från  Kristinas  tider,  t.  ex.  Jakob  de  la  Gardies 
stora  förläningar,  Pedersöre  och  Kronoby  i  Österbotten,  samt 
Tiurala  i  Karelen. 

Att  ett  sådant  förläningstillstånd  i  högsta  grad  skulle 
betunga  landet,  behöfver  knapt  nämnas.  Redan  den  omstän- 
digheten allena,  att  kronoinkomsterna  derigenom  förminskades, 
ökade  oundvikligen  skattebördan  för  de  öfriga  samhällsklasserna. 
Men  med  förläningarna  följde  äfven  andra  fördelar,  hvilka  ännu 
kännbarare  •  förnärmade  folkets  rätt.  Hvarje  adelsman  hade 
patronatsrätt  vid  tillsättande  af  kyrkoherde  i  den  socken,  der 
han  bodde.  De  skattebönder,  hvilkas  räntor  voro  sålda  eller 
förlänade  åt  en  adelsman,  förnärmades  på  det  skändligaste  sätt 
i  sin  e^anderätt,  och  hade  ej  att  af  regeringen  påräkna  något 
skydd.  Men  isynnerhet  hade  grefvarne  och  friherrarne  erhållit 
nästan  furstlig  magt,  till  stor  tunga  för  de  öfriga  samhälls- 
klasserna. De  uppburo,  förutom  kronoutskylderna,  äfven  domare- 
och  lagmansinkomsterna  från  sina  områden,  tillsatte  härads- 
domare och  dömde  sjelfve  i  lagmäns  ställe.  Äfven  de  adels- 
män, hvilka  bodde  inom  dylika  områden,  stodo  under  sin 
grefves  eller  friherres  domstol ;  hela  administrationen  och  polis- 
magten  var  i  deras  händer,  och  i  sina  fängelser  kunde  de 
insätta  icke  allenast  brottslingar,  utan  äfven  gensträfviga  under- 
hafvande.  Grefvarne  hade  uttrycklig  rätt  att  grundlägga  städer, 
för  hvars  skull  dem  medgafs  särskilda  förmoner.  Att  några 
af  dessa  herrar,  t.  ex.  Pehr  Brahe,  kunde  hålla  en  faderlig 
omsorg  om  sina  "undersåtar",  kan  ej  förnekas.  Men  den  van- 
ligaste   följden    var    likväl    den,    att  inkomsterna  och  förråden 


256  FINLANDS    HISTORIA. 

fördes    till   Sverige  och  att  Finland  allt  mer  och  mer  förvand- 
lades till  den  svenska  aristokratiens  förpaktare-område. 

Landets  förmögenhetsförhållanden  synas  äfven  på  denna 
tid  befunnit  sig  på  ganska  dålig  fot,  och  mycken  klagan  för- 
spordes öfver  den  allmänna  penningebristen.  Det  bör  märkas, 
att  svenska  regeringen  äfven  på  denna  tid  försökte  genom 
mångahanda  medel  upplifva  landets  handel ;  men  dess  förnämsta 
utväg,  att  förena  utrikes  handeln  i  stora  kompanier,  hvilkas 
hufvudsäte  var  Stockholm,  medförde  endast  förderfliga  följder 
för  Finland.  Synnerligen  skadligt  inverkade  det  år  1648  stif- 
tade Tjärukompaniet,  hvilket  hade  uteslutande  rätt  att  exportera 
denna  för  den  finska  handeln  så  vigtiga  produkt;  de  finska 
städerna  nödgades  till  ett  faststäldt  pris  leverera  till  kompaniet 
bestämda  lästetal  tjära,  och  likaså  var  det  pris  faststäldt,  till 
hvilket  bönderna  skulle  försälja  varan  åt  stadens  borgare. 
Rörande  den  inländska  handeln  gjordes  bestämningar  hit  och 
dit;  men  i  allmänhet  underlättades  samfärdseln,  landsvägar 
bygdes  och  gästgifverier  inrättades  öfver  hela  landet.  Sam- 
tidigt påbegynte  man  äfven  den  första  strömrensningen,  då  på 
Brahes  föranstaltande  Wianto  och  Warkaus  strömmar  i  Savo- 
laks  gjordes  praktikabla  för  båtar.  En  särskildt  i  ögonen 
fallande  omständighet  är  städernas  förökade  antal.  Nästan 
samtidigt  grundlades  minst  tio  nya  städer,  nämligen  Sordavala, 
Ni/slott,  Kristinestad,  Tavastehus,  Wittmanstrand,  Wekkelaks, 
Pedersöre,  Kajana,  Brahestad  och  Brahe,  af  hvilka  de  tre 
sistnämnde  voro  belägna  i  Pehr  Brahes  friherreskap  och  tvenne 
fingo  bära  hans  namn.  Staden  Brahe,  som  år  1653  grundlades 
vid  Lieksa-åns  utfall  i  Pielis,  gick  sedermera  under,  då  sjelfva 
friherreskapet  indrogs.  De  öfriga  hafva  alla  fortlefvat,  ehuru 
deras  tillväxt  i  början  var  högst  obetydlig;  om  köpingen 
Tavastehus  t.  ex.  anföres  några  år  senare,  att  dess  förnämsta 
näring  var  krogrörelsen.  Pedersöre  stad  grundlades  år  1653 
inom  De  la  Gardies  förläning;  gamle  herr  Jakob  hade  kort 
förut  dött  och  hans  enka,  Ebba  Brahe,  gaf  åt  staden  namn 
efter  den  hädaugångne:  "Jakobsstad".  Kristinestad  grundlades 
redan  1649,  men  fick  två  år  senare  detta  namn  efter  drott- 
ningen. För  öfrigt  omtalas  handelsplatser  i  Suvanto,  Kronoborg 
(Kurkijoki)  och  Salmis;  men  deras  betydelse  synes  varit  helt 
öfvergående. 


PEHK  BBAHES  STTRELSE  I  FINLAND  O.  DEOTTNING  KRISTINAS  TID.       257 

Öfver  hufvud  måste  vi  förvåna  oss  öfver  alla  de  stora 
och  mångsidiga  förändringar,  som  denna  tid  hade  åstadkommit 
i  Finlands  förhållanden.  De  flesta  af  dessa  voro  lyckliga, 
några  deremot  nog  beklagliga;  men  alla  buro  de  vitne  om  den 
aristokratiskt  energiska  kraft,  som  sedan  Gustaf  Adolfs  död 
länkat  den  svenska  regeringen.  Att  Finland,  hvars  pånytt- 
födelse redan  legat  den  store  konungen  på  hjertat,  nu  likasom 
med  ens  rycktes  in  på  nya  banor,  är  de  store  statsmäns  för- 
tjenst,  dem  han  qvarlemnat  efter  sig.  Särskildt  bör  i  tacksam 
hogkomst  bevaras  det  nit,  hvarmed  de  män,  som  innehade 
regeringen,  vinnlade  sig  om  vetenskapens  och  upplysningens 
utbredande  så  i  Finland,  som  i  det  öfriga  riket.  Grundläg- 
gandet af  Åbo  universitet  var  ett  jättesteg  framåt  i  den  finska 
bildningens  historia,  och  Kristinas  allmänna  skolordning  af  år 
1649  stälde  undervisningsanstalterna  i  ett  nytt  och  fullständigare 
skick.  Skolornas  antal  var  äfven  i  Finland  ansenligt  förökadt 
och  år  1649  hade  till  och  med  landets  första  folkskola  blifvit 
inrättad  i  Kimitto  socken,  på  Axel  Oxenstjernas  enskilda  be- 
kostnad. Men  bland  den  svenska  regeringens  medlemmar  finnes 
en  man,  hvars  namn  i  Finlands  historia  öfverstrålar  alla  de 
andra,  och  denne  man  är  Pehr  Brahe.  Han  hade  kommit  hit 
som  en  främling,  och  förstod  ej  i  början  landets  språk;  han 
var  ej  heller  fri  från  de  fördomar,  hvilka  på  denna  tid  voro 
allmänna  inom  hans  samhällsklass.  Men  hans  upplysta  och 
redliga  sträfvanden  förskaffade  honom  genast  ifrån  början  ett 
allmänt  förtroende  hos  det  finska  folket,  och  han  sjelf  fäste 
sig  med  uppriktig  kärlek  vid  Finland,  likasom  om  det  varit 
hans  eget,  hans  rätta  fosterland.  Det  var  för  honom  en  glädje, 
äfven  sedan  han  skilts  derifrån,  att  få  tala  om  detta  land  såväl 
med  landsmän,  som  med  främlingar.  Engelsmannen  White- 
locke,  som  år  1654  såsom  sändebud  från  Cromwell  besökte 
Kristinas  hof,  omtalar,  huru  den  ädle  drotsen  hade  för  honom 
skrutit  om  Finlands  stora  utsträckning,  dess  talrika  befolkning, 
dess  rikedom  på  säd  och  förträffliga  städer.  Just  vid  sist- 
nämnde år  hade  Brahes  förvaltning  i  Finland  upphört.  Men 
allt  intill  sin  död  år  1680  förblef  han  Åbo  akademis  kansler; 
likaså  fingo  hans  vidsträckta  förläningar  i  Finland  fortfarande 
njuta  af  hans  omsorger,  och  när  helst  Finlands  land  och  folk 
voro    i    behof  af  svenska  regeringens  bistånd,    höjde  sig  Pehr 

Finland*  historia.  17 


258  FINLANDS     HISTORIA. 

Brahes  mägtiga  stämma  för  att  bevaka  dess  fördel.  Derför 
är  det  ej  heller  att  undras,  att  "grefvens  tid"  länge  har  qvar- 
stannat  i  finnarnes  tacksamma  hogkomst. 


4.    Karl  X  Gustafs  regeringstid,  1654—1660. 

Samma  dag,  som  Kristina  afsade  sig  kronan,  kröntes 
Karl  X  Gustaf  till  konung.  Såsom  vi  redan  hafva  sett,  här- 
stammade han  endast  på  mödernet  från  Vasaätten  och  blef 
stamfar  för  den  s.  k.  Pfalziska  ätten  på  Sveriges  tron.  Der- 
för trodde  äfven  den  polska  grenen  af  Vasarne,  nämligen  detta 
lands  nu  varande  konung,  Johan  Kasimir  (Sigismunds  yngre 
son),  detta  tillfälle  vara  lämpligt  att  förnya  sina  förra  anspråk 
på  svenska  kronan  och  retade  derigenom  svenska  folket  till 
ett  nytt  krig.  Till  all  olycka  voro  Karl  sjelf  och  hans  adel 
redan  förut  alltför  benägna  dertill;  ty  de  svenska  krigsöfver- 
starne  saknade  det  tyska  krigets  rika  byte  och  konungen  åter 
ville  genom  nya  eröfringar  liksom  fullkomna  Sveriges  storhet 
samt  genom  deras  glans  befästa  sin  ätt  på  svenska  tronen. 
Hans  planer  åsyftade  ingenting  mindre  än  att  förena  hela 
Östersjökusten  under  Sverige,  och  den  enda  frågan  var,  på 
hvilket  håll  anfallet  först  skulle  göras,  i  Danmark  eller  Polen. 
Då  drog  den  polska  konungens  obetänksamhet  krigsmolnen 
först  åt  detta  håll,  och  det  måste  i  sjelfva  verket  medges,  att 
detta  rikes  såväl  inre  som  yttre  ställning  syntes  erbjuda  ett 
synnerligen  lämpligt  fält  för  det  hjeltemodiga  grannrikets  nya 
eröfringsanda. 

I  den  polska  staten  hade  nämligen  redan  nu  denna  för- 
derfliga  tvedrägtsande  blifvit  lössläpt,  som  sedermera  gjorde 
slut  på  detta  olyckliga  lands  sjelfständighet.  Men  dessutom 
brann  vid  rikets  östra  gränser  krigslågan  som  häftigast ;  kosac- 
kerna voro  nämligen  i  fullt  uppror  emot  Polens  öfverhöghet, 
och  Ryssland,  som  kommit  dem  till  hjelp,  eröfrade  som  bäst 
Smolensk,  Polotsk,  Mohilew  m.  fl.  orter.  Polens  delning  emellan 
dess  grannar  ansågs  redan  vara  nära  förestående  och  Karl 
ansåg  det  vara  nödvändigt  att  för  Sveriges  räkning  taga  åt- 
minstone   landskapen    Kurland   och  Preussen.     Ständerna,  som 


KARL    X    GUSTAFS    REGERINGSTID,    16  54 1660.  259 

på  vårvintern  1 655  sammanträdde  i  Stockholm,  gåfvo  sitt  sam- 
tycke till  dessa  planer,  och  följande  sommar  var  rikets  hela 
krigsstyrka  i  full  marsch  till  de  fjerran  nejderna.  En  afdel- 
ning  af  den  finska  hären  hade  redan  på  våren  anländt  till 
Liffland,  der  den  gamle  krigsmarskalken  Gustaf  Karlsson  Horn, 
dessa  trakters  generalguvernör,  emottog  öfverbefälet.  Om  som- 
maren åter  förde  Arvid  Wittenberg  ifrån  Pommern  17,000  man 
svenskar  och  tyskar  emot  Posen,  och  något  senare  följde 
konungen  sjelf  med  15,000  man  samma  väg.  Återstoden  af 
finska  armén  fördes  af  Henrik  Henriksson  Horn  till  Pommern, 
derifrån  han  tågade  till  polska  Preussen  och  på  vägen  slog  en 
afdelning  af  det  fiendtliga  rytteriet.  Sålunda  hade  svärdsleken 
åter  börjat;  men  huru  långt  den  skulle  komma  att  utbreda 
sig,  derom  hade  man  ännu  ingen  aning.  Från  Finland  voro 
nästan  samtliga  landets  stridskrafter  bortförda  till  främmande 
nejder  och  landet  sjelft  lemnadt  alldeles  blottadt  på  försvar. 
Likväl  var  faran  för  ett  krig  äfven  från  Kysslands  sida  dag 
från  dag  allt  större  och  från  finsk  synpunkt  betraktadt  var 
sålunda  hela  det  emot  Polen  började  kriget  ej  blott  ett  onödigt, 
utan  ett  högst  betänkligt  företag.  Kätteligen  var  det  också  i 
sjelfvä  verket  redan  förspelet  till  det  sorgespel,  hvars  beklag- 
liga fortsättning  och  utgång  visade  sig  ett  hälft  sekel  senare. 
Genom  sina  segertåg  i  Polen  skulle  Sverige  icke  blott  full- 
ständigt förderfva  detta  rike  till  ett  byte  för  Ryssland,  utan 
äfven  sjelf  slutligen  förlora  sitt  välde  i  Finland.  Karl  X:s 
krig  i  Polen  är  derför,  såsom  ett  förebud  och  prejudikat  be- 
traktadt, vida  olyckligare,  än  det  i  anseende  till  sina  direkta 
följder  för  tillfället  ens  var  det. 

Men  äfven  ur  en  annan  synpunkt  hade  Finland  anledning 
att  beklaga  sig  öfver  det  utbrutna  kriget.  Vid  1655  års  riks- 
dag hade  konungen  verkligen  väckt  fråga  om  förläningarnas 
och  de  bortgifna  kronogodsens  reduktion,  och  adeln  hade 
varit  tvungen  att  i  detta  hänseende  göra  stora  eftergifter. 
För  det  första  bestämdes,  att  alla  kungsgårdar  och  alla  lägen- 
heter, som  varit  anslagna  till  bergverkens,  härens  eller  flottans 
underhåll,  voro  oundgängligen  nödvändiga  för  kronan  och  för 
den  skull  borde  anses  såsom  "omistande  orter".  Om  någon 
genom  ett  skenköp  eller  oriktig  framställning  om  egna  eller 
förfädrens  förtjenster  hade  kommit  i  besittning  af  kronans 
egendomar,    skulle    han    genast    förlora    dem.     Äfven    af  alla 


"260  FINLANDS    HISTORIA. 

öfriga  efter  Gustaf  Adolfs  död  bortgifua  lägenheter  skulle  åt 
kronan  återgifvas  fjerdedelen,  och  då  saken  förut  fordrade  en 
undersökning,  men  kronan  deremot  genast  hade  behof  af  sina 
inkomster,  skulle  alla  innehafvare  af  dylika  bortskänkta  egen- 
domar under  tiden  betala  fjerdedelen  af  egendomarnes  inkomster, 
enligt  kammarkollegiets  beräkning.  Denna  s.  k.  fjerdeparts 
räfst  tillfredsstälde  väl  icke  de  ofrälse  stånden;  i  deras  tycke 
hade  adeln  sluppit  för  alltför  lindrigt  pris  och  derför  åstad- 
komnio de  äfven,  att  denna  räfst  endast  skulle  betraktas  såsom 
en  interimsåtgärd.  Men  äfven  såsom  sådan  skulle  den  varit 
välsignelsebringande,  och  isynnerhet  för  Finland,  hvarest  Kri- 
stinas slöseri  varit  förderfligast  och  dessutom  stora  bortför- 
länade områden  just  voro  kronans  "omistande".  Anmärknings- 
värdt  är  i  sjelfva  verket,  att  det  kungliga  förslagets  ifrigaste 
försvarare  inom  sjelfva  adeln  hade  varit  finnar,  t.  ex.  landt- 
marskalken  vid  riksdagen  Erik  Henriksson  Fleming,  friherre 
till  Lajus,  presidenten  i  kammarkollegiet  Herman  Klasson 
Fleming,  friherre  till  Libelits,  Bengt  Horn,  friherre  till  Åminne, 
då  varande  landshöfdingen  i  Åbo  Lorentz  Creutz,  m.  fl.  Till 
ordförande  i  reduktionsnämnden  utsågs  Herman  Fleming,  hvilken 
med  allvarlig  ifver  skred  till  verket  Men  det  utbrutna  kri- 
gets vexlingar  gjorde  snart  afbräck  i  reduktionens  verkställande, 
och  Fleming  fick  i  början  af  1657  befallning  att  till  en  annan 
gång  lemna  grefve-  och  friherreskapen  i  Österbotten  oantastade; 
konungen  ville  nämligen  icke  under  dessa  osäkra  tider  upp- 
väcka den  högre  adelns  missnöje.  Kriget  uppslukade  sålunda 
i  sitt  gap  icke  blott  rikets  tillgångar,  utan  äfven  de  vigtigaste 
förbättringsåtgärder  i  hemlandet,  utan  att  tala  derom,  att  af 
Finland  innan  kort  fordrades  stora  enskilda  uppoffringar. 

Under  tiden  hade  Karl  X  förvånat  verlden  genom  sina 
hjeltebragder.  Inom  loppet  af  sex  månader  hade  han  eröfrat 
Polens  trenne  hufvudstäder,  Posen,  Warschau  och  Krakau,  för- 
mått största  delen  af  dess  adel  att  öfvergå  på  sin  sida,  för- 
drifvit  Johan  Kasimir  från  hans  rike  och  tvungit  kurfursten 
af  Brandenburg  till  förbund.  Men  redan  i  början  af  år  1656 
hade  utsigterna  begynt  mörkna.  Holland,  som  redan  föregående 
höst  hade  eröfrat  Nya  Sverige  i  Amerika,  tillrustade  nu  äfven 
i  Europa  ett  krig  mot  Sverige,  och  likaså  förebådade  Rysslands 
hela  uppträdande  intet  godt.  Polackarne  sjelfva  hade  små- 
ningom hemtat  sig  från  sin  första  förskräckelse  och  drogo  sig 


KARL    X    GUSTAFS    REGERINGSTID,     16  54 16  60.  261 

hoptals  ifrån  Karl.  Då  återkom  Johan  Kasimir  till  sitt  rike 
och  kallade  tatarerna  till  hjelp.  Karl  ilade  väl  ifrån  Preussen 
emot  söder,  slog  med  sitt  svenska  och  finska  rytteri  en  öfver- 
lägsen  fiendtlig  styrka  vid  Golombo  (vid  Weichsel)  och  fram- 
trängde ända  till  Galicien.  Men  härifrån  nödgades  han  åter 
draga  sig  tillbaka  och  var  nära  att  blifva  innestängd  i  hörnot 
emellan  Weichsel  och  San,  derifrån  han  endast  genom  sin 
undransvärda  djerfhet  räddade  sin  lilla  här  tillbaka  till  Warschau. 
Under  tiden  hade  en  mindre  afdelning  svenskar  och  finnar  satt 
sig  i  marsch  till  konungens  undsättning,  men  blef  fullständigt 
skingrad  vid  Warka.  Från  Warschau  tågade  Karl  till  nedra 
Weichsel.  Men  Arvid  Wittenberg,  som  qvarlemnades  till 
Warschaus  försvar,  nödgades  efter  tre  månaders  manlig  strid 
uppgifva  staden  (den  21  Juni)  och  dog  kort  derpå  i  fången- 
skap i  Zamosc.  Konungen,  som  nu  hade  tvungit  Brandenburg 
till  fastare  förbund,  kom  alltför  sent  till  Warschaus  undsätt- 
ning, men  skyndade  i  förening  med  kurfursten  emot  den  utan- 
för Warschau  församlade  fiendtliga  hären  och  vann  efter  tre 
dagars  strid  en  lysande  seger.  Men  polackarne,  ehuru  öfver- 
vunne,  läto  dock  icke  beveka  sig  till  fred  och  för  Karl  förflöt 
ännu  ett  år  i  dessa  trakter  under  beständiga  strider.  Bland 
dessa  vilja  vi  nämna  en,  som  förtjenar  bevaras  i  finnarnes 
hogkomst.  Fästningen  TyTcoczin  vid  Narovafloden  var  anförtrodd  åt 
500  finska  dragoner  under  öfverste  Rosens  befäl.  Hela  lithauiska 
armén  begynte  belägra  denna  fästning,  och  då  finnarne  ej  längre 
kunde  uppehålla  fienderna,  sprängde  de  fästningen  och  sig  sjelfva 
i  luften,  jämte  en  stor  del  af  de  stormande,  den  17  Januari 
1657.  Följande  vår  gjorde  Karl  ett  tredje  tåg  till  södra  Polen, 
der  han  förenade  sig  med  Transsilvaniens  furste,  Georg  Rakoczy. 
Men  detta  förbund  medförde  ej  någon  afgörande  vändning  i 
kriget.  Under  tiden  hade  Ryssland  erbjudit  polackarne  vapen- 
stillestånd och  i  dess  ställe  låtit  sina  krigshärar  infalla  i  Liff- 
land,  Ingermanland  och  Finland.  Ryssarnes  hufvudanfall  stäldes 
emot  Riga,  och  Karl  hade  redan  en  gång  för  afsigt  att  sjelf 
begifva  sig  dit  för  att  möta  dem,  ehuru  det  sedan  ej  blef 
iitaf.  Men  Finland  lemnade  han  helt  och  hållet  att  försvara 
sig  sjelf  på  bästa  sätt.  Vi  skola  emellertid  egna  en  stunds 
uppmärksamhet  åt  förhållandena  derborta. 

Det  var   ej  svårt  att  på  förhand  antaga,  att  rikets  östra 
granne    förr   eller    senare    skulle    försöka   att   bryta   de  hårda 


262  FINLANDS    HISTOHIA. 

vilkor,  som  vid  fredsslutet  i  Stolbova  hade  blifvit  honom  före- 
lagda, och  den  nuvarande  czaren  Alexei  31ichailovitsch  (från 
år  1645)  hade  redan  tidigt  visat,  hvad  han  hade  i  sinnet, 
genom  att  till  sin  titel  tillägga  orden:  "fädrens  och  förfädrens 
efterträdare."  Det  var  äfven  ganska  naturligt,  att  det  stora 
ryska  riket  ville  komma  i  besittning  af  en  hafskust,  för  att 
erhålla  en  direktare  handelsväg  till  utlandet,  än  genom  Arkangel. 
Dessutom  upphäfde  äfven  innevånarne  i  Ingermanland  och 
Kexholms  län  bittra  nödrop  öfver  religionsförtrycket,  och  det 
ryska  folket  brann  af  begär  att  komma  till  deras  hjelp.  Den 
svenska  regeringen  trodde  dock  allt  fortfarande,  hvad  den  äfven 
gerna  önskade,  nämligen  att  ryssarna  icke  skulle  våga  bryta 
freden,  och  ehuru  fredsunderhandlingarnas  gång  allt  tydligare 
förebådade  kriget,  förblefvo  dock  försvarsåtgärderna  på  den 
finska  sidan  på  högst  dålig  fot.  Gustaf  Evertsson  Horn,  som 
år  1654  blifvit  generalguvernör  öfver  Ingermanland  och  Kex- 
holms län,  tillkännagaf  för  vederbörande  såväl  farans  annalkande, 
som  landets  och  fästningarnas  förfallna  tillstånd ;  men  regeringen 
i  Stockholm  svarade,  att  den  ej  trodde  att  kriget  skulle  ut- 
bryta, och  skickade  åt  honom  endast  ett  obetydligt  förråd 
ammunition.  Om  våren  1656  blef  det  dock  klart,  att  ett  krig 
var  oundvikligt,  och  fältmarskalken  Gustaf  Adolf  Leijonhufvud, 
grefve  till  Raseborg,  erhöll  ledningen  af  Finlands  försvar.  Men 
innan  denne  ens  hann  fram  till  ort  och  ställe,  var  ryssarnes 
anfall  redan  i  full  fart. 

De  första  dagarne  i  Juni  ryckte  fienden  på  ömse  sidor 
om  Ladoga  öfver  gränsen.  I  söder  visade  sig  en  flotta  af 
några  hundra  ryska  lodjor  utanför  Nöteborg,  hvars  belägring 
nu  började,  i  det  samtidigt  omkring  tusen  man  begåfvo  sig 
till  Nyenskans  och  under  natten  brände  och  plundrade  den 
lilla  staden.  En  mindre  här  ankom  till  Suvanto  och  uppslog 
der  sitt  läger.  På  norra  kusten  af  Ladoga  hade  samtidigt 
en  annan  afdelning,  för  det  mesta  bestående  af  rytteri,  fram- 
ryckt till  de  östra  trakterna  af  Kexholms  län  och  i  Sordovala 
bemägtigat  sig  flere  med  säd  lastade  fartyg.  Öfverallt  hade 
den  grekiska  befolkningen  emottagit  ryssarne  som  sina  räddare 
och  gifvit  dem  bistånd  af  alla  slag,  mot  att  de  i  dess  ställe 
fingo  skydd  till  lif  och  egendom.  Deremot  hemföllo  de  lutherska 
invånarne  åt  fångenskap  och  död,  om  de  ej  ville  öfvergifva  sin 
religion.     Adelsgårdarne    och    de    lutherska    kyrkorna   brändes 


KARL    X    GUSTAFS    REGERINGSTID,     16  54 1660.  263 

och  alla  herremän,  hvilka  ej  hunnit  undkomma,  dödades  eller 
fängslades.  Förskräckelsen  i  de  finska  gränsmarkerna  var  så 
mycket  större,  som  det  ej  fans  nästan  någon  militär.  "Ville 
Gud,  att  jag  hade  1,000  goda  ryttare,"  skref  från  Narva  Gustaf 
Evertsson  Horn  till  konungen,  "men  nu  måste  jag  med  sorg 
och  förtret  låta  ryssarne  göra  hvad  de  vilja."  Hans  ovilja 
var  så  mycket  bittrare,  som  för  tillfället  öfver  fyratusen  af  det 
berömda  finska  rytteriet  kämpade  på  främmande  slagfält  och 
af  hela  finska  armén,  hvars  antal  nu  uppgick  till  inemot  20,000 
man,  knapt  någonting  var  qvarlemnadt  till  fosterjordens  försvar. 
Med  skäl  fruktade  man,  att  hela  Finland  skulle  råka  i  fien- 
dernas händer,  isynnerhet  som  Leijonhufvud  ännu  dröjde  i 
Liffland.  Men  emellertid  grepo  tjenstemännen  på  ort  och  ställe 
samt  sjelfva  befolkningen  med  stor  ifver  till  nödiga  försvars- 
åtgärder. I  hvarje  landskap  tågade  man  ur  huset  under  lands- 
höfdingens  befäl  till  länets  gräns,  och  de  få  i  landet  qvarlem- 
nade  soldaterna  kallades  tillsamman.  Landshöfdingen  i  Viborg, 
Axel  Stålarm,  hade  nyss  aflidit;  men  öfverste  Burmeister  öfver- 
tog  befälet  i  staden,  hvars  innevånare  med  patriotiskt  mod 
beslöto  göra  fienden  motstånd.  Till  och  med  skolgossarne  och 
gymnasisterne  grepo  till  vapen  och  gjorde  under  fyra  veckor 
vakt  på  stadens  murar,  omvexlande  med  borgerskapet.  I  slutet 
af  Juni  utsände  Burmeister  en  mindre  afdelning,  som  öfverrumplade 
lägret  i  Taipale  och  förskingrade  dervarande  fiender.  Då  den 
närmaste  faran  sålunda  var  undanröjd,  afskedades  skolungdomen 
med  mycket  tacksägelser  från  sin  krigstjenst;  men  tretton  yng- 
lingar emottogo  de  officersfullmagter,  som  erbjödos  dem. 

Samtidigt  hade  ryssarne  natten  emellan  den  2  och  3  Juli 
med  lodjor  ankommit  till  Kexholm,  der  de  landstego  och  bör- 
jade belägra  slottet.  Slottets  besättning  bestod  af  endast  190 
man;  men  dess  manhaftige  kommendant,  den  finske  kaptenen 
Olof  Bengtsson  (han  var  ej  af  adlig  slägt  och  hade  ej  heller 
något  tillnamn),  svarade  med  krut  och  bly  på  fiendens  upp- 
fordringar, och  en  rysk  truppafdelning,  som  lägrat  sig  på  Kal- 
liosaari  holme,  nedgjordes  eller  tillfångatogs  under  ett  nattligt 
utfall.  Belägringen  fortsattes  dock  med  all  ifver  under  led- 
ning af  den  ryske  befälhafvaren  Michael  PuschkiiL  Burmeister 
försökte  att  från  Viborg  komma  de  belägrade  till  undsättning. 
Han  förde  med  sig  150  ryttare,  200  dragoner  och  800  i  kom- 
panier   fördelade   bönder.     Ryssarne   hade  åter  bemägtigat  sig 


264  FINLANDS    HISTORIA. 

Taipale  köping,  och  finnarne  nödgades  göra  halt  vid  Bautus 
kyrka.  Här  anföllos  de  af  ryssarne  den  14  Juli,  hvilka  dock 
efter  fyra  timmars  strid  kastades  tillbaka.  De  finska  bönderna 
hade  slagits  som  gamla  krigsbussar;  bland  de  stupade  namnes 
fanbäraren  Bartholdus  Simonis,  en  af  de  ynglingar,  hvilka  hade 
utbytt  boken  mot  svärdet.  Men  denna  seger  medförde  ej  någon 
direkt  fördel,  ty  Burmeisters  skara  var  alltför  svag,  för  att 
kunna  tränga  längre  fram.  Äfven  på  andra  orter  längs  gränsen 
flammade  krigslågan.  Staden  Brahe  i  öfre  Karelen  uppbrändes. 
En  fiendtlig  afdelning  tågade  till  Savolaks,  härjade  ohyggligt  i 
Kerimäki  och  Sääminge,  brände  staden  Nyslott  och  inneslöt 
sjelfva  fästningen.  En  annan  afdelning  inföll  likaså  i  Kajana 
län.  Men  i  hvardera  landskapet  jagade  befolkningen  sjelf 
fienderna  åter  öfver  gränsen.  Savolaksarne  intogo  genom  en 
oförmodad  stormlöpning  det  ryska  lägret,  befriade  sina  fångne 
landsmän  och  förskingrade  belägringshären.  Kajanaboerne  åter 
slogo  fienden  i  trenne  drabbningar  och  eröfrade  två  fanor, 
hvilka  de  genom  utskickade  två  år  senare  såsom  segertecken 
läto  nedlägga  inför  konungen,  som  då  uppehöll  sig  i  Göteborg. 
Innevånarnes  egen  manhaftighet  hade  sålunda  skyddat  landets 
egentliga  område;  men  Ingermanland  och  Kexholms  län  voro  i 
fiendernas  våld  och  dessa  lands  begge  fästningar  belägrades  af 
de  fiendtliga  härarne. 

Småningom  begynte  dock  försvarsanstalterna  försättas  i 
bättre  skick.  Rådet  i  Stockholm  hade  befalt  landshöfdingarne 
att  hålla  länsmöten  med  ständerna,  dervid  de  skulle  framställa 
regeringens  stora  trångmål,  som  ej  medgaf  någon  hjelpsändning 
från  Sverige,  och  sålunda  öfverenskomma  med  befolkningen  om 
ny  utskrifning  af  soldater  samt  andra  uppoffringar  till  fädernes- 
landets försvar.  Denna  uppmaning  följdes  öfverallt  med  bered- 
villighet. Sålunda  erbjödo  t.  ex.  ombuden  från  Tavastland  och 
Nyland,  hvilka  sammanträdde  i  Helsingfors,  frivilligt  hvarje 
åttonde  man,  ehuru  regeringen  föreslagit  endast  hvar  tionde. 
Samtidigt  kom  från  konungen  befallning,  att  skatteinkomsterna 
från  Finland  skulle  användas  till  landets  eget  försvar.  I  slutet 
af  Juli  ankom  slutligen  Leijonhufvud  från  Riga  till  Viborg, 
förande  med  sig  Erik  Kruses  regemente  Åbo  läns  rytteri. 
Äfven  en  mindre,  ganska  klent  utrustad  flotta  afsändes  under 
Wrangels  befäl  från  Stockholm  till  Neva-trakten.  Sedan  dessa 
åtgärder  blifvit  vidtagna,   beslöt  man  att  skynda  till  Kexholms 


KARL    X    GUSTAFS    REGERINGSTID,     1654 1660.  265 

undsättning.  Några  kringströfvande  fiendtliga  skaror  skingrades 
eller  togos  till  långa,  och  den  30  Augusti  ankom  finska  hufvud- 
hären,  vid  pass  1,600  man,  till  det  belägrade  slottet  och  ut- 
jagade ryssarne  ur  deras  belägringsverk  söder  om  staden. 
Sedan  Kexholm  emottagit  nödig  förstärkning,  vände  Leijonhufvud 
sin  marsch  emot  Nevafloden,  då  han  ej  förmådde  helt  och 
hållet  fördrifva  de  belägrande.  Ryssarne  fortsatte  belägringen 
ännu  i  tre  veckor;  men  en  dag  lät  Olof  Bengtsson  sitt  folk 
under  trumhvirflar  och  med  flygande  fanor  marschera  fram  och 
åter  i  slottet,  så  att  de  belägrande  trodde  en  större  undsätt- 
ningshär hafva  anländt  och  i  största  hast  gåfvo  sig  i  väg-  der- 
ifrån.  Öfver  hufvud  hade  kriget  å  ömse  sidor  antagit  en 
ohygglig  karakter.  Leijonhufvud  hade  låtit  nedhugga  alla  fån- 
garna och  ryssarne  förforo  ingalunda  med  större  mildhet. 
Innan  de  aftågade,  uppbrände  de  lefvande  tre  fångna  soldater. 
Under  tiden  hade  Leijonhufvud  ankommit  till  Nyenskans 
och  der  förenat  sig  med  den  lilla  trupp  af  700  man,  som 
Horn  lyckats  sammanbringa  i  Narva.  Deras  gemensamma 
sträfvan  var  nu  att  på  ett  eller  annat  sätt  få  fienden  fördrifven 
äfven  från  belägringen  af  Nöteborg.  Der  hade  fästningens 
kommendant,  Frans  Grawe,  med  endast  120  mans  besättning 
gjort  ett  tappert  motstånd.  Då  de  belägrande  genom  stora 
löften  försökte  öfvertala  honom  att  uppgifva  fästningen,  svarade 
han:  "äpplen  och  päron  skänker  man  bort,  men  ej  en  slik 
nöt!"  Grawe  sjelf  dog  under  belägringen,  men  fienderna  gjorde 
likväl  icke  några  framsteg,  till  dess  de  slutligen  i  medlet  af 
November  sjelfve  uppbrände  sitt  läger  och  aftågade.  Kort 
derefter  afled  i  lägret  i  Rautus  fältmarskalken  Leijonhufvud 
vid  ganska  unga  år.  Kruse  öfvertog  tills  vidare  befälet; 
men  till  följd  af  årstiden  föreföll  nu  mera  endast  obetyd- 
liga skärmytslingar  vid  gränsen.  Sedan  vinterföret  inträffat, 
gjorde  Kruse  plundringståg  till  Olonets,  hvarest  man  for 
fram  på  det  ohyggligaste.  Likaså  skickade  äfven  Horn, 
som  nu  .  hade  öfverbefälet,  påsktiden  300  ryttare  till  gränsen 
af  Salmis,  hvarvid  den  stora  på  ryska  sidan  belägna 
Tulomajärvi  byn  uppbrändes.  Till  vår  sorg  nödgas  vi  om- 
tala, att  det  finska  krigsfolket  uppförde  sig  i  fiendens 
land  likaså  grymt,  som  ryssarne  i  Finland,  och  likväl  voro 
innevånarne    i    Olonets    idel    finnar,    ehuru    ett    annat    öfver- 


266  FINLANDS    HISTORIA. 

välde  och  en  annan  tro  gjort  dem  främmande  för  sina  stam- 
förvandter. 

Sålunda  var  nu  åtminstone  den  största  faran  öfverstånden, 
och  Finland  kunde  prisa  sin  lycka,  att  hafva  undsluppit  för 
så  billigt  pris.  Orsaken  härtill  var  den,  att  czarens  hufvud- 
styrka,  100,000  man,  hade  vändt  sig  emot  Liftland  och  D vina- 
trakterna, hvarest  Riga  under  några  veckor  utan  framgång 
belägrades,  men  Dorpat  deremot  intogs.  Om  denna  storm  hade 
träffat  Finland  i  dess  helt  och  hållet  utblottade  tillstånd,  skulle 
troligen  förstörelsen  utbredt  sig  öfver  hela  landet.  Likväl 
kunde  man  ej  veta,  hvilket  ögonblick  ett  nytt  anfall  förestod, 
och  Horns  hela  styrka  utgjordes  af  endast  4,000  man,  hvaraf 
han  dessutom  på  konungens  befallning  nödgades  skicka  ett 
betydligt  antal  till  Liffland,  der  Magnus  de  la  Gardie  förde 
befälet.  I  Augusti  1657  gjorde  ryssarne  ett  nytt  anfall  emot 
Kexholm,  men  fördrefvos  åter,  då  Horn  anryckte  till  stadens 
undsättning.  Midt  under  dessa  blodiga  lekar  infann  sig  en 
annan  fiende,  pesten,  som  från  Polens  slagfält  begynte  utbreda 
sig  äfven  till  Finlands  bygder,  försvagande  dess  redan  eljest 
nog  ringa  försvarskrafter.  Då  fick  Horn  befallning  att  sända 
800  man  nyss  utskrifne  finska  rekryter  till  Riga.  Horn  vägrade, 
i  det  han  sökte  visa  omöjligheten  häraf.  Konungen  förnyade 
sin  befallning  i  stränga  ordalag.  Horn  hörsammade  likväl  icke. 
"Jag  kan  ej  annat  tro,"  skref  denne,  "än  att  man  ingifvit 
Eders  Majestät,  att  Finland  skulle  hafva  öfverflöd  på  folk,  en 
sak  hvilken  jag  skulle  af  hjertat  önska;  dock  är  min  fasta 
tro,  att  Eders  Kongl.  Majestäts  nådiga  vilja  icke  är  att  förlåta 
Finland  och  Viborg,  såsom  en  konsiderabel  ort."  Konungen 
synes  funnit  dessa  skäl  bindande,  men  befalte  nu,  att  man 
från  Finland  skulle  sammanskrapa  så  mycket  folk  som  möjligt, 
vore  det  också  minderåriga  ynglingar,  och  skicka  till  honom.  — 
De  finska  soldaterna  voro  på  denna  tid  verldens  ryktbaraste 
krigare,  men  så  drog  man  äfven  försorg  derom,  att  lärospånen 
fingo  göras  i  tidiga  år. 

Bland  detta  års  anmärkningsvärdaste  företeelser  voro  de 
s.  k.  landskapsmöten,  hvilka  i  stället  för  riksdag  höllos  öfver 
hela  riket,  nämligen  7  i  Sverige  med  Österbotten  och  3  i 
Finland.  För  krigets  fortsättande  behöfde  man  en  ny  bevillning 
af  skatter  och  krigsfolk,  och  då  konungen  ej  sjelf  kunde  in- 
finna sig,  befullmägtigade  han  några  af  riksråden  för  de  skilda 


KARL    X    GUSTAFS    REGERINGSTID,    16  54 16C.0:  267 

landskapen.  Vester-  och  Österbottens  landskapsmöte  hölls  i 
Torneå  under  Karl  Mörners  och  Erik  Sparres  inseende ;  dervid 
var  ett  högst  ringa  antal  närvarande,  endast  5  bönder  och 
ingen  adelsman.  Talrikare  besökta  voro  de  möten,  som  sam- 
tidigt höllos  i  de  sydligare  delarne  af  Finland,  nämligen  i 
början  af  Maj  på  Åbo  slott,  i  början  af  Juni  i  Helsing- 
fors och  i  början  af  Juli  i  Viborg.  Vid  dessa  tre 
möten  var  Gustaf  Evertsson  Horn  konungens  befullmägtigade 
ombud,  och  det  hela  tillgick  enligt  den  faststälda  riks- 
dagsordningen. Landtmarskalkar  t.  ex.  voro:  vid  mötet  i 
Åbo  hofrättens  dersammastädes  vice  president  Johan  Munck 
till  Fulkkila,  vid  Tavastlands  och  Nylands  möten  assessor 
Rosenkrantz,  och  i  Viborg  ståthållaren  på  slottet  Klöfver- 
skiöld.  Presteståndets  talman  i  Åbo  var  Eskil  Petrceus,  som 
år  1652  efter  Rothovius  blifvit  biskop  öfver  Åbo  stift,  men 
redan  nu  om  hösten  detta  år  afled;  i  Helsingfors  och  Viborg 
voro  kyrkoherdarne  i  Perno  och  Jääskis  talmän,  emedan  biskops- 
stolen i  Viborg  för  tillfället  var  ledig.  Åbo  läns  bondestånd 
hade,  besynnerligt  nog,  tvenne  talmän,  den  ena  talande  svenska, 
den  andra  finska.  Orsaken  härtill  var  synbarligen  den,  att 
svenskan  redan  vid  de  allmänna  riksdagarne  fått  sig  företrädet 
tillerkändt,  ehuru  man  vid  detta  särskilda  tillfälle  icke  kunde 
helt  och  hållet  skjuta  finskan  undan.  Föröfrigt  måste  man 
förvåna  sig  öfver,  att  ej  dessa  tre  landtdagar  sammanslogos 
till  en  enda ;  kanske  man  i  denna  händelse  fruktade  ett  större 
motstånd.  Nu  biföll  hvarje  möte  för  sig  i  hufvudsaken  till 
regeringens  framställningar;  besluten  voro:  att  följande  års  ut- 
skrifning  genast  skulle  verkställas,  samt  likaledes  de  två  näst- 
följande  åren  förskottsvis,  och  att  den  vid  sista  riksdag  bevil- 
jade krigsskatt  skulle  utgå  ända  till  år  1660.  Detta  var 
kanske  den  största  börda,  som  Finlands  befolkning  hittills  hade 
dragit  i  och  för  Sveriges  krig;  men  nu  gälde  det  ju  i  sjelfva 
verket  att  försvara  sitt  eget  fädernesland.  Derför  fingo  lands- 
höfdingarne  redan  följande  vinter  befolkningen  att  samtycka 
dertill,  att  under  detta  år  (1658)  de  två  följande  årens  utskrif- 
ningar  med  ens  skulle  verkställas.  Likväl  är  det  att  förmoda, 
att  äfven  af  dessa  rekryter  en  stor  del  fördes  till  dessa  aflägsna 
främmande  stridsfält,  hvarest  konungen  fortsatte  Sveriges  eröfrings- 
planer.  Kriget  mot  Ryssland  fördes  under  tiden  fortfarande 
uti    Ingermanland,    der  friherre  Krister  Klasson  Horn  nu  var 


268  ETS1AMD8    HISTORIA. 

generalguvernör.  Men  någonting  synnerligen  anmärkningsvärdt 
tilldrog  sig  icke  på  detta  håll.  Från  Kajanatrakten  åter  gjordes 
år  1658  ett  plundringståg  till  Solovetska  klostrets  område ;  men 
då  czaren  skickade  ett  par  hundra  strelitser  till  undsättning, 
upphörde  snart  kriget  på  dessa  orter.  Ryssarne  hade  redan 
begynt  söka  fred,  och  ehuru  Karl  Gustaf  i  början  ämnade 
fordra  i  skadeersättning  hela  ryska  Lappland  samt  vestra  kusten 
af  Hvita  hafvet  och  Olonets  ända  till  Swir-floden  (Syvärijoki), 
så  afstod  han  dock,  för  att  få  fred  från  detta  håll,  från  alla 
dessa  fordringar.  I  December  1658  ingicks  en  treårig  vapen- 
hvila  i  Wallisaari  by  emellan  Narva  och  Waskinarva.  Denna 
vapenhvila  förändrades  till  en  formlig  fred  om  sommaren  1661 
i  Kardis  by  (Lajus  socken)  i  nordöstra  Liffland.  Någon  för- 
ändring af  gränsen  emellan  de  bägge  rikena  skedde  dervid 
icke,  utan  denna  förblef  sådan,  som  den  hade  blifvit  stadfäst 
vid  fredsslutet  i  Stolbova. 

Kriget  med  Ryssland  hade  visserligen  medfört  något  för- 
luster för  Karl,  men  för  öfrigt  icke  det  minsta  hejdat  hans 
vidsträckta  planer.  Efter  slaget  vid  Warschau  begynte  konun- 
gen redan  tröttna  vid  de  polska  angelägenheterna;  derför  såg 
han  nästan  med  tillfredsställelse  ett  nytt  stridsfält  öppna  sig 
för  honom,  då  Danmark  om  sommaren  1657  förklarade  krig, 
i  afsigt  att  återvinna  hvad  detsamma  genom  freden  i  Brömse- 
bro  hade  förlorat.  Med  utomordentlig  snabbhet  förde  nu  Karl 
hufvudstyrkan  af  sin  här  från  Polen  genom  Pommern  till  Hol- 
stein  och  eröfrade  inom  tre,  fyra  veckor  hela  Schlesvig  och 
större  delen  af  Jutland.  Fiendernas  antal  ökades  derunder  på 
alla  håll;  Österrike  och  Brandenburg  förenade  sig  med  Polen, 
Krakau  gick  förloradt  och  furst  Rakoczy  drefs  tillbaka  inom 
sina  gränser.  Men  i  Danmark  var  Sveriges  krigslycka  lysande. 
Den  starka  fästningen  Fredriksodde  (Fredericia),  hvilken  skyd- 
dade öfvergången  till  öarne,  intogs  redan  i  Oktober,  och  då 
den  ovanligt  starka  vintern  hade  slagit  en  isbrygga  öfver  hafvet, 
förde  konungen  i  slutet  af  Januari  och  i  början  af  Februari 
1658  sin  här  öfver  Belten.  Danmark,  sålunda  hotadt  under 
murarne  af  sin  hufvudstad,  nödgades  söka  fred  på  hvad  vilkor 
som  helst.  Denna  afslöts  i  Roeskilde  redan  i  Februari  1658 
och  genom  den  samma  öfverlemnades  åt  Sverige  Skåne,  Halland, 
Blekinge  och  ön  Bornholm,  eller  den  del  af  danska  riket,  som  låg  på 
östra  sidan  om  Öresund,  och  dertill  ännu  det  under  Norge  hörande 


KA  KL    X    GUSTAFS    REGERINGSTID,     1654 1  6  G  0 .  269 

Bohuslän  och  Trondhjems  amt  med  Finnmarken.  Detta  var 
den  vigtigaste  eröfring,  Sverige  någonsin  gjort;  ty  den  svenska 
nationaliteten  erhöll  genom  dessa  områden  en  ansenlig  tillökning. 
Snart  ångrade  likväl  Karl,  att  han  ej  med  ens  införlifvat 
hela  Danmark  med  sitt  rike.  Han  hade  för  närvarande  för- 
klarade fiender  i  Ryssland,  Polen,  Österrike  och  Brandenburg, 
och  som  bäst  begynte  Holland  sända  sina  flottor  till  Östersjön 
för  att  strida  emot  Sverige.  Under  sådana  omständigheter 
var  Danmark  en  opålitlig  vän  och  borde  derför  helt  och  hållet 
förödmjukas.  Karl  hade  redan  begifvit  sig  till  Pommern,  för 
att  vända  sig  emot  Brandenburg,  då  han  plötsligt  inskeppade 
sin  krigshär  och  landsteg  på  Seeland  i  Augusti  1658.  Men 
Köpenhamns  befolkning  rustade  sig  till  ett  tappert  motstånd 
och  den  holländska  flottan  ankom  till  dess  undsättning.  Från 
alla  håll  hopade  sig  åskmolnen.  I  Trondhjem  och  på  Born- 
holm afkastade  befolkningen  det  svenska  oket,  Brandenburgs, 
Österrikes  och  äfven  Polens  härar  nalkades  genom  Jutland; 
de  sluppo  öfver  sundet  till  Fyen  och  slogo  i  slaget  vid  Ny- 
borg, November  1659,  en  afdelning  af  den  svenska  hären. 
Anfallen  mot  Köpenhamn  hade  misslyckats,  i  Pommern  och 
Preussen  hade  segern  vändt  sig  till  fiendernas  sida;  hela  verl- 
den  tycktes  förena  sig  mot  den  svenska  konungens  omåttliga 
ärelystnad.  Karl  hade  sammankallat  ständerna  till  Göteborg 
och  begaf  sig  sjelf  dit  i  slutet  af  år  1659.  Der  insjuknade 
han  plötsligt  och  dog  den  13  Februari  1660  vid  endast  37 
års  ålder,  lemnande  sitt  rike  i  en  ganska  farlig  belägenhet. 
Hans  son,  Karl  XI,  var  endast  fyra  år  gammal,  och  sålunda 
tillsattes  nu  ånyo  en  förmyndareregering,  i  spetsen  för  hvilken 
stod  Karl  Gustafs  enka,  den  holsteinska  prinsessan  Hedvig 
Eleonora,  samt  rikets  fem  högste  embetsmän.  Den  nya  regerin- 
gens första  uppdrag  var  att  på  alla  håll  göra  ett  slut  på 
krigsbullret.  År  1660  ingicks  i  Oliva  fred  med  Polen,  Öster- 
rike och  Brandenburg,  samt  i  Köpenhamn  med  Danmark. 
Polen  återfick  allt,  som  blifvit  eröfradt,  och  dess  konung  af- 
stod  från  sina  anspråk  på  svenska  kronan.  Äfven  Danmark 
återfick  Bornholm  och  Trondhjems  amt  med  Finnmarken;  men 
alla  öfiiga  från  Danmark  eröfrade  områden  förblefvo  under 
Sverige.  Att  året  derpå  freden  med  Ryssland  bekräftades,  är 
i  det  föregående  omtaladt. 


270  FINLANDS     HISTORIA. 

Karl  X:s  korta  regering  var,  ehuru  den  ej  förändrade 
Finlands  gränser,  likväl  i  afseende  å  sina  politiska  följder 
vigtigare,  än  man  vid  första  ögonkastet  skulle  förmoda.  Om 
krigets  ödeläggelse  och  andra  detsamma  åtföljande  lidanden 
skola  vi  icke  vidare  tala.  Der  kriget  hade  gått  fram,  isyn- 
nerhet i  Ingermanland,  men  äfven  i  Kexholms  län,  hade  för 
det  mesta  den  ringa  odling,  som  föregående  årtionden  hade 
åstadkommit,  blifvit  utrotad.  Men  en  vigtig  följd  af  den  öfver- 
ståndna  striden  var,  att  de  nationella  förhållandena  i  dessa 
trakter  antogo  en  alldeles  ny  gestaltning.  De  grekisk-katolska 
innevånarne  hade  hittills  gjort  det  ihärdigaste  motstånd  emot 
alla  sammansmältningsförsök  och  i  sjelfva  kriget  på  allt 
sätt  understödt  fienderna.  De  träffades  nu  af  de  öfrige  fin- 
narnes  skoningslösa  hämnd,  och  till  och  med  sådana  män,  som 
Gustaf  Evertsson  Horn,  ansågo  det  enda,  man  kunde  göra,  vara 
att  helt  och  hållet  förjaga  dem  ur  riket.  Regeringen  följde 
väl  icke  denna  radikala  utväg,  utan  vidtog  allt  allvarsammare 
åtgärder  till  deras  omvändelse,  och  följden  deraf  blef  nästan 
den  samma;  ty  ensamt  från  Kexholms  län  sägas  öfver  fyra- 
tusen familjer  hafva  utflyttat.  I  deras  ställe  kommo  småningom 
nya  inbyggare  från  Savolaks,  Tavastland  och  öfriga  finska  land- 
skap. Uti  Ingermanland  försiggick  denna  flyttning  icke  lika  hastigt 
och  lika  fullständigt.  Efter  kriget  hade  en  stor  del  grekisk- 
katolska ingrer  återkommit  till  sina  boningsplatser,  och  den 
kyrkliga  reorganisationen  gick  trögt.  Först  då  professorn  i 
Åbo  Johan  Gezelius  d.  y.  utnämndes  till  superintendent  i  Narva 
(1681 — 1689),  begynte  man  äfven  derstädes  med  ifver,  ehuru 
ej  med  full  framgång,  arbeta  på  de  främmande  trosförvandternas 
omvändelse.  Men  Kexholms  län  var  nu  oupplösligt  förenad  t 
med  den  finska  nationaliteten,  från  hvilken  förening  de  kom- 
mande tidernas  politiska  omstörtningar  ej  förmådde  skilja  det- 
samma. Ännu  större  förändringar  i  Finlands  nationella  gränser 
skulle  Karl  X:s  regering  kunnat  åvägabringa,  om  han  för  sina 
öfriga  planer  hade  gifvit  sig  tid  att  använda  sina  segerrika 
vapen  till  detta  lands  fromma.  En  tanke  att  utvidga  Finlands 
östra  gränser  till  Onega  och  Hvita  hafvet  synes  väl  någon  gång 
uppstått  i  hans  företagsamma  sinne,  och  ännu  sex  år  efter 
hans  död  var  denna  plan  vid  lif  inom  den  svenska  regeringen. 
Men  rikets  yttre  angelägenheter  begynte  redan  erhålla  ett  all- 
deles   förändradt    utseende,    och    det    är    att    märka,  att  just 


KARL   X    GUSTAFS    REGERINGSTID,    1654 1660.  271 

Karl  X:s  stora  krigsbedrifter  hade  förminskat  Finlands  betydelse 
för  den  svenska  statsbyggnaden.  Sverige  hade  nämligen  genom 
dessa  krig  uppnått  sina  naturliga  gränser  i  söder  och  ansenligt 
förökat  nationens  folkstock  genom  de  danska  landskapens  eröfring. 
I  bredd  med  denna  förstärkta  svenskhet  kom  hädanefter  finsk- 
heten allt  mer  och  mer  att  stå  tillbaka,  försvagad  som  den 
var  af  den  starka  förblödning,  hvarmed  den  hade  köpt  Sveriges 
segrar.  Fröet  till  en  ny  framtid,  som  ännu  ingen  förutsåg, 
höll  redan  på  att  framgro  ur  dessa  ömsesidiga  förhållanden. 
Karl  X  Gustaf  var  utan  tvifvel  en  regent,  som  skulle 
förmått  hela  rikets  inre  sår  och  öfverhufvud  befordra  sina 
undersåtars  fredliga  förkofran,  om  ej  kriget  under  dessa  år 
helt  och  hållet  hade  tagit  hans  verksamhet  i  anspråk  och  der- 
efter  en  plötslig  död  satt  ett  mål  för  hans  bana.  Endast  af 
denna  orsak  blef  t.  ex.  reduktionen  icke  verkstäld;  ty  konun- 
gens vilja  och  afsigter  med  den  samma  voro  nog  tydliga.  Att 
Karl  X  för  öfrigt  skulle  hafva  åsidosatt  den  inre  förvaltningen, 
kan  ej  billigtvis  påstås.  Sjelf  besökte  han  aldrig  Finland; 
men  flere  omständigheter  visa,  att  han  med  omsorg  öfvervakade 
äfven  det  finska  folkets  ställning  och  dess  behof,  och  att  hans 
regering  hade  kunnat  medföra  mycken  välsignelse  för  Finland, 
om  hela  detta  mägtiga  snille  fått  använda  sina  krafter  i  fred- 
liga värf.  En  bland  de  vigtigare  regeringsåtgärderna  i  afseende 
å  Finlands  inre  historia  var,  att  år  1658  Johan  Terserus 
genom  konungens  särskilda  förordnande  utnämndes  till  biskop 
i  Åbo.  Denne  utomordentligt  företagsamme  man,  hvars  politiska 
ställning  vi  redan  i  det  föregående  hafva  framstält,  var  svensk 
till  börden,  men  var  likväl  redan  tidigare  bekant  för  Finland; 
han  var  nämligen  en  af  Åbo  universitets  första  professorer. 
Af  Terseri  verksamhet  som  finsk  biskop  vilja  vi  här  omnämna 
endast  det,  att  han  med  ifver  befordrade  folkets  läskunnighet, 
hvilken  i  sjelfva  verket  på  hans  tid  begynte  blifva  allmännare. 
Men  efter  konungens  död,  då  adeln  åter  tagit  regeringstyg- 
larne  i  sina  händer,  råkade  denne  aristokratiens  gamle  mot- 
ståndare i  förvecklingar,  hvilka  fördrefvo  honom  från  biskops- 
stolen (1664).  Om  denna  tilldragelse  blifva  vi  ännu  i  tillfälle 
att  yttra  några  ord,  då  vi  nu  gå  att  betrakta  Finlands  kultur- 
förhållanden under  Sveriges  magtperiod. 


272  FINLANDS    HISTORIA. 


5.    Eii  blick  pä  det  finska  samhället  vid  midten  af  17:de  seklet. 

Vi  hafva  i  det  föregående  sett,  huru  Sveriges  magt  upp- 
stått och  hvilken  andel  finska  folket  haft  uti  grundläggandet 
af  denna  magt.  Men  dessa  händelsers  inverkan  på  Finlands 
nationella  ställning  i  bredd  med  Sverige  är  en  fråga,  som  ännu 
från  skilda  håll  och  under  skilda  förhållanden  tarfvar  närmare 
belysas.  Det  kan  ej  nekas,  att  redan  Gustaf  Adolfs  regerings- 
tid starkare  tillknöt  föreningsbandet  emellan  Sverige  och  Fin- 
land och  sålunda  förökade  svenskhetens  välde  i  sistnämnda 
land.  Inom  svenska  regeringen  herskade  på  denna  tid  den  tro, 
att  finnarne  sjelfva  voro  oförmögne  till  en  sund  ordning  och 
att  endast  en  från  Sverige  inhemtad  reglementering  kunde 
höja  och  förbättra  detta  "barbariska  land  och  folk".  För  den 
skull  sändes  hit  för  ledningen  såväl  af  kyrkan,  som  förvalt- 
ningen och  lagskipningen  svenske  män,  af  hvilka  likväl  flere  i 
sjelfva  verket  hafva  efterlemnat  ett  äradt  namn  i  landets 
historia.  Likväl  förblefvo  de  finska  förhållandena  ganska  länge 
i  dåligt  rykte;  ännu  år  1657  klagade  Abobiskopen  i  konsisto- 
riet, att  man  i  Sverige  plägade  säga:  "när  det  går  tokugt,  så 
går  det  som  i  Finland."  För  öfrigt  begynte  äfven  sjelffallet 
det  svenska  namnets  tilltagande  glans  ställa  i  skuggan  den 
mindre  talrika  nation,  hvilken  såsom  en  trogen  bundsförvandt 
stod  vid  Sveriges  sida;  då  det  svenska  folket  slutligen  genom 
de  sex  provinser,  det  eröfrat  från  Danmark,  hade  förökat  sin 
nationalitet,  hade  storleksförhållandet  än  mer  förändrats  till 
Finlands  nackdel.  Kikets  gemensamma  namn  var  i  sjelfva 
verket  "Svenska  väldet"  eller  "Svensk-Göthiska  väldet"  (impe- 
rium Sveo-Gothicum),  och  likasom  man  förut  talade  om  "den 
romerska  verlden",  talade  man  nu  om  den  "svenska  verlden" 
(orbis  Suecanus).  Det  är  väl  sant,  att  äfven  finnarne  på 
denna  tid  blifvit  kända  för  det  öfriga  Europa;  men  de  om- 
talades blott  för  sin  tapperhet  eller  för  sin  nationella  envishet, 
men  aldrig  som  en  politisk  magt.  Då  t.  ex.  Richelieu  ville 
tadla  Axel  Oxenstjernas  stolta  och  oböjliga  karaktär,  sade  han, 
att  denne  hade  "något  af  göth  och  mycket  af  finne"  (un 
peu  Gothique  et  beaucoup  Finoise).  Men  derjämte  begynte 
äfven  finnarnes  trohet  mot  sina  regenter  blifva  känd  och  fick 
ett    nästan    till    ordspråk  öfvergående  beröm,  vitnande  sålunda 


K>"    BLICK    1*A     »ET    FINSKA    SAMHÄLLET    I     17:T)E    SEKLET.       273 

oin,  att  ej  blott  yttre  band  fäste  dem  vid  det  svenska  riket. 
Det  synes  i  sjelfva  verket  klarligen,  att  den  tidens  finnar  ansågo 
sin  förening  med  Sverige  vara  en  utomordentlig  fördel  för  dem, 
hvars  åtnjutande  de  af  alla  krafter  önskade  vedergälla.  De 
båda  folkens  förhållande  till  hvarandra  var  likasom  tvenne 
bröders  endrägtiga  samboende  i  ett  gemensamt  hem,  hvarest 
båda  hade  lika  mycket  att  säga,  men  husbondeväldet  hand- 
hades i  den  äldres  namn.  "Vi  äro  ej  såsom  trälar,  utan 
såsom  medlemmar  förenade  med  Sveriges  rike,"  sade  karelaren 
Bartholdus  Lakmannus  i  Viborg  i  sitt  loftal  till  Karl  Gustafs 
ära,  och  han  tillade  derutöfver  följande  märkliga  ord:  "Medges 
måste,  att  Sverige  i  många  afseenden  icke  kan  känna  för- 
monerna  och  den  gemensamma  nyttan  af  detta  förbund;  men 
man  bör  allvarligen  bedja  Gud,  att  det  ömsesidiga  förtroendet, 
den  ömsesidiga  kärleken  och  välviljan  städse  må  förökas,  så 
att  fäderneslandets  säkerhet  och  hela  statens  välfärd  dag  för 
dag  förnyas  och  tillväxer." 

En  inverkan  af  Sveriges  stigande  magt  var  likväl  den, 
att  Finlands  mest  framstående  män  och  ätter  nu  allt  mer  och 
mer  drogos  bort  från  det  aflägsna  fäderneslandet,  hvilket  nu 
mera  sällan  erbjöd  dem  ett  lämpligt  verksamhetsfält.  Finlands 
ryktbaraste  man  på  denna  tid,  Gustaf  Adolfs  "högra  hand", 
Gustaf  Karlsson  Horn  (f  1657),  likaså  berömd  fältherre  som 
menniska,  och  hans  jämnlike  i  krigiskt  rykte,  Arvid  Wittenberg 
(f  1657),  användes  båda  i  det  stora  krigets  värf  fjerran  borta 
från  Finlands  gränser.  Äfven  flere  andra  följde  samma  spår, 
bland  dem  friherre  Fabian  Berends,  hvilken  anförde  finska 
dragonerna  under  Karl  X:s  fälttåg.  Några  åter,  såsom  Klas 
och  Herman  Fleming,  Lorentz  Creutz  m.  fl.  hade  fått  sin  plats 
vid  Sveriges  regeringsärender  eller  användes  endast  tidtals  i 
och  för  Finlands  angelägenheter.  Bland  antalet  af  de  få, 
hvilkas  skicklighet  och  krafter  direkte  kommo  deras  fädernes- 
land till  godo,  var  presidenten  Johan  KurcJc  (f  1652),  Finlands 
rikaste  man  och  föröfrigt  berömd  såväl  för  sin  lärdom  som 
särskildt  för  sin  noggranna  kännedom  i  finska  språket.  Äfven 
den  sistnämndes  måg,  Gustaf  Evertsson  Horn,  hade  någon  tid 
fått  leda  Finlands  försvar  under  kriget  med  Ryssland.  Men 
det  vanligaste  var,  att  Finlands  högre  embeten  besattes  med 
främmande  män,  under  det  att  landets  egen  adel  användes  på 
andra    hall;    likaså    fördelades  äfven  förläningarna,  såsom  vi  i 

Finlands  historia.  18 


274  FINLANDS    HISTORIA. 

det  föregående  hafva  sett,  sålunda  att  största  delen  af  Finlands 
grefve-  och  friherreskap  tillföllo  främlingar,  hvilka  åter  läto 
dem  skötas  af  främmande  förvaltare.  I  allt  detta  få  vi  väl 
icke  se  något  slags  öfverlagd  afsigt  från  den  svenska  regerin- 
gens sida,  men  verkan  häraf  var  likväl  tydlig.  Finlands 
nationella  kraft  försvagades  derigenom  och  begynte  råka  i 
trångmål  under  det  påträngande  främmande  elementet. 

Följderna  af  dessa  förhållanden  trädde  likväl  först  små- 
ningom och  under  de  följande  tiderna  närmare  i  dagen;  ty 
den  finska  nationalkänslan  var  på  denna  tid  ännu  någorlunda 
stark.  Det  föll  då  ännu  icke  någon  in,  att  Finlands  män 
skulle  varit  svenskar;  namnet  "finska  nationen"  var  så  att 
säga  ett  stående  officielt  uttryck  såväl  i  hären,  som  samhället, 
och  till  och  med  Finlands  adliga  ätter,  hvilka  dock  otvifvel- 
aktigt  voro  mer  försvenskade  än  de  öfriga  samhällsklasserna, 
voro  såväl  efter  egen  som  andras  uppfattning  en  u finsk  adel". 
Det  är  utom  allt  tvifvel,  att  just  finnarnes  krigiska  hjelte- 
bragder  ånyo  betydligt  hade  höjt  deras  nationella  anseende 
och  sjelfkänsla.  "Svenskar,  Finnar,  Tyskar"  voro  de  tre  af- 
delningar  af  armén,  dem  hertigen  af  Weimar  på  Liitzens  slag- 
fält uppmanade  att  hämnas  konungens  död;  emellan  dessa  tre 
delades  äfven  interimsöfverbefälet  efter  Baners  död.  I  förhål- 
landena hemma  i  riket  giorde  sig  samma  uppfattning  gällande. 
Det  var  ett  "förbund",  som  förenade  storfurstendömet  Finland 
med  Sverige;  benämningen  "bröder  och  kamrater"  begagnades 
för  att  ådagalägga  finnarnes  ställning  i  riket,  och  regeringen 
omnämnde  aldrig,  hvarken  nu  eller  framdeles,  Finland  i  bredd 
med  de  svenska  landskapen;  tvertom  sades  det  i  förordnin- 
garne: "Sverige,  Finland  och  de  under  dem  lydande  landskap." 
Att  på  dessa  tider  en  myckenhet  svenskar  inkommo  i  landet, 
hafva  vi  i  det  föregående  sett;  äfven  universitetets  grundläg- 
gande hade  förökat  deras  antal.  Men  förhållandena  i  Finland 
voro  ännu  så  egendomliga,  att  dessa  mycket  väl  märkte  sig 
hafva  kommit  såsom  främlingar  till  ett  främmande  land.  Pro- 
fessor Michael  Wexionius  helsade  Finlands  hjeltemodiga  folk 
med  ett  latinskt  helsningspoem,  i  hvilket  han  sade  sig  väl 
såsom  en  främling,  en  född  göth,  hafva  ankommit  till  detta 
land,  men  önskade  nu  att  blifva  upptagen  i  den  finska  natio- 
naliteten *.     För    öfrigt    gåfvo    utan    tvifvel    inrättandet  af  ett 

*  » patriota  futurus Gothus  licet  ortu,  sim   modo    Fenno.» 


EN    BLICK    PÅ    DET    FINSKA    SAMHÄLLET    I    17tDE    SEKLET.      275 

eget  universitet  samt  öfverhufvud  Pehr  Brahes  verksamhet  i 
detta  land  ett  nytt  stöd  åt  Finlands  sjelfständighetskänsla ; 
det  finska  fosterlandet  hade  i  Åbo  fått  en  medelpunkt  såväl 
för  det  intellektuella  lifvet,  som  för  administrationen,  och  denna 
stad  kallades  i  sjelfva  verket  Finlands  hufvudstad  (metropolis). 
Det  finnes  exempel  på,  att  finnarnes  stigande  nationalkänsla 
framkallade  bekymmer  hos  de  styrande  i  Sverige.  Då  Hardik 
Speitz,  en  f.  d.  lagläsare  från  Tavastland,  år  1642  lät  trycka 
en  finsk  öfversättning  af  Gustaf  Adolfs  krigsartiklar,  "till  nytta 
för  sitt  fädernesland  och  eget  folk"  (såsom  det  står  på  titel- 
bladet), sägande  sig  hafva  ömkan  med  de  finska  krigarnes 
ställning,  då  de  utan  att  förstå  lagen  likväl  voro  hemfallna  åt 
hela  dess  stränghet,  så  spårade  man  i  dessa  sträfvanden  en 
så  farlig  separatism,  att  titelbladet  och  företalet  måste  tryckas 
ånyo;  orden  "eget  folk"  jämte  öfriga  farliga  uttryck  lemnades 
bort,  och  öfversättaren,  som  förut  hade  kallat  sig  "Tavast- 
Finlandus",  benämndes  i  den  nya  upplagan  "Sexmäkiensis 
Tavast-Finuonius  Suecus"  (Finn-Svensk  från  Sääksmäki  i  Tavast- 
land). Vanligtvis  bemödade  sig  dock  regeringen  om  att  med 
skonsamhet  behandla  finnarnes  nationella  ömtålighet,  i  det  den 
mildrade  de  svårare  olägenheter,  svenskhetens  öfvervälde  förde 
med  sig.  Då  vid  1635  års  riksdag  Klas  Larsson  Fleming  för- 
kunnade för  rådet,  att  Finlands  representanter  för  bondeståndet 
klagade,  att  de  ej  kunde  förstå  regeringens  framställningar,  då 
de  ej  tolkades  för  dem  på  finska,  beslöt  man  att  fördenskull 
en  skicklig  finsk  skrifvare  skulle  tillsättas.  Under  riksdagen  i 
Göteborg  år  1659  framkommo  till  regeringen  klagomål  från 
finska  borgerskapet  i  Åbo  deröfver,  att  man  vid  riksdagsmanna- 
valet  alls  icke  tagit  deras  män  med  i  räkningen.  I  anledning 
häraf  påbjöd  regeringen  i  skrifvelse  till  borgmästare  och  råd, 
att  vederbörande  vid  dylika  tillfällen  skulle  taga  i  betraktande 
äfven  de  personer,  "hvilka  bland  nämnda  finska  nation  bland 
borgerskapet  kunde  befinnas  lämpliga",  samt  öfver  hufvud  ställa 
så  till,  "att  icke  den  ena  nationen  finge  orsak  till  missnöje 
mot  den  andra".  Denna  tilldragelse  visar  derjämte,  att  fin- 
narnes belägenhet  delvis  begynte  blifva  svår.  Det  finska  borger- 
skapet i  Åbo  var  otvifvelaktigt  ännu  vid  denna  tid  öfvervägande 
till  antal,  och  dess  billiga  begäran  hade  varit,  att  någon  af 
dem,  ehuru  han  ej  kunde  svenska,  skulle  tagas  till  stadens 
andra    representant;    men  magistraten,  som  mest  inverkade  på 


276  FINLANDS    HISTORIA. 

valet,  synes  till  öfvervägande  delen  varit  svensk.  En  dylik 
nadonel  kamp  måste  finnarne  utstå  äfven  i  Viborg,  hvarest 
tyskarne  hade  bemägtigat  sig  högsta  ledningen  af  stadens 
angelägenheter.  År  1647,  då  borgmästaren  Anton  Bröijer  (som 
var  finne)  dog,  begärde  borgaren  i  Viborg  Johan  Cröell,  biskop 
Juustens  systerson,  att  fä  det  sålunda  lediga  fjerde  borgmästare- 
embetet,  "så  att  icke  (såsom  orden  lyda)  utländingar  allena 
skulle  inkomma  i  rådet,  såsom  de  vanligen  försöka."  Regeringen 
ansåg  saken  vara  rätt  och  billig  och  Cröell  blef  borgmästare; 
men  några  år  senare  råkade  han  i  strid  med  sina  embetsbröder 
och  blef  sin  tjenst  förlustig.  Samtidigt  uppstod  en  häftig  strid 
om  domprostembetet  i  Viborg.  Den  finska  församlingen  önskade 
på  denna  plats  erhålla  lektor  Claudius  Thesleff,  hvilken  var 
nyssnämnde  Cröells  halfsysters  son;  men  stadens  tyskar  och 
svenskar  med  magistraten  i  spetsen  ville  hafva  en  annan,  och, 
då  konungen  likväl,  enligt  Gustaf  Evertsson  Horns  varma  förord, 
utnämnde  Thesleff,  visade  de  sitt  missnöje  på  ett  så  oförtäckt 
och  hätskt  sätt,  att  regeringen  nödgades  vid  hofrätten  väcka 
klagomål  emot  Viborgs  borgmästare  och  råd.  Högre  än  från 
någon  annan  ort  hördes  just  från  Viborg  den  klagan,  att  de 
som  hörde  till  Finlands  egen  nationalitet,  voro  föremål  för 
förakt,  ja  nästan  hatades.  Men  rikets  gemensamma  styrelse 
synes  vid  dylika  händelser  ådagalagt  en  berömvärd  opartiskhet. 
Regeringens  förfarande  beträffande  Finlands  nationella 
språk  förtjenar  ej  ett  lika  obetingadt  godkännande.  Någon 
tanke  på  finska  språkets  utrotande  föll  ingalunda  de  styrande 
in ;  ty  den  finska  nationaliteten  var  någorlunda  erkänd  och  det 
nationella  språket  ännu  nästan  allmänt  begagnadt  i  den  dag- 
liga samlefnaden.  Likväl  ansåg  man  det  vara  synnerligt  nöd- 
vändigt och  fördelaktigt  för  finnarne,  att  de  lärde  sig  och 
kände  hvardera  språket,  d.  v.  s.  äfven  svenska.  Det  är  också 
ej  att  betvifla,  att  ju  kännedomen  i  svenska  språket  vid  denna 
tid  vann  betydligt  i  utbredning.  Svensken  Andreas  Bureus, 
en  uti  de  finska  angelägenheterna  mycket  använd  man,  som 
år  1626  utgaf  den  första  noggrannare  kartan  öfver  Sveriges 
rike  och  fem  år  senare  publicerade  sin  berättelse  om  de  nord- 
liga länderna,  omtalar  i  sistnämnde  verk,  hurusom  "Finlands 
adelsmän,  borgare  och  prester,  samt  äfven  rikare  bönder,  draga 
försorg  derom,  att  deras  söner  redan  från  vaggan  lära  sig 
svenska."      Äfven    genom    skolorna    befordrades    kunskapen    i 


EN    BLICK    PÄ    DET    FINSKA    SAMHÄLLET    I     17:DE    SEKLET.      277 

svenska  språket,  såsom  vi  redan  förut  hafva  ådagalagt,  ehuru 
latinet  var  sjelfva  lärdomsspråket.  Allt  detta  skulle  kunnat 
synas  någorlunda  billigt  och  opartiskt,  om  man  hade  dragit 
lika  mycken  försorg  om  kunskapen  i  finskan,  isynnerhet  be- 
träffande landets  egna  embetsmän.  Finska  språkets  betydelse 
för  landet  var  likväl  så  stor,  att  man  ej  kunde  anse  dess 
kännedom  helt  och  hållet  oumbärlig  för  detta  lands  tjenstemän ; 
men  man  sände  dock  hit  blott  alltför  ofta,  såväl  till  högre 
som  lägre  embeten,  män,  hvilka  ej  förstodo  landets  språk.  Det 
är  äfven  naturligt,  att  finska  språkets  tillvaro  betraktades  såsom 
ett  slags  missförhållande  i  staten,  hvilket  man  ej  alltid  ihog- 
kom  att  taga  med  i  beräkningen.  Men  det  förtjenar  likväl 
omnämnas,  att  till  landet  inflyttade  svenskar  synas  med  någor- 
lunda lätthet  hafva  lärt  sig  landets  språk.  Sjelfva  Pehr  Brahe 
synes  hafva  lärt  sig  finskan,  och  Eskil  Petrseus  införlifvade  sig 
så  fullständigt  med  detta  språk,  att  han  kunde  handhafva  led- 
ningen af  bibelöfversättningen.  Just  detta  öfversättningsarbete 
är  för  finska  språkets  odling  en  af  den  svenska  regeringens 
fértjenstfullaste  åtgärder  inom  denna  period.  Äfven  lagens 
öfversättning  till  finskan,  som  redan  flere  gånger  förut  (1548 
och  1602)  var  påbegynt,  försökte  regeringen  åter  bringa  i  gång. 
Magister  Abraham  Kollanius  (sedermera  underlagman  i  Karelen) 
erhöll  i  uppdrag  att  under  hofrättens  inseende  verkställa  detta 
arbete,  år  1645 — 1648.  Men  arbetets  tryckning  blef  äfven 
denna  gång  hvilande,  emedan  en  tillsatt  granskningskomité  be- 
tviflade  öfversättningens  duglighet,  och  fråga  dessutom  hade 
blifvit  väckt,  att  i  stället  för  Kristoffers  landslag  en  ny  rikslag 
skulle  ombesörjas.  Om  öfversättningen  af  kungl.  förordningar 
hade  alltid  någon  försorg  blifvit  dragen ;  men  år  1655  tillsattes  för 
detta  ändamål  en  särskild  translator,  professorn  vid  Universitetet 
Erik  Justander.  Dessa  åtgärder  vitna  om  regeringens  billig- 
hetskänsla, men  de  sträckte  sig  icke  längre,  än  till  de  ound- 
vikligaste behof.  För  öfrigt  var  sakens  verkliga  gång  den, 
att  finskan  allt  mer  och  mer  blef  skjuten  åt  sidan  i  bredd 
med  svenskan.  Allt  efter  som  latinet  utträngdes  ur  skolan, 
steg  svenskan,  icke  finskan,  i  dess  ställe,  och  i  de  bildades 
samlefnad  begynte  likaså  det  svenska  riksspråket  allt  mera 
utbreda  sig. 

I  folkets  sociala  ställning  försökte  man  otvifveluktigt  under 
denna  period  införa  många  förbättringar.    Men  adelns  växande 


278  FINLANDS    HISTORIA. 

magt  tryckte  tungt  på  de  öfriga  samhällsklasserna,  och  embets- 
männens  oredlighet  var  allt  ännu  föremål  för  mycken  klagan. 
I  Kexholms  län,  hvarest  den  svenska  lagen  ej  var  från  äldre 
tider  rotfästad,  försökte  adeln  en  gång  under  Karl  Gustafs 
regering  att  få  afskaffad  den  af  bönder  sammansatta  nämnden 
och  i  stället  tvenne  adliga  bisittare  tillsatta;  men  konungen 
förkastade  detta  vådliga  förslag.  För  öfrigt  måste  medges, 
att  genom  Åbo  hofrätts  inflytande  rättegångsväsendet  redan 
begynte  komma  på  en  bättre  fot.  Inom  förvaltningen  var  för- 
hållandet sämre,  dels  till  följd  af  den  förvirring  förläningarna 
medförde,  dels  såsom  en  qvarlefva  af  forna  tiders  missbruk. 
Kronans  lägre  tjenstemän  voro  ofta  uselt  folk  och  stodo  i 
sjelfva  verket  under  en  sådan  tuktan,  som  ej  gerna  kunde 
höja  deras  menniskovärde.  Då  landshöfdingen  i  Åbo,  Melchior 
von  Falkenberg,  en  gång  beklagade  sig  för  Pehr  Brahe  öfver 
sina  fogdars  oduglighet,  sade  han  sig  ämna  straffa  dem  med 
gatlopp  eller  annan  skymflig  behandlig,  så  att  de  hela  sitt  lif 
skulle  minnas  sin  ohörsamhet.  På  detta  sätt  behandlade  tjenste- 
män hämnades  naturligtvis  i  sitt  beteende  mot  allmogen  sm 
egen  skymf;  ej  heller  voro  de  högre  tjenstemännen  alltid  fria 
från  oredlighet.  I  hvilken  förvirring  förvaltningen  slutligen 
hade  råkat  finna  vi  bäst  deraf,  att  riksskattmästaren  år  1661 
klagade  för  rådet,  att  han  ej  på  tio  år  erhållit  några  jorda- 
böcker från  Finland.  Men  redan  mycket  tidigare  hade  om- 
ständigheter kommit  i  dagen,  hvilka  ådagalägga,  att  isynnerhet 
i  landets  östra  delar  tjenstemannasederna  voro  af  värsta  slag. 
Vi  vilja  som  bevis  anföra  Samuel  Cröells  ryktbara  rättegång, 
ehuru  denna  märkvärdiga  mans  sak  ännu  icke  blifvit  fullstän- 
digt utredd.     Förhållandet  var  som  följer. 

År  1646  hade  Sveriges  kammarkollegium  sändt  till  Savo- 
laks  och  Karelen  en  s.  k.  kammarfiskal,  för  att  undersöka 
uppbördsmannens  embetsverksamhet.  Denne  man,  som  hette 
Samuel  Cröell,  en  broder  till  den  ofvannämnde  Johan  Cröell, 
synes  varit  företagsam  och  kraftfull,  men  hade  i  sin  egen 
embetsmannaverksamhet  förut  flere  gånger  blifvit  ertappad  för 
otillåtna  handlingar;  han  hade  t.  ex.  såsom  landssekter  i  Viborgs 
län  gjort  falska  förteckningar  öfver  rekrytutskrifningen,  hvar- 
igenom  några  personer  befriades  från  krigstjenst,  och  af  denna 
orsak  hade  han  blifvit  dömd  till  döden  år  1637,  men  undslapp 
likväl    mot    höga   böter  detta  straff.     Men  nu,  då  han  nio  år 


EN    KLICK    P.l   DET    FINSKA    SAMHÄLLET    I    17:DE    SEKLET.       279 

senare  såsom  regeringens  ombud  besökte  samma  trakter,  afgaf 
han  till  vederbörande  en  så  beskaffad  berättelse  om  förvalt- 
ningsangelägenheterna i  Viborgs  och  Nyslotts  län,  att  icke  blott 
fogdarne  och  lagläsarne,  utan  äfven  landshöfdingarne  sjelfva 
hemföllo  under  svåra  anklagelser.  "De  förbannade  gåfvorna," 
skref  han,  ''förblanda  här  öfverhetens  hjertan  och  ögon;  ty 
när  fogdar  och  uppbördsmän  få  iof  till  att  stjäla,  så  hafva 
de  godt  att  göra  och  aflägga  stor  mobilier  sig  att  bekomma 
ynnest  med."  Landshöfdingen  i  Nyslott,  Jordan,  försökte  kasta 
den  farliga  fiskalen  i  fängelse,  men  förlorade  sjelf  kort  der- 
efter  sitt  embete.  Ännu  vidsträcktare  verksamhetskrets  erhöll 
Cröell,  då  han  år  1648  sändes  till  Kexholms  län.  "Om  Turkar, 
Tatarer  eller  hedningar  hade  varit  uppbördsmän  härstädes, 
skulle  de  ej  kunnat  fara  grymmare  fram,  än  här  har  skett"; 
—  så  lydde  den  vredgade  fiskalens  tanke  om  detta  län,  och 
följande  år  gjorde  han  inför  Åbo  hofrätt  en  fasaväckande 
skildring  af  rättsskipningen  och  förvaltningen  på  dessa  orter. 
Lagläsarne  togo  mutor  från  hvardera  parten,  säljande  sin  dom 
nära  nog  på  offentlig  auktion;  en  sådan  domare  hade  tagit  till 
sed  att,  då  han  satt  vid  domarebordet,  skarpt  fixera  parterna, 
hvarvid  hvardera  af  dem  uppsträckte  så  många  fingrar,  som 
han  ville  gifva  riksdalrar  i  gratifikation.  Embetsmännen  vid  för- 
valtningen åter  pålade  godtyckligt  nya  skatter,  utan  att  kronan 
visste  något  eller  hade  någon  nytta  deraf.  Sakörena  t.  ex. 
delade  landshöfdingen,  fogden  och  lagläsaren  sinsemellan,  stoppande 
dem  "i  de  röda  ryska  pungarne,  sig  sjelfva,  men  ej  kronan 
till  godo."  Anklagelseskriftens  slutpåstående  var,  att  "der  i 
landet  är  mer  ingen  ära  eller  Gud  till,  utan  der  är  ända  på 
all  redlighet,  hvilken  finnes  liksom  med  sågbräder  ihopslagen." 
Dessa  anklagelser  hade  utan  tvifvel  blott  alltför  mycken  grund ; 
sjelfve  Pehr  Brahe,  som  ingalunda  hörde  till  Cröells  beskyd- 
dare, ansåg  dem  delvis  helt  och  hållet  öfverensstämmande  med 
sanningen,  och  då  Gustaf  Evertsson  Horn  fem  år  senare  blef 
generalguvernör  öfver  dessa  trakter,  tecknade  han  förhållandena 
derstädes  med  nästan  lika  mörka  färger.  Men  Cröell,  för- 
litande sig  på  kammarkollegii  stöd,  blef  allt  djerfvare  och 
begynte  i  främsta  rummet  ansätta  landets  högsta  embetsmän. 
Generalguvernören  i  Ingermanland,  friherre  Karl  Mörner  och 
landshöfdingen  i  Kexholm.  Reinhold  Metstake,  hade  redan  för 
hans    skull    fått    afgå  från  sina  embeten;    äfven  dessas  efter- 


280  FINLANDS    HISTORIA. 

trädare  råkade  i  samma  trångmål.  Cröell  var  ej  längre  endast 
fiskal;  han  tycktes  vara  en  folkuppviglare,  som  ville  komma 
åt  hela  det  svenska  embetsmannaväldet  i  allmänhet,  eller  (såsom 
han  sjelf  sade)  "dessa  småkonungar,  som  hålla  tillhopa  sins- 
emellan såsom  ärthalm".  Då  kammarkollegium  märkte  detta, 
upphörde  det  att  beskydda  honom.  Cröell  insattes  år  1653  i 
fängelse  på  Kexholms  slott,  och  Horn  sjelf,  som  sedermera 
öfvertog  förvaltningen  af  dessa  nejder,  ville  ej  lössläppa  denne 
"äreskändare".  När  och  hvar  han  slutligen  dog,  är  ej  bekant. 
Men  hans  historie  vitnar  ej  allenast  om  förvaltningssystemets 
många  brister,  utan  äfven  om  den  bitterhet,  som  tidehvarfvets 
sociala  missförhållanden  stundom  uppväckte;  ty  vi  måste  ändock 
i  Samuel  Cröell  se  något  annat,  än  allenast  en  egennyttig 
vinglare. 

En  anmärkningsvärd  omständighet  på  dessa  tider  var 
finnarnes  utomordentliga  benägenhet  att  utflytta  från  landet; 
den  bevisar,  dels  att  deras  synkrets  rörande  främmande  länder 
hade  vidgats,  dels  att  förhållandena  hemma  icke  voro  syn- 
nerligen glädjande.  Vi  hafva  i  det  föregående  omnämnt,  huru- 
som redan  på  Karl  IX:s  och  Gustaf  Adolfs  tider  en  mängd 
personer  utflyttade  från  landet  dels  till  Sverige,  dels  till  andra 
länder.  I  de  emellan  Sverige  och  Norge  belägna  skogsbyg- 
derna tilltog  nu  finnarnes  antal  till  den  grad,  att  på  sina 
ställen  ena  hälften  af  nämnden  fick  tagas  bland  finnarne.  Men 
naturligtvis  åsåg  regeringen  med  oblida  ögon  den  skogssköfling, 
som  var  en  följd  af  finnarnes  svedjebruk,  och  flere  gånger 
(t.  ex.  1647)  utfärdades  emot  dem  hårda,  nästan  grymma  för- 
ordningar, i  hvilka  det  bestämdes,  att  deras  gårdar,  om  de 
befunnos  vara  "landet  och  berghandteringen  mera  till  skada 
än  nytta,"  skulle  förstöras  och  brännas,  männen  fängslas,  säden 
bortföras  o.  s.  v.  För  öfrigt  försökte  regeringen  att  öfver- 
flytta  dem  till  andra  sidan  hafvet  till  Nya  Sverige,  och  de 
synas  gerna  begifvit  sig  dit  äfven  efter  det  att  detta  amerikanska 
nybygge  år  1655  öfvergått  till  holländarne.  Från  sjelfva  Fin- 
land fortsattes  oafbrutet  utvandringen,  ehuru  man  genom  för- 
ordningar sökte  hindra  densamma.  I  slutet  af  århundradet 
förordnades  t.  ex.  att  den,  som  utan  landshöfdingens  tillstånd 
från  Finland  eller  Åland  öfverflyttade  till  Sverige,  skulle  dömas 
till  ett  års  fästningsarbete  och  derefter  hemsändas.  Ar  1682 
utverkade   landshöfdingen  öfver  Vesterbotten  en  kunglig  befall- 


EN    BLICK    PÅ    DET    FINSKA    SAMHÄLLET    I    17  IDE    SEKLET.      281 

ning,  att  derboende  finnar  antingen  skulle  lära  sig  svenska  i 
och  för  religionsundervisningen,  eller  också  utflytta  från  land- 
skapet. Dessa  smärre  drag  äro  äfven  betecknande  för  finska 
nationens  ställning  under  Sveriges  magtperiod. 

Bland  tidens  egendomliga  företeelser  var  den  stränga  yttre 
ärbarhet,  som  fordrades  i  lefvernet.  Sederna  voro  väl  öfver- 
hufvud  råa;  de  beständiga  krigen  erbjödo  i  sanning  icke  den 
lämpligaste  skola  i  detta  afseende.  Men  staten  och  kyrkan 
vakade  gemensamt  med  noggrannhet  deröfver,  att  "kristlig 
ordning"  iakttogs  i  all  utvärtes  måtto,  i  klädedrägt,  vid  gästa- 
bud och  i  de  olika  ståndens  inbördes  förhållanden,  och  att  en  och 
hvar  lefde  och  skickade  sig  i  enlighet  med  sitt  stånd.  Sålunda 
bestämdes  t.  ex.  huru  många  maträtter,  hvad  slags  föda  och 
dryck  var  tillåtet  att  vid  festligheter  inom  olika  stånd  fram- 
sätta för  gästerna  m.  m.  Den  högsta  adeln,  som  hade  omät- 
liga inkomster,  lefde  dock  på  helt  och  hållet  furstlig  fot. 
Finland  fick  visserligen  sällan  se  prof  på  denna  prakt.  Men 
finnen  Johan  Kurck  omnämnes  dock  såsom  en  representant  af 
denna  glans;  hans  bostad  i  Åbo  kallades  uttryckligen  "hof" 
och  i  hans  trädgård  odlades  vinrankor.  Den  på  landet  bosatte 
adelns  synes  hvarken  i  anseende  till  rikedom  eller  bildning 
stått  på  någon  högre  ståndpunkt;  men  dess  ömtåligare  var 
äfven  den  om  sin  värdighet,  såväl  inom  sig  sjelf  som  i  för- 
hållande till  de  öfriga  samhällsklasserna.  De  öfriga  stånden 
följde  häri  adelns  föredöme,  och  ofta  uppstod  bittra  strider 
rörande  de  främsta  hedersplatserna  vid  allehanda  festliga  till- 
fällen, men  isynnerhet  i  Guds  hus.  "Kristlig  ordning  rörande 
bänkrummen"  var  i  sjelfva  verket  bland  de  vigtigaste  sociala 
frågor,  alldenstund  endast  de  noggrannaste  förordningar  i  denna 
sak  kunde  förhindra  offentlig  förargelse.  En  gång  begynte  till 
och  med  af  denna  orsak  tvenne  adelsmän,  de  besvågrade  Sass 
och  Sabelstjerna,  en  tvekamp  i  Bjerno  kyrka,  och  dersamma- 
städes  sägas  äfven  adelsfruarna  hafva  slagits  med  sina  psalm- 
böcker. Kyrkan  ansågs  genom  denna  tilldragelse  så  vanhelgad, 
att    gudstjensten   för  någon  tid  måste  förflyttas  till  annan  ort. 

Eljest  var  kyrkans  magt  stor,  likasom  äfven  kyrkotukten 
var  ganska  sträng,  så  att  understundom  hela  församlingar  lades 
i  bann  och  kyrkorna  stängdes.  Fotstockstraffet  var  ganska 
vanligt;  den  som  rökte  tobak  kort  innan  han  begick  Herrans 
nattvard,    eller    den    som    snusade   under  predikan,  fick  i  fot- 


282  FINLANDS    HISTOKIA. 

stocken  ångra  sitt  sjelfsvåld.  Prester  funnos  rikligt,  men  deras 
lära  och  lefverne  voro  ej  alltid  berömvärda.  De  lägre  pre- 
sterna  och  skolmannen  höllos  under  sträng  tuktan;  kyrkoher- 
darne  behaudlade  sina  kaplaner  med  hårdhet,  och  skolrektorerna 
hade  af  gammalt  för  vana  att  med  ris  afstrafta  sina  kollegor. 
I  kyrkans  lära  följdes  sträng  renlärighet,  så  att  den  minsta 
afvikelse  från  de  lutherska  teologernas  faststälda  trossatser 
ansågs  högeligen  farlig  för  församlingen  och  riket.  Kyrklig- 
h.3tens  ifrigaste  väktare  i  Finland  var  professorn  vid  Åbo 
akademi  Enevaldus  Svenonius,  hvars  trångbröstade  ifver  slut- 
ligen äfven  störtade  biskop  Terserus  i  förderf.  Terserus  hade 
nämligen  år  1662  utgifvit  en  svensk  katekesförklaring,  uti 
hvilken  Svenonius  spårade  en  lutning  åt  Calvinism  (syncretism) ; 
anklagelsen  hänsköts  till  de  öfrige  biskoparnes  undersökning, 
och  då  Terserus  ibland  de  store  hade  många  politiska  fiender, 
drefs  saken  derhän,  att  biskopen  afsattes  från  sitt  embete  år 
1664.  Äfven  de  öfriga  vetenskaperna,  ej  blott  teologien,  höllos 
i  sträng  underdånighet  under  kyrkan.  Men  denna  stela  ortodoxi, 
hvilken  ej  tillät  någon  friare  forskning,  framkallade  å  andra 
sidan  den  enfaldigaste  vantro,  ej  blott  hos  det  lägre  folket, 
utan  äfven  hos  de  bildade  och  lärde.  Professor  Martin  Stodius 
anklagades  tvä  gånger  ordentligen  för  trolleri.  Förbund  med 
djefvulen  ansågs  på  denna  tid  såsom  en  möjlig  och  ganska 
vanlig  sak,  hvilken  staten  och  kyrkan  täflade  om  att  bestraffa. 
Åbo  hofrätt  hade  redan  från  sin  första  början  begynt 
förfölja  och  döma  hexor,  men  universitetets  grundläggning 
tyckes  gifvit  ny  fart  åt  detta  raseri;  ty  emellan  1641 — 1643 
inträffade  ett  ovanligt  stort  antal  hexprocesser.  De  olycklige 
dömdes  vanligen  i  stöd  af  Mose  lag  att  brännas;  stundom 
kastade  man  dem  i  vattnet,  och  om  de  då  flöto  ofvanpå,  an- 
sågs detta  som  ett  tecken,  att  de  stodo  i  förbund  med  den 
onde.  För  ett  dylikt  förbund  beskyldes  år  1661  äfven  en 
student,  vid  namn  Eolenius.  Saken  ansågs  så  betänklig,  att 
sjelfve  biskop  Terserus  röstade  på  dödsstraff;  men  grefve  Brahe, 
universitetets  kansler,  frikände  den  anklagade  och  gaf  konsi- 
storium en  tillrättavisning.  Brahe  ansåg  sådana  saker  endast 
vara  en  tom  vidskepelse,  hvaraf  likväl  mången  oskyldig  bragtes 
i  svårt  trångmål  och  mycket  onyttigt  larm  väcktes.  Men 
drotset  sjelf  var  ej  heller  alldeles  fri  från  tidens  allmänna 
vantro;  sålunda  omnämnde  han  t.  ex.  samma  år  uti  rådet,  att 


EN    BLICK    PÄ    DET    FINSKA    SAMHÄLLET    I     17:DE    SEKLET.       283 

en  komet  visat  sig,  hvilket  han  ansåg  i  förening  med  andra 
förebud  bebåda  krig.  Något  senare  (1668 — 1677)  begynte  i 
Sverige  de  förryckta  undersökningarna  om  Blåkullafärderaa  och 
äfven  i  Finland  dömdes  personer,  för  att  de  med  den  ondes  hjelp 
på  qvastkäppar  hade  rest  genom  luften,  förande  med  sig  små 
barn  till  djefvulens  gästabud.  Men  denna  galenskap  tyckes  ej 
fått  någon  synnerlig  spridning  i  detta  land. 

Universitetets  grundläggning  hade  framkallat  ett  friskt 
vetenskapligt  och  litterärt  lif.  Den  i  det  föregående  omnämnde 
Michael  Wexionius  (adlad  Gyldenstolpe,  f  1670)  utgaf  i  Åbo 
flere  latinska  verk,  bland  hvilka  de  vigtigaste  äro:  hans  be- 
skrifning  öfver  Sveriges  rike  (Epitome  descriptionis  Sueciae, 
Gothiae,  Fenningiae  et  subjectarum  provinciarum,  år  1650)  och 
hans  statslära  (Politica).  Samme  mans  "Discursus  Politicus" 
var  den  första  i  Finland  tryckta  bok  och  den  första  i  Åbo 
akademi  ventilerade  dissertation.  Omnämnas  bör  äfven  Fin- 
lands förste  filosof,  Andreas  Thuronius  (f.  i  Tavastkyrö  år 
1632,  f  1665),  hvars  läroböcker  i  Logik  och  Metafysik  voro 
mycket  förtjenstfulla.  I  teologien  kom  Enevaldus  Svenonius 
till  stort  anseende  äfven  bland  de  utländska  teologerna,  hvilka 
på  denna  tid  öfver  hufvud  lutade  till  samma  stränga  ren- 
lärighet. Predikolitteraturen  begynte  nu  blomstra  äfven  i 
landsorterna,  vitnande  om,  att  presterskapets  litterära  förmåga 
var  i  stigande.  Den  predikobok,  som  Laurentius  Petri 
(Tammelinus),  sedermera  kyrkoherde  i  Tammela,  utgaf  år 
1644,  var  den  första  finska  postilla  efter  Erik  Sorolainens 
berömda  verk.  Äfven  Thomas  Rajalenius,  sedermera  kyrko- 
herde i  Tyrvis,  publicerade  år  1654  en  värdefull  samling 
predikningar  på  finska  språket.  Svenska  predikningar  utgåfvos 
af  kyrkoherden  i  Maalaks,  Olof  Arenius  (1659  och  1661), 
utan  att  tala  om  biskop  Rothovii  särskildt  tryckta  predikningar. 
Samme  Laurentius  Petri,  hvars  predikosamling  nyss  nämndes, 
publicerade  äfven  år  1658  den  första,  på  landets  eget  språk 
författade  krönikan :  "Ajan  tieto  Suomenmaan  menoist  ja  vscost, 
lyhykäisiin  riimein  coottu"  (krönika  öfver  Finlands  öden  och 
religion,  affattad  i  korta  rim),  hvilken  sedermera  utgafs  i  flere 
nya  och  tillökade  upplagor.  För  öfrigt  intogo  festtalen  vid 
bröllop,  begrafningar  och  andra  märkliga  tillfällen  ett  stort  rum 
i  denna  tids  litteratur. 


284  FINLANDS    HISTORIA. 

Vid  sjelfva  akademien  odlades  på  denna  tid  dramatisk 
konst  och  dit  hörande  litteratur  någorlunda  flitigt,  ehuru  fler- 
talet af  de  dramatiska  produkterna  för  det  mesta  voro  af 
samma  slag  som  de  passionsspel,  hvilka  redan  af  gammalt 
uppförts  i  skolorna.  Nästan  vid  hvarje  akademisk  högtidlighet 
uppförde  studenterna  något  skådespel,  än  på  svenska,  än  på 
latin  eller  finska.  Redan  andra  dagen  efter  akademiens  in- 
vigning gafs  under  Wexionii  ledning  ett  svenskt  stycke,  benämndt 
"Studenterna".  Svensken  Jakob  Chronander  är  nämnd  såsom 
författare  till  tvenne  skådespel,  af  hvilka  det  ena  ("Surge, 
eller  Flijt  och  Oflitighets  Skode  spegel")  förherligade  magister- 
promotionen  år  1647,  och  det  andra  ("Bele-Snack,  eller  en 
Comcedia  om  giftermåhl  och  frijerii")  uppfördes  vid  presidenten 
Jöns  Kurcks  förmälning  med  Torsten  Stålhandskes  enka,  Kri- 
stina Horn,  år  1649.  Om  våren  1650  anstäldes  tre  skilda 
gånger  skådespel  vid  universitetet,  nämligen  vid  magisterpro- 
motionen  på  svenska,  vid  rektorsombytet  på  finska  ("Den  för- 
lorade sonen"  af  Erik  Justander)  och  slutligen  vid  juris- 
doktorspromotionen  på  latin.  Föreställningarna  gåfvos  i  sjelfva 
akademiens  lokaler.  Ar  1656  inträffade  den  olyckan,  att  en 
stor  del  af  Åbo  stad  ödelades  genom  vådeld,  hvarvid  äfven 
akademiens  hus  och  bibliotek  förstördes;  men  efter  några  år 
voro  högskolans  byggnader  ånyo  uppförda,  till  största  delen 
bekostade  med  akademiens  egna  besparingar. 

Studentlifvet  synes  varit  temmeligen  lifligt  och  temmeligen 
bullersamt.  "Athenes  artiga  lärjungar  vid  Aurajoki"  gjorde 
den  akademiska  disciplinen  ganska  svår,  men  togo  å  andra 
sidan  ifrig  del  i  professorernas  teologiska  tvister,  hvilka  utgjorde 
denna  tids  förnämsta  stridsfrågor.  År  1666  uppkom  ett  stort 
oväsende,  då  den  nykomne  professorn  i  teologi,  svensken 
Petrus  Bång,  råkat  i  vetenskaplig  tvist  med  professor  Martin 
Miltopaeus.  Bång  uppslog  en  offentlig  uppmaning  till  studen- 
terna, att  de  skulle  taga  sig  i  akt  för  denna  farliga  filosof 
samt  hans  "dumma  och  vettlösa  lära";  Miltopseus  åter  för- 
skaffade sig  intyg  från  fyratio  studenter,  att  han  hade  rätten 
på  sin  sida,  och  den  akademiska  ungdomen  ärnade  till  förmon 
för  sin  filosof  och  lärare  föranstalta  en  stor  sammankomst, 
hvilken  rektor  likväl  lyckades  förhindra.  Stundom  voro  dock 
studentoroligheterna   af  långt  mindre  vetenskaplig  natur;  slags- 


EN    BLICK    PÅ    DET    FINSKA    SAMHÄLLET     I     17:DE    SEKLET.      285 

mål  och  kravaller  voro  nämligen  ganska  vanliga.  Men  det  bör 
anmärkas,  att  äfven  flere  af  de  ynglingar,  hvilka  beredde  de 
akademiska  fäderna  bekymmer  och  sorg,  sedermera  blefvo 
dugliga  embetsmän  i  fosterlandets  tjenst.  En  stark  oafbruten 
ljusflod  utbredde  sig  från  den  nya  bildningskällan  öfver  hela 
landet  och  snart  kunde  man  i  Finlands  kulturförhållanden 
skönja  strålarne  af  den  nya  dag,  hvars  gryning  bebådades 
genom  akademiens  grundläggning. 


Andra  afdel ningen. 

Fortsättningen  och  slutet  af  Sveriges  magtperiod. 
1660-1721. 


6.    Karl  XI:s  regering,  1660—1697. 

Karl  X:s  hastiga  död  hade  plötsligt  åstadkommit  en  stor 
förändring  såväl  i  Sveriges  utländska  politik,  som  i  rikets  inre 
angelägenheter.  Såsom  redan  i  det  föregående  är  omtaladt, 
åstadkoms  åter  en  allmän  och  för  Sverige  mycket  förmonlig 
fred.  Men  å  andra  sidan  åter  var  den  man  borta,  som  hade 
kunnat  begagna  sig  af  denna  hvilotid  till  undanrödjande  af  de 
inre  missförhållandena,  och  till  följd  af  tronföljarens,  Karl  XI:s, 
minderårighet  råkade  regeringen  åter  i  aristokratiens  händer. 
I  sitt  testamente  hade  Karl  Gustaf  förordnat  en  dylik  förmyn- 
dareregering, som  den,  hvilken  fört  regeringen  under  Kristinas 
minderårighet,  likväl  med  den  skilnad,  att  enkedrottningen 
erhöll  ordförandeskapet  och  tvenne  röster.  En  vigtigare  be- 
stämning i  testamentet  var  den,  som  tilldelade  marskembetet 
och  andra  platsen  i  förmyndarestyrelsen  åt  den  aflidne  konun- 
gens broder,  Adolf  Johan;  ty  nämnde  hertig,  hvars  envisa  och 
häftiga  karaktär  äfven  eljest  icke  framkallade  förtroende,  stod 
egentligen  utanför  landets  adel  och  kunde  derför  icke,  enligt 
lagens  bokstaf,  vara  medlem  i  förmyndarrådet.  Men  konungen, 
som  med  misstro  och  bekymmer  hade  betänkt  adelns  växande 
magt,  synes  hafva  velat  i  sjelfva  förmyndarrådet  befästa  den 
regerande  ättens  fördel.  Af  samma  orsak  hade  till  rikskansler 
blifvit  utnämnd  grefve  Magnus  Gabriel  De  la  Gardie,  "laiska 
JaakkoV  son,  som  var  gift  med  Karl  X:s  syster  och  sålunda 
hörde  till  det  kungliga  barnets  närmaste  slägtingar.  Äfven  på 
sina  reduktionsplaner  hade  konungen  tänkt,  i  det  han  till  riks- 


KAl;[.    ,\l:s     KIGEKIXG,     1660 l'i!l7.  287 

skattmästare  förordnat  den  obeveklige  reduktionsmannen  Herman 
Fleming,    hvilken    nu,    sedan    freden  blifvit  sluten,  fullständigt 
kunde    sätta    i    verket    1655    års  riksdags  beslut.     Men  dessa 
bestämningar  mötte  genast  efter  konungens  död  ett  häftigt  mot- 
stånd såväl  inom  rådet,  som  inom  adeln  i  allmänhet.  Riksdagen 
i  Göteborg  var  ännu  samlad,  och  de  lägre  stånden  understödde 
testamentet.     Men    drotset    Pehr    BraJie,   som  nu  både  genom 
sitt  embete  och  det  anseende,  han  åtnjöt,  var  den  förnämsta  i 
rådet,  blef  det  aristokratiska  partiets  ledare,  motsättande  sig  i 
synnerhet    hertigens    inträde    i    regeringen.     Striden  var  hård- 
nackad och  man  kunde  ej  annorlunda  komma  öfverens,  än  att 
saken    hänsköts    till    nästa    riksdags   afgörande,  hvilken  skulle 
sammanträda    i    Stockholm    om    hösten    1660.     Men    då    blef 
hertigen  fullständigt  aflägsnad  från  regeringen  och  marskembetet. 
En  ännu  anmärkningsvärdare  afvikelse  från  testamentet  gjordes 
rörande     finansernas    förvaltning.      Herman    Flemings    oböjliga 
sinne,    men  ännu   mer  hans  obevekliga  reduktionsifver,  var  en 
nagel  i  ögat  för  adeln;    detta  stånd  gjorde  derför  ett  ihärdigt 
motstånd  mot  hans  inträde  i  regeringen,  förebärande  som  orsak 
hans    höga    ålder    och  sjuklighet.     De  öfriga  stånden  gynnade 
väl  Fleming,  och  isynnerhet  inom  presteståndet  hade  han  stort 
medhåll;    biskop    Terserus    uttalade    sålunda    helt   modigt,  att 
reduktionen  var  det  ömma  ställe,   för  hvars  skull  denne  herre 
ej  kunde  fördragas.     Men  det  hjelpte  ej.    Fleming  måste  draga 
sig    tillbaka,    och  adeln  hade  vid  detta  tillfälle  bemägtigat  sig 
högsta  afgörande  magten  i  bredd  med  såväl  de  öfrige  stånden, 
som    äfven    sjélfva    rådet.     I    1634    års   regeringsform  gjordes 
några   förändringar,    som    gåfvo    rådet   ett    större    inflytande  i 
regeringens    åtgöranden    och    åt  ständerna  den  högsta  gransk- 
ningsrättigheten.    Tiden  emellan  ständernas  sammanträden  fast- 
stäldes  till  tre  år;  men  alla  utskottsmöten  och  alla  landskaps- 
möten   förbjödos.     Detta    var  sålunda  den  första  uppränningen 
till    en    grundlagsenlig   regeringsform  för  Sverige.     Men  denna 
gång  blef  likväl  dess  verkan  alltför  litet  tillfredsställande. 

Herman  Flemings  aflägsnande  hade  afgjort  reduktionens 
öde  för  hela  förmyndarregeringens  tid.  Till  det  yttre  vidblef 
man  visserligen  1655  års  beslut,  och  de  män,  hvilka  efter 
hvarandra  fingo  öfvertaga  vården  om  finanserna,  försökte  efter 
bästa  förmåga  att  bevaka  kronans  fördel  såväl  i  detta,  soin 
andra  afseenden.     Men  pluraliteten  såväl  inom  regeringen  som 


FINLANDS    HISTORIA. 

rådet  var  mera  motsträfvig  än  medgörlig,  och  verkställandet 
blef  dag  från  dag  allt  svårare.  Huru  trögt  denna  sak  bedrefs, 
intygas  bäst  af  den  omständighet,  att  de  till  kronan  återvunna 
inkomsterna  icke  ett  enda  år  betäckte  omkostnaderna  för 
reduktionen.  Derjämte  fortsattes  med  förpantandet  och  bort- 
skänkandet af  kronogods  till  enskilde.  Flerfaldiga  gånger 
beslöts  väl  högtidligt,  att  inga  sådana  gåfvor  framdeles  finge 
ske;  men  dylika  beslut  behöfde  just  derför  så  ofta  förnyas, 
att  man  beständigt  bröt  emot  dem.  Eegeringen  hade  så 
mycket  svårare  att  afslå  de  ansökningar  om  dylika  gåfvor, 
hvilka  oupphörligt  under  hvarjehanda  förevändningar  inlemnades, 
då  dess  egna  medlemmar  voro  färdiga  att  taga  sin  del  af  det 
gemensamma  bytet.  Om  dessa  angelägenheter  pågingo  be- 
ständiga strider  inom  rådet.  Den  gamle  Pehr  Brahe  var  för- 
läningsväsendets  ifrigaste  försvarare,  påminnande  om  de  gyllene 
unionstiderna,  xlå  enskilda  adelsmän  hade  flere  landskap  under 
sig.  Han  var  för  egen  del  en  redlig  och  sveklös  man,  men 
fullständigt  fängslad  inom  sina  aristokratiska  tänkesätt.  Der- 
emot  var  rikskanslern  De  la  Gardie  af  blott  och  bart  vankel- 
mod färdig  att  tillgripa  h vilket  medel  som  helst,  hvarigenom 
stundens  behof  och  anspråk  blefvo  tillfredsstälda.  Ibland  mot- 
partiet  såg  man  flere  finnar,  såsom  Georg  Fleming,  Hermans 
broder,  och  hans  slägting  Erik  Fleming,  friherre  till  Lajus, 
Lorentz  Oreutz  m.  fl.  Men  öfver  hufvud  vexlade  åsigterna 
allt  efter  som  enskildes  intressen  kommo  i  fråga  och  hela 
regeringen  drefs  som  en  båt  utan  styre  hit  och  dit.  Riks- 
dagarne 1664,  1668  och  1672  ådagalägga  det  allt  mera  växande 
missnöjet  från  de  lägre  ståndens  sida  och  den  ständigt  till- 
tagande oenigheten  inom  adeln  sjelf.  Den  lägre  adeln  började 
allt  häftigare  förbittras  öfver  grefvarnes  vidsträckta  företrädes- 
rättigheter, och  sinnena  begynte  småningom  luta  till  det  kung- 
liga enväldets  förmon.  Statsinkomsternas  otillräcklighet  och 
hela  förvaltningens  usla  tillstånd  förebådade  stora  omhvälf- 
ningar  såsom  oundvikliga.  Det  började  redan  förnimmas  röster, 
hvilka  fordrade  en  ny,  ännu  grundligare  reduktion,  då  den 
förra  ej  medförde  någon  förbättring.  Midt  under  denna  till- 
tagande förvirring  ingicks  ett  förbund  med  Frankrike  år  1672. 
Detta  lands  hersklystne  konung,  Ludvig  XIV,  var  för  tillfället 
beredd  att  göra  sitt  ryktbara  anfall  mot  Nederländerna  och 
förstod  att  genom  subsidier  draga  Sverige  på  sin  sida.    De  la 


KARL   XI:S    KKGERING,     16  60 1697.  289 

Gardie,  som  var  det  franska  förbundets  ifrigaste  förespråkare, 
bedrog  sig  sjelf  och  andra  med  hoppet,  att  Sverige  i  alla  fall 
för  sin  del  icke  behöfde  deltaga  i  kriget.  Men  innan  man 
anade  det,  var  kriget  öppnadt,  och  nu  kommo  med  ens  stats- 
byggnadens alla  brister  i  dagen. 

Det  kan  ej  förnekas,  att  Karl  XI:s  förmyndare  likväl  vid- 
tagit en  och  annan  för  riket  gagnelig  åtgärd  beträffande  den 
inre  förvaltningen.  Rättegångsväsendet,  som  stod  under  Pehr 
Brahes  uppsigt,  hölls  jämförelsevis  i  godt  skick.  För  öfrigt 
ökade  den  långvariga  freden  nationalförmögenheten,  och  på 
regeringens  sida  förmärkes  en  viss  omsorg  om  den  allmänna 
hushållningen.  En  vigtig  inrättning  i  detta  afseende  var 
"Riksens  ständers  Banku,  hvilken  1668  grundlades  i  Stockholm, 
sedan  en  år  1656  inrättad  privatbank  genom  vårdslös  förvalt- 
ning råkat  på  obestånd.  Sveriges  bank  var  den  första  inrätt- 
ningen i  sitt  slag  i  de  nordliga  rikena  (26  år  äldre  än  engelska 
banken)  och  dess  betydelse  var  äfven  ur  politisk  synpunkt 
egendomlig,  såvida  att  den  genast  från  början  lemnades  åt  "riksens 
ständers"  uteslutande  vård.  Hvad  Finlands  särskilda  ekonomi 
beträffar,  hade  år  1664  landtmätare  blifvit  utsände  öfver  hela 
landet.  Dessas  första  åtgöranden  voro  att  uppmäta ..  lands- 
vägarne, men  derjämte  företogs  nu  i  Savolaks  det  första  jord- 
skiftet; i  detta  landskap  hade  nämligen  hittills  försiggått  årlig 
värdering  och  skattläggning  efter  bågetal.  Samma  år  hade 
Finland  ånyo  fått  en  generalguvernör  och  denna  gång  en  in- 
hemsk man,  nämligen  förenämnde  Herman  Fleming,  hvilken  på 
denna  plats  verkade  i  fem  år.  En  sådan  högsta  styresmans 
närvaro  var  för  det  närvarande  så  mycket  mera  behöflig,  som 
landshöfdingarnes  embetsverksamhet  led  stort  afbräck  genom 
de  vidsträckta  förläningarnas  skilda  förvaltning,  och  stundom 
äfven  enskilde  adelsmän  gjorde  öppet  motstånd  mot  fogdarne 
och  landshöfdingarne.  Det  är  lätt  att  inse,  att  Fleming  under 
ett  sådant  sakernas  skick  ej  med  bästa  vilja  kunde  upphjelpa 
och  ordna  landets  förvaltning,  och  af  hans  verksamhet  finna  vi 
ej  heller  några  anmärkningsvärdare  frukter.  Reduktionen  tyckes 
ej  i  Finland  haft  större  framgång  än  annorstädes,  ehuru  rege- 
ringen gifvit  särskildt  tillstånd  dertill,  att  om  någon  egde  för- 
läningar  både  i  Sverige  och  Finland,  den  del  deraf,  som  skulle 
återgå  till  kronan,  finge  tagas  af  de  finska  förläningarna,  hvilka 
ansågos  vara  af  lägre  värde.     Öfver  hufvud  åstadkom  förmyn- 

*  Finlands  historia.  19. 


290  FINLANDS     11ISTOKIA. 

dareregeringen  genom  sin  svaghet  mycket  ondt  i  Finland.  Ar 
1672  klagades  redan,  att  militärväsendet  i  detta  land  råkat  på 
förfall,  emedan  de  lägenheter,  genom  hvilka  det  samma  skulle 
hållas  vid  magt,  till  stor  del  voro  bortskänkta.  Det  var  Fin- 
lands berömda  rytteri,  som  sålunda  lemnades  att  förfalla,  till 
stort  men  såväl  för  landets  anseende,  som  för  sjelfva  riket. 
På  det  politiska  området  inträffade  intet  anmärkningsvärdt, 
om  vi  ej  såsom  sådant  vilja  betrakta  de  finska  böndernas 
fordran  vid  1672  års  riksdag  att  få  sin  plats  vid  riksdagarne 
närmast  upländingarne,  emedan  Finland  var  ett  storfurstendöme. 
Saken  var  likväl  helt  oeh  hållet  en  bagatell  och  erhöll  intet 
understöd  ens  från  deras  egna  landsmän  inom  rådet.  För 
öfrigt  är  att  märka,  att  de  landskap,  hvilka  ej  såsom  fullt 
berättigade  lemmar  af  statskroppen  kunde  sända  representanter 
till  de  allmänna  riksdagarne,  likväl  kunde  gifva  särskildt  bifall 
i  skatteangelägenheter;  ty  sjelfbeskattningens  princip  var  djupt 
rotad  i  den  svenska  samhällsinrättningen.  Sålunda  bifölls  t.  ex. 
den  stämpelafgift,  ständerna  åtagit  sig  vid  riksdagen  i  Stock- 
holm år  1660  till  hofrättens  underhåll,  först  året  derpå  genom 
särskild  bevillning  i  Kexholms  län;  men  i  Ingermanland  vann 
den  samma  ej  innevånarnes  bifall,  innan  hofrätten  i  Dorpat, 
hvilken  genom  kriget  råkat  i  förfall,  åter  blefve  upprättad. 
De  sammankomster,  på  hvilka  nämnda  landskap  vid  dylika 
tillfällen  rådslogo,  tyckas  varit  gestaltade  efter  de  allmänna 
riksdagarnes  mönster,  och  generalguvernören  representerade  vid 
de  samma  regeringen. 

Vid  1672  års  riksdag  öfvertog  Karl  XI,  nu  17  år  gammal, 
sjelf  regeringen.  Hans  uppfostran  hade  blifvit  tämligen  för- 
summad ;  Krister  Horn,  hvilken  varit  den  unge  konungens  guvernör, 
var  visserligen  känd  som  en  duglig  krigare  och  saknade  ej 
heller  bildning,  men  synes  varit  mindre  lämplig  för  en  upp- 
fostrares kall.  Äfven  hade  enkedrottningens  svaghet  och  den 
unge  konungens  sjuklighet  varit  till  stor  skada  för  hans  upp- 
fostran. Först  i  erfarenhetens  skola  skulle  Karl  XI  förvärfva 
sig  den  kraftfulla  regeringsförmåga,  som  riket  nu  så  väl  be- 
höfde.  I  ett  och  annat  afseende  märkte  man  likväl  strax  från 
början,  att  det  förra  regeringssättet  närmade  sig  sitt  slut. 
Militärväsendet  i  Finland  begynte  ställas  på  ny  fot,  och  reduk- 
tionen vidtogs  på  konungens  särskilda  befallning  med  så  stor 
ifver  och  framgång,  att  på  två  år  (1674,  1675)  återbragtes  till 


KABL    Xi:s    REGEBIK0,    1  <",  f;  O -^ — 16  9  7.  291 

kronan  tre  gånger  så  mycket,  som  under  hela  förmyndarerege- 
ringen. I  Finland  var  resultatet  af  dessa  två  års  arbete  syn- 
nerligen vigtigt;  ty  utom  den  allmänna  fjerdepartsräfsten,  af- 
gjordes  nu  den  länge  afhandlade  frågan  att  Österbotten  var 
kronans  omistande  egendom,  och  i  enlighet  härmed  indrogos 
de  derstädes  upprättade  gref-  och  friherreskapen.  Endast  den 
gamle  Pehr  Brahe  fick  af  särskild  gunst  ännu  behålla  friherre- 
skapet  Kajana  och  hann  bortgå  från  detta  lif,  förrän  reduk- 
tionens oblidkeliga  ljand  nådde  äfven  hans  förläningar.  Sålunda 
hade  den  unge  konungen  med  kraftfull  hand  öfvertagit  reduk- 
tionens verkställande  och  fick  i  sjelfva  verket  inom  kort  saken 
drifven  så  långt,  som  beslutet  af  år  1655  afsåg.  För  öfrigt 
förblef  under  de  första  åren  regeringen  fortfarande  till  största 
delen  i  rådets  händer,  fastän  konungens  sjelfrådiga  sinnelag 
gång  efter  annan  trädde  i  dagen,  uppväckande  hos  några 
fruktan,  hos  andra  åter  nya  förhoppningar  om  framtiden. 

På  denna  fot  stodo  sakerna,  då  Sverige  till  följd  af  sitt 
förbund  med  Frankrike  blef  inveckladt  i  det  europeiska  krig, 
som  blifvit  framkalladt  af  Ludvig  XIV:s  hersklystnad.  Nu 
först  begynte  den  förra  regeringens  onda  frukter  rätt  visa  sig. 
Armén,  flottan  och  i  synnerhet  finanserna  voro  i  det  uslaste 
tillstånd;  inom  styrelsen  ombyttes  planerna  för  hvarje  dag  och 
emellan  generalerna  herskade  oenighet  och  afundsjuka.  I  slutet 
af  år  1674  förde  den  gamle  marsken  Karl  Gustaf  Wrangel 
sin  här  från  Pommern  till  Brandenburg.  Men  kurfursten,  som 
för  tillfället  kämpade  vid  Rhen  emot  fransmännen,  skyndade 
plötsligen  dit  med  sitt  folk,  förskingrade  en  trupp  finskt  rytteri 
vid  Rathenau  och  slog  svenskarne  vid  Fehrbellin  den  18  Juni 
1675.  Samtidigt  hade  de  öfriga  tyska  staterna  jämte  Holland 
förklarat  krig,  och  med  dessa  Sveriges  fiender  förenade  sig 
strax  derefter  äfven  Danmark.  Inom  sjelfva  riket  rådde  brist 
och  nöd  till  följd  af  de  sista  missväxtåren,  och  dertill  kom  nu 
ett  allmänt  missnöje  öfver  det  onödiga  kriget.  Då  ständerna 
om  hösten  1675  sammankommo  till  Upsala  i  och  för  kröningen, 
uppkom  en  fruktansvärd  storm  emot  rådet.  Klas  Hermansson 
Fleming  och  dennes  frände  Jakob  Fleming  väckte  inom  adeln 
fråga  om,  att  man  skulle  fordra  af  rådet  uppgifter  om  hvilka 
medel,  som  voro  anskatfade  i  och  för  kriget.  Johan  Terserus, 
hvars  stämma  länge  varit  undertryckt,  men  som  nu  ledde  för- 
handlingarna   inom    presteståndet   (han  hade  några  år  tidigare 


292  FINLANDS    HISTORIA. 

blifvit  biskop  i  Linköping),  steg  åter  i  spetsen  för  de  åsigter, 
dem  han  redan  för  25  år  sedan  hade  kämpat  för.  Uti  en 
gemensam  skrift  fordrade  alla  stånden  redovisning  af  förmyn- 
dareregeringen, och  en  fullständig  statshvälfning  skulle  redan 
stått  för  dörren,  om  ej  krigsbullret  för  en  tid  hade  bragt  de 
inre  striderna  till  tystnad.  För  ögonblicket  var  de  yttre  fien- 
dernas afvärjande  den  närmaste  och  vigtigaste  uppgiften.  Stän- 
derna biföllo  en  dubbel  krigsutskrifning  och  gåfvo  en  större 
krigsgärd,  än  någonsin  förut  blifvit  beviljad. 

Och  i  sjelfva  verket  hade  äfven  kriget  begynt  antaga  ett 
farligt  utseende.  Pommern  var  på  väg  att  råka  i  fiendernas 
våld,  Sveriges  södra  landskap  sväfvade  i  fara  och  Gotland  hade 
redan  blifvit  danskarnes  byte,  innan  Sveriges  förfallna  flotta 
ännu  ens  var  på  vattnet.  Först  på  våren  1676  fick  den  verk- 
samme och  redbare  Lorentz  Creutz,  hvilken  från  bergskollegiet 
transporterades  till  amiralsembetet,  sakerna  i  sådant  skick,  att 
han  vid  Bornholm  kunde  möta  Danmarks  och  Hollands  förenade 
flottor  den  25  och  26  Maj.  Han  skulle  vunnit  en  fullständig 
seger,  om  ej  underamiralen  af  halsstarrighet  och  afund  hade 
afhållit  sig  från  striden.  Den  1  Juni  stod  det  andra  sjöslaget 
vid  södra  udden  af  Öland.  Creutz's  amiralskepp  gjorde  en 
oförsigtig  manöver,  intog  vatten  genom  skottgluggarne  och  sjönk 
med  manskap  och  allt,  hvarefter  största  delen  af  svenska  flottan 
förstördes.  Det  säges  dock  att  de  svenska  sjöofficerarne  voro 
mycket  belåtna  med  denna  olycka,  emedan  de  hatade  Creutz 
för  hans  stränghet  som  befälhafvare  och  hans  finska  envishet  *. 
En  månad  senare  landsteg  den  danska  hären  i  Skåne;  Helsing- 
borg intogs,  och  bönderna  i  dessa  från  Danmark  lösryckta 
landskap  begynte  föra  ett  fribytarekrig  mot  svenskarne.  Dessa 
olyckor  berörde  djupt  den  unge  konungens,  sinne;  han  trodde 
sig  icke  mer  kunna  lita  på  någon,  och  man  fruktade  stundom 
att  han  skulle  förfalla  i  vansinne.  Men  i  och  med  det  samma 
härdades  hans  vilja  och  hans  karaktär  stadgades.  Han  hade 
sjelf  öfvertagit  befälet  i  de  södra  landskapen  och  den  4  De- 
cember vann  han  en  lysande  seger  öfver  danskarne  vid  Lund. 
Svenska  armén  var  vid  detta  tillfälle  omkring  7,000  man  stark, 
hvaribland  2,000  finska  dragoner  och  kavalleri.  Men  det  finska 
kavalleriet  stod  ej  mera  på  sin  forna  höjd ;  åtminstone  förtäljes 

*    »Un    homme    opiniåtre,    comme    le  sout  ordinairement  les   Finitoniens.» 
(Anccdotes  de  Suéde.) 


KARL    XIIS    EEGEBING,     1660 1697.  293 

det,  att  Budbergs  dragoner  och  Baranows  rytteri  genast  i  stridens 
början  genom  sin  flykt  bragte  högra  flygelns  slagtlinie  i  oord- 
ning.    Likväl  fördref  konungen  på  detta  håll  fienden  från  strids- 
fältet.    På  venstra  flygeln  begynte  utgången  luta  till  danskarnes 
fördel;    men  här  offrade  Herman  von  Burghausens  finska  dra- 
goner sina  lif  för  de  öfriges  räddning.    De  voro  400  man  starke 
uppstälda    på   flygelns  yttersta  flank,  hvarest  de  fingo  uppbära 
den  fiendtliga  öfvermagtens  anfall  och  stupade  intill  sista  man 
jämte    sin    befälhafvare    och    alla  officerare,  hvilka  till  största 
delen    utgjordes  af  Burghausens  slägtingar.     Under  tiden  hann 
den  öfriga  hären  ordna  sig,  till  dess  konungen  äfven  på  detta 
håll    afgjorde    segern.     Slaget    vid   Lund    var    i    det  afseende 
vigtigt,  att  det  åter  upplifvade  svenskarnes  sjelfförtröstan.    Men 
någon    afgörande    vändning  i  krigets    gång  inträffade  ännu  ej, 
ehuruväl  Helsingborgs  stad  och  slott  åter  fråntogos  danskarne. 
Under    tiden    hade  konungen  begynt  att  sjelf  med  kraft- 
full hand  leda  den  inre  förvaltningen.     Rådets  inflytande  hade 
nästan     upphört    och    befallningarna    utgingo    från    konungens 
enskilda  rådskammare.     Sommaren  1676  hade  ständerna  blifvit 
sammankallade    landskapsvis    for    att    bevilja  folk  och  skatter. 
Till  Finland  sändes  i  detta  uppdrag  riksrådet  Axel  Julius  de 
la  Gardie,  rikskanslerns  broder,  och  representanterna  från  hela 
Finland  sammankallades  till  "allmän  landtdag".     Till  samlings- 
ort var  först  Borgå  stad  bestämd,  men  af  naturliga  skäl  ansågs 
Åbo    lämpligare,    och    dit    församlade    sig    ständerna   den  26 
Augusti    1676.     Landtmarskalkens    plats   intogs  af  vice  presi- 
denten   i    hofrätten    Gustaf    Grass,   af  en  ungersk  slägt,  som 
genom    krigstjenst  blifvit  naturaliserad  i  Finland.     Med  vanlig 
beredvillighet    biföllo    finnarne  äfven  nu  till  stora  uppoffringar, 
hvartill    de    hade  så  mycket  större  anledning,    som  från  ryska 
sidan    ett    krig  hotade;  de  ryska  sändebuden,  hvilka  samman- 
träffade   med    de    svenska    fullmägtige    i    Ingermanland,   åter- 
fordrade   nämligen    ånyo  de  genom  freden  i  Stolbova  afträdda 
landskapen.     Det  var  sålunda  hög  tid  att  tänka  äfven  på  östra 
gränsens    försvar,    och    detta    var  i  främsta  rummet  de  finska 
ständernas    sak.     Adeln    biföll  att  soldatutskrifningen  finge  ut- 
sträckas   äfven    till    frälsegodsens     underhafvande    och    lofvade 
derutöfver    utgöra    tredubbel    rusttjenst,    likväl  under  det  för- 
behåll, att  om  från  rysk  sida  fara  hotade,  denna  styrka  skulle 
få    qvarstanna    till    eget    lands  försvar.     Presterskapet  lofvade 


294  FINLANDS     HISTORIA. 

uppställa  tillsammans  245  ryttare,  nämligen  165  frän  Åbo  och 
80  från  Viborgs  stift  (eller  1,1$  eller  2  för  h varje  kyrkoherde) ; 
men  äfven  inom  detta  stånd  framstäldes  den  anhållan,  att  för- 
svaret af  eget  land  i  främsta  rummet  skulle  påtänkas.  Borger- 
skapet,  hvars  handel  lidit  mycket  genom  kriget,  lofvade  endast 
fylla  bristerna  inom  sjöfolket.  Bondeståndet  åter,  hvilket  redan 
förut  hade  lidit  mycket  genom  utskrifning  samt  missväxtår  och 
farsoter,  biföll  dertill,  att  1677  års  utskrifning  genast  finge 
verkställas,  likväl  med  det  vilkor,  att  ej  vidare  detta  år  någon 
utskrifning  skulle  ske.  Ständernas  beslut  undertecknades 
redan  den  31  Augusti.  Samtidigt  liade  äfven  ankommit  påbud 
om  allmän  riksdag,  som  af  konungen  först  sammankallades  till 
Stockholm,  men  derefter  förlades  till  Göteborg.  Hvad  med 
denna  riksdag  afsågs,  visste  ingen.  Konungen  hade  redan  i 
sinnet  att  bemägtiga  sig  enväldet  och  derjämte  syntes  rikets 
fara  kanhända  fordra  ännu  större  uppoffringar,  än  landskaps- 
mötena hade  erbjudit.  Men  segern  vid  Lund  ändrade  konun- 
gens planer,  och  riksständerna  hemförlofvades,  innan  någon 
framställning  till  dem  blifvit  gjord.  På  krigets  goda  fortgång 
berodde  nu  äfven  de  inre  angelägenheternas  återställande  i  ett 
förbättradt  skick. 

Krigshändelserna  år  1677  voro  lika  vexlande  som  året 
förut.  Henrik  Henriksson  Horn  (af  Kånkas  grenen)  hade  er- 
hållit öfverbefälet  öfver  flottan.  Men  äfven  nu  var  lyckan  oblid 
på  sjön.  Danske  amiralen  Nils  Juel  slog  svenska  flottan  i 
i&ö#e-fjorden  söder  om  Köpenhamn,  den  1  Juli.  Men  den  14 
i  samma  månad  vann  konungen  med  landtarmén  en  lysande 
seger  vid  Landskrona.  Härefter  inträffade  ingenting  anmärk- 
ningsvärdt  på  denna  sida;  men  i  Pommern  gingo  allt  efter 
litet  Sveriges  fasta  platser  förlorade.  Samtidigt  började 
likväl  Frankrike  underhandla  om  fred  med  fienderna,  och  sålunda 
begynte  man  äfven  i  Sverige  hoppas  på  freden.  Under  sista 
delen  af  kriget  verkstäldes  ett  krigiskt  företag,  i  hvilket  äfven 
ett  större  antal  finnar  deltogo.  Det  var  ett  tåg  från  Liffland 
mot  det  Brandenburg  tillhörande  hertigdömet  Preussen.  Denna 
expedition  hade  redan  länge  varit  påtänkt,  och  bröderna  Bengt 
och  Krister  Horn  (af  Åminne  grenen)  utnämndes  efter  hvar- 
andra  till  företagets  ledare,  men  ådagalade  allt  för  litet  lust 
och  skildes  äfven  derför  från  detta  uppdrag.  Slutligen  erhöll 
den  duglige,  men  i  sina  företag  olycklige  Henrik  Horn  öfver- 


KABI    JCl:é    KE6EEHTG,    1660 — 1697.  295 

befälet  och  kom  om  hösten  1678  till  Riga.  Hans  armé,  vid 
pass  8,000  man,  var  dels  oöfvad,  dels  illa  utrustad.  Färden 
genom  Kurland  var  besvärlig  och  långsam ;  Tilsit  eröfrades  och 
Horn  nalkades  ändtligen  Königsberg.  Men  kurfursten  ilade  med 
vanlig  skyndsamhet  till  landskapets  försvar,  och  Horns  armé 
hade  genom  brist  och  sjukdom  nedgått  till  halfva  antalet. 
Han  nödgades  derför  midvintertiden  begynna  återtåget  och 
räddade  med  knapp  nöd  spillrorna  af  sin  här  tillbaka  till 
Riga.  Kort  efter  dessa  tilldragelser  afslöts  år  1679  genom 
Frankrikes  bemedling  en  allmän  fred,  hvarvid  Sverige  återfick 
hela  det  eröfrade  området.  Nu  fick  ändtligen  Karl  XI  ro  att 
egna  hela  sin  omsorg  åt  de  inre  angelägenheternas  ordnande. 
Det  vigtigaste  värfvet  var  reduktionen,  som  nu  framträdde 
i  en  annan  och  vida  strängare  form,  än  år  1655  hade  beslutits. 
Redan  på  riksdagen  i  Halmstad  år'  1678  hade  fråga  väckts  om 
denna  sak;  men  det  pågående  kriget  gaf  ej  nödig  tid  dertill. 
Men  om  hösten  1680  sammankallades  ständerna  till  Stockholm, 
och  vid  denna  riksdag  skulle  nu  alla  outredda  frågor  slutligen 
afgöras.  Till  landtmarskalk  utsågs  Klas  Hermansson  Fleming, 
en  man,  hos  hvilken  reduktionsidén  var  både  ett  familjearf  och 
personlig  öfvertygelse.  Deremot  afled  kort  innan  riksdagens 
början  Johan  Gyllenstjerna,  den  man,  som  under  de  sista  fem 
åren  hade  riktat  konungens  hog  såväl  åt  en  noggrannare  stats- 
ekonomi, som  en  förökad  envåldsmagt;  men  hans  grundsatser  följdes 
det  oaktadt  under  hela  Karl  XI:s  regering.  Fiendtligheten 
emot  aristokratien  hade  nu  stigit  till  den  höjd,  att  konungen 
ej  behöfde  göra  stort  annat,  än  afvakta  partiernas  sammandrab- 
bande. Till  en  början  nedsattes  en  granskningskomité,  den 
s.  k.  stora  kommissionen,  för  att  undersöka  förmyndareregeringens 
åtgärder  och  fordra  af  densamma  noggrann  redovisning.  Der- 
efter  skreds  till  sjelfva  reduktionsfrågan.  Bondeståndet  framtog 
ånyo  den  gamla  klagoskriften  från  år  1650;  i  den  samma 
förenade  sig  äfven  preste-  och  borgarestånden  och  i  en 
gemensam  böneskrift  fordrade  man  nu  en  ny  och  fullständig 
reduktion.  Denna  böndernas  djcrfhet  framkallade  i  början  en 
väldig  uppståndelse  inom  adeln;  men  äfven  inom  detta  stånd 
var  reduktionspartiet  det  mägtigaste,  och  den  29  Oktober  gaf 
adelns  pluralitet,  efter  en  stormig  och  tämligen  oordnad  diskus- 
sion, sitt  samtycke  till  förslaget,  tilläggande  endast  den  in- 
skränkning,   att    de    gods  och  förläningar,    hvaraf  inkomsterna 


296  FIKLANDS    HIST0K1A. 

på  en  och  samma  hand  icke  öfverstego  600  daler  silfvermynt, 
skulle  förblifva  oantastade.  Det  gamla  reduktionskollegiet  qvar- 
stod  för  att  slutföra  arbetena  från  1655  års  reduktion;  men 
derjämte  inrättades  nu  ett  nytt  embetsverk,  den  s.  k.  RecluJc- 
tionskomniissionen,  i  och  för  det  förestående  stora  reduktions- 
arbetet. Ordförande  i  denna  kommission  blef  Klas  Fleming  och 
bland  medlemmarne  förtjena  nämnas  Jakob  Fleming,  Lindhjelm, 
Lindsköld  och  Gyllenborg;  men  den  högsta  ledningen  i  förening 
med  en  nästan  oinskränkt  myndighet  i  saken  tillkom  konun- 
gen sjelf. 

Det  kan  ej  betviflas,  att  denna  s.  k.  "stora  reduktion", 
hvilken  sålunda  sattes  i  gång,  var  i  och  för  sig  såväl  rättvis, 
som  oundgängligen  nödvändig.  Men  den  medförde  olyckligtvis 
en  annan  omständighet,  hvars  vådor  man  då  ännu  icke  riktigt 
fattade,  nämligen  det  kungliga  enväldet.  Denna  tids  män  hade 
nämligen  icke  en  rätt  uppfattning  om  en  grundlagsenlig  frihet 
och  dess  oundgängliga  vilkor.  Aristokratien,  som  hittills  varit 
den  enda  motvigten  mot  kungligheten,  hade  blifvit  så  betun- 
gande för  de  öfriga  samhällsklasserna,  att  dess  störtande  hade 
blifvit  ett  allmänt  nationalbehof.  Men  då  man  ej  kunde  finna 
i  dess  ställe  något  annat  stöd  för  folkfriheten,  blef  följden  den, 
att  konungamagten  ej  längre  erhöll  nödig  begränsning.  Ganska 
allmän  synes  den  åsigt  hafva  varit,  att  redan  namnet  "arf- 
konung"  ådagalade,  att  hela  riket  var  regentens  arf  och  en- 
skilda egendom.  Men  nu  öfverlemnades  uttryckligen  en  dylik 
magt  i  Karl  XI:s  händer,  då  vid  riksdagens  slut  ständerna 
den  9  December  1680  förklarade,  att  konungen  ej  var  bunden 
vid  någon  regeringsform  eller  förpligtad  att  höra  rådets  åsigt 
i  regeringsangelägenheter.  Snart  derefter  afskaffades  namnet 
"riksråd"  och  i  dess  ställe  infördes  benämningen  "kunglig 
majestäts  råd".  Följande  riksdag  år  1682  fortsatte,  hvad  under 
de  föregående  hade  blifvit  begynt.  Kronan  förklarades  ärftlig 
äfven  på  qvinnolinien  och  åt  konungen  medgafs  rätt  att  ut- 
färda lagar  samt  förändra  de  bestående,  allt  utan  ständernas 
hörande.  Dessa  ständernas  beslut  gåfvo  åt  Sveriges  statsskick 
en  helt  ny  form,  hvilken  rätteligen  stred  emot  rikets  gamla 
traditioner.  Enväldet  eller  den  s.  k.  "suveräniteten"  grundades, 
och  med  dess  tillhjelp  verkstäldes  nu  ofördröjligen  folkets  för- 
nämsta önskan,  förläningarnas  grundliga  reduktion. 


KARL    Xl:s    REGERING,     1660 1697.  297 

Vid  nyssnämnda  1682  års  riksdag  undanröjdes  alla  in- 
skränkningar beträffande  reduktionen,  och  i  enlighet  med  all- 
männa landslagen  stadfästes  konungens  rätt  att  gifva  och  åter- 
taga förläningar.  Härefter  erhöll  reduktionen  en  ny  allmännare 
betydelse.  Den  blef  en  flod,  som  bortspolade  hela  det  forna 
adelsväldet.  Det  är  väl  sant,  att  vid  denna  oerhörda  öfvcr- 
svämning  mången  enskild  persons  lycka  och  egendom  ohjelp- 
ligen  gingo  förlorade  och  att  vid  reduktionens  verkställande 
ofta  förfors  med  större  hårdhet,  än  allenast  rätt  och  billighet 
skulle  fordrat.  All  egendom  i  riket  tycktes  vara  stäld  till 
konungens  förfogande;  gamla  arfsskiften,  köp  och  överens- 
kommelser upprefvos  ånyo  och  efterräkningarna  sträckte  sig 
tillbaka  ända  till  förhållandena  under  medeltiden.  Men  den 
allmänna  verkan  af  reduktionen  var  helsobringande  för  riket, 
emedan  finanserna  genom  den  samma  åter  bragtes  i  sin  naturliga 
jämnvigt  och  de  lägre  ståndens  sociala  frihet  räddades  från 
undergång.  Betydelsen  häraf  framstår  klarare,  om  vi  anföra 
summan  af  de  under  kronan  återbragta  lägenheterna  emellan 
åren  1680 — 1687,  beräknad  efter  dessa  lägenheters  årliga  ut- 
skylder.  Totalsumman  af  den  stora  reduktionen  utgjorde  näm- 
ligen 1,600,000  daler  silfvermynt  årlig  inkomst.  Fulla  tredjedelen 
af  denna  summa  inflöt  från  Liffland  och  Estland,  hvarest  stora 
sträckor  hade  blifvit  bortskänkta  och  dessutom  förläningssyste- 
mets  ålder  gaf  anledning  till  långa  efterräkningar.  Men  äfven 
Finland,  Kexholms  län  och  Ingermanland  lemnade  ansenliga 
summor.  Man  bör  komma  ihåg,  att  de  stora  förläningarna  i 
Österbotten,  förutom  Pehr  Brahes  friherreskap,  redan  tidigare 
hemfallit  under  reduktionen;  likväl  utgjorde  stora  reduktionens 
byte  i  Finland,  Kexholms  län  oräknadt,  omkring  200,000  daler 
silfvermynt.  Om  dertill  räknas  de  188,000,  som  inflöto  från 
Ingermanland  och  Kexholms  län,  så  stiger  summan  till  samma 
belopp  som  hela  inkomsten  af  reduktionen  i  Sverige,  de  förra 
danska  landskapen  oräknade.  Reduktionen  var  för  Finland, 
likasom  i  allmänhet  för  hela  riket,  en  fullkomlig  social  revo- 
lution, på  hvilken  såsom  grundval  de  nu  varande  samhällsför- 
hållandena till  stor  del  äro  bygda.  Det  är  utom  allt  tvifvel, 
att,  om  det  adliga  länsväldet  fått  qvarstå  oantastadt,  böndernas 
besittningsrätt  till  jorden,  likasom  ock  deras  frihet,  under  tidernas 
lopp  skulle  hafva  gått  förlorad,  isynnerhet  i  Finland,  hvarest 
förläningsinnehafvarne    till    största  delen  voro  främlingar.     Att 


298  FINLANDS      IITSTOK1  \. 

denna  olycka  förekoms,  är  reduktionens  evigt  minnesvärda  för- 
tjenst.  I  Estland  och  Liffland,  der  allmogen  redan  af  gammalt 
hade  råkat  i  slafveri,  bedrefs  i  sjelfva  verket  reduktionen  sa 
mycket  strängare,  och  derjämte  utfärdades  1(381  ett  kungligt 
bref  rörande  slafveriets  upphörande  i  dessa -länder.  Men  ridder- 
skapet  derstädes,  hvilket  i  allmänhet  klagade,  att  deras  ur- 
åldriga rättigheter  trampades  under  fötterna,  afgaf  år  1693  en 
särskild  protest  mot  lifegenskapens  afskaffande  och  begynte 
äfven  för  öfrigt  stämpla  med  grannrikena,  i  afsigt  att  helt  och 
hållet  blifva  befriade  från  det  svenska  öfverväldet.  Denna  om- 
ständighet vitnar  bättre  än  något  annat  om  reduktionens  nära 
sammanhang  med  den  sociala  friheten  äfven  i  rikets  öfriga 
delar.  Åt  den  sammas  inflytande  på  rikets  ekonomi  och  för- 
svarsväsende skola  vi  särskildt  egna  vår  uppmärksamhet. 

Karl  XI  var  en  sträng  och  hushållsaktig  ordningens  man, 
och  reduktionens  stora  inkomster  användes  derför  uteslutande 
till  rikets  fromma.  På  detta  sätt  bragtes  äfven  snart  rikets 
finanser  i  ett  blomstrande  skick.  Från  år  1686  började  stats- 
verket redan  bära  sina  kostnader  och  gifva  ett  årligt  öfver- 
skott,  hvilket  slutligen  steg  till  mer  än  £  million  daler  silfver- 
mynt.  Rikets  skulder  betalades,  största  delen  likväl  genom 
moträkningar  och  uppgörelser,  men  äfven  9  millioner  i  reda 
penningar;  och  likväl  samlades  i  statens  kassor  en  ansenlig 
besparing,  som  vid  Karl  XI:s  död  gjorde  mer  än  3  i  million 
daler  silfvermynt.  Härjämte  försattes  krigshären  och  flottan  i 
utomordentligt  skick.  Det  s.  k.  indelningsverket,  hvarigenom 
bönderna  åtogo  sig  att  i  stället  för  den  forna  utskrifningen 
uppställa  och  med  torp  underhålla  ett  bestämdt  antal  soldater, 
har  genom  Karl  XI  erhållit  sin  egentliga  gestaltning.  Ar  1682 
gåfvo  de  flesta  svenska  landskap  sitt  samtycke  till  indelnings- 
verket, men  i  Finland  endast  Viborgs  län,  som  åtog  sig  att 
underhålla  ett  fotregemente  eller  omkring  1,000  man,  hvilket 
sedermera  närmare  bestämdes  till  endast  875  man.  Småningom 
ingingo  äfven  de  öfriga  landskapen  dylika  öfverenskommelser ; 
sålunda  åtog  sig  Åbo  och  Björneborgs  län  i  December  1694 
att  uppställa  två  fotregementen,  af  hvilka  hvardera  om  1,025 
man,  och  derpå  följande  Januari  månad  förenade  sig  äfven 
allmogen  i  Savolaks  om  uppställandet  af  ett  dylikt  regemente 
om  1,033  man.  Slutligen  åtogo  sig  i  December  1696  Nyland 
och    Tavastland    att    hvardera  uppsätta  1,025  man  fotfolk.     I 


KAHL    Xi:>    REGERING,     L66-C  —  1>\'J7.  299 

alla  dessa  landskap  förenade  sig  vanligen  två  å  tre  mantal 
till  rote  om  uppställandet  af  en  man;  de  bygde  åt  denne  ett 
torp,  åt  hvilket  skulle  anslås  åker  till  en  half  tunnas  utsäde 
och  äng  till  två  lass  hö.  Under  fredstid  skulle  roten  bekosta 
åt  sin  soldat  en  hvardagsuniform  hvart  tredje  år  och  vanligen 
äfven  uppehället  under  öfningslägren ;  kronan  deremot  bekostade 
vapnen,  och  under  krigstid  såväl  kläder  som  uppehälle.  Sålunda 
var  innan  Karl  XI:s  död  största  delen  af  Finland  i  anseende 
till  fotfolket  indeladt  i  rotar;  likväl  böra  följande  afvikelser 
observeras.  Österbottens  fotfolk  (1,200  man)  förblef  fortfarande 
(till  år  1733)  stäldt  på  utskrifning,  men  skulle  alltid  uppehållas 
till  fulla  antalet  och  hörde  sålunda  till  den  stående  armén. 
Deremot  ingicks  i  Kajanatrakterna  (Paldamo  och  Sotkamo 
socknar)  år  1681  den  öfverenskommelse,  att  allmogen  skulle 
vidmagthålla  gränsfästningen,  uppställa  till  dess  försvar,  i 
händelse  af  krig,  150  man  och  för  öfrigt  såsom  allmänt  upp- 
båd försvara  landskapets  östra  gräns,  men  befriades  i  stället 
från  all  annan  utskrifning.  Äfven  i  Öfra  Karelen  (trakterna  af 
Pielis)  var  dylikt  landtbåd  i  och  för  samma  ändamål;  en  af 
regeringen  tillsatt  gemensam  landtkapten  ledde  i  båda  land- 
skapen allmogens  krigsöfningar  och  under  honom  stodo  löjt- 
nanter ur  folket.  I  det  öfriga  Kexholms  län  synes  den  gamla 
utskrifningen  fortfarande  blifvit  bibehållen.  På  detta  sätt  hade 
nu  det  finska  fotfolket  blifvit  ordnadt.  Rytteriet,  som  redan 
länge  varit  stäldt  på  ett  slags  indelningsfot,  erhöll  äfven  en 
närmare  bestämd  indelning.  De  s.  k.  rusthållen  fingo  hvart 
för  sig  GO  dalers  utskylder  efterskänkta  och  åtogo  sig  att  för 
denna  summa  uppställa  en  dragon  med  fullständig  utrustning. 
Om  ej  deras  egna  utskylder  uppgingo  till  denna  summa,  fingo 
de  i  ersättning  kronans  inkomster  från  några  af  de  under 
kronan  återbragta  lägenheterna,  och  sålunda  uppstodo  "augments 
hemmanen".  På  denna  grundval  upprättades  i  Finland  tre 
liä.^reLienienten,  nämligen  Åbo  och  Björneborgs  läns,  Tavast- 
Nylands  läns  samt  Savolaks-Karelens  och  Viborgs  läns,  hvartdera 
om  1,000  man.  Härtill  kom,  utom  finska  adelsfanan  (150 
man),  de  500  dragoner,  hvilka  öfverst-löjtnant  Nils  Grotenfelt 
ar  1686  åtog  sig  att  ordna  på  de  öde  hemmanen  i  Viborgs 
och  Nyslotts  län.  Åt  officerarne  såväl  vid  häst-  som  fotfolket 
gåfvos  boställen,  och  hela  institutionen  blef  öfver  hufvud  ganska 
billig    för    kronan.     Den    stående    armén    synes  i  Sverige  och 


300  FINLANDS    HISTORIA. 

Finland  uppgått  till  tillsammans  38,000  man;  men  af  detta 
antal  uppstälde  Finland  endast  fjerdedelen,  hvaraf  man  någor- 
lunda kan  bedöma  detta  lands  förmögenhetsförhållanden  i  bredd 
med  Sverige.  Deremot  är  det  antagligt,  att  finnarnes  antal 
jämförelsevis  var  större  bland  de  värfvade  trupperna,  hvilka 
för  hela  riket  stego  till  30,000  man;  vi  veta  åtminstone,  att 
några  regementen,  t.  ex.  lifdragonerna,  voro  finska  och  att  alla 
friska  inhysesmän  med  största  stränghet  tvungos  till  krigstjenst. 
Genom  dessa  åtgärder  stod  nu  en  ansenlig  här  krigsfärdig, 
isynnerhet  i  och  för  rikets  försvar.  Älven  flottan  var  förökad 
och  båtsmännen  stälda  på  indelningsfot,  hvarjämte  Karlskrona 
i  Blekinge  inrättades  till  krigshamn.  I  afseende  å  sitt  försvars- 
väsende var  Sveriges  rike  starkare  än  någonsin,  och  de  ut- 
ländska magterna  åsågo  med  fruktan  och  aktning  Karl  XI:s 
åtgärder.  I  sin  politik  eftersträfvade  Karl  visserligen  freden, 
men  lutade  sig  uti  Europas  strider  åt  deras  sida,  hvilka  för- 
sökte sätta  en  gräns  för  Frankrikes  hersklystnad.  Sålunda 
sändes  äfven  en  afdelning  soldater  till  Nederländerna  i  Wilhelm  IILs 
tjenst;  då  denne  furste  år  1688  gick  att  emottaga  Englands 
krona,  hade  han  med  sig  bland  de  öfriga  legotrupperna  äfven 
ett  regemente  finskt  hästfolk,  och  i  slaget  vid  Bognefloden  år 
1690  påträffa  vi  dessa  finnar  på  protestantismens  sida,  käm- 
pande mot  irländare  och  fransmän.  Men  för  öfrigt  afhölls 
Karl  XI  af  sin  sparsamhet  från  krigiska  företag  och  riket  fick 
under  tjugu  års  tid  njuta  af  fredens  välsignelser. 

För  öfrigt  vunno  rikets  materiella  och  andliga  krafter  en 
mägtig  förkofran  under  denna  långa  regeringstid;  men  framför 
allt  var  ordning  tidsandans  lösen.  Ar  1686  utfärdades  en  ny 
kyrkolag,  den  samma  som  ännu  till  sista  tiderna  varit  gällande 
för  Finland,  och  samma  år  nedsattes  äfven  en  komité  för  en 
ny  allmän  lag,  ehuru  detta  verk  först  efter  ett  hälft  sekel  kom 
till  stånd.  Rättegångsväsendet  likasom  äfven  förvaltningen 
bragtes  i  noggrann  ordning  och  till  och  med  allmogens  närings- 
flit hölls  under  uppsigt.  En  sträng  förordning  om  tjenstehjon 
och  legofolk  af  år  1686  bestämde  med  noggrannhet,  huru  mycket 
arbetsfolk  hvarje  bonde  fick  använda  i  förhållande  till  sitt 
hemmans  storlek;  ty  det  var,  ansåg  man,  otillbörligt  att  slösa 
med  rikets  arbetskrafter.  Derför  tilläts  ej  allmogen  hålla  ens 
sina  egna  fullvuxna  barn  hemma,  om  de  voro  flere  än  det 
bestämda    antalet.     Friska  inhysingar,    odugliga  studenter  och 


KAKL    XES    REGERING,     1(560 1697.  301 

öfver  hufvud  en  hvar,  som  ej  syntes  göra  någon  nytta  på  sin 
plats,  skulle  utan  försköning  "inkastas  i  knektehopen",  d.  v.  s. 
i  rikets  värfda  armé,  så  att  ingen  skulle  få  gå  sysslolös. 
Konungen  var  sjelf  en  outtröttlig  arbetare  och  fordrade  såväl 
af  sina  embetsmän  som  öfriga  undersåtar  samma  flit,  sjelf  ofta 
nog  med  egna  ögon  granskande  äfven  de  minsta  omständig- 
heter. Han  var  i  många  afseenden  lik  Gustaf  Vasa,  bland 
annat  äfven  deruti,  att  han  förblef  ganska  främmande  för 
Finland.  Det  är  anmärkningsvärd  t,  att  fastän  han  ofta  besökte 
de  skilda  landskapen,  ofta  färdandes  på  hästryggen  långa  vägar, 
han  dock  aldrig  besökte  det  finska  fastlandet  År  1694  be- 
sökte han  på  en  kort  resa  Torneå,  för  att  se  midsommarsolen ; 
men  Torneå  tillhörde  den  tiden  icke  Finland.  Att  han  ej 
förstod  finska  språket  kunna  vi  sluta  deraf,  att  hans  språk- 
kunskap öfver  hufvud  var  ganska  ringa.  År  1669  hade  vis- 
serligen Finlands  gamle  gynnare  Pehr  Brahe  yttrat,  "att  intet 
onyttigt  vore,  om  vår  unge  konung  skaffade  sig  någon  kunskap 
uti  finska  språket";  men  detta  välmenande  förslag  torde  knapt 
vunnit  någon  efterföljd.  Finlands  egen  nationalitet  begynte  på 
denna  tid  allt  mer  och  mer  försjunka  i  glömska,  och  i  ut- 
ländska läroböcker  förtäljdes  redan,  att  Finland  var  "en  vid- 
sträckt bygd,  som  fordom  skall  hafva  haft  eget  språk  och  egna 
konungar".  I  sjelfva  verket  hade  svenska  språket  på  denna 
tid  redan  uppsvingat  sig  till  ett  tämligen  allmänt  öfvervälde 
inom  landets  bildade  klasser,  och  ehuru  för  folkets  skifil  embets- 
männens,  isynnerhet  domrarnes,  kännedom  i  finskan  ofta  kom 
i  fråga,  så  var  man  likväl  ej  så  synnerligen  mon  derom.  Den 
finska  allmogen,  som  fordrade  att  erhålla  inhemska  officerare, 
hvilka  förstodo  landets  språk  och  seder,  erhöll  af  konungen 
år  1689  det  tvära  svar,  att  det  ej  passade  sig  att  gifva  någon 
en  tjenst  blott  för  finska  språkets  skull.  Man  hörde  äfven 
redan  en  och  annan  enstaka  röst,  som  rent  ut  yrkade  på  finska 
språkets  utrotande. 

Det  är  äfven  för  öfrigt  anmärkningsvärd!,  att  de  omstän- 
digheter, som  kunna  räknas  till  Finlands  specialhistoria,  år 
ifrån  år  intaga  ett  allt  mer  och  mer  obetydligt  rum.  Äfven 
generalguvernörsembetet,  som  1674 — 1676  hade  varit  anförtrodt 
åt  den  förenämnde  Henrik  Horn,  upphörde  helt  och  hållet 
för  många  årtionden.  Likväl  skulle  det  finska  samhället  utan 
tvifvel    behöft    en    centralförvaltning  på  ort  och  ställe,  ty  man 


302  FINL.VMIS     III-TOKIA. 

kan  af  mångt  och  mycket  draga  den  slutsats,  att  ordningen  i 
detta  land  ej  på  långt  när  var  så  fullständig,  som  under 
konungens  egna  ögon  i  Sverige.  Ett  kungl.  bref  till  Åbo 
hofrätt  år  1685  klagar  deröfver,  att  de  finska  bönderna,  då 
de  hade  begått  något  brott,  ej  brydde  sig  om  att  undergå 
kroppsstraff,  utan  öfvergåfvo  sina  dåliga  gårdar  och  gömde  sig 
i  skogarne,  der  de  utan  mycken  möda  uppodlade  åt  sig  lika 
goda  lägenheter.  Förvaltningen  synes  ej  heller  blifvit  rensad 
från  alla  de  forna  missbruken,  och  isynnerhet  i  Kexholms  län 
hade  folkets  belägenhet  föga  förbättrats.  Denna  del  af  Fin- 
land hörde  allt  ännu  under  generalguvernören  i  Ingermanland, 
och  i  de  forna  förläningarnas  ställe  (ehuru  äfven  sådana  ännu 
funnos  i  dessa  trakter)  hade  kommit  kronoarrenden,  hvilka 
synas  hafva  varit  mycket  betungande  för  allmogen.  Det  är 
anmärkningsvärdt,  med  hvilken  hårdnackenhet  detta  landskap 
för  öfrigt  allt  fortfarande  hölls  utestängdt  från  de  politiska 
rättigheter,  hvilka  det  öfriga  Finland  åtnjöt  gemensamt  med 
Sverige.  Då  biskopen  i  Viborg  i  och  för  1686  års  riksdag 
hade  uppmanat  äfven  dessa  nejders  innevånare  att  sända  repre- 
sentanter, fick  denne  på  grund  häraf  emottaga  en  tillrättavis- 
ning af  konungen.  Likväl  hade  befolkningen  till  största  delen 
inflyttat  dit  från  det  öfriga  Finland  och  hade  nog  förtjenat  att 
blifva  räknad  till  samma  fosterland. 

I  Finlands  kulturförhållanden  intogo  allt  ännu  biskops- 
embetena  ett  vigtigt  rum.  Biskopen  i  Åbo,  JoJian  Gezelius 
d.  ä.,  en  man  af  svensk  börd,  som  förut  varit  superintendent 
i  Riga  och  år  1664  blifvit  flyttad  till  Åbo  i  stället  för  den 
afsatte  Terserus,  fortsatte  med  berömvärd  ifver  ordnandet  af  de 
kyrkliga  angelägenheterna,  men  ej  ens  han  förstod  att  fullkom- 
ligt undvika  ortodoxiens  försåt.  Han  efterträddes  på  biskops- 
stolen år  1690  af  sin  son,  Johan  Gezelius  d.  y.,  hvilken  dess- 
förinnan hade  haft  sig  anförtrodd  vården  om  Ingermanlands 
kyrkliga  angelägenheter  och  i  ännu  högre  grad  än  fadren  har 
gjort  namnet  Gezelius  minnesvärdt  i  Finlands  häfder.  Viborgs 
biskopsstol  hade  en  tid  innehafts  af  tvenne  finska  män,  Abraham 
Thauvonius  (1672—1679)  och  Henrik  Karstenius  (1679— 1681) ; 
men  efter  dessa  kommo  åter  svenskar,  bland  hvilka  den  från 
Åbo  universitet  hit  förflyttade  Petrus  Bång  är  synnerligen  värd 
att  omnämnas.  Genom  dessa  mäns  omsorg  begynte  läskunnig- 
heten på  denna  tid  blifva  någorlunda  allmän  bland  den  finska 


K  Al!  I,     \l:S     KKIiKKING,     1660  —  L697.  303 

allmogen.  Men  å  andra  sidan  begynte  redan  på  sina  ställen, 
isynnerhet  i  Österbotten,  uppstå  ett  visst  missnöje  emot  stats- 
kyrkans styfva  renlärighet,  och  den  i  Tyskland  uppkomna 
Pietismen  vann  äfven  här  lärjungar,  hvilka  från  regeringens 
och  kyrkans  sida  bemöttes  med  den  hårdaste  ofördragsamhet. 
Sålunda  blef  t.  ex.  hyrkoherden  i  Pudasjärvi,  Johan  Wegelius 
(bondeson  från  Ilmola  och  senast  kyrkoherde  i  Tyrvis),  en 
redbar  och  gudfruktig  man,  år.  1691  dömd  sitt  embete  förlustig. 
Några  åter,  såsom  kollegan  i  Uleåborg,  Lars  Ulstadius  och 
magister  Petrus  Schcefer  (rådmansson  från  Åbo)  m.  fl.,  råkade 
i  envis  opposition  emot  kyrkans  bestående  inrättningar  och 
fingo  utstå  ännu  svårare  förföljelser.  I  början  af  följande 
seklet  utfärdades  stränga  förordningar  emot  "pietister  och  svärme- 
andar"; men  tidens  svåra  hemsökelser  vände  likväl  allt  mer 
och  mer  menniskornas  hog  till  en  mera  lefvande  gudsfruktan, 
och  de  andliga  rörelserna  upphörde  icke  att  utbreda  sig. 

Den  litterära  verksamheten  i  Finland  begynte  mot  slutet 
af  Sveriges  magtperiod  yttra  större  lifaktighet  än  någonsin 
förut.  Andra  upplagan  af  finska  bibelöfversättningen,  hvilken 
med  ledning  af  grundtexten  blifvit  förbättrad  af  kyrkoherden  i 
Pemar,  Henrik  Florinus,  behöfde  ej  mera  tryckas  i  Sverige, 
utan  den  utkom  i  Åbo  1685.  För  öfrigt  inrättades  tvenne 
nya  boktryckerier,  det  ena  af  Gezelius  i  Åbo  (1668),  det  andra 
af  Bång  i  Viborg  (1688).  Den  finska  litteraturen  rörde  sig 
allt  ännu  nästan  uteslutande  på  det  andliga  området,  men 
framalstrade  redan  poetiska  skapelser,  hvilka  bibehållit  ett 
klassiskt  värde,  t.  ex.  Mathias  Salamnii  herliga  "Ilolaulu  Jesuk- 
sesta"  (Fröjdehymn  öfver  Jesus)  1690  och  den  tidigt  bortgångna 
Johan  Cajanus''  "Etkös  ole  ihmisparka"  *  1683.  Derjämte 
trycktes  flere  allt  fullständigare  samlingar  af  andliga  sånger 
("Suomalaisen  sielun  tavara"),  till  dess  slutligen  år  1701  den 
nu  varande  finska  psalmboken  blef  färdig,  och  till  hvilken  äfven 
noterna  följande  år  särskildt  utgåfvos.  Bland  diktare  på  den 
verldsliga  poesiens  område  märkas:  Anterus  Aschelinus  (ka- 
pellan  i  Askainen  eller  Wilnäs)  **  och  Gabriel  Tuderus  (kyrko- 

*  Ofversatt  af  Franzén  under  titel:  »Förgängligheten»;  se  Valda  Dikter, 
Örebro   1871,   II.,  sid.  240  ff.     Öfversiittningen  är  ganska  trogen. 

Öfvers.  anm. 

**  »Slaget  vid  Narva»  (som '  dock  är  en  öfversättning  från  svenskan;  se 
Arvidsson,  Svenska  fornsåuger,  del.  II,  sid.  322),  samt  en  sång  om  hungers- 
nöden  1697  och  en  annan  om  Karl  XII.  Öfvers.  anm. 


304  FINLANDS    HISTORIA. 

herde  i  Torneå)  *.  Äfven  gjordes  redan  början  med  samlandet 
af  folkpoesins  alster  och  år  1702  utgaf  nyssnämnde  Henrik 
Florinus  den  första  samlingen  finska  ordspråk,  "till  Guds  ära 
och  Finlands  prydnad".  Det  är  att  märka,  att  det  åsidosät- 
tande, som  började  blifva  Finlands  egen  nationalitets  lott,  stundom 
framkallade  energiska  protester  på  det  litterära  området.  Så- 
lunda utgaf  den  unge  Johan  Paulinus  (son  till  kyrkoherden  i 
Mouhijärvi  och  sedermera  upphöjd  till  adligt  och  grefligt  stånd 
under  namnet  Littjenstedf)  i  Upsala  en  sång  på  grekiska  "Till 
Finlands  ära",  och  i  början  af  följande  sekel  utgaf  Daniel 
Juslenius,  om  hvilken  vi  framdeles  komma  att  tala,  i  samma 
afsigt  disputationerna  "Aboa  vetus  et  nova"  (Åbo  förr  och  nu) 
samt  "Vindicice  Fennorum"  (Finnarnes  försvar).  Vid  univer- 
sitetet fortsattes  gång  efter  annat  striderna  om  teologiska  spets- 
fundigheter, och  Gezelius  d.  ä.  sjelf,  samt  biskop  Bång  fingo 
utstå  angrepp  för  sina  katekeser.  Inom  de  andra  vetenska- 
perna var  lifaktigheten  mindre.  Likväl  fingo  den  äldre  Ge- 
zelii  latinska  skolböcker  röna  välförtjent  bifall  och  framgång. 
Inom  naturvetenskaperna  bör  nämnas  svensken  Elias  Tillandz, 
hvilken  såsom  professor  i  Åbo  utgaf  den  första  flora  för  Fin- 
land, utrustad  med  plancher  (Catalogus  plantarum  prope  Aboam, 
samt  Icones,  Åbo  1683).  En  annan  professor  i  Åbo,  Lars 
Tammelin,  började  år  1705  utgifva  de  första  finska  almanackorna. 
Fornforskningen,  som  på  denna  tid  i  Sverige  begynte  komma 
i  blomstring,  erhöll  äfven  i  Finland  en  ryktbar  målsman;  det 
var  Elias  Brenner  (född  i  Stor-Kyrö  1647,  f  som  assessor  i 
Stockholms  antiqvitetskollegium  1717),  som  åren  1670 — 1672 
var  sysselsatt  med  aftecknandet  af  Finlands  historiska  forn- 
lemningar.  Men  ganska  ofta  gick  i  sjelfva  verket  denna  tids 
fornforskning  på  underbara  afvägar,  hvartill  orsaken  får  sökas 
i  de  svenska  vetenskapsmännens  sträfvande  att  skapa  åt  sitt 
fosterland  en  lika  glänsande  forntid,  som  nutiden  det  var. 
De  isländska  sagorna  uppväckte  de  gamla  vikingaminnena,  och 
Olof  Kudbeck  försökte  i  sin  "Atlantica"  härleda  Sveriges 
historia  från  Japhets  tider.  Äfven  finnarne  fingo  sin  andel 
häraf;  i  Finlands  historia  inpassades  en  mängd  från  de 
isländska  sagorna  lånade  konunganamn,  och  i  stöd  af  språkforsk- 

*  Har  på  svenska  skrifvit  en  berättelse   om  lappames  omvändande. 

Öfvers.  amn. 


KARL  XI:S  REGERING,  16  60 1697.  305 

ningen  begynte  man  härleda  finnarnes  ursprung  från  Israels 
tio  slägter. 

På  näringarna  hade  reduktionen  förr  eller  senare  bort 
utöfva  en  helsosani  verkan.  Men  denna  inverkan  blef  ej  genast 
skönjbar,  och  andra  hårda  hemsökelser  förstörde  sedan  det 
gryende  fröet  till  Finlands  välstånd.  Likväl  omnämnes,  att 
skeppsbygnadskonsten  på  denna  tid  begynte  blomstra  i  Öster- 
botten; amiralsembetet  lät  derstädes  bygga  fartyg,  och  belö- 
ningar gåfvos  för  skepp,  som  voro  bygda  med  jämna  fogar, 
emedan  man  funnit  den  gamla  klink-metoden  mindre  lämplig. 
Handeln  förkofrades  genom  rikets  långvariga  fredstillstånd,  men 
hölls  allt  fortfarande  i  sina  forna  band.  Öfver  ryska  gårdfari- 
handlande  hördes  äfven  på  dessa  tider  klagomål.  Bland  indu- 
striella företag  må  nämnas,  att  finnen  Lorentz  Creutz  d.  y., 
som  var  landshöfding  öfver  Åbo  län  och  på  samma  gång  chef 
för  bergverken  i  Finland,  år  1689  grundlade  Teijo  jernbruk  i 
Bjerno  och  Kauttua  bruk  i  Eura.  Särskildt  förtjenar  omnämnas 
det  stora  glasbruk,  hvilket  Gustaf  Johan  Jung  inrättade  vid 
Nystad;  der  förfärdigades  finare  glasvaror  och  bland  arbets- 
folket funnos  inga  utländingar,  utan  endast  unga  svenskar  och 
finnar.  Men  den  olyckliga  branden  år  1685  förstörde  såväl 
glasbruket,  som  den  förnämsta  delen  af  staden.  Eldsvådor 
voro  eljest  ganska  vanliga.  I  Åbo  inträffade  inom  en  kort  tid 
tvenne  stora  vådeldar,  nämligen  år  1678  och  1681;  universi- 
tetsbyggnaderna räddades  dock  vid  hvardera  tillfället.  Ett 
hårdare  plågoris  voro  de  missväxter,  som  under  Karl  XI:s 
regering  flere  gånger  öfvergingo  Finland  och  förstörde  de 
frukter,  som  denne  konungs  kloka  styrelse  eljest  skulle  hafva 
burit.  Isynnerhet  höra  de  stora  hungersåren  på  Karl  XI:s 
sista  tider  till  det  ohyggligaste,  Finlands  historia  har  att  upp- 
visa, och  erfordra  derför  ett  utförligare  omnämnande. 

Åren  1674—1676  och  1687—1688  synas  någorlunda  all- 
männa missväxter  inträffat  öfver  hela  landet.  Vid  sistnämnda 
tillfälle  köpte  Karl  XI:s  gemål,  den  milda  Ulrika  Eleonora, 
spannmål,  som  hon  sände  till  understöd  åt  de  nödlidande  i 
Finland.  Derefter  var  åter  årsafkastningen  riklig.  Men  åren 
1695 — 1697  inträffade  slutligen  en  fasaväckande  hungersnöd, 
hvars  like  först  i  våra  dagar  åter  är  sedd.  Sjelfva  naturens 
ordning  syntes  vara  på  något  sätt  rubbad.  Vintern  1694 — 
1695    var    sträng    och  långvarig,  och  den  derpå  följande  som- 

Finlands  historia.  20 


306  FINLANDS    HISTOKIA. 

maren  kall  och  regnig.  Vårsådden  verkstäldes  den  \\ 
Juni  och  rågen  blommade  ej  i  Nyland  förrän  den  27  Juli 
(8  Augusti)  *.  Af  denna  orsak  hann  ej  säden  riktigt  mogna. 
Följande  året  1696  var  likväl  ännu  bedröfligare.  Redan  i 
Februari  hade  isarne  skjutit  och  vårfoglarne  begynte  ankomma. 
Mången  verkstälde  då  sin  sådd;  men  i  Mars  inträffade  en 
eftervinter,  så  att  sjöarne  ånyo  isbelades.  Sommaren  var  lika 
kylig  som  den  föregående,  och  i  Augusti  inträffade  svåra  natt- 
froster. Den  hungersnöd,  som  nu  uppstod,  var  i  sanning 
fasansvärd.  Redan  om  sommaren  1696  hade  folk  dött  i 
hunger;  bröd  bakades  af  bark,  halm  och  agnar,  hvartill  dock 
ännu  fans  mjöl  till  blandning.  Mångfaldigt  större  blef  nöden 
nästa  vinter  och  vår,  ty  de  gamla  förråden  hade  då  redan 
tagit  slut.  Äfven  många  af  adeln  samt  presterskapet  och 
embetsmännen  åto  bark  och  stampbröd.  Kreaturen  stupade  i 
brist  på  foder  och  folket  dog  hoptals.  Isynnerhet  om  våren 
1697  hade  nöden  stigit  till  sin  högsta  spets,  och  mordengeln 
slog  tusenden.  Mången  hade  ej  ens  så  mycket  mjöl,  att  de 
kunde  baka  bröd  af  barken,  utan  denna  kokades  i  vatten  till 
välling,  i  hvilken  blandades  nässlor  och  missnerötter  till  af- 
redning.  Den  bofasta  befolkningen  förtärde  först  sina  kreatur ; 
sedan  köttet  af  hästar,  hundar  och  kattor,  döda  djurs  kroppar 
och  menniskolik.  Det  finnes  exempel  på,  att  föräldrar  uppåto 
sina  döda  barn,  och  barn  sina  föräldrar.  Såsom  hemska,  skugg- 
lika spöken  vacklade  menniskorna  kring  landet  med  skrynkliga 
ansigten,  matta  blickar  och  svartnad  hy,  så  att  vän  ej  mera 
kunde  känna  vän.  De  nedföllo  döda,  huru  det  råkade,  på 
egen  gårdsplan,  i  kyrkorna,  på  vägar  och  gator.  De  öfver- 
lefvande  voro  ofta  så  utmattade,  att  de  ej  kunde  ombesörja  de 
dödas  begrafning;  liken  begrofvos  30,  någon  gång  ända  till  150 
i  samma  graf,  och  ibland  hopen  funnos  okända  vandrare,  hvilkas 
hemvist  ingen  kände.  Från  September  1696  till  September 
1697  uppgick  antalet  af  de  genom  hunger  omkomna  i  Öster- 
botten till  19,400,  Tavast-  och  Nylands  län  28,248  och  i  hela 
Åbo  biskopsstift  till  mer  än  60,000  personer.  Vi  känna  ej 
totalsumman  från  Viborgs  stift,  men  enskilda  exempel  gifva  vid 
handen,  att  eländet  äfven  der  var  lika  stort,  om  ej  större. 
Hela    antalet    af    offren    för    hungersnöden    och  deraf  alstrade 

*  I    Finland    följdes    allt    ännu    gamla    stilen,    som   då  var  tio   dagar  efter 
den  verkliga  tiden. 


KARL    XI:S    REGERING,     16  60 169  7.  307 

sjukdomar  på  detta  enda  år  kan  sålunda  efter  ungefärlig  be- 
räkning anslås  för  hela  Finland  (med  Kexholms  län)  till  åtmin- 
stone 100,000,  hvilket  antagligen  utgjorde  sjundedelen  af  landets 
då  varande  folkmängd.  Sjelfva  den  oskäliga  naturen  synes 
sörjt  och  lidit.  Man  har  lagt  märke  till,  att  tupparne  upp- 
hörde att  gala,  likaså  göken,  och  att  lodjur  och  stora  rått- 
svärmar  visade  sig  i  byarne,  förmodligen  äfven  de  jagade  af 
hungern. 

Men  i  folkets  hjerta  rådde  den  hemskaste  förtviflan. 
Stora  skaror  strömmade  äfven  från  de  vestra  landskapen  genom 
Tavastland,  Savolaks  och  Viborgs  län  till  Ryssland,  oaktadt 
landshöfdingarne  försökte  hindra  detta.  Att  antalet  af  för- 
brytelser, isynnerhet  stölderna,  tilltog,  är  ej  att  undra  öfver; 
större  under  var  det,  att  ännu  någon  ordning  alls  kunde  upp- 
rätthållas. På  några  ställen  hade  i  sjelfva  verket  alla  samhällsband 
råkat  i  upplösningstillstånd.  I  trakten  af  St.  Michel  hade 
bönderna  redan  året  förut  plundrat  några  herregårdar.  I 
Karelen  skedde  i  Februari  1697  ett  formligt  uppror,  dervid 
kronans  uppbördsmän  dödades  och  det  till  deras  hjelp  sända 
krigsfolket  förjagades.  Till  resandes  skydd  nödgades  man  för- 
ordna eskort  på  landsvägarne  i  Tavast-  och  Nylands  län,  och 
i  Järvelä  by  af  Urdiala  socken  hade  ett  röfvarband  nedslagit 
sig,  så  att  landshöfdingen  var  tvungen  att  sända  dit  en  afdel- 
ning  soldater.  De  enskilda  hade  väl  icke  stort  mycket,  som 
lockade  till  tjufnad;  men  kronans  spannmålsmagasin  voro  i 
största  fara,  så  att  t.  ex.  vice  landshöfdingen  Maydell  måste  i 
Helsingfors  sjelf  hvarje  natt  rida  ut  för  att  vakta  kronans 
sädesförråd.  Men  äfven  kronans  besparingar  voro  alldeles  otill- 
räckliga. De  utdelades,  så  långt  det  räckte,  åt  folket  och 
rotarne  dels  såsom  lån,  dels  mot  måttlig  betalning;  men  embets- 
männen,  presterna,  uaiversitetslärarne  och  äfven  frälsebönderna 
fingo  anskaffa  sitt  uppehälle  och  utsäde  hvarifrån  de  bäst  kunde. 
Rågtunnan,  hvars  medelpris  eljest  var  9  daler  kopparmynt  och 
under  goda  år  endast  6  (eller  i  silfvervärde  =  5  mark  60  p. 
nu  varande  mynt),  kostade  redan  om  hösten  1696  i  städerna 
22  daler  och  om  våren  1697  slutligen  30 — 32  daler  eUer  mera ; 
men  man  köpte  dock  ej  nu  mera  spanmål  tunntals,  utan  kapptals 
eller  skäpptals.  Några  skepp,  som  om  hösten  skulle  hemta 
säd  till  landet,  hade  lidit  skeppsbrott,  och  vårens  sena  ankomst 
förhindrade    undsättningarna    från    Sverige  och  Estland.     Midt 


308  FINLANDS    HISTOKIA. 

under  detta  allmänna  elände  dog  Karl  XI  den  5  April,  och 
det  är  ganska  troligt  att  jobsposterna  från  Finland  *  hade  för- 
värrat konungens  tillstånd.  Han  hade  likväl  dragit  försorg  om 
nödens  lindrande,  och  så  snart  sjön  gick  upp  och  säd  erhölls 
utifrån,  begynte  tillståndet  i  Finland  redan  förbättras.  Detta 
år  skulle  skörden  åter  blifvit  någorlunda  god;  men  åkrarne 
hade  till  största  delen  förblifvit  osådda.  Först  år  1698,  då 
genom  styrelsens  försorg  utsäde  blifvit  anskaffadt  och  Herren 
åter  gaf  en  riklig  årsväxt,  upphörde  slutligen  denna  hemsökel- 
sens  bittra  tid,  hvars  verkningar  likväl  ännu  många  år  der- 
efter  förspordes  i  landet. 

I  hvilken  grad  befolkningen  sjelf  kunde  vara  skyldig  till 
den  inträffade  ödeläggelsen,  är  ej  mera  lätt  att  afgöra.  Likväl 
förtäljes  det,  att  då  under  de  föregående  åren  säd  hade  fun- 
nits i  sådan  myckenhet,  att  man  ej  visste  hvart  man  skulle 
göra  af  med  den,  så  hade  detta  öfverflöd  framkallat  ett  lätt- 
sinnigt och  öfverdådigt  lefnadssätt,  Men  sedan  olyckan  en 
gång  inträffat,  begick  äfven  regeringen  ett  stort  fel,  då  den  ej 
genast  om  hösten  1696  vidtog  kraftiga  undsättningsåtgärder. 
Att  landshöfdingarne  ej  försummade  att  underrätta  om  hvad 
som  förestod,  intygas  af  deras  ännu  i  behåll  varande  embets- 
skrifvelser.  Om  Viborgs  län,  der  den  gamle  reduktionsmannen 
Anders  Lindhjelm  var  landshöfding,  veta  vi  öfver  hufvud  mindre ; 
likaså  om  Kexholms  län  och  Ingermanland,  öfver  hvilka  Otto 
Wilhelm  von  Fersen  var  generalguvernör.  I  Tavast-  och  Ny- 
lands län  var  svensken  Abraham  Crouhjort  landshöfding,  en 
sträng  krigare,  som  kanhända  icke  var  fullt  lämplig  att  sköta 
förvaltningsärender.  Han  for  i  sjelfva  verket  om  hösten  1696 
bort  till  Stockholm,  och  till  vice  landshöfding  förordnades  fri- 
herre Georg  Johan  Maydell,  en  man  af  liffländsk  börd,  som 
någon  tid  varit  öfverste  vid  Tavastlands  regemente.  Lands- 
höfding i  Åbo  var  den  ofvan  nämnde  Lorentz  Creutz  d.  y. 
och  i  Österbotten  residerade  på  Korsholm  finnen  Johan  Ehren- 
skjöld.     Alla    dessa  uppfylde,    så  vidt  vi  kunna  bedöma  deras 

*  Den  svenska  historieskrifvaren  Fryxell  berättar,  huru  som  konungen 
under  de  sista  veckorna  af  sitt  lif  fick  underrättelse  om,  att  i  flere  socknar  i 
Finland  befolkningen  var  utdöd  och  att  kyrkorna  voro  stängda;  kyrkonycklarne 
skulle  nämligen  blifvit  skickade  till  konungen  i  Sverige.  Denna  berättelse 
är  dock  enligt  vår  åsigt  grundlös;  ty  vi  hafva  ej  funnit  någon  antydan  härom 
hvarken  i  landshöfdingarnes  embetsskrifvelser  eller  andra  källor. 


KAKL    XII:S    KEGEKING    TILL    SLAGET    TID    PULTAVA.  309 

verksamhet,  samvetsgrant  sin  pligt  för  att  lindra  nöden.  Men 
regeringen  i  Stockholm  var  alltför  aflägsen  för  att  i  tid  få 
kännedom  om  farans  rätta  beskaffenhet,  och  alltför  aflägsen  för 
att  ej  dess  sena  undsättningsåtgärder  det  oaktadt  skulle  kommit 
alldeles  för  sent.  Först  vårvinterns  1697  fasor  öppnade  regerin- 
gens ögon,  och  de  rika  hjelpsändningar,  som  nu  åstadkommos, 
visa  att  god  vilja  ingalunda  saknades.  Men  då  var  redan 
slaget  det  djupa  sår,  hvars  helande  skulle  erfordrat  årtionden 
af  fredlig  och  lyckosam  utveckling.  I  stället  för  freden  följde 
likväl  krigets  bördor  och  lidanden,  den  förderfligaste  ofredstid 
Finland  någonsin  fått  upplefva.  Skildringen  af  dessa  olycks- 
tider   skall    fylla   de  närmast  följande  kapitlen  af  vår  historia. 


7.    Karl  XII:s  regering  till  slaget  vid  Pultava,  1697—1709. 

Vid  Karl  XI:s  död  var  hans  enda  son,  sedermera  Karl  XII, 
endast  fjorton  år  gammal  och  Karl  XI  hade  derför  tillsatt  en 
förmyndareregering,  i  hvilken  den  gamla  enkedrottningen  Hedvig 
Eleonora  än  en  gång  fick  föra  ordet  och  som  för  öfrigt  bestod 
af  fem  kungliga  råd.  Men  minnet  af  den  förra  förmyndare- 
regeringens svaghet  och  derjämte  den  högre  adelns  hopp  att 
få  reduktionen  återkallad,  förskaffade  redan  innan  årets  slut 
regeringstvglarne  i  den  unge  konungens  händer.  Ständerna 
sammanträdde  i  November  1697  och  voro  genast  beredvilliga 
att  förklara  Karl  myndig.  Denna  förhastade  åtgärd  visade 
dock  strax  från  början  sina  skadliga  följder.  Den  unge  konun- 
gens egensinniga  och  sjelfrådiga  karakter  framstod  äfven  deruti, 
att  han  ej  på  något  sätt  kunde  förmås  att  låta  kröna  sig 
enligt  gammal  sed,  emedan  han  ansåg,  att  kronan  var  hans 
redan  från  hans  födelse.  Med  kronan  på  hufvudet  och  spiran 
i  handen  red  han  den  14  December  till  Stockholms  storkyrka, 
hvarest  erkebiskopen  framför  altaret  allenast  smorde  hans  panna 
och  tinningar.  Men  den  vid  dylika  tillfällen  brukliga  konunga- 
eden lemnade  Karl  oaflagd.  Få  voro  likväl  de,  som  i  dessa 
omständigheter  sågo  elaka  förebud,  utan  öfverallt  ljödo  folkets 
"glädje-  och  fröjderop"  att  man  —  såsom  de  finska  riksdags- 
männens lyckönskningsruna  säger  —  "till  konung  hade  fått  ett 


310  FINLANDS    HISTOKIA. 

lejon  ungt  åt  oss  svenskar  här  i  norden".  Det  är  också  i 
sjelfva  verket  sant,  att  Karls  flesta  egenskaper  lofvade  allt  godt. 
Han  hade  fått  en  omsorgsfull,  kristlig  uppfostran  och  ådaga- 
lade redan  tidigt  såväl  ett  godt  förstånd,  som  ett  ädelt  och 
redbart  sinnelag.  Visserligen  visade  sig  dock  hans  af  fadren 
ärfda  oförskräckta  mod  nästan  såsom  öfverdrifven  dumdristighet. 
De  farligaste  lekar,  jagter  och  ridter,  i  hvilka  konungens  dra- 
bant, den  unge  finnen  Arvid  Bernhard  Horn,  var  sin  herres 
trognaste  kamrat,  upptogo  de  första  åren  af  Karls  regering, 
och  på  den  tid,  då  hans  kusin  och  svåger,  hertig  Fredrik  af 
Holstein-Gottorp,  besökte  Sverige,  nådde  de  pojkaktiga  galen- 
skaperna sin  höjd,  hvarjämte  den  unge  konungen  genom  barn- 
sligt slöseri  förstörde  de  af  fadren  samlade  besparingarna. 
Likväl  förblef  Karl  ständigt  måttlig  i  sina  njutningar  och  ren 
till  sina  seder;  i  hans  sinnelag  låg  på  en  gång  någonting 
jungfruligt  och  manligt,  som  tycktes  närma  sig  hjelteidealet. 
Det  är  att  märka,  att  vid  denna  tid  de  forntida  sägnerna 
om  Göthernes  vandringar  och  vikingarnes  hjeltebragder  ånyo 
begynt  upplefva  inom  den  svenska  litteraturen.  Det  svenska 
folkets  krigiska  natur  började  åter  vakna,  och  isynnerhet  hos 
Sveriges  unge  konung  brann  en  åtrå  att  förvåna  verlden  genom 
samma  hjelterykte,  som  fordom  en  fjerran  sunnanländer 
eröfrande  Alarik.  Men  under  sådana  omständigheter  hotade 
det  envälde,  som  på  Karl  XI:s  tid  blifvit  lagdt  i  svenska 
konungens  händer,  att  medföra  för  riket  lika  mycken  skada 
och  förderf,  som  det  samma  under  den  förra  regeringen  hade 
bidragit  till  rikets  återupphjelpande.  Man  märkte  snart,  att 
den  unge  konungen  var  föga  benägen  att  låna  sitt  öra  åt 
vishetens  och  försigtighetens  varnande  röster,  och  han  upptog 
i  sin  gunst  endast  sådane  män,  som  förstodo  smickra  eller 
uppegga  hans  egna  hugskott.  Sålunda  syntes  t.  ex.  den  man, 
hvilken  strax  från  början  erhöll  första  rummet  i  Karls  för- 
troende, den  50-årige  ministern  grefve  Karl  Piper  (sonson  till 
en  borgmästare  i  Viborg),  lika  ifrigt  längta  efter  krig,  som 
hans  15-årige  herre.  Allt  häntydde  sålunda  uppå,  att  den 
långa  fredstid,  af  hvilken  riket  hittills  fått  njuta,  ej  mer  skulle 
blifva  af  lång  varaktighet,  om  också  å  andra  sidan  konungens 
omutliga  rättskänsla  hindrade  honom  att  sjelf  gripa  till  svärdet, 
innan  andras  anfall  dertill  skulle  gifva  honom  en  rättvis  anled- 
ning.    Detta    tillfälle    lät  dock  icke  länge  vänta  på  sig.     Det 


KAKL    XII:S    REGERING    TILL    SLAGET    VID    PULTÅVA.  311 

östra  grannriket  Ryssland,  som  de  svenska  statsmännen  van^ 
sig  att  alltför  mycket  ringakta,  beredde  sig  som  bäst  till  en  vidt- 
utseende  kamp,  för  att  göra  ett  slut  på  Sveriges  öfvervälde  i 
norden.  —  Från  detta  ögonblick  börjar  nu  Ryssland  utöfva 
•ett  mägtigt  inflytande  på  Finlands  öden,  och  en  blick  på  detta 
rikes  dåvarande  utvecklingsgrad  är  derför  i  detta  sammanhang 
af  nöden. 

Det  svaghetstillstånd,  hvari  vi  sågo  Ryssland  sjunka  vid 
tiden  för  freden  i  Stolbova,  hade  derefter  under  tidernas  lopp 
förbättrats  såväl  i  rikets  inre  som  yttre  förhållanden.  Czarerna 
Michael  Romanow  (1613 — 1645)  och  hans  son  Alexej  (1645 — 
1676)  hade  båda  varit  dugliga  regenter,  som  med  god  fram- 
gång sträfvade  att  åstadkomma  ordning  i  förvaltningen  och 
småningom  återbringa  de  förlorade  landskapen  till  riket.  Visser- 
ligen medförde  Alexejs  krig  på  Karl  Gustafs  tid  i  Finland  och 
Östersjöländerna  inga  fördelar.  Men  i  dess  ställe  åter  vans 
från  Polen  flere  landskap  (Ukrän,  Smolensk  m.  fl.),  som  förut 
tillhört  Ryssland.  Alexejs  äldsta  son,  czar  Feodor  (1676 — 
1682)  förde  Rysslands  första  krig  med  Turkiet  och  förtjenar 
dessutom  omnämnas  äfven  derför,  att  han  upphäfde  adelns 
privilegier  beträffande  statsembetena  och  sålunda  för  de  öfriga 
samhällsklasserna  öppnade  vägen  till  en  helsosam  täflan.  Efter 
Feodors  död  öfvergick  czarvärdigheten  till  hans  broder,  den 
till  kropp  och  själ  svage  Ivan,  samt  bådas  halfbroder  Peter, 
som  var  endast  på  sitt  10-de  år.  Den  sistnämndes  moder, 
Natalia  Narischkin,  var  bestämd  att  sköta  regeringen  under 
hans  minderårighet;  men  Ivans  äregiriga  syster  Sofia  upp- 
eggade strelitserna,  Rysslands  dåvarande  militärstånd,  till  uppror 
och  bemägtigade  sig  med  deras  hjelp  regeringen.  Huru  nu 
den  unge  Peter  tillbragte  sin  tid  i  byn  Preobraschensk  nära 
Moskva,  huru  omkring  honom  samlade  sig  jämnåriga  ynglingar, 
hvilka  den  unge  czaren  och  hans  lärare,  Lefort  ifrån  Genf, 
öfvade  i  krigiska  lekar,  och  huru  slutligen  af  leken  blef  allvar 
och  verklighet,  då  Peter  år  1689  ryckte  regeringstyglarne  ur 
sin  halfsysters  händer  och  sjelf  öfvertog  rikets  styrelse  —  allt 
detta  hör  till  det  ryska  rikets  dyrbaraste  minnen.  Den  rege- 
ring, som  nu  begynte,  har  fört  det  ryska  riket  in  på  helt  nya 
utvecklingsvägar.  Peters  lifsuppgift  var  att  utbilda  sitt  folks 
seder  och  inrättningar  efter  det  öfriga  Europas  mönster.  Lefort 
och   skotten  Gordon  fingo  i  uppdrag  att  organisera  armén;  en 


313  FINLANDS    HISTORIA. 

mängd    utländingar  (t.  ex.  de  ifrån  Frankrike  förjagade  huge- 
notterna)    inkallades    till    riket,    och  man  försökte  att  på  alla 
håll  utrota  såväl  de  nationella  som  religiösa  fördomarna.  Ryss- 
land   hade   på   denna  tid  inga  andra  hafskuster  än  vid  Hvita 
hafvet    och   Ishafvet     Peter  insåg  genast  olägenheterna  af  ett 
sådant  afstängningstillstånd  och  han  beslöt  att  förskaffa  åt  sitr 
land    nya  hamnar   vid  Östersjön  och  Svarta  hafvet.     I  det  af 
denna    orsak    framkallade    kriget   med  Turkiet  eröfrades  Asow 
år    1696    och    man  lät  strax  derpå  bygga  en  rysk  krigsflotta. 
Året    derpå    begaf    sig    czaren  sjelf  till  utlandet  och  arbetade 
med    yxan    i    hand    på    skeppsvarfvet    i    Saardam  i  Holland. 
Sedan    han    återkommit    hem,   bestraffade  han  med  fullständig 
upplösning    strelitsernas    kår,    som    under   hans   frånvaro  hade 
väckt  ett  uppror,  och  begynte  med  ännu  större  ifver  än  förut 
arbeta  på  sedernas  och  inrättningarnas  förbättring  och  förnyelse. 
Flere   af  dessa  förbättringsåtgärder  afsågo  väl  endast  det  yttre, 
såsom  t.  ex.  förordningen  om  skäggets  afrakande  och  om  begag- 
nandet   af    europeisk    klädedrägt;    men  de  voro  dock  alla  ett 
uttryck  för  czar  Peters  grundtanke:    att  göra  Ryssland  till  en 
europeisk  stat.     Det  kraftfulla  snille,  hvarmed  czaren  fullföljde 
denna    sin   plan,    har  förskaffat  honom  historiens  ärenamn  den 
store.     För    att    åt  sitt  rike  vinna  en  lättare  samfärdsel  med 
de    vestra    länderna,    beslöt    han   nu   att  anfalla  Sverige,  som 
helt  och  hållet  utestängde  honom  från  Östersjön.     I  denna  af- 
sigt    förenade    han    sig    med    kurfursten    August   af  Sachsen, 
hvilken    år    1697    hade    blfvit    vald  till  konung  i  Polen,   och 
vann  Fredrik  IV  i  Danmark  till  tredje  man  i  förbundet.    Alla 
tre    önskade  att  göra  ett  slut  på  Sveriges  öfvervälde  i  norden 
och  ansågo  tillfället  lämpligast  just  nu,  då  i  detta  rike  en  ung 
och    oerfaren    konung    herskade,  hvilken  tycktes  fördrifva  hela 
sin  tid  med  barnsliga  lekar.     De  visste  ej,  att  just  kriget  var 
den    lek,    h varefter    Karl    XII    med  största  otålighet  längtade. 
De    första    fiendtligheterna    skedde    från   Danmarks   sida. 
Men    om  sommaren  1700  seglade  Karl  med  sin  flotta  ut  från 
Karlskronas  hamn,   landsteg  med  armén  på  Seeland  och  tvang- 
danska    konungen    att    sluta    fred.     Denna   hastiga  utgång  på 
kriget    var    så    mycket    lyckligare,  som  redan  äfven  de  öfriga 
fienderna   voro   färdiga  till  anfall.     Redan  i  årets  början  hade 
10,000   sachsare  kommit  till  trakterna  af  Diina,  der  de  intogo 
fästningen  Dunamunde.     Bland  dem  fans  en  liftländsk  adelsman 


KAKL    XII:S    KEGERING    TILL    SLAGET    VID    1'ULTAYA.  313 

Patkul,  hvilken,  likasom  detta  lands  ridderskap  i  allmänhet, 
var  missnöjd  med  reduktionen  och  det  svenska  väldet  och 
derför  sträfvade  efter  att  uppegga  inhemska  och  utländska 
fiender.  Då  fördref  visserligen  den  finska  hären,  hvilken  under 
general  Otto  Wellingk  och  generalmajor  Georg  Johan  von 
Maydell  hade  satt  sig  i  rörelse  från  norden,  sachsarne  från 
Venden  och  jagade  dem  vid  Jungfernhof  (den  6  Maj)  åter 
öfver  Duna.  Men  efter  erhållen  förstärkning  öfvergick  sachsiska 
armén  ånyo  floden  oeh  begynte  belägra  staden  Riga.  Samtidigt 
hade  czaren,  som  nu  fick  freden  med  Turkiet  afslutad,  förklarat 
krig  emot  Sverige  och  i  September  skickat  guvernören  i  Nov- 
gorod,  furst  Trubetskoj,  emot  Narva.  Trubetskoj  tågade  utan 
något  motstånd  genom  Ingermanland,  hvars  innevånare  hoptals 
flydde  emot  Viborg.  Genast  efter  sin  framkomst  till  Narva 
begynte  han  belägra  staden;  i  början  af  Oktober  satte  sig 
czaren  sjelf  i  rörelse  och  med  de  nya  truppafdelningar,  som  stän- 
digt tillstötte,  uppgick  hela  belägringshären  slutligen  till  40,000 
man.  Deremot  hann  stadens  kommendant,  Budolf  Henning  Horn 
(af  Eantz'ska  ätten,  hvilken  ej  bör  förblandas  med  de  finska 
Hornarne),  endast  samla  1,800  man,  men  gjorde  likväl  ett  tappert 
motstånd.  På  denna  fot  stodo  sakerna,  då  Karl  XII  i  Oktober 
landsteg  i  Pernau,  medförande  en  här  af  6,000  soldater  ifrån 
Sverige.  Det  hade  först  varit  hans  afsigt  att  skynda  till  Rigas 
undsättning;  men  sedan  han  fått  kunskap  om,  att  konung 
August  redan  afstått  från  belägringen  beslöt  han  vända  sig 
emot  Narva  och  förenade  sig  derför  med  Otto  Wellingks  finska 
afdelning.  Nu  lemnades  5,000  man  till  Litflands  försvar  och 
de  öfriga  omkring  8,500  man  (hvaraf  nära  hälften  finnar)  fördes 
öfver  Rakwere  emot  Narva.  Ryssarnes  förtrupp  under  Schere- 
metjevv  kastades  tillbaka  vid  Pyhäjoki,  och  den  20  November 
1700  *    stod  den  lilla  svenska  hären  framför  ryska  belägrings- 

*  Datum  är  efter  svenska  kalendern,  hvilken  frän  Februari  1700  till 
Februari  1712  skilde  sig  från  hela  verldens  tideräkning.  Den  svenska  rege- 
ringen befalde  nämligen  att  bortlemna  skottdagen  år  1700,  för  att  stämma 
öfvcreus  med  »nya  stilen»,  enligt  hvilken  detta  år  ej  var  skottår,  ehuru  det 
var  så  i  den  »gamla  stilen».  Sålunda  råkade  den  svenska  kalendern  en  dag 
före  gamla  stilen,  och  förblef  tio  dagar  efter  den  nya.  Slaget  vid  Narva  stod 
således  efter  gamla  stilen  den  19  November  och  efter  nya  stilen  den  30,  men 
efter  tideräkningen  i  Sverige  och  Finland  den  20  November.  På  samma  sätf 
böra  äfven  de  följande  tidsbestämningarne  förstås.  Ar  1712  återgick  man  till 
gamla  stilen  på  det  sätt,  att  man  på  en  gång  insköt  2  skottdagar  i  Februari, 
som  sålunda  detta  år  erhöll  30  dagar. 


.'i  14  FINLANDS    HISTORIA. 

lägret.  Czaren  hade  kort  förut  begifvit  sig  till  Pskow,  och 
befälet  hade  blifvit  öfverlemnadt  åt  en  utländing,  hertigen  De 
Croy,  hvilken  dock  var  helt  och  hållet  obekant  säväl  med 
folket  som  med  förhållandena  i  öfrigt.  Klockan  2  eftermiddagen 
begynte  svenska  hären  sitt  angrepp  midt  under  ett  tätt  snöfall, 
som  af  vinden  drefs  emot  ryssarne.  Wellingk  anförde  högra 
flygeln,  der  största  delen  af  finska  rytteriet  befann  sig.  Det 
finska  fotfolket  åter  var  till  större  delen  uppstäldt  på  venstra 
flygeln,  hvarest  öfverbefälet  fördes  af  general  Rehnskjöld. 
Konungen  sjelf  med  sina  drabanter  (under  Arvid  Horns  befäl) 
och  Hastfer's  finnar  befann  sig  ytterst  på  venstra  flygeln. 
Inom  femton  minuter  hade  de  stormande  öfver  förskansningarna 
inträngt  i  lägret,  och  nu  sprängdes  ryssarnes  båda  flyglar  och 
drefvos  på  ömse  sidor  om  staden  emot  floden  Narova.  För- 
virringen i  det  ryska  lägret  var  så  stor,  att  De  Croy  och  de 
öfriga  utländska  generalerna  nödgades  hos  svenska  konungen 
söka  skydd  emot  sitt  eget  folk.  Under  natten  och  följande 
morgon  gåfvo  sig  de  öfriga  qvarlefvorna  af  ryska  hären;  man- 
skapet lössläptes,  men  hela  befälet,  deribland  hertig  De  Croy, 
en  ung  imeretisk  prins  Alexander  ifrån  Kaukasien,  samt  fur- 
starne Jakob  Dolgorukoj  och  Ivan  Trubetskoj,  fördes  såsom 
krigsfångar  till  Stockholm.  Hela  artilleriet,  lägret  och  kassan 
föllo  i  segervinnarnes  händer.  Slaget  vid  Narva  var  bland  de 
mest  lysande  segrar,  de  svenska  vapnen  någonsin  hafva  vunnit; 
men  Peter  mottog  jobsposten  med  mycket  lugn,  förmenande 
att  den  tid  snart  skulle  komma,  då  de  af  svenskarne  hade 
lärt  sig  konsten  att  segra.  Saken  kunde  dock  fått  en  ganska 
dålig  utgång  för  czaren,  om  ej  Karl  efter  segern  vid  Narva 
skulle  fattat  så  dåliga  tankar  om  den  östra  grannens  krigs- 
duglighet och  derför  sjelf  vändt  sina  vapen  emot  konung 
August.  Han  tog  sitt  vinterqvarter  i  Lajus,  uti  nordöstra 
hörnet  af  Litfland,  och  gick  följande  vår  öfver  Duna  åt  söder. 
Huru  som  han  derefter  allt  mer  intrasslade  sig  i  de  polska 
angelägenheterna  och  flere  år  uppehöll  sig  med  denna  hård- 
nackade, men  onyttiga  strid,  komma  vi  framdeles  att  se.  Nu 
är  det  tid  att  egna  en  blick  åt  det  sätt,  hvarpå  försvars- 
anstalterna hemma  i  Finland  under  tiden  ordnades. 

Strax  vid  krigets  början  hade  Karl  låtit  öka  härens 
styrka  utöfver  hela  riket,  i  det  han  förordnade  att  utom  den 
indelta   militären,    rusthållen  och  rotarne  skulle  uppställa  s.  k. 


KAKI,    XIi:S    KEGEKIXG    TILL    SLAGET  VID    PULTAVA.  315 

tremännings-regementen.  Sålunda  tillökt  utgjorde  Finlands 
krigsstyrka  redan  år  1700  omkring  9,300  man  fotfolk  och 
och  4,700  ryttare,  utan  att  räkna  de  värfvade  regementen 
(lifdragonerna,  Zöge's  dragoner,  Hastfer's  infanteri  m.  fl.),  som 
bestodo  af  finnar.  Alla  dessa  fördes  samma  år  till  Estland 
och  Liffland,  så  att  Finland  blef  alldeles  utblottadt  på  för- 
svarare. Men  den  unge  konungen,  som  ej  var  bunden  vid 
förra  tiders  bevillningsföreskrifter,  påfann  nu  den  beqväma  åt- 
gärden att  befalla  finnarne  göra  ännu  en  ny  uppsättning  indelt 
militär.  Denna  s.  k.  "fördubbling"  eller  "dubblering"  steg 
dock  ej  högre  än  till  hälften  af  det  ordinarie  antalet  och 
beordrades  till  Kexholms  län  och  Ingermanland,  der  general- 
major Abraham  Cronhjort  på  detta  sätt  samlade  omkring 
0,000  man  under  sitt  befäl.  Största  delen  af  Finlands  ordinarie 
militär  qvarhölls  härefter  till  Estlands  och  Liiflands  försvar 
under  befäl  af  öfverstarne  Hastfer  och  Anton  Wolmar  Schlip- 
penbach,  och  en  liten  del  följde  konungen  på  hans  tåg  till 
Polen.  Men  Finland  hade  sålunda  redan  under  första  året  af 
kriget  fått  utsända,  utom  de  värfvade  trupperna,  nära  20,000 
man,  af  hvilka  knappast  en  tredjedel  användes  att  försvara 
det  egna  fäderneslandets  tröskel  i  Ingermanland.  Dessa  såväl 
ordinarie  som  extraordinarie  regementen  måste  Finland  under 
krigsåren  alltjämnt  fylla,  efter  som  kriget  eller  sjukdomar 
gjorde  luckor  i  dem.  Följden  häraf  var  den,  att  klagan  öfver 
brist  på  arbetsfolk  ganska  snart  började  förspörjas  och  att 
man  redan  år  1702  nödgades  taga  ett  stort  antal  hemmans- 
egare  till  soldater.  Landshöfdingarne  försökte  efter  bästa  för- 
måga undvika,  att  ej  gårdarne  på  detta  sätt  skulle  blifva  öde ; 
men  krigets  Moloch  fordrade  ständigt  nya  offer.  Ar  1708 
omnämnes  slutligen,  att  hälften  af  alla  kronohemman  i  Åbo 
och  Björneborgs  län  voro  öde,  och  enligt  en,  kanhända  öfver- 
drifven,  beräkning  skulle  antalet  af  de  från  detta  län  då  ut- 
sända soldaterna  uppgått  till  40,000.  De  allmänna  krigshän- 
delserna under  detta  tidskede  skola  vi  här  endast  i  korthet 
framställa. 

I  slutet  af  år  1700  hade  Cronhjort  fått  sin  armé  samlad 
till  Ingermanland  och  tågade  i  början  af  följande  år  öfver 
gränsen  emot  staden  Ladoga,  uppbrännande  byar  och  gårdar, 
då  befolkningen  ej  kunde  förmås  att  betala  brandskatt.  Men 
härens    litenhet    i    förhållande   till  den  vidsträckta  gräns,  som 


316  FINLANDS    HISTORIA. 

skulle  försvaras,  förhindrade  hvarje  kraftigare  krigsoperation. 
Längre  fram  på  våren  åstadkoms  en  liten  kapareflotta  på  Ladoga 
och  smärre  skärmytslingar  pågingo  sedan  vid  gränsen  med 
vexlande  lycka.  Under  tiden  började  äfven  befolkningen  i 
Ingermanland  på  eget  bevåg  göra  plundringståg  öfver  gränsen 
och  synes  bedrifvit  många  våldsamheter  på  det  fiendtliga  om- 
rådet, sålunda  uppretande  emot  sig  ryssarnes  hämnd.  Cronhjort 
utfärdade  i  början  en  förordning  i  hvilken  han  vid  dödsstraff 
förbjöd  dessa  böndernas  plundringsfärder;  men  då  han  begärde 
konungens  stadfästelse  på  denna  sin  förordning,  svarade  Karl  XII 
från  Lajus,  att  han  "intet  funne  att  de  hafva  förtjent  något 
straff  härföre,  utan  ville  hafva  dem  fritt  lemnadt  att  härja 
och  bränna  det  mesta  de  kunde".  I  stöd  af  denna  kungliga 
tillåtelse  begynte  man  nu  inrätta  ordentliga  ströfkårer,  bland 
hvilkas  anförare  en  ingermanländsk  bonde,  vid  namn  KiveMs, 
förvärfvade  sig  ett  sådant  rykte,  att  sedermera,  så  länge  kriget 
varade,  alla  finska  partigängare  erhöllo  samma  benämning.  Men 
sålunda  var  hela  krigets  grymma  och  ödeläggande  karaktär 
strax  från  början  gifven.  Karl  XII,  som  ej  ens  synes  ämnat 
försvara  dessa  trakter  genom  en  ordnad  krigsföring,  ville  blott 
genom  ett  plundringskrig  betäcka  sin  egen  rygg,  under  tiden 
han  sjelf  i  söder  förvånade  verlden  med  sina  hjeltebragder. 
Följden  var  i  sjelfva  verket  den,  att  krigsföretagen  på  detta 
håll  voro  af  ringa  betydelse  och  vanligen  blefvo  ofullbordade. 
En  plan  att  föra  några  tusen  man  på  båtar  öfver  Ladoga 
och  genom  Swir  till  Onegas  norra  strand,  derifrån  färden 
skulle  fortsättas  landvägen  till  Hvita  hafvet  och  sedan  vidare 
till  Arkangel,  skulle  otvifvelaktigt  mött  alltför  stora  hinder 
vid  utförandet  och  lemnades  derför  äfven  å  sido.  Men  äfven 
den  lilla  svenska  flotta,  som  om  sommaren  1701  seglade 
från  Götheborg  till  Hvita  hafvet,  fick  återvända  med  oför- 
rättadt  ärende,  sedan  den  förlorat  några  skepp,  som  utanför 
Dvinas  mynning  råkat  på  grund.  Det  värsta  af  allt  var 
dock,  att  de  försvarsåtgärder,  som  afsågo  att  skydda  rikets 
eget  område  här  i  norden,  voro  alltför  otillräckliga  att  motstå 
ett  större  anfall.  I  början,  innan  den  svenske  konungen 
ännu  var  alltför  långt  aflägsen  från  dessa  trakter,  trodde 
czaren  sig  icke  våga  vända  hufvudangreppet  mot  Ingerman- 
land och  Finland.  Deremot  samlade  han  vid  Pskow  en 
ansenlig    styrka    under    Scheremetjews    befäl.      Schlippenbach , 


KARL    XII:S    REGERING   TILL    SLAGET    VID   PULTAVA.  317 

som  hade  uppstält  sin  lilla  här  omkring  Wero,  lyckades 
väl  i  September  1701  slå  den  fiendtliga  öfvermagten  tillbaka. 
Men  den  30  December  blef  han  oförmodad!  öfverfallen  af 
fienderna  i  sitt  vinterläger  vid  Erastiver  och  led  ett  kännbart 
nederlag.  Efter  denna  tilldragelse  anhöll  man  hos  Karl  om 
förstärkning;  men  konungen  kallade  tvertom  just  vid  denna 
tid  Tavast-Nylands  kavalleri,  hvilket  hittills  hade  stått  i  Kur- 
land, till  sig  till  Polen.  Följden  häraf  var  den,  att  Scheremetjew 
den  19  Juli  1702  vann  en  ny  seger  vid  Teilitsa  (nära  Walkka), 
hvarefter  Marienburg  intogs  och  största  delen  af  Liffland  blef 
ett  rof  för  ryssarnes  plundringar.  Hurudan  desses  framfart 
var,  framgår  ur  ett  bref  från  Scheremetjew  till  czaren,  deruti 
det  skrytes  att  kreatur  och  "Tschuchner"  (d.  ä.  ester,  tschuder) 
blifvit  tagna  i  sådan  mängd,  att  en  ko  såldes  för  9  kopek,  en 
fullvuxen  menniska  för  10 — 12  kopek,  men  ett  barn  endast 
1  kopek.  —  Samtidigt  hade  Karl  inträngt  djupt  i  Polen,  be- 
mägtigat  sig  Warschau  och  vid  Klissow  vunnit  en  lysande 
seger  öfver  konung  August  samt  slutligen  intagit  äfven  Krakau. 
Men  han  hade  så  mycket  mindre  tid  och  lust  att  nu  mera 
vända  tillbaka  till  ryska  gränserna  till  sina  egna  undersåtars 
bistånd. 

Efter  slaget  vid  Teilitsa  vände  sig  nu  de  ryska  vapnen 
med  all  magt  emot  Ingermanland,  hvars  eröfring  var  för  czaren 
af  ännu  större  vigt  än  Lifflands.  Peter  hade  med  sin  vanliga 
skyndsamhet  låtit  bygga  en  ansenlig  flotta  af  lodjor  i  Olonetz 
och  lyckades  äfven  fördrifva  de  svenska  fartygen  från  Ladoga. 
I  Augusti  1703  tågade  en  här  af  11,000  ryssar  öfver  Lavaån, 
uppbrännande  byar  och  gårdar  ända  till  Nyenskans.  Den 
gamle  Cronhjort  samlade  väl  sina  spridda  stridskrafter  och 
kallade  dessutom  uppbådet  eller  det  s.  k.  "Nostofolket"  från 
Ingermanland  och  Viborgs  län  under  sina  fanor.  Men  öfver 
hufvud  voro  försvarsåtgärderna  oordnade  och  bristfälliga.  Efter 
någon  tid  aftågade  ryssarne  åter,  men  kommo  i  September 
tillbaka  och  begynte  belägra  Nöteborg,  hvars  kommendant, 
Gustaf  Wilhelm  Schlippenbach,  hade  qvarstannat  med  ett  par  tre 
hundra  soldater  för  att  försvara  denna  vigtiga  fästning.  Ryssarnes 
anförare  var  äfven  nu  Scheremetjew;  men  såväl  czaren  sjelf, 
sam  hans  gunstling  Alexander  Menschikow  voro  närvarande 
såsom  underfältherrar.  Cronhjort  försökte  sända  hjelp  åt  de 
belägrade;  men  endast  major  Hans  Georg  Leijon  bröt  sig  med 


318  FINLANDS    HISTORIA. 

50  man  väg  till  Nöteborg.  Emellertid  hade  man  redan  begynt 
ifrigt  beskjuta  slottet  och  den  12  Oktober  företogs  tre  gånger 
å  rad  en  häftig  stormlöpning.  De  blefvo  visserligen  tillbaka- 
slagna,  men  på  aftonen  måste  likväl  kommendanten  gifva  sig. 
Sålunda  hade  åter  inloppet  till  Ladoga  kommit  i  ryssarnes  våld, 
och  czaren,  som  ganska  väl  insåg  vigten  af  den  eröfrade 
platsen,  kallade  den  samma  med  ett  nytt  namn  uSchliisselburgu. 
Cronhjort  hade  nu  dragit  sig  tillbaka  öfver  Nevan,  och  kommen- 
danten på  Nyenskans,  Johan  Apollof,  som  hvarje  ögonblick 
måste  vara  beredd  på  fiendens  anryckande  mot  denna  lilla 
ort,  fann  intet  bättre  råd,  än  att  sjelf  uppbränna  staden  och 
dervarande  krigsmagasiner.  För  denna  gång  aflägsnade  sig 
likväl  faran  för  en  liten  tid.  Följande  vårvinter  gjordes  en 
plötslig  expedition  på  skidor  ifrån  Schlusselburg  till  Rautus 
och  Sakkula.  Major  Karl  von  Burghausen  (son  till  den  vid 
Lund  stupade  hjelten)  stod  med  600  ryttare  i  Lippola  by  vid 
Sadejoki  och  försökte  manligt  försvara  finska  gränsen,  men 
stupade  med  nästan  hela  sin  hop.  Detta  var  den  första  krigs- 
händelsen i  sjelfva  Finland,  obetydlig  i  sig  sjelf,  men  ett  förebud 
till  svårare  skickelser.  I  slutet  af  April  kom  slutligen  Sche- 
remetjew  för  att  belägra  Nyenskans,  och  här  tvangs  Apollof 
ganska  snart,  nämligen  redan  den  4  Maj  1703,  att  uppgifva 
fästningen,  emedan  Cronhjort  ej  kunde  sända  honom  någon 
undsättning.  Denna  eröfring  var  för  Peter  mycket  vigtigare, 
än  man  i  första  ögonblicket  ens  kunde  ana;  ty  nu  var  den 
mäktiga  Neva-floden,  den  ryska  handelns  urgamla  strömfåra, 
helt  och  hållet  i  hans  händer,  och  just  till  dessa  trakter  hade 
han  beslutat  förlägga  sitt  rikes  medelpunkt.  Han  förstörde 
derför  den  svenska  fästningen  Nyenskans,  men  grundlade  något 
nedanför  på  Jänissaari  och  andra  holmar  i  Nevan  en  ny  stad, 
hvilken  han  redan  den  17  Maj  *  bestämde  till  Rysslands  huf- 
vudstad,  och  gaf  åt  den  samma,  aposteln  Petrus  till  ära, 
namnet  S:t  Petersburg.  Namnets  icke-ryska  klang  likasom 
beslutet  att  förlägga  hufvudstaden  utanför  Rysslands  nationella 
gränser  äro  omständigheter,  som  vittna  om  Peter  den  stores 
och  hans  tidehvarfs  tänkesätt.  Men  ännu  ovanligare  var  grund- 
läggarens djerfhet,  att  så  oåterkalleligt  låta  den  ryska  örnen 
slå  sina  klor  i  det  svenska  lejonets  nacke.  Först  från  detta 
ögonblick  hade  i  sjelfva  verket  kriget  fått  ett  farligt  utseende 

*  Efter  ryska  tideräkningen  den  16. 


KAKL    XII:S    REGEKING    TILL    SLAGET    VID    PULTAVA.  319 

och  Finlands  hela  framtid  var  hotad,  hvartill  närheten  af  det 
ryska  rikets  hufvudstad  i  sin  mon  bidrog.  De  första  tilldra- 
gelserna ådagalade  redan  farans  storlek. 

Genom  eröfringen  af  Neva-floden  hade  nämligen  czaren 
afskurit  Estland  och  Liffland  från  det  öfriga  riket  och  ned- 
slagit sig  vid  sjelfva  portarne  till  Finland.  Samtidigt  intogo 
ryssarne  Jaama  och  Koporie  och  skickade  ströfkårer  till  trak- 
terna af  Narva,  hvarest  likväl  Karl  Morath  med  Åbo  läns 
rytteri  slog  fiendenia  tillbaka  vid  Laukas  by.  Äfven  vid 
finska  gränsen  pågingo  skarpa  skärmytslingar.  Cronhjort  hade 
samlat  sina  små  stridskrafter  vid  Systerbäck,  fördref  den  11 
Juni  den  ryska  förposten  från  Lahis  och  syntes  hota  czarens 
byggnadsföretag  vid  Nevans  mynning.  Men  Peter  var  outtröttlig 
uti  att  beskydda  sin  nya  skapelse.  I  början  af  Juli  hemtade 
han  sina  lodjor  samt  5  krigsskepp  längs  Nevan  till  Finska 
viken  och  den  9  i  samma  månad  ryckte  han  med  stor  härs- 
makt öfver  Systerbäck  emot  Cronhjort,  hvilken  efter  en  häftig 
strid  måste  draga  sig  tillbaka  emot  Wiborg.  Af  den  finska 
hären  stupade  omkring  500  man  och  flere  af  dess  förnämsta 
officerare  sårades  (Leijon,  Rehbinder,  Karl  Armfelt).  Med 
förvåning  hade  man  nu  för  första  gången  sett  den  ryska 
hären  iakttaga  en  verklig  stridsordning  och  noga  uppstäld 
slagtlinie,  och  på  goda  skäl  begynte  man  redan  frukta  för 
Finlands  öde.  Men  i  början  hade  czaren  ingen  annan  afsigt 
än  att  förjaga  den  finska  krigsstyrkan  längre  bort  från  Inger- 
manlands  gränser.  Krigsoperationerna  upphörde  åter  för  en 
tid  på  detta  håll,  och  Peter  begynte  i  dess  ställe  till  sin  stads 
försvar  uppföra  befästningar  på  Retusaari,  hvaraf  det  nu 
varande  Kronstadt  uppstod.  Af  allt  detta  borde  Karl  XII 
insett  nödvändigheten  af  att  skynda  till  östra  gränsens  försvar. 
Men  hans  envisa  beslut  att  rycka  polska  kronan  från  Augusts 
hufvud  höll  honom  fortfarande  qvar  vid  Weichsel.  Om  våren 
1703  slog  han  sachsarne  vid  Pultusk  och  förspilde  sedan  som- 
maren på  Thorns  eröfring.  Motgångarne  i  Ingermanland  hade 
likväl  så  till  vida  väckt  Karls  uppmärksamhet,  att  han  redan 
om  våren  hade  beslutat  skilja  Cronhjort  från  befälet  och  sända 
från  Polen  Georg  Johan  von  Maydell  i  hans  ställe.  Maydell  kom 
till  Wiborg  i  slutet  af  Augusti  1703  och  försökte  genast  ställa 
försvaret  på  en  bättre  fot.  Men  hjelpmedlens  otillräcklighet 
och    bristen    på    enighet  i  ledningen  af  det  hela  gjorde  äfven 


320  FINLANDS    HISTOKIA, 

de  bästa  bemödanden  fruktlösa.  Hela  armén,  som  blifvit 
qvarlemnad  till  Finlands  försvar,  utgjorde  nu  endast  5,000 
man;  ty  den  största  och  bästa  delen  af  landets  krigsfolk  var 
dels  i  Narva,  dels  i  Estland,  dels  äfven  i  Riga  och  Kurland, 
der  Adam  Lewenhaupt  vann  ett  par  lysande  segrar  öfver 
Ryssarne  (vid  Schagarini  1703  och  Jakobstadt  1704). 

Czaren,  som  ej  behöfde  frukta  något  kraftigare  anfall 
från  finska  sidan,  vände  om  våren  1704  sina  stridskrafter  emot 
Dorpat  och  Narva,  och  begynte  belägra  båda  samtidigt.  Svenska 
flottan  på  Peipussjön  förstördes,  och  den  14  Juli  tvangs  Dorpat 
att  kapitulera.  Deremot  gjorde  Rudolf  Henning  Horn  i  Narva 
flere  månader  ett  tappert  motstånd,  till  dess  ryssarne  den  10 
Augusti  med  storm  intogo  staden.  Strax  derefter  tvangs  äfven 
Ivangorod,  der  Magnus  Stjernstråle  hade  befälet,  till  kapitulation 
och  czaren  kunde  skryta,  att  nederlaget  vid  Narva  nu  var 
hämnadt.  Under  tiden  hade  Maydell  gjort  ett  par  expeditioner, 
hvilkas  afsigt  hade  varit  att  oroa  czarens  operationer  vid  Narva. 
Vice  amiralen  De-Prou,  hvilken  hemtat  en  afdelning  af  svenska 
flottan  till  Finska  viken,  tog  i  början  af  Juli  1,000  man  af 
Maydells  trupper  och  förstörde  några  utanverk  på  Retusaari; 
men  han  hindrades  af  motvind  att  framtränga  längre.  Sam- 
tidigt tågade  Maydell  sjelf  med  den  öfriga  hären  (2,000  man 
kavalleri  ooh  1,000  man  fotfolk)  ifrån  Systerbäck  emot  Peters- 
burg, slog  ett  par  gånger  fienderna  på  vägen  och  ernade  vid 
det  forna  Nyenskans  gå  öfver  Nevan.  Men  då  flottan  ej  hördes 
af,  nödgades  han  lemna  företaget  derhän  och  draga  sig  tillbaka 
till  finska  gränsen.  I  början  af  Augusti  gjorde  han  åter  ett 
dylikt  försök,  men  med  lika  liten  framgång.  Sålunda  för- 
krymptes krigsoperationerna  på  detta  håll  till  mindre  tåg, 
hvilka  sällan  ens  förtjena  omnämnas.  Om  hösten  1704  för- 
störde en  finsk  trupp,  som  sändes  till  gränsen  af  Olonet^. 
derstädes  en  träfästning.  Följande  Januari  gjorde  Karl  Arm- 
felt  ett  tåg  öfver  isen  till  Kronstadt,  der  czarens  palats  och 
en  myckenhet  förråder  brändes.  Om  våren  visade  sig  svenska 
flottan  åter  på  dessa  vatten,  under  befäl  af  amiral  Ankar- 
stjerna.  Men  Maydell  gick  ej  mera  in  uppå  att  låna  af  sitt 
fåtaliga  folk  till  sjöexpeditioner,  och  de  två  anfall  Ankarstjerna 
det  oaktadt  försökte  göra  emot  Kronstadt,  hade  ingen  fram- 
gång. Till  lands  åstadkoms  ej  heller  något  annat,  än  att 
Maydell,    som    någorlunda    beherskade  nejden  ända  till   Nevan, 


KAUL    XII:S    KEGEKING    TILL    SLAGET    VID    PULTAVA.  321 

gjorde  en  dylik  expedition,  som  året  förut  och  äfven  eljes  utsände 
ströfkårer  djupt  in  i  det  fiendtliga  landet.  Bristen  på  strids- 
krafter ersattes  till  en  del  af  partigängare  från  allmogen,  hvilka 
förökades  af  flyktingar,  synnerligast  från  Ingermanland.  Dessa, 
som  blifvit  beröfvade  hvarje  annan  utväg  till  lifvets  uppehälle, 
strof  vad  e  nu  kring  sina  förra  hemorter  och  förstörde  czarens 
nya  inrättningar  i  det  eröfrade  landet.  Om  sommaren  1706 
råkade  sjelfva  Petersburg  i  stor  fara,  då  den  finska  hären 
gjorde  sitt  tjerde  tåg  till  Nevan  och  denna  gång  äfven  gick 
öfver  floden  just  samtidigt,  som  en  krutexplosion  hade  förstört 
hufvudfästningen  i  czarens  stad.  Men  af  en  eller  annan  orsak 
nödgades  Maydell  äfven  nu  draga  sig  tillbaka,  och  innan  kort 
behöfde  redan  Finlands  egna  gränser  beskyddas. 

Czaren  hade  nämligen  efter  Narvas  eröfring  dragit  sin 
hufvudstyrka  till  Lithauen  och  Kurland,  der  likväl  Lewenhaupts 
seger  vid  Gemauerthof  (sommaren  1705)  hindrade  hans  planer 
emot  Kiga.  Men  nu  ansåg  han  nödvändigt  att  genom  något 
verksamt  medel  skydda  sin  hufvudstad  emot  den  finska  sidan. 
Fördenskull  samlade  han  om  hösten  1706  20,000  man  vid 
finska  gränsen  och  begyute  den  12  Oktober  belägra  Viborg. 
Denna  fordom  så  vigtiga  gränsfästning  hade  under  det  sista 
århundradet  fått  förfalla,  emedan  Nöteborg  och  Nyenskans 
syntes  tillräckliga  att  försvara  rikets  gräns  på  detta  håll.  Först 
då  dessa  utanverk  voro  förlorade  och  fienden  hade  fått  fotfäste 
vid  Nevan,  hade  man  på  de  sista  åren  begynt  tänka  på  Viborgs 
säkerhet,  ehuru  brist  på  medel  likasom  ock  på  goda  fortifika- 
tionsofficerare hindrat  arbetets  snabba  fortskridande.  Svenska 
flottan,  som  just  var  i  begrepp  att  afsegla  till  Karlskrona  i 
vinterqvarter,  hann  väl  sända  till  stadens  undsättning  något 
bröd,  krut  och  bly;  men  för  öfrigt  var  Maydell  med  vidpass 
3,000  soldater  helt  och  hållet  lemnad  åt  sig  sjelf.  Likväl 
hade  äfven  czaren  fått  röna  många  motgångar.  Han  hade 
uppslagit  sitt  läger  på  Tiika-ängen  sydost  om  staden  och  be- 
gynte  draga  sina  belägringslinier  från  Revonhänta  tvärs  öfver 
näset,  med  framgång  tillbaka  kastande  finnarnes  utfall.  Men  i 
brist  på  fartyg  kunde  han  ej  öfverföra  sina  soldater  till  stadens 
vestra  sida,  så  att  belägringen  ej  kunde  bli  fullständig;  der- 
jämte  fördröjdes  kanonernas  ankomst  länge  genom  menföret,  och 
de  största  kanonerna  stannade  dessutom  vid  Systerbäck.  Den 
23    Oktober    begynte   slutligen  bombarderingen,  och  inom  fyra 

Finland*   historia.  21 


322  FINLANDS    HISTORIA. 

dygn  inkastades  1,097  bomber  i  staden.  Viborgs  belägenhet 
var  i  sanning  högst  betänklig,  hvarför  Maydell  beslöt  begifva 
sig  ut  frän  staden  för  att  påskynda  tillförseln  af  proviant  och 
manskap  från  landsbygderna,  samt  öfvervaka  landets  försvar,  i 
händelse  Viborg  skulle  falla  i  fiendernas  händer.  Men  strax 
derpå  upphäfdes  belägringen  och  fienderna  aftågade  om  natten 
emot  den  28  Oktober.  Orsaken  till  detta  hastiga  uppbrott  var 
dels  brist  på  proviant,  emedan  de  finska  partigängarne  afskuro 
hvarje  tillförsel,  dels  äfven  fruktan,  att  Maydell  från  Kexholms- 
sidan  skulle  falla  i  de  belägrandes  rygg.  Dessa  omständig- 
heter samt  den  sena  årstiden  räddade  denna  gång  Finlands 
gamla  gränsfästning,  och  man  hade  för  närvarande  äfven  orsak 
att  hoppas,  att  czaren  för  de  följande  åren  skulle  få  annat  att 
tänka  på,  än  Finlands  eröfring.  Men  Maydell,  som  var  ut- 
tröttad af  de  svårigheter,  krigföringen  i  dessa  trakter  så  rikligen 
erbjöd,  anhöll  om  afsked  från  befälet,  som  nu  uppdrogs  åt 
landshöfdingen  i  Viborg,  Georg  Lybecker.  Huru  denna  odugliga 
man,  som  dock  i  en  förvånansvärd  grad  åtnjöt  konungens  för- 
troende, slutligen  helt  och  hållet  förderfvade  krigets  utgång 
på  detta  håll,  komma  vi  framdeles  att  få  se.  Men  dessförinnan 
måste  vi  som  hastigast  egna  en  blick  åt  Karls  segertåg  i 
söder,  hvilkas  glans  på  denna  tid  för  honom  sjelf  och  den 
öfriga  verlden  dolde  hans  rikes  farliga  belägenhet. 

Svenska  konungen  hade  strax  från  början  fått  i  sitt 
hufvud,  att  August  ej  allenast  borde  tvingas  till  fred  och  för- 
likning, utan  helt  och  hållet  afsäga  sig  polska  kronan.  Strax 
efter  Thorns  eröfring  hade  Karl  derför  försökt  att  gifva  Polen 
en  ny  konung;  en  del  af  polska  adeln  sammankallades  till 
Warschau  och  Arvid  Horn  nödgade  dem  att  afsätta  August 
och  välja  en  polsk  adelsman,  Stanislaus  Leczinshi  till  konung 
(sommaren  1704).  Nu  var  det  vigtigaste  att  få  alla  ständerna 
att  erkänna  valet.  Karl  förde  sin  här  till  det  aflägsna  Galizien 
och  intog  Lemberg.  Samtidigt  gjorde  likväl  August  ett  oför- 
modadt  anfall  emot  Warschau,  der  den  tappre  Horn  nödgades 
gifva  sig.  Men  Karl  skyndade  tillbaka  från  Galizien  och  för- 
jagade Augusts  armé  åter  från  Polen.  Följande  år  verkstäldes 
Stanislai  kröning  i  Warschau.  August  skickade  10,000  man 
för  att  förhindra  den  samma;  men  finnen  Karl  Nieroht  slog 
dem  med  2,000  man  utanför  Warschau.  I  början  af  år  1706 
gjorde    Karl    besvärliga    marscher    i    Polens    östliga  landskap, 


KARL    Xli:s    REGERING    TILL    SLAGET    TID    PCLTAYA.  323 

stridande  segerrikt  mot  ryssarne,  hvilka  innehade  dem  i  egen- 
skap af  Augusts  bundsförvandter.  Från  detta  tåg  berättas 
många  glänsande  hjeltebragder,  bland  hvilka  isynnerhet  Karl 
Gustaf  Creutz'  segrar  i  Liffland  förtjena  att  särskildt  omnämnas. 
August  hade  velat  använda  denna  mellantid  till  att  förstöra 
Sveriges  stridskrafter  i  Polens  vestra  delar;  men  vid  Fraustadt 
hade  hans  här  lidit  ett  svårt  nederlag  emot  svenska  generalen 
Rehnskjöld.  Nu  beslöt  Karl  att  inrycka  i  kurfurstens  egna 
arfländer  och  sålunda  tvinga  honom  till  slutlig  fred.  Vestra 
Europa,  hvars  stater  som  bäst  voro  upptagna  af  det  lång- 
variga kriget  om  Spaniens  krona,  såg  med  häpnad  och  oro, 
huru  den  unge  hjeltekonungen  genom  Schlesien  förde  sin 
segerrika  här  till  sachsiska  landet.  Det  var  likväl  icke  Karls 
afsigt  att  inblanda  sig  i  vestra  Europas  krig.  Han  tvang 
blott  August  att  afsäga  sig  polska  kronan,  hvilket  skedde  i 
Altranstadt  hösten  1706.  Sedan  han  sålunda  afgjort  sakerna 
på  detta  håll  begynte  Karl  slutligen  utkräfva  hämnd  på  czaren 
för  de  mångfaldiga  skador,  denne  under  de  föregående  åren 
tillfogat  Sveriges  rike.  Kriget  i  norden  syntes  sålunda  inträda 
i  ett  nytt  skede. 

Aret  1707  förflöt  under  stora  rustningar,  hvilka  sträckte 
sig  äfven  till  Finland.  Kung  Karl  tågade  från  Sachsen  tillbaka 
till  Polen  och  återstälde  sina  regementen  genom  hemifrån  an- 
lända rekryter,  af  hvilka  Tavast-Nylands  läns  rytteri  samt  lif- 
dragonerna  fingo  emottaga  den  finska  andelen.  På  samma  sätt 
rekryterades  äfven  den  öfriga  svenska  hären.  Lewenhaupts 
afdelning  vid  Riga  skulle  höjas  till  14,000  man,  och  af  dem 
voro  nästan  hälften  finnar.  I  det  öfriga  Liffland  samt  Estland 
skulle  till  landets  försvar  hopbringas  11,000  man,  äfven  dessa 
delvis  från  Finland.  Men  i  sjelfva  Finland  åter  skulle  krigs- 
styrkan ökas  till  14,000  man,  och  fördenskull  kompletterades 
de  finska  dubbleringsregementena,  hvarförutom  3,000  sachsiska 
fångar  hemtades  öfver  från  Sverige  och  instuckos  i  den  finska 
arméns  leder.  Det  var  för  första  gången  Finland  åter  tycktes 
erhålla  en  tillräcklig  krigsstyrka  till  sina  gränsers  försvar,  och 
det  var  äfven  eljes  skäl  att  hoppas,  att  då  czaren  skulle  bli 
tvungen  att  med  hela  sin  styrka  vända  sig  emot  kung  Karl, 
Lybecker  med  framgång  kunde  angripa  Peters  nya  anläggningar 
i  Ingermanland.  Men  vid  utförandet  mötte  hinder,  som  ansenligt 
förringade    betydelsen    af   dessa    planer.      För    det    första   var 


324  FINLANDS    HISTORIA. 

redan  bristen  på  manfolk  så  stor,  att  det  blef  omöjligt  att 
få  regementena  fulltaliga.  Ett  annat  och  lika  stort  hinder  var 
den  allmänna  fattigdomen,  hvilken  var  en  följd  deraf,  att  för- 
utom krigets  utpressningar,  flere  år  efter  hvarandra  gåfvo  dålig 
afkastning  och  dertili  än  år  1708  en  svår  missväxt  inträffade. 
Men  det  största  hindret  för  en  lycklig  utgång  var  Lybeckers 
oförmåga;  ty  derigenom  förderfvades  frukterna  af  de  stora 
ansträngningar,  som  nu  gjordes.  Om  sommaren  1707  fingo 
ryssarne  tillfälle  att  förskingra  en  finsk  styrka  i  Kyyrölä. 
Följande  vår,  innan  Ankarstjernas  flotta  hunnit  intaga  sin 
vanliga  ställning  vid  Retusaari,  seglade  amiral  Apraxin  med 
sina  lodjor  till  Borgå,  som  plundrades  och  brändes,  emedan 
stadsboerna  ej  erhöllo  något  understöd  från  armén.  Men  allra 
sorgligast  var  det  tåg,  hvarigenom  Lybecker  om  hösten  1708 
försökte  hämnas  dessa  fiendernas  ödeläggelser  och  i  och  med 
det  samma  afvända  czarens  uppmärksamhet  från  svenska  hufvud- 
armén.  Konung  Karl  hade  vid  denna  tid  fattat  sitt  olyckliga 
beslut  att  från  Polen  intränga  i  Ryssland,  för  att  sålunda 
tvinga  czaren  till  en  liknande  fred,  som  nyligen  August.  I 
denna  afsigt  hade  han  gått  öfver  Beresina  'och  vid  Holowtsin 
(Juli  1708)  slagit  Menschikows  armé.  Samtidigt  hade  han 
kallat  Lewenhaupt  till  sig  med  den  vid  Riga  stationerade 
armén  och  gifvit  Lybecker  i  uppdrag  att  intaga  fästningarna  i 
Ingermanland.  De  sista  dagarne  i  Augusti  gick  Lybecker  i 
sjelfva  verket  med  12,000  man  lyckligen  öfver  Nevan  och  intog 
fästningen  Tusina.  Men  en  annan  liten  fästning  vid  mynningen 
af  Inkeri-ån  var  det  honom  omöjligt  att  intaga  och  ännu  mindre 
vågade  han  vända  sig  mot  sjelfva  Petersburg.  Lidande  stor 
brist  på  lifsmedel,  emedan  fienden  hade  härjat  landet  vidt  och 
bredt,  beslöt  han  slutligen  tåga  till  vestra  delen  af  Ingerman- 
land och  der  intaga  slottet  Koporie.  Men  ett  bref  från  Apraxin, 
hvilket  med  afsigt  lemnades  i  händerna  på  Lybecker,  bragte 
den  svenska  generalen  på  den  tron,  att  fyratiotusen  ryssar 
voro  i  antågande.  Skrämd  häraf  ilade  han  i  språngmarsch 
till  kusten  till  Kolkanpää  och  bönföll  hos  Ankarstjerna  om  att 
blifva  öfverförd  till  finska  sidan.  Trossen  uppbrändes,  arméns 
alla  hästar,  till  ett  antal  af  5,000,  dödades  eller  fingo  ben- 
senorna afskurna,  och  folket  inskeppades  och  ankom  till  Björkö. 
Men  till  följd  af  en  uppkommande  storm  qvarblefvo  800  sachsare 
under    löjtnant    Hans   Boijes    befäl   i   Kolkanpää,  der  de  strax 


KARL    XIi:S    REGERING    TILL    SLAGET    VID    RULTAVA.  325 

blefvo  ett  byte  för  fienderna.  Efter  denna  skamfulla  expedition 
upphörde  för  lång  tid  alla  krigsföretag  i  dessa  trakter;  ty 
äfven  czaren  nödgades  nu  vända  sin  uppmärksamhet  åt  annat  håll. 

Kung  Karl  hade.  med  oböjlig  envishet  förkastat  alla  deras 
råd,  hvilka  uppfordrade  honom  att  skynda  till  sina  egna  länders 
försvar.  I  dess  ställe  vände  han  nu  sin  färd  emot  Ukrän, 
hvarest  kosackernas  hetman  Mazeppa  hade  lofvat  med  sina 
stamförvandter  göra  uppror  mot  Ryssland.  Den  första  följden 
af  denna  konungens  plan  var  den,  att  Lewenhaupt,  som  redan 
med  11,000  man  närmade  sig  genom  Lithauen,  icke  mera  hann 
förena  sig  med  den  kungliga  armén,  utan  föll  ett  byte  för 
fienden.  Czaren  sjelf  upphann  honom  vid  Liesna  (i  sydost  från 
Mohilew),  hvarest  Lewenhaupt  visserligen  bestod  en  hård  strid 
den  29  Sepfember,  men  likväl  tvangs  att  uppbränna  sitt  rika 
bagage  och  med  knapp  nöd  räddade  en  del  af  hären  till 
konungen.  Men  Karl  trängde  utan  att  bry  sig  härom  längre 
emot  söder,  ehuru  fienden  ödelade  allt  landet  i  hans  väg  och 
den  af  Mazeppa  utlofvade  hjelpen  snart  befans  vara  ytterst 
obetydlig.  Arméns  lidanden  stego  till  sin  höjd,  då  vintern 
1708 — 1709  medförde  en  oerhörd  köld,  så  att  många  tusen 
man  fröso  ihjel.  Så  fort  det  blef  vår  beslöt  konungen,  som 
nu  mera  endast  hade  18,000  man  qvar,  att  begynna  belägra 
Pultava.  Men  czaren  gick  med  en  tre  gånger  så  stor  styrka 
öfver  Worskla,  och  den  28  Juni  *  1709  stod  slaget  vid  Pultava, 
hvilket  skulle  blifva  en  vändpunkt  i  Sveriges  historia.  Konungen, 
hvars  fot  blifvit  sårad  dagen  förut,  färdades  i  en  hästbår  midt 
ibland  sitt  folk,  men  förmådde  ej  mera  afvärja  förderfvet  från 
sig  och  sina  hjeltar.  I  drabbningen  förlorades  nära  3,000  man, 
och  den  slagna  hären  nödgades  längs  Worsklas  vestra  strand 
draga  sig  till  Dnieper.  Men  här  sluppo  endast  konungen  sjelf 
och  en  obetydlig  del  af  hären  öfver  floden  och  flydde  genom 
stepperna  till  Turkiet.  De  qvarblifne,  omkring  14,000  man 
under  Lewenhaupts  och  Karl  Gustaf  Creutz'  befäl,  kunde  ej 
mera  räddas,  utan  gåfvo  sig  till  fångar  den  1  Juli  i  Pere- 
volotschna. 

Dessa  svåra  motgångar  neddrogo  med  ens  de  svenska 
vapnen  från  den  ärorika  höjd,  till  hvilken  de  förra  hjelte- 
bragderna    hade    fört    dem.     Sverige  hade  med  ett  enda  slag 

*  Enligt  svenska  kalendern.     Enligt  gamla  stilen   var  det  den  27  Jnni  och 
enligt  nya  stilen  den  8  Juli. 


326  FINLAM)*     HISTORIA. 

förlorat    denna    för   oöfvervinnerlig  ansedda  armé,  som  med  så 
stora    uppoffringar    nyligen  blifvit  förstärkt  till  sitt  fulla  antal, 
och    den    tappre    svenske    konungen,   vid  hvilken  nyss  under- 
såtarnes    alla    förhoppningar    voro    fastade,  var  nu  en  flykting 
hos  de  otrogne  turkarne,  fjerran  från  sitt  land.    I  denna  form 
träffade    den    stora   olyckan    alla    gemensamt.      Men    derjämte 
hade    denna    motgång    sköflat    mången    enskild    familjs  lycka. 
Ty  utan  att  tala  om  dem,  som  stupat  i  striden,  hade  tusenden 
af    den    svenska    armén    råkat  i  fångenskap    hos   fienden    och 
fingo    i    åratal    föra  ett  eländigt  lif  långt  borta  från  anhöriga 
och  fädernesland.     Med  ett  ord,  det  var  ett  djupt  och  smärt- 
samt sår,  som  berörde  hvarje  lifsnerv  i  Sveriges  vidsträckta  rike. 
Vi    vilja    redan    på    detta    ställe  i  korthet   beröra  dessa 
krigsfångars  öde,  emedan  vi  längre  fram  ej  mera  blifva  i  till- 
fälle att  tala  derom.     Alla  de,  som  togos  till  fånga  vid  Pultava 
och    i   Perevolotschna,    fördes   först   till  Moskva,  der  de  fingo 
gifva  ökad  glans  åt  czarens  högtidliga  intåg.    Derefter  spriddes 
de    till    olika    ställen.     De   flesta   af  dem  fördes  år  1711  till 
några  städer  i  Siberien  (Tobolsk,    Tomsk,    Solikamsk,    Tiumen 
m.    fl.),   der  de  i  någorlunda  frihet,  men  under  fattigdom  och 
brist,    tillbragte    de    följande   tio  åren,  sökande  förströelse  och 
tröst  i  arbete   och   Guds  ofd.     De  fångne  generalerna,    Rehn- 
skjöld,  Lewenhaupt  och  Creutz,  fingo  likväl  qvarstanna  i  Moskva 
och  bildade  der  med  Piper  ett  slags  öfverstyrelse  för  alla  fång- 
kolonierna,   hvilkas    antal    genom  nya  olyckor  alltjämt  ökades. 
Äfven    för    fångarnes   andliga   behof  hade  ett  slags  krigskousi- 
storium    blifvit    inrättadt,    i    spetsen   för  hvilket  stod  drabant- 
predikanten Georg  Nordberg,  sedermera  bekant  såsom  Karl  XII:s 
tidehvarfs  historieskrifvare.    Årliga  böndagstexter  faststäldes,  ett 
prestmöte  hölls  i  Moskva,  och  i  alla  förekommande  fall  följdes 
såvidt    möjligt    svensk    kyrkolag.     Det   är  likväl  sjelflållet,  att 
fångarnes    själavård    på    månget    ställe   blef  ganska  bristfällig; 
men    flere    prester  arbetade  oförtröttadt  för  sin  spridda  hjord, 
och     bland     dessa     trogna     herdar    namnes    särskildt    pastorn 
vid    Björneborgs     regemente,     Gabriel     Lauraeus    i    Tobolsk. 
Skolor  och  sjukhus  inrättades  och  flere  officerare  begynte  bref- 
vexla    med    gudsmän    äfven  i   utlandet.     Sålunda  sände  t.  ex. 
den  bekanta  Franke  i  Halle  åt  dem  såväl  uppmuntrande  bref, 
som   ock  penningehjelp  och  andliga  böcker.     Äfven  från  hem- 
landet   erhöllo    fångarne  då  och  då  understöd,  ehuru  i  alltför 


KAKT.    XIl:s     REGBKtNG     TILL    BLA&ET    VID    PULTAVA.  327 

otillräckligt  mått ;  ty  statens  och  de  enskildes  betryck  var  der- 
borta  i  ständigt  tilltagande.  Det  bör  nämnas,  att  endast  högst 
få  fångar  fingo  tillfälle  att  innan  fredsslutet  återvända  hem, 
ty  Karl  XII  ingick  högst  ogerna  på  utbyte  af  fångar.  Några 
lyckades  väl  fly  från  sina  aflägsna  förvisningsorter  och  upp- 
nådde sina  hem  efter  de  underbaraste  äfventyr.  Men  de  flesta 
qvarstannade  ända  till  fredsslutet  i  Ryssland,  och  mången  fann 
äfven  sin  graf  i  det  främmande  landet,  bland  dem  t.  ex.  Karls 
förste  minister  grefve  Piper,  som  råkat  i  czarens  synnerliga 
onåd  och  slutligen  dog  på  Schlusselburgs  fästning.  Till  slut 
bör  nämnas,  att  det  äfven  fans  sådana,  som  läto  öfvertala  sig 
att  ingå  i  czarens  tjenst,  stundom  till  och  med  att  byta  religion. 
Öfver  hufvud  behandlades  fångarne  icke  synnerligen  hårdt, 
ehuru  de  i  enstaka  fall  fingo  röna  ett  ganska  strängt  bemötande. 
Vida  olyckligare  var  dock  den  landtbefolknings  öde,  hvilken  af 
de  ryska  härarne  bortfördes  som  krigsbyte  från  Estland,  Inger- 
manland  och  Finland.  På  torget  i  Moskva  försåldes  finska 
qvinnor  och  barn,  och  flere  af  dessa  olyckliga  bortfördes  till 
slafveri  bland  turkarne  och  tartarerne,  hvarifrån  de  aldrig 
kunde  hoppas  att  en  gång  få  återvända. 

Karl  sjelf  hade  med  en  liten  skara  räddat  sig  öfver  till 
Turkiet,  der  han  i  början  emottogs  med  stor  gästfrihet.  Han 
fick  sin  bostad  i  Bender  i  Bessarabien,  nära  intill  ryska  gränsen, 
och  en  hvar  väntade,  att  han  härifrån  vid  första  lägliga  till- 
fälle skulle  återvända  till  Sverige,  för  att  gifva  ny  fart  och 
ordning  åt  sina  undersåtars  rustningar.  Men  olyckligtvis  tillät  ej 
Karls  sjelfkänsla  honom  att  begifva  sig  på  hemvägen  besegrad 
och  förödmjukad,  och  sålunda  uppsköt  han*  sin  affärd  i  fem 
års  tid.  Huru  han  under  tiden  uppeggade  turkiska  sultanen 
till  krig  emot  Ryssland;  huru  Peter  då  med  hela  sin  armé 
(1711)  instängdes  vid  Pruth,  men  ändock  genom  att  muta 
viziren  fick  en  förmonlig  fred;  huru  Karl  likväl  fortfarande 
uppsköt  sin  hemresa,  till  dess  turkarne,  förbittrade  öfver  "jern- 
hufvudets"  envishet,  med  våld  togo  honom  till  fånga  vid  den 
s.  k.  kalabaliken  i  Bender  den  1  Februari  1713;  och  huru 
slutligen  konungen  derefter  i  mer  än  ett  års  tid  uppehöll  sig 
i  Timurtasch  och  Demotika  (nära  Filippopolis)  —  allt  detta 
kunna  vi  endast  sålunda  i  korthet  anföra.  Vi  nödgas  nu  åter 
vända  vår  uppmärksamhet  till  förhållandena  i  Finland,  för  att 
bevitna  de  olyckliga  följderna  af  Karls  egensinniga  handlingssätt. 


328  FENXANDS    HISTORIA. 


8.    Stora  ofreden.    Finlands  eriJfriug-,  1710— 17  ti. 

En  af  de  första  följderna  af  slaget  vid  Pultava  var,  att 
de  båda  fiender,  Karl  de  föregående  åren  hade  tvungit  till 
fred,  åter  grepo  till  vapen  emot  Sverige.  Kurfursten  af  Sachsen 
ryckte  ånyo  in  i  Polen,  fördref  med  ringa  möda  Stanislaus 
från  •  tronen  och  förstörde  sålunda  alla  frukterna  af  Karls  sex- 
åriga fälttåg.  Samtidigt  inryckte  danska  armén  i  södra  Sverige. 
Men  här  var  lyckan  än  en  gång  de  svenska  vapnen  be  vågen. 
Magnus  Stenbock  samlade  nämligen  i  största  hast  en  krigshär 
och  slog  danskarne  vid  Helsingborg.  Men  den  farligaste  fienden 
var  naturligtvis  Rysslands  nu  dubbelt  mägtigare  czar,  och  han 
lemnade  ej  heller  den  förvirring  obegagnad,  som  nederlaget 
vid  Pultava  hade  spridit  öfver  hela  Sveriges  rike.  Redan  om 
hösten  1709  begynte  han  belägra  Riga.  General  Strömberg 
samlade  till  stadens  försvar  10,000  man  (hvaraf  3,000  finnar) 
och  gjorde  i  flere  månader  ett  kraftigt  motstånd.  Men  en 
svår  pest,  som  på  denna  tid  utbredde  sig  öfver  hela  det  svenska 
riket,  försvagade  besättningens  krafter,  och  Riga  nödgades 
kapitulera  den  1  Juli  1710.  De  ännu  återstående  fästningarna 
i  Liffland  och  Estland  fingo  samma  öde;  Reval,  hvars  besätt- 
ning nästan  helt  och  hållet  dött  i  pesten,  kom  den  28  Sept. 
i  ryssarnes  våld.  På  detta  sätt  voro  nu  Östersjölandskapen, 
för  hvilkas  eröfring  och  försvar  finske  män  i  halftannat  århundrade 
gjutit  sitt  blod,  för  alltid  förlorade ;  de  införlifvades  med  ryska 
riket,  hvars  område  nu  var  utvidgadt  ända  till  Östersjöns 
kuster,  och  czaren  tillförsäkrade  dem  endast  några  företrädes- 
rättigheter, hvilka  deras  förra  politiska  ställning  syntes  fordra. 
Men  ett  ännu  farligare  slag  hotade,  då  czaren  redan  i  början 
af  år  1710  samlade  sin  krigsstyrka  vid  finska  gränsen,  i  afsigt 
att  genom  Viborgs  eröfring  öppna  åt  sig  vägen  till  Finland. 
Detta  var  ett  ögonblick,  då  det  finska  fosterlandet  och  hela 
svenska  riket  hade  bort  uppbjuda  ända  till  sina  sista  krafter. 
Låtom  oss  se,  hvad  som  gjordes;  låtom  oss  se,  hur  mycken 
kraft  till  nya  ansträngningar  ännu  fans  qvar. 

Sedan  czarens  senaste  försök  emot  Viborg  hade  nu  trenne 
år  förflutit  jämförelsevis  fredligt.  Men  denna  tid  hade  i  annat 
afseende    varit    högst    olvcklig,   i  det  att  flere  efter  hvarandra 


STORA    OFREDEN.        FINLANDS    ERÖFRING,     17  10 17  14.       329 

följande  missväxter  nära  nog  förnyat  den  stora  hungersnödens 
fasor.  Redan  i  slutet  af  1708  var  t.  ex.  i  Savolaks  nöden  så 
stor,  att  en  stor  del  af  den  jordegande  allmogen  erbjöd  sig 
att  inträda  bland  dragonerna,  för  att  på  detta  sätt  få  åtminstone 
sitt  uppehälle.  Den  oerhördt  stränga  vinter,  som  nu  följde, 
hade  i  Ukrän  bortryckt  många  af  de  finnar,  som  följde  konun- 
gen på  hans  långa  färd;  men  äfven  hemma  i  Finland  gjorde 
den  sin  hemska  skörd,  och  mycket  folk  dog  af  hunger  och 
köld.  Men  det  var  ej  nog  dermed.  Äfven  år  1709  inträffade 
en  svår  missväxt,  så  att  priset,  på  rågen  steg  till  20  å  30 
daler.  Från  regeringen  var  för  ögonblicket  föga  hjelp  att  för- 
vänta; tvertom  kom  det  befallning  att  från  Finland  samla 
alla  tillgängliga  förråd  till  Revals  proviantering.  Och  allden- 
stund  till  rådet  i  Stockholm  blifvit  inberättadt,  att  i  Savolaks 
fans  manfolk  mer  än  nog  (synbarligen  de  utsvultna  hemmans- 
egarne!),  så  gafs  befallning,  att  från  detta  landskap  1,000  man 
nytt  krigsfolk  skulle  utskrifvas,  äfven  dessa  för  att  skickas  till 
Rev  al.  Till  följd  af  danskarnes  hotande  anfall,  kunde  man  ej 
vänta  någon  hjelp  från  Sverige.  Alla  rikets  förråd  och  kassor 
voro  uttömda  och  årliga  deficit  i  budgeten  utgjorde  millioner. 
Redan  från  krigets  början  hade  man  innehållit  ena  hälften 
eller  ännu  mera  af  tjenstemännens  löner.  Dessa,  som  ej  kunde 
lefva  af  intet,  sökte  sin  ersättning  genom  utpressningar  och 
allehanda  olofliga  medel,  hvilket  den  långt  borta  varande 
konungen  och  det  magtlösa  rådet  der  hemma  ej  kunde  förhindra. 
Såväl  Cronhjort  på  sin  tid,  som  isynnerhet  Lybecker  hade 
genom  sådana  förvillelser  gjort  sig  hatade,  och  krigsfiskalen  i 
Finland  väckte  på  denna  tid  en  formlig  anklagelse  emot  den 
senare.  Till  h vilken  höjd  rikets  nöd  för  öfrigt  hade  stigit, 
kunna  vi  döma  äfven  deraf,  att  man  år  1710  under  namn  af 
lån  nödgades  infordra  till  kronan  alla  kyrkornas  små  kassa- 
besparingar. Men  förderfligast  af  allt  var  den  svaghet,  som 
rådde  i  ledningen  af  det  hela.  Den  i  Bender  dröjande  konun- 
gen kunde  naturligtvis  ej  känna  tillståndet  hemma  i  sitt  rike, 
men  tillät  ändock  icke,  att  rådet  eller  senaten  der  hemma  på 
egen  hand  skötte  regeringstyglarne.  Riksråden  åter  vågade  ej 
påtaga  sig  det  farliga  ansvaret  för  sakernas  nuvarande  skick 
och  skulle  derför  behöft  ständernas  understöd.  Men  utan 
konungens  tillåtelse  tordes  man  ej  sammankalla  riksdagen; 
endast   ett  talrikt  "ständer-utskott"  sammanträdde  i  Stockholm 


.'>.')l)  FINLANDS     HISTORIA. 

om  våren  1710  och  gaf  -sitt  samtycke  till  nya  skatter  och 
uppoffringar.  Rörande  krigsangelägenheterna  i  Finland  fordrade 
samma  utskott,  att  Lybecker,  på  livars  förmåga  och  duglighet 
ingen  nu  mera  litade,  skulle  afsättas  från  befälet.  Men  senaten 
vågade  ej  på  eget  bevåg  skrida  till  sådana  åtgärder,  så  mycket 
mer  som  man  visste,  att  Lybecker  åtnjöt  ett  nog  oförtjent  för- 
troende hos  konungen.  Någon  annan  åtgärd  vidtogs  sålunda 
ej,  än  att  man  från  Reval  kallade  Hans  Henrik  von  Liewen 
till  Finland  och  förordnade  honom  till  biträde  åt  Lybecker. 
Men  äfven  detta  var  nu  mera  för  sent.  Viborg  utkämpade 
som  bäst  sin  sista  strid,  och  hela  landet  syntes  vara  till 
spillo  gifvet. 

Redan  i  medlet  af  Mars  1710  hade  öfveramiral  Apraxin 
till  Retusaari  samlat  18,000  man,  och  afsigten  härmed  kunde 
ej  vara  någon  hemlighet  för  befälet  i  Viborg.  Lybecker  begaf 
sig  då  till  Kymmene,  för  att  samla  ihop  den  militär,  som 
ännu  kunde  finnas  i  landsorterna.  Befälet  i  Viborg  lemnades 
åt  öfverste  Magnus  Stjernstråle,  den  samma  som  år  1704 
varit  befälhafvare  på  Ivangorod.  Besättningen  utgjorde  omkring 
4,000  man.  Strax  efter  det  Lybecker  lemnat  staden  visade 
sig  den  fiendtliga  armén  på  isen  utanför  den  samma  och  slog 
läger  i  Siikaniemi  förstad  (den  22  Mars),  hvars  tjärumagasiner 
och  öfriga  byggnader  gåfvo  fienden  ett  förträffligt  skydd,  all- 
denstund  stadens  besättning  endast  hunnit  uppbränna  en  liten 
del  af  dem.  Sitt  hufvudläger  uppslogo  ryssarne  i  Hietala  och 
Airontaipale,  vid  landsvägen  till  Åbo,  och  framskickade  sina 
förposter  till  Nisalahti  vid  gränsen  af  Säkkijärvi.  Äfven  Trång- 
sund befästades  med  försvarsverk  och  en  afdelning  af  belägrings- 
hären uppstäldes  öster  om  staden  under  general  Birkholtz1 
befäl.  Sålunda  inneslöts  Viborg  på  alla  håll  och  i  början  af 
April  började  bombardementet.  I  staden  funnos  dock  betydliga 
förråd,  och  i  början  hoppades  man  äfven  att  få  undsättning. 
De  belägrande  deremot  ledo  mycket  såväl  af  köld,  som  brist 
på  lifsmedel;  äfven  var  deras  artilleri  otillräckligt  och  kunde 
ej  på  långt  när  täfla  med  fästningens  kanoner.  Men  förhål- 
landet blef  helt  annat,  när  Peter  längre  fram  på  våren  (den 
10  Maj)  sjelf  hem  tade  sin  flotta  genom  isstyckena  dit  och 
belägringshären  sålunda  fick  både  lifsmedel,  kanoner  och  för- 
stärkning. De  belägrande  utgjorde  nu  23,000  man.  Czaren 
återvände  snart  till  Cronstadt,  men  gaf  åt  sina  generaler  sträng 


BTOBA    OFBEDÉN.       FINLANÖS    KKÖFRINU,     1710 — 1714.       331 

befallning  att  bemägtiga  sig  denna  vigtiga  plats.  Strax  der- 
efter  ankom  svenska  flottan  under  general  Wattrang  till  Finska 
viken,  men  förmådde  ej  mera  lemna  de  belägrade  någon  hjelp. 
Afven  från  landssidan  blefvo  alla  undsättningsåtgärder  halfgjorda. 
Lybecker  hade  tagit  sitt  hufvudqvarter  i  Kuuponkylä  i  Pyttis. 
Men  utan  magasiner,  utan  artilleri  och  ammunition  kunde  han 
ej  hålla  tillsammans  ens  de  små  hopar,  som  ännu  stodo  till 
buds,  och  hans  egna  osammanhängande  åtgärder  gjorde  för- 
virringen ohjelplig.  Förskräckelsen  i  de  vestra  delarne  af 
landet  nådde  redan  sin  höjd.  Man  ernade  öfverföra  kyrkornas 
klockor  och  dyrbarheter  till  Sverige  eller  nedgräfva  dem  i 
jorden.  Åbo  hofrätt  beredde  sig  att  fly  till  Österbotten. 
Universitets-  och  skolungdomen  kallades  till  vapen,  och  en 
allmän  landstorm  förbereddes  öfVerallt  i  landsorterna.  Slut- 
ligen beslöt  Lybecker  att  om  sommaren  samla  alla  till  buds 
stående  stridskrafter  och  anrycka  till  Viborgs  undsättning. 
Men  förrän  denna  plan  hann  verkställas,  hade  Torkels  gamla 
borg  gått  ohjelpligen  förlorad.  I  mer  än  två  månader  hade 
stadens  innevånare  gjort  sitt  bästa,  både  natt  och  dag  kämpande 
med  tapperhet  och  mannamod.  En  stormlöpning,  som  general 
Birkholtz  företagit  på  östra  sidan,  hade  lyckligen  blifvit  till- 
bakaslagen, hvarjämte  man  genom  utfall  och  skjutande  hade 
tillfogat  fienden  mycket  afbräck  och  skada.  Men  det  är  att 
märka,  att  ryssarne  denna  gång  riktade  sitt  hufvudangrepp 
mot  stadens  vestra  sida*  hvarest  murarne  och  försvarsverken 
voro  svagare.  I  början  af  Juni  var  redan  tornet  på  gamla 
slottet  nedskjutet,  nästan  alla  hus  i  sjelfva  staden  lagda  i 
ruiner  och  muren  vid  Håkansporten  midt  emot  Siikaniemi 
raserad  på  en  längd  af  700  alnar.  Kyssarne  förberedde  nu 
en  allmän  stormning  och  bygde  tvenne  träflottor,  för  att  med 
dessas  tillhjelp  öfver  sundet  framtränga  till  breschen.  Då  erbjöd 
Stjernstråle ,  som  såg  besättningens  krafter  begynna  svika, 
kapitulation,  och  den  14  Juni  *  uppgafs  staden  på  det  vilkor, 
att  den  återstående  besättningen  med  sina  familjer  skulle  få 
aftåga  med  fulla  vapen.  Dagen  derpå  höll  czaren  sjelf,  som 
kort  förut  återvändt  till  lägret,  i  spetsen  för  Preobraschenska 
gardet  ett  högtidligt  intåg  öfver  flottbron  och  genom  breschen 
i  staden.  Finlands  enda  starka  skyddsvärn,  som  i  fyra  sekler 
stått  som  landets  gränspelare  mot  öster,    var  sålunda  förloradt 

*  Allt  ännu  efter  svenska  kalendern. 


332  FINLANDS    HISTOKIA. 

och  hade  förbytts  till  ett  bålverk  för  czarens  nya  hufvudstad 
emot  Finland.  Czaren  hade  tagit  sitt  första  steg  på  Sveriges 
egentliga  område. 

Det  är  anmärkningsvärd^  att  Peter  under  föregif vande  af 
några  svepskäl  bröt  kapitulationsvilkoren  och  lät  bortföra  hela 
besättningen  såsom  krigsfångar  till  Ryssland.  För  öfrigt  tvungos 
stadens  innevånare  att  svära  trohetsed  åt  czaren,  och  i  lands- 
kyrkorna upplästes  varningar  emot  de  finska  partigängarne, 
hvilka  allt  ännu  oroade  ryssarnes  ställning.  Det  framgår  af 
allt,  att  det  ryska  väldet  denna  gång  beslutat  taga  fast  fot  i 
landet,  och  på  många  orter  hade  äfven  befolkningen  blifvit  så 
uttröttad  af  krigets  hemsökelser,  att  de  tyckte  det  vara  täm- 
ligen likgiltigt,  under  hvilken  spira  de  skulle  komma  att  lyda. 
Till  och  med  af  Viborgs  besättning  öfvergingo  vid  pass  500 
man  till  rysk  krigstjenst  (för  det  mesta  af  Viborgs,  Karelens 
och  Savolaks'  regementen),  ådagaläggande  genom  sitt  exempel, 
huru  som  befolkningen  hade  förlorat  allt  hopp  på  framtiden. 
För  öfrigt  hade  de  angränsande  landskapen,  isynnerhet  Savo- 
laks och  Kexholms  län,  genom  Viborgs  eröfring  råkat  i  ett 
högst  betänkligt  läge,  afstängda  som  de  voro  såväl  från  hafvet 
som  från  sin  nödvändigaste  handel.  Till  det  förstnämnda  land- 
skapets skydd  sändes  visserligen  öfverste  Karl  Armfelt,  som  på 
detta  håll  lyckades  hindra  fiendens  framryckande.  Men  Kex- 
holms öde  kunde  ej  mera  ändras.  Emot  detta  gamla  karelska 
fäste  sändes  nu  ryska  generalen  Robert  Bruce  med  en  mindre 
afdelning.  Fästningens  besättning,  bestående  af  blott  tre  eller 
fyra  hundra  man  under  öfverste  Johan  Stjernschanfös  befäl, 
försvarade  sig  tappert  i  två  månader,  men  nödgades  slutligen 
kapitulera  den  9  September  1710.  hvarvid  Stjernschantz  med 
sitt  folk  erhöll  fritt  aftåg  till  Nyslott.  Hela  Ladogakusten  gick 
med  detta  slag  förlorad  och  det  gamla  karelska  stamlandet 
var  sålunda  ännu  en  gång  bortryckt  från  föreningen  med  det 
öfriga  Finland.  Äfven  till  aflägsnare  trakter  sträckte  sig  verk- 
ningarna af  de  ryska  vapnens  krigslycka.  I  öfre  Karelen, 
hvarest  majoren  Simon  Affleck  såsom  kronans  arrendeman 
redan  länge  uppväckt  emot  sig  folkets  hat,  begynte  man  redan 
samma  höst  på  presternas  uppmaning  svära  trohetsed  åt  ryska 
kronan,  hvarjemte  man  gjorde  angrepp  på  Aftlecks  gårdar  och 
egendom.     Men   den  ryska  eröfringshären  tog  ännn  icke  dessa 


STORA    OFREDEN.        FINLANDS    ERÖFRING,     17  10 17  14.        333 

trakter  i  besittning,    och    befolkningens  upproriska  företag  blef 
för  denna  gång  om  intet. 

Äfven  i  de  vestra  landskapen  hade  Viborgs  eröfring  fram- 
kallat   en    obeskriflig    förskräckelse    och    förvirring,     En  hvar 
insåg,  att  Lybecker  ej  var  man  att  förhindra  fiendernas  fram- 
ryckande, hvarför  man  redan  var  betänkt  på  att  flytta  embets- 
verken    och  de  offentliga  inrättningarna  till  Sverige.     Biskopen 
i    Åbo,    Johan    Gezelius   den  yngre,  som  hade  begifvit  sig  till 
ständerutskottet  i  Stockholm,  vågade  ej  mer  återvända  till  sitt 
stift,    utan   tog  sin  bostad  i  Röö  socken  i  Upland,  så  att  de, 
som    skulle    prestvigas,  voro  tvungne  att  infinna  sig  ända  dit. 
Äfven    biskopen    i    Viborgs    stift,    David   Lund,  var  stadd  på 
flyende  fot  i  Stockholm    och  utnämndes  året  derpå  till  biskop 
i    Wexiö;    endast  interims-konsistorier    tillsattes    i    Borgå   och 
St.  Michel,    för  de  östliga  landskaps  behof,    hvilka  ännu  lydde 
under  riket.     För  öfrigt  var  landet  öfverfullt  af  flyktingar  från 
det  af  fienden  eröfrade  området;    många  hade  redan  för  flere 
år  sedan  anländt  från  Ingermanland   och  nya  tillströmmade  nu 
från    Viborgs    och    Kexholms    län.     Konungen    hade  nämligen 
från  Bender  upprepade  gånger  gifvit  den  uttryckliga  befallning, 
att  allt  folket  skulle  flytta  bort  undan  det  fiendtliga  öfverväldet 
och    lemna    landet    öde   bakom  sig.     Denna  befallning  följdes, 
som    man   lätt  kan  förstå,  i  främsta  rummet  af  embetsmännen 
och    de    högre   klasserna,    ja  det  hände  sålunda  till  och  med, 
att    en    stor   del  af  församlingarnas  herdar  ansågo  det  för  sin 
pligt    att    lemna   sina  hjordar.     Inom  förvaltningen  och  krigs- 
angelägenheterna   herskade    den    förvirring,    som    nödvändigt 
måste    blifva    en    följd    af    den    rådande    allmänna  nöden  och 
eländet.     Lyckligtvis    blef    1710    års    skörd  synnerligen  riklig, 
hvarigenom    allmogens  ställning  i  någon  mon  lättades.     Men  i 
stället  för  hungern  visade  sig  om  hösten  en  annan,  lika  hemsk 
gäst,  nämligen  en  ohygglig  pest,  som  från  Estland  först  öfver- 
kom    till    Nyland   och  sedan  spred  sig  öfver  hela  landet  ända 
till  Uleåborg.     Denna  svåra  tid,   som  i  allmogens  minne  bibe- 
hållit  sig  under  namn  af  uIso  Kuolema"  (stora  döden)  räckte 
väl  endast  några  månader,  men  bortryckte  tusenden  af  landets 
äfven  dessförutom  nog  glesnade  befolkning.    I  Åbo,  hvars  folk- 
mängd   vid    denna    tid    steg  till  omkring  7,000  personer,  dog 
vid  pass  tredjedelen,  och  några  socknar,  t.  ex.  Janakkala,  blefvo 
nästan  alldeles  öde. 


'.VM  FINLANDS     IIISTOIUA. 

Dessa    bedröfliga  förhållanden  tvungo  slutligen  regeringen 
i  Stockholm    till    verksammare    åtgärder   för   Finlands  försvar. 
Finnen    Arvid    Bernhard    Horn,  som  nu  var  medlem  af  rådet, 
gjorde  det  förslag,  att  i  stället  för  det  förlorade  Viborg  en  ny 
gränsfästning    skulle    skapas    genom    befästande    af  Vekkelaks 
stad,  det  nuvarande  Fredrikshamn,  för  att  derigenom  förhindra 
fiendernas    utbredande    längs    Finska    viken.     Af   ännu    större 
vigt  var  rådets  beslut  att  gifva  Finland  en  ny  öfverbefälhafvare 
och    högsta    styresman,    hvilken    möjligen  åter  kunde  upprätta 
det,  som  Lybecker  genom  sina  missgrepp  hade  förderfvat.  Den 
man,  som  nu  erhöll  detta  förtroende,  var  grefve  Karl  Nieroht, 
en  från  Finland  bördig  man,  som  genom  sin  seger  vid  Warschau 
redan    förvärfvat    sig    europeiskt    rykte    och    för   öfrigt  såsom 
medlem    af  rådet  åtnjöt  detta  högre  anseende,  som  kunde  in- 
verka   på    såvål    regeringens  beslut,  som  på  de  underlydandes 
handlingar.     Nieroht    hade    vid   denna  tid  innehaft  befälet  vid 
norska    gränsen,   och  konungen  hade  kort  förut  ernat  förordna 
honom  till  generalguvernör  öfver  Estland,  hvilket  embete  grefven 
dock  hade  undanbedt  sig,  alldenstund  der  i  landet  stort  ingen- 
ting   mera    var    att    uträtta.     Häraf    framgick   i    alla  fall,  att 
mannen  egde  konungens  förtroende,  och  rådet  vågade  derför  nu, 
då    underrättelsen   om  Viborgs  eröfring  inlöpte,  på  eget  bevåg 
afsätta    Lybecker    från    öfverbefälet    och  utnämna  Nieroht  lill 
generalguvernör  öfver  Finland.     Men  detta  var  också  det  enda, 
som  den  svenska  regeringen  för  tillfället  trodde  sig  kunna  göra 
for  Finland.     Ett  kompani  dragoner  var  all  den  hjelpsändning, 
Nieroht  medförde,  då  han  i  September  1710  anlände  till  Åbo, 
derifrån  han  sedan  i  slutet  af  året  begaf  sig  till  Kymmene  för 
att    leda    krigsoperationerna.     Allt  det  öfriga,  som  erfordrades 
till    fäderneslandets   försvar,  fingo  finnarne  sjelfva  åstadkomma; 
endast  med  mycken  möda  kunde  Nieroht  utverka,  att  den  lilla 
svenska  flottan  fortfarande  beordrades  till  Finska  viken  och  att 
ett  par  hundra  man  af  de  svenskar,  hvilka  såsom  öfverlefvor  af 
Revals    besättning    ankommit  till  Helsingfors,  fingo  tills  vidare 
qvarstanna  i  Finland.    Under  sådana  vidriga  förhållanden  vidtog 
den    nye    generalguvernören    med   kraft  sina  åtgärder  till  för- 
svarsväsendets   förbättrande,    och    hans    korta   förvaltning   är  i 
sjelfva    verket    det    tröstefullaste    skifte  i  detta   krigs  historia. 
Men  å  andra  sidan  fordrades  nu  af  Finlands  befolkning  större 
offer,    än    någonsin    förut,    och   man   kan  med  skäl  påstå,  att 


STORA    OFKEDEK.       PTNLANDfi    KKÖFRING,    1710 17  14.       335 

Nieroht  alltför  hänsynslöst  uttömde  landets  försvarskrafter,  utan 
att  qvarlemna  något  i  förråd  för  framtiden. 

Den  första  uppgiften  var  att  åter  försätta  den  finska 
hären  i  skick.  Finlands  egna  regementen,  såväl  de  ordinarie 
som  extra-ordinarie,  voro  vid  denna  tidpunkt  nästan  helt  och 
hållet  förstörda ;  de  hade  i  Riga,  Dunamunde  och  Viborg,  eller 
redan  på  slagfältet  vid  Liesna,  Pultava  och  Perevolotschna 
dels  stupat,  dels  blifvit  tillfångatagna.  Nu  upprättades  dessa 
regementen  ånyo,  hvarjämte  alla  vapenföra  män  öfver  hela 
landet  ordnades  till  ordentlig  landtstorm  i  regementen  och 
kompanier,  under  befäl  af  fogdarne  och  länsmännen  eller  ock 
officerare  af  bönderna.  Äfven  bondeströfkårerna,  hvilka  redan 
de  första  krigsåren  tagit  verksam  del  i  landets  försvar  och  på 
de  sista  tiderna  hade  ordnat  sig  till  en  militärisk  kår  under 
namnet  fotdragoner,  erhöllo  af  Nieroht  en  stående  organisation. 
Deras  befälhafvare  för  tillfället,  Daniel  LuuMoinen,  hvilken 
likasom  de  fleste  af  hans  kamrater  var  hemma  från  Ingerman- 
land  och  i  tiden  hade  varit  den  ryktbare  Kivekäs'  närmaste 
man,  erhöll  majorstitel;  hans  folk  (omkring  2 — 300  man)  för- 
delades i  kompanier,  till  hvilkas  kaptener  utsagos  Simon  Torakka, 
Isak  Tittainen,  Samuel  Hauseen  m.  fl.  För  det  närvarande, 
då  befolkningens  motvilja  mot  krigstjensten  alltjämt  var  i  till- 
tagande, voro  dessa  ströfkårer  af  mycken  nytta,  och  Nieroht 
ansåg  denna  institution  så  gagnelig,  att  han  något  senare  beslöt 
organisera  en  annan  dylik  skara,  till  hvars  befälhafvare  utsågs 
Peter  Långström,  en  från  Savolaks  bördig  och  på  denna  tid 
redan  ryktbar  blifven  bondekrigare.  Hela  den  krigsstyrka,  som 
slutligen  ficks  till  stånd,  synes  uppgått  (landtstormen  oberäknad) 
till  vidpass  8,000  man.  Men  äfven  vid  arméns  underhåll  mötte 
stora  svårigheter.  Visserligen  kom  det  en  kunglig  befallning 
från  Bender,  att  "alldenstund  Finland  hela  krigstiden  igenom 
utstått  olika  större  besvär  både  i  en  och  annor  måtto",  så 
skulle  det  nu  ifrån  Sverige  skickas  såväl  förstärkningar,  som 
säd  och  andra  lifsmedel,  hvarjämte  konungen  nu  med  ens 
efterskänkte  åt  befolkningen  i  Finland  alla  skatterester.  Men 
kriget  med  Danmark  och  den  fara,  som  hotade  Pommern,  togo 
samtidigt  Sveriges  krafter  i  anspråk  på  annat  håll,  och  Nieroht 
nödgades  derför  skoningslöst  utsuga  från  Finland  all  den  must, 
landet  ännu  kunde  hafva  qvar.  De  pålagda  krigsgärderna  ut- 
togos   med  nästan  samma  stränghet,    som  i  ett  fiendtligt  land. 


336  FINLANDS     IIISTOKIA. 

I    sjelfva    Åbo    stad    fasttogs    borgmästaren,   för  att  föras  till 
lägret,  och  krigsfolk  inqvarterades  hos  magistratens  medlemmar 
för  att  erhålla  fri  bostad  och  uppehälle,  ända  till  dess  skatte- 
resterna skulle  blifva  fullständigt   betalta.     I  andra  städer  och 
äfven  på  landsbygden,    skedde  dylika  utpressningar,    och  bittra 
klagomål    hördes   emot  grefve  Nierohts  stränga  styrelse.     Men 
jämte    allt   detta  hade  likväl  en  ny  förtröstan  till  landets  för- 
svarsväsende   vaknat,    hvilket    bland    annat   synes  äfven  deraf, 
att    biskop    Gezelius    år   1711  vågade  återvända  till  sitt  stift. 
Om  sommaren  1711  hade  Nieroht  slutligen  fått  sina  rust- 
ningar   drifna    derhän,    att    han    kunde  tänka  på  något  verk- 
sammare   foretag.     Czarens    krigsstyrka    hade   detta  år  blifvit 
dragen    emot    turkiska    gränsen,    hvarest   Karl  XII  för  en  tid 
lyckats    uppväcka    nytt    krig    emot    Ryssland.      Detta    tillfälle 
ernade    nu    svenska   regeringen  begagna,  för  att  återeröfra  åt- 
minstone något  af  de  områden,  som  under  de  föregående  åren 
blifvit    fiendernas    byte.     Planerna    vexlade  dock  betydligt;  än 
föreslogs    ett   plötsligt  anfall  emot  Reval,  än  ett  tåg  till  Ösel. 
Men    det    var    Nierohts    fasta   beslut  att  med  hela  sin  styrka 
angripa    Viborg    och  om  möjligt  rycka  denna  vigtiga  plats  ur 
fiendens    våld.     I   denna   afsigt  förstärktes  på  vårvintern  1711 
den  afdelning,  som  under  Karl  Armfelts  befäl  stod  i  Savolaks. 
På    detta    håll   hade    krigslyckan  på  sista  tiderna  begynt  luta 
till   finnarnes    fördel.      Redan    i    Februari    hade    Armfelt   och 
Stjernschantz    gjort   marscher  åt  Kexholmska  sidan  och  vunnit 
ett    par    mindre    segrar    vid   Koitsanlahti  och  Hannukkala  (i 
Parikkala  socken).     Nu  framryckte  de  båda  till  Jääskistrakten, 
för    att    afskära    Viborgs    förbindelser  i  öster.     Den  26  April 
intog  löjtnant   Johan  Henrik  von  Fieandt  en  rysk  befästning  i 
Mohla  socken,  och  fotdragonerna  begynte  nu  med  förnyad  ifver 
sträcka    sina    tåg    ända    till    Ingermanland.      Slutligen    ansåg 
Nieroht    allt    vara    tillräckligt    förberedt   för   ett  större  anfall, 
och  i  början  af  Oktober  förde  han  sin  hufvudstyrka  till  Will- 
manstrand  och  förflyttade  sig  härifrån  allt  närmare  emot  Viborg. 
Samtidigt    spärrade    åtta    svenska    krigsskepp    hamnens  inlopp 
från    hafssidan    och    man    kunde  nu  hoppas,  att  brist  på  lifs- 
medel    skulle    tvinga    ryssarne    till    kapitulation.      Men    äfven 
Nieroht    var  utsatt  för  allehanda  motgångar.     Brist  på  nödigt 
belägringsartilleri    hindrade    honom  att  företaga  en  ordnad  be- 
lägring, och   efter  ett  par  månader  nödgades  han  till  följd  af 


STOBA    OFREDEN.       FIKLANDS    ERÖFRING,    1710 1714.       337 

otillräcklig  tillförsel  draga  sig  tillbaka  till  trakten  af  Kymmene-elf 
och  hemförlofva  största  delen  af  sitt  folk  till  deras  rotar. 
Den  olyckliga  utgången  af  detta  företag  tyckes  djupt  gripit 
Nierohts  redan  af  ålder  försvagade  krafter;  han  insjuknade 
och  dog  i  sitt  läger  den  25  Januari  1712. 

Grefve  Nierohts  död  var  utan  tvifvel  det  olyckligaste, 
som  för  ögonblicket  kunde  hända  de  finska  krigsangelägen- 
heterna. Ehuru  den  sista  expeditionens  utgång  ingalunda  var 
lysande,  hade  fienden  åtminstone  fått  känna,  att  en  kraftfull 
hand  ledde  Finlands  försvar,  och  i  många  hänseenden  syntes 
helsosamma  frukter  uppstå  ur  generalens  åtgärder.  Ryssarnes 
välde  hade  blifvit  begränsadt  till  de  närmaste  områdena  kring 
Viborg  och  Kexholm;  till  öfre  Karelen  hade  blifvit  sändt  100 
ryttare,  för  att  sätta  en  gräns  för  befolkningens  upproriska 
stämplingar,  och  i  Wekkelaks  hade  man  uppfört  befästnings- 
verk, som  skyddade  härens  magasiner  på  vägen  till  Viborg. 
För  öfrigt  är  att  nämna,  att  man  under  Nierohts  tid  från 
rysk  sida  började  föreslå  ett  mera  ordnadt  krigföringssätt  och 
att  befolkningen  skulle  skonas,  emedan  fotdragonerna  hade 
åstadkommit  stor  ödeläggelse  inom  det  af  fienden  beherskade 
området.  Furst  Menschikow,  som  för  närvarande  hade  befälet 
i  Petersburg,  skref  om  denna  sak  några  gånger  till  Finland. 
.Men  å  andra  sidan  synes  de  ryska  ströfkårernas  framfart 
hafva  varit  dubbelt  grymmare,  och  Armfelt  afgaf  från  Karelen 
en  fasaväckande  beskrifning,  huru  man  hade  pinat  menniskor, 
bränt  dem  méd  halm  och  pertor,  samt  eljest  på  mångahanda 
sätt  misshandlat  dem;  att  förbigå  andra  exempel,  sägas  kal- 
muckerna  på  några  ställen  slagtat  och  uppätit  barn.  Att  fin- 
narne  å  sin  sida  ej  heller  förforo  med  mildhet,  är  ganska  tro- 
värdigt; till  straff  derför  blef  älven  major  Luukkoinen.  då  han  i 
Augusti  1711  föll  i  fiendens  händer,  behandlad  såsom  en  offentlig 
förbrytare.  Till  följd  af  allt  detta  kunde  ej  någon  överenskom- 
melse rörande  krigföringen  komma  till  stånd,  men  det  är  dock  an- 
tagligt, att  man  å  hvardera  sidan  begynte  vinnlägga  sig  om  en 
strängare  krigstukt.  Äfven  fångarnes  utvexling  kom  till  tals  på 
denna  tid,  ehuru  med  lika  liten  framgång.  De  i  slaget  vid  Narva 
till  fånga  tagne  ryska  generalerna  hemtades  med  vinterföret  år  1711 
öfver  Torneå  till  Finland,  och  man  hoppades  att  Piper,  Rehnskjöld 
och  Lewenhaupt  skulle  utvexlas  mot  dessa.  Flere  fångne  svenske 
officerare  fingo  i  sjelfva  verket  vid  denna  tid  mot  sitt  hedersord 

Finlands   historia.  22 


338  FINLANDS    HISTOKIA. 

tillstånd  att  besöka  fäderneslandet,  för  att  utverka  sitt  utlösande, 
och  många  ryska  fruar  besökte  Finland  för  att  helsa  på  sina 
män.  Men  en  slutlig  öfverenskommelse  rörande  fångarnes  ut- 
vexling  kom  dock  ej  till  stånd,  och  om  våren  sändes  de  fångne 
ryska  generalerna  med  sitt  följe  tillbaka  till  Sverige.  Under 
vägen  bemägtigade  sig  furst  Dolgorukoi  och  inemot  femtio  af 
hans  följeslagare  skeppet,  på  hvilket  de  fördes  från  Ny-Karleby 
ötver  hafvet,  och  undkommo  lyckligen  till  Reval.  De  öfriga 
fångarne  deremot  hamnade  i  Sverige.  Prinsen  af  Imeritien 
hade  dött  i*  Finland,  och  hans  lik  skickades  följande  år  till 
ryssarne  i  Viborg. 

Nästa  års  krigsoperationer  skulle  otvifvelaktigt  under 
Nieroht  fått  en  bättre  framgång,  men  nu  kom  olyckligtvis 
ledningen  af  det  hela  åter  i  Lybeckers  vanmäktiga  händer. 
Styrelsens  första  åtgärd  var  att  sända  en  viss  generallöjtnant 
Adam  Taube  till  öfverbefälhafvare  öfver  finska  hären.  Men 
härtill  fordrades  konungens  nådiga  stadfästelse  ifrån  Bender, 
och  Karls  utslag  föll  sålunda,  att  Lybecker,  hvilken  redan  tills 
vidare  öfvertagit  krigets  ledning,  nu  för  andra  gången  blef 
öfverbefälhafvare  i  Finland.  I  hvad  mon  han  sjelf  inverkat 
på  detta  beslut  (han  stod  i  brefvexling  med  konungens  gunst- 
ling Feif),  är  ej  med  säkerhet  utredt;  men  det  är  dock  utom 
allt  tvifvel,  att  han  i  sin  fåfänga  eftersträfvade  denna  inga- 
lunda lätta  plats.  Hans  ifrigaste  omsorg  var  nu  att  återkalla 
alla  de  förslag  och  förordnanden,  som  Nieroht  under  de  före- 
gående åren  hade  gjort.  Det  till  öfre  Karelen  skickade  rytteriet 
kallades  tillbaka,  Armfelts  afdelning  drogs  från  Savolaks  till 
hufvudarmén  och  till  försvarslinie  bestämdes  Kymmene-elf, 
hvarför  äfven  befästningarna  i  Wekkelaks  ej  mer  voro  till 
någon  nytta,  utan  bestämdes  att  förstöras.  Till  all  lycka  blef 
czaren  ej  ännu  detta  år  färdig  att  med  allvar  fortsätta  landets 
eröfring.  Men  ett  par  mindre  tilldragelser  på  denna  tid  be- 
visa   tydligen,    huru  okloka  Lybeckers  nya  förordnanden  voro. 

I  den  aflägsna  norden  hade  det  på  denna  tid  förblifvit 
någorlunda  fredligt.  Krigets  utbrott  hade  visserligen  i  början 
hotat  att  afbryta  den  lifliga  handelsrörelse,  hvilken  af  gammalt 
gick  från  Hvita  hafvets  stränder  till  trakterna  kring  Uleåträsk, 
och  det  var  anledning  att  frukta,  att  de  forna  gränsoroligheterna 
åter  skulle  komma  att  bloda  dessa  glest  bebodda  nejder.  Men 
denna    fara    aflägsnades,    då    år    1703    gränsboerna   med  sina 


STÖKA    OFKEPEN.        FINLANDS    ERÖFEING,     1710 1714.        339 

regeringars  tillåtelse  ingingo  en  särskild  gränsfred,  hvaraf  största 
förtjensten  tillkommer  prosten  i  Paldamo,  Johan  Cajanus,  hvilken 
redan  ett  hälft  århundade  hade  ihärdigt  arbetat  för  dessa 
trakters  civilisation  och  nu  kort  innan  sin  död  slutade  sin 
verksamhet  med  detta  fredsstiftande  värf.  Genom  denna  gräns- 
fred, som  allenast  år  1709  för  kort  tid  blifvit  störd,  erhöll 
den  forna  handelsrörelsen  i  dessa  trakter  nytt  lif,  och  mången 
förnödenhetsvara,  såsom  salt,  talg,  säd  och  väfnader,  hemtades 
denna  väg  till  norra  Finland,  isynnerhet  som  landets  egen 
handel  till  sjös  dels  för  danska  krigets  skull,  dels  till  följd  af 
borgerskapets  utarmande,  dag  för  dag  begynte  aftaga.  På 
denna  fot  stodo  sakerna,  då  på  vårvintern  1712  några  inträffade 
orsaker  åter  upptände  krigslågan.  Aret  förut  hade  fyra  bönder 
från  ryska  sidan  (Hilippa  Simonsson,  Tuppana  Tiivonainen, 
Ivan  Perttunen  och  Jakob  Kämsy)  på  sin  handelsresa  förlorat 
inemot  femtusen  alnar  vadmalsväf,  som  tullmännen  i  Kajana 
såsom  smuglingsgods  fråndömt  dem.  Männen  rufvade  på 
hämnd  och  lockade  på  sin  sida  besättningen  i  Kexholm, 
som  gerna  begagnade  tillfället  att  tillfredsställa  sin  egen  rof- 
lystnad.  Under  dylika  omständigheter  var  det  en  stor  olycka, 
att  Lybecker  hade  bortkallat  de  100  ryttare,  som  Nieroht  en 
gång  beordrat  dit.  Befolkningen  i  Pielisjärvi  socken,  som 
sålunda  åter  fått  fria  händer,  förenade  sig  begärligt  med  rys- 
sarne, i  förhoppning  att  på  samma  gång  få  utkräfva  hämnd 
på  den  hatade  Affleck,  hvars  egentliga  hemvist  var  i  Sotkamo, 
der  han  innehade  befattningen  af  gränskapten.  Sålunda  för- 
bereddes det  ohyggliga  härjningståg,  som  om  vårvintern  1712 
ödelade  Kajanatrakten  och  vanligen  benämnes  Vadmalskriget 
(Sarka  sota).  Med  Pielisjärviboerna  såsom  vägvisare  inföll 
en  afdelning  ryskt  hästfolk,  vidpass  150  man,  under  befäl  af 
en  öfverste  och  några  andra  officerare  oförmodadt  i  Kajana 
län  och  anföll  tidigt  om  morgonen  den  13  Mars  sjelfva  staden, 
farande  fram  med  mord  och  plundring.  Mot  sjelfva  slottet 
gjordes  intet  försök,  ehuru  den  gamle  kommendanten  för  till- 
fället ej  hade  mer  än  fyra  vaktkarlar  till  sin  hjelp;  men 
stadens  södra  del  antändes  och  nedbrann.  Samtidigt  plundrades 
och  härjades  i  Paldamo  och  på  återvägen  fortsattes  förstörelse- 
verket i  Sotkamo,  der  Afflecks  gård  Turunkorva  brändes. 
Affleck,  som  för  tillfället  var  stadd  på  en  resa  i  södra  Fin- 
land,   förlorade    härvid    ej    allenast    sin    egendom,  utan  äfven 


340  FINLANDS    HISTOKIA. 

hustru  och  barn,  hvilka  fördes  fångna  till  Ryssland.  Med 
stort  byte  och  många  fångar  återvände  ströfkåren  genom  Pielis 
tillbaka  till  Kexholm.  Några  vidare  följder  medförde  denna 
händelse  icke ;  men  den  oförmodade  olyckshändelsen  väckte  stor 
bestörtning  i  norra  Österbotten.  I  Uleåborg  kallade  trumman 
befolkningen  till  vapen  och  landshöfdingen  Clerk  ilade  genast 
dit  ifrån  Vasa,  för  att  leda  försvaret.  För  denna  gång  hade 
likväl  faran  gått  förbi  och  följande  år  ingicks  redan  en  ny 
gränsfred  med  Dvinaboerna.  Ej  ens  Pielistrakten  kom  ännu 
under  Ryssland,  utan  Affleck  besökte  än  en  gång  dessa  nejder 
för  att  fasttaga  hufvudmannen  för  de  upproriske,  Sormuinen, 
och  befordra  honom  till  ransakning  inför  domstol. 

Samma  år  som  Vadmalskriget  uppflammade  i  norr,  gjorde 
ryssarne  mot  hösten  ett  anfall  emot  Lybeckers  ställning.  I 
slutet  af  Augusti  anryckte  omkring  16,000  man  under  Apraxin 
och  Bruce  emot  Kymmene-elf  utan  att  möta  något  hinder  på 
vägen,  sedan  Lybecker  hunnit  ånyo  rasera  befästningarna  i 
Vekkelaks.  Finska  hären,  omkring  7,500  man,  drog  sig  bakom 
Kymmenes  vestra  gren  till  Hirvikoski  och  sökte  i  sex  dagar 
hindra  fiendens  öfvergång.  Men  då  ryska  flottan  i  skärgården 
hade  framträngt  långt  vestligare  ända  till  Helsingfors,  så  att 
de  redan  uppförde  befästningar  i  Pellinge,  och  tillika  den  ryska 
landthären  begynte  slå  bryggor  öfver  Kymmene,  visste  Lybecker 
intet  annat  råd  än  att  draga  sig  tillbaka.  Till  all  lycka  hade 
ryssarne  ingen  aning  om  detta  tröstlösa  beslut,  utan  aftågade 
den  4  September,  för  denna  gång  afstående  från  landets 
eröfrande.  Men  försvarsåtgärderna  i  landet  ingåfvo  ej  mycket 
hopp  för  framtiden.  Det  måste  likväl  medgifvas,  att  Lybecker 
fick  röna  många  motgångar,  hvilka  kanhända  skulle  förlamat 
äfven  en  mägtigare  förmåga.  Arméns  lifsförnödenheter  voro 
så  knappa,  att  man  midt  under  fiendens  anfall  nödgades  mala 
mjöl  för  det  dagliga  behofvet.  Om  hösten  1712  föreslog  han 
för  regeringen,  att  man  borde  sammankalla  ett  finskt  riksdags- 
utskott till  Tavastehus  eller  något  annat  passligt  ställe,  i  det 
han  förmodade,  att  befolkningen  derigenom  noggrannare  och 
beredvilligare  skulle  betala  de  hjelpskatter,  de  sjelfva  hade 
beviljat.  Men  regeringen  vågade  synbarligen  ej  utan  konun- 
gens tillstånd  vidtaga  en  sådan  åtgärd;  endast  landshöfdingarne 
erhöllo  befallning  att  öfverlägga  med  befälhafvaren  om  arméns 
underhåll,    och    i    detta    ändamål    hölls    i   December  en  liten 


STORA    OFREDEN.        FINLANDS    ERÖFRING,     1710 1714.       341 

sammankomst  i  Helsingfors.  I  alla  fall  voro  de  förråd,  som 
det  länge  utsugade  landet  nu  mera  kunde  anskaffa,  alltför 
otillräckliga  och  från  Sverige  kunde  man  ej  heller  nu  vänta 
något.  Under  dessa  betryckta  omständigheter  fingo  dock  de  finska 
krigsangelägenheterna  ett  ansenligt  stöd  af  en  enskild  person, 
hvilken  genom  sin  affärskredit  anskaffade  penningar,  då  kronans 
kredit  redan  helt  och  hållet  gått  förlorad.  Det  var  en  f.  d. 
handlande  från  Nyenskans,  Johan  Henrik  Frisius  (sedermera 
adlad  under  namnet  "Friesenheim"),  som  efter  sin  födelsestads 
förstöring  hade  flyttat  först  till  Viborg  och  år  1709  åtagit  sig 
kommissarietjensten,  uti  hvilken  han  med  patriotisk  uppoffring 
verkade  ända  till  krigets  slut.  Men  äfven  han  kunde  ej  göra 
det  omöjliga;  det  stod  ej  mer  i  menniskomagt  att  förhindra 
en  allmän  ruin.  Krigsbefälet  klagade  öfver  länsstyrelsernas 
overksamhet,  landshöfdingarne  öfver  krigsförvaltningens  oordning, 
folket  åter  öfver  den  tunga,  det  samma  från  hvartdera  hållet 
allt  mer  och  mer  fick  underkasta  sig.  I  slutet  af  år  1712 
försökte  man  utskrifva  extragärderna  efter  förmögenheten,  hvaraf 
genast  en  procent  uttogs;  men  efter  någon  månad  behöfdes 
redan  den  andra  procenten.  Härtill  kom  rotehållarnes  ständiga 
kostnader  för  soldaternas  besoldande  och  beklädnad,  samt  ett 
allmänt  uppbåd  vid  hvarje  fara,  som  hotade.  Redan  flere 
gånger  hade  landskapens  manliga  befolkning  varit  på  marsch 
till  krigsskådeplatsen;  men  en  dylik  armés  opålitlighet  och 
brist  på  disciplin  var  redan  tillräckligt  pröfvad.  Nu  beslöts, 
att  i  stället  för  allmänt  uppbåd,  från  hvar  tredje  eller  femte 
gård  en  man  skulle  öfvas  i  vapnens  bruk,  och  sålunda  upp- 
stodo  de  så  kallade  tremänningar  och  femmänningar.  Med 
ett  ord,  folkets  kraft  ansträngdes  till  det  yttersta;  —  men 
denna  kraft  begynte  nu  förlamas. 

Samtidigt  som  Finland  sålunda  försökte  att  på  sina 
skuldror  bära  hela  bördan  af  det  ryska  kriget,  förbereddes  i 
Sverige  på  konungens  befallning  en  stor  expedition  under 
Magnus  Stenbock  till  Pommern  och  Polen.  Stenbock  seglade 
om  hösten  1712  till  Rttgen  med  18,000  man,  men  förmådde 
ej  undantränga  Rysslands  och  Sachsens  förenade  styrka,  som 
var  lägrad  utanför  Stralsund,  ännu  mindre  förnya  kriget  med 
Polen,  såsom  det  varit  Karls  afsigt.  I  dess  ställe  slog  han 
den  danska  armén  vid  Gadebusch  i  Mecklenburg,  inryckte 
i  Holstein  och  uppbrände  Altona.    Men  ryssarne  och  sachsarne 


'M'2  FINLANDS    HISTOEIA. 

följde  honom  i  spåren  och  instängde  honom  i  Tönningen.  der 
han  i  Maj  månad  blef  tvungen  att  gifva  sig  och  hela  sin  här 
åt  fienderna.  Sålunda  hade  åter  en  ansenlig  krigsstyrka  gått 
förlorad.  Det  är  nästan  säkert,  att  hälften  af  de  rustningar, 
som  åtgått  till  detta  olyckliga  företag,  skulle  varit  nog  att 
rädda  Finland,  hvem  vet  kanske  äfven  att  återvinna  Viborg 
och  Kexholm. 

Just  de  samma  dagar,  då  Stenbocks  armé  gick  förlorad 
i  Holstein,  gjorde  czaren  om  våren  1713  sitt  afgörande  anfall 
emot  Finland.  Redan  under  vinterns  lopp  hade  underrättelsen 
om  hans  stora  rustningar  utbredt  sig;  det  var  Peters  afsigt 
att  med  en  flotta  galérer  föra  sin  här  till  Helsingfors  och. 
sålunda  undvika  den  besvärliga  vägen  till  lands  öfver  Kym- 
mene.  Så  snart  man  fick  kunskap  härom,  sändes  finnen  Karl 
Armfelt  med  1,500  man  att  bevaka  de  magasiner,  som  voro 
inrättade  i  Helsingfors  för  arméns  och  flottans  behof.  Man 
hoppades  äfven  med  säkerhet  att  de  svenska  krigsskeppen 
redan  i  början  af  Maj  skulle  hinna  fram  till  ortens  försvar. 
Men  nu  likasom  så  ofta  förut  försinkade  sig  den  svenska 
flottan,  och  den  8  Maj  visade  sig  ryska  galérer  utanför  Hel- 
singfors. Två  dagar  senare  (bönsöndagen  den  10  Maj)  in- 
träffade czaren  sjelf  med  200  galérer,  hvilka  inträngde  i  hamnen 
och  begynte  bombardera  staden.  Men  elden  ifrån  strand- 
batterierna hindrade  truppernas  landstigning.  Då  rodde  rys- 
sarne sina  fartyg  kringom  udden  till  vestra  sidan  af  staden 
och  begynte  landstiga  vid  Sandvikens  strand.  Deras  styrka 
utgjorde  minst  12,000  man,  och  Armfelt  insåg  omöjligheten 
af  att  längre  försvara  sin  ställning.  Sedan  han  rådgjort  med 
länets  landshöfding,  Johan  Creutz,  och  borgmästaren  Henrik 
Tammelin,  uppmanade  han  befolkningen  att  berga  af  sin  egendom 
hvad  den  kunde,  hvarefter  staden  med  alla  dess  byggnader  och 
förråd  uppbrändes  den  12  Maj,  och  hären  aftågade  till  Borgå. 
Hit  hade  Lybecker  under  tiden  samlat  sin  armé ;  men  då  den 
ryska  galérflottan,  hvilken